Friluftskedjan -Din länk till naturen-

EN KÄRLEKSHISTORIA...

Det gäller att försöka få sina barn intresserade av det man själv tycker om... För mig som älskar fiske efter ädelfisk har bearbetningen börjat...

Greta 1.5 år får studera Rödingars beteenden, på så sätt lär hon sig hur de fungerar och förhoppningsvis kommer hon att kunna fånga många av dessa skönheter :-)

Skämt och sido, ett fantastiskt ställe att se hur tex RÖDINGEN beter sig är just på Aquaria i Stockholm. Jag kan stå länge, länge och betrakta hur fiskarna rör sig, hur de bevakar sina platser och se hur de bökar i botten för att finna föda... Mycket lärorikt...

KOLLA IN DENNA KÄRLKSFÖRKLARING där Greta gör allt för att visa vem som bestämmer...

Skitfiske på er!!!

Joakim

"MR Näver", "Miss Näver" och "Vass is das"... Näver och vass de nya materialen...

Ordet entomologi - läran om insekterna - kommer från grekiskans entomos som betyder "skuren i bitar"

Nu är det den tid på säsongen då många fiskevänner sätter sig vid sina bindstäd och skapar sig säsongens läckerbitar. Det binds flugor till kors och tvärs... en av de mest imiterade insekterna är Nattsländan. På en fluga konstruerad för att efterlikna en en "nattens riddare" hugger öringar och harrar hej vilt.

Det finns en uppsjö flugmönster som ska efterlikna detta flygfä och många fiskar riktigt bra. Europea 12 är en klassiker, Åbosländan är en annan (en bild finns längst ner i texten). Just åbosländan är en fluga som har en kropp av kork för att flyta ordentligt och denna stod modell för mig när jag skapade mina tre förmodade "fiskfångaremonster" dessa döpte jag lite Göteborgsvitsigt...

Vass is das

Miss Näver

Mr Näver

När jag var ute på en promenad för ett par dagar sedan i naturen, gick jag och tänkte på den kommande säsongens fiske. Jag satte mig ner vid en strandkant och fick syn på all vass som spolats upp på stranden. Torkad vass flyter väldigt bra, tänkte jag och fick en idé, Jag gick fram till en vasspinne och bröt av en bit. Den delade sig i flera små bitar och jag fick en som såg ut som en liten vinge. Jag bestämde mig för att ta med ett vasstrå hem för att testa om det gick att binda några flugor av det. Första flugan gag konstuerade fick arbetsnamnet "Vass is das"  På en krok stl- 10 sitter en foamkropp lindad, ovanpå den ligger två tunna vassbitar limmade omlott med superlim. Hacklet på flugan är ett rött tupphackel. Vingarna är skurna i bakkanten (se bild). Flugan ligger bra i vattnet och det skall bli spännande att se om fiskarna undrar vad det är som flyter omkring på vattenytan (som det tyska namnet vill påvisa, Was is das)

"Vass is das" har sett dagens ljus och väntar på att provas i skarpt läge...

Vassvingar formar ett V yttervingarna klippta...

Ovanifrån en V... vacker profil...

Foamkroppen och vingarna underifrån...

När jag ett par dagar senare åter var ute och vandrade i naturen kände jag inspirationen flöda. Vassflugan som jag skapat hade blivit så bra och den flöt så snyggt i vattnet att jag ville prova att konsturera andra saker. Vingar går att skapa på en massa olika sätt. Efter att ha googlat runt på internet insåg jag att ingen fluga var kostruerad av ett material som vi i Sverige har i obegränsad mängd, BJÖRKNÄVER. Nävern används för att isolera gamla tak, man gör skor av det osv.

- Varför finns det inga flugor av näver, tänkte jag och gjorde två varianter.

En fluga bev försedd med vinge av lite tjockare nävermaterial och en där jag skiktat nävern tunt och band på en mindre krok. Den tjockare nävern med liten V form bak, vilket i min värld liknar en manlig frack i viss mån... det fick bli en "Mr Näver" och den andra med rak vingebakkant vilket liknar en klänning eller ljol... det blev en "Miss Näver". Skillnaden på de två är att Mr Näver är bunden på en krok stl. 10 och miss Näver på en krok stl. 12 (lite mindre)

Mr Näver med foamkroppen nävervinge och rött tupphackel..

Nävervingen på Mr Näver är lite mörkaktig. Näverbiten har en fin naturlig marmorering...

Foamkropp

MR NÄVER never Miss...

Miss Näver är lite mindre och har en lite ljusare och mjukare vinge

Kjolliknande vinge...

Miss Näver ligger fantastiskt på vattenytan, denna tror jag mycket på...

Här är hela TRION samlad... Uppifrån sett Mr Näver, Vass is das, Miss Näver...

Nedan kan du se den slända som heter Åboslända och den som kallas Europea 12... dom fångar fisk till tusen...

Åboslända

Europea 12

Det skall bli ruskigt spännande att se om det blir fisk på dessa rackare i sommar... Vad tror ni???

På länken nedan ser du en fisk fångad av mig med en europea 12... Detta är vad jag vill fånga med mina nya flugor...

http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee

Skitfiske på alla...

Joakim

Den stora "lilla vandringen"

Ryggsäcken knirrade lätt i sina plastspännen. Det frasade krispigt i den torra mossan under mina skor där jag gick. Det var den 5 juni och det var nu det kunde hända. Ett sting av förhoppning om att det ändå var för tidigt fanns i min tanke.

Vattenspegeln låg där, näst intill blank, sånär på en då och då fläktande liten bris. Det var när dagen övergick i kväll och solen la sina mjuka strålar på vattenytan som stillheten skulle komma. Så hade det varit de två sista dagarna i Dalarna och så skulle säkert ske även denna kväll.

Jag vandrade längst kanten till den lilla sjön Yxen. Överallt manade naturen till stillsamhet. Jag kände hur kroppen gick ner i varv och intog samma läge av ro som omgivningen. Det var ljummet i luften. Det luktade furuskog.

Jag i den lugna vårkvällen.

Sjön lägger sig och bildar sin spegel.

Frasig mossa.

Plötsligt ryckte jag till. Inte långt ifrån mig, ett par tallar bort, ljöd gökens kraftiga skall. Det är häftigt att vara nära göken när den låter. Det karaktäristiska ljudet KO KO förändras till ett KO KO med ett väsande innan. Jag tittade länge upp i tallkronorna för att få en skymt av fågeln men utan resultat. Inte förrens jag gick vidare lyckas jag se den. Den flaxade då iväg över myren bakom mig.

Jag gick i maklig takt. Sjön låg där den låg och tänkte inte flytta på sig, så varför jäkta. Den ondulerade terrängen gick en upp, en ner och jag rörde mig följsamt med den. Tallarnas rotsystem sökte sig ner till sjön och bildade på vissa ställen förädiska håligheter vilka man inte vill trampa ner fötterna i. Blicken riktad strax framför mig, för att slippa benbrott. Jag rundade en liten viks innersta vrå och fortsatte ut mot en udde. Platsen för udden är den som sist släpper solen vid dess nedgång. Eller nedgång, varför heter det så? Solen går ju inte ner, det är ju faktiskt jorden som roterar!? Struntsamma, solen värmer längst på udden, PUNKT.

Strax innan udden finns en gammal stol placerad. Den har stått där så länge jag har vandrat i detta område. En förmodad kvarleva av något fiskarfänge skulle jag tro. Här har man suttit och spanat ut över sjön för att se när öringen börjat vaka. Kanske har man ropat hejarop till fiskevänner som drillat sina fiskar. Stolen är rostig men fortfarande intakt. Ibland kan jag få en känsla av att även konstruerade saker kan ha sin plats i naturen. De förefaller nästan vara en del av omgivningen och på något vis naturliga. Denna stol har en sån känsla för mig, för andra upplevs den säkert som skrot.

Udden på andra sidan vattnet.

Innersta viken med underbart klart vatten.

Jag i den gamla stålstolen på andra sidan ligger udden.

Försommarsolen värmde gott. Inne mellan tallarna var det helt vitt. Skvattram stod i full blom. Det var vackert som alltid, nästan som om det låg ett snötäcke på marken. Jag gick närmare. Ett betraktande av blommorna visade att det som såg ut som vita bollar, egentligen var massvis av blommor samlade till en boll. En humla kom surrande i luften. Den gick in för landning. Klumpigt satte den sig på en skvattramblomma och började kalasa. Efter en stund satte den av lite vingligt över heden. Skvattram är en fantastisk myggbortjagare när den gnids mot huden. Jag gjorde ett test. Det luktade lite citrus på huden där jag gnuggat. Inga mygg i luften denna kväll.

Skvattram i vackar blomning.

Vinglig humla i matbutiken.

Perfekt myggmedel.

Jag vandrade vidare ut på udden. Först passerade jag en hed med blåbärsris. Sista biten gick genom meterhög vide. Väl ute på udden var det trollskt. Tallarna stod stadiga på sina platser. Solen föll på dess stammar och skapade långa skuggor in över land. Här på udden ligger mitt absoluta drömläger. Jag har fiskat här otalet gånger och alltid fått fisk. Solen ligger på och värmer länge innan den doppar bakom träden. Denna gång hade jag inte med mig någon fiskeutrustning och som jag skrev i början så bävade jag för att något skulle ske denna kväll. Det jag var rädd för var att jag skulle få se hur det började kläcka stora sländor, så kallade Danicor. När detta händer (ofta i början av juni) blir öringarna som tokiga och hugger som galningar, då vill man fiska.

Blåbärsris

Meterhög djungelvide, ibland svårforserad... :-)

Mer djungel

Långa skuggor med favoritlägerplats hitom stenen...

Eldplatsen med två trädstockar redo för bål. Min funderarklippa nere vi vattnet.

Jag satte mig på den stora stenen nere vi vattnet, Min så kallade funderarklippa låg i den gassande solen. Jag tittade ut över vattnet med fötterna i solglittret. Det var magiskt. Här brukar jag sitta och ta mig en funderare över saker som måste funderas på. Jag tog fram min termos och hälde upp en ordentlig kopp svart kaffe. Jag smuttade försiktigt för att inte bränna mig och få en sån bränntunga som känns inne i munnen. På en annan sten en bit bort satte sig en fågel, en sädesärla. Det var den första jag sett för säsongen och det värmde mitt hjärta. Den satt där med sin stjärt guppandes upp och ner. Kameran som jag hade med fick jobba på digitalzoom och bilden av fågeln blev inte toppen.

Med fötterna i guldskimret på funderarstenen.

Sädesärlan, en välkommen gäst.

Känslan av att naturen visade upp sig var påtaglig. Jag tycker om moment när det känns som om någon vill berätta något för mig. Nästan som en Andlig känsla. Plötsligt såg jag ett mycket träffsäkert tecken. Ute över sjön flög en fiskmås nära ytan. Den flög ryckigt och stack med jämna mellanrum ner sin näbb i vattnet. Detta beteende uppvisar fågeln när "SLÄNDORNA KLÄCKER". Vid en viss vattentemperatur flyter nymfen av Danicasländan upp till ytan och vecklar ut sina vingar. Men i stället för att bli irriterad över att fiskeutrustningen inte var med kände jag en glädje över att verkligen få följa naturens spel på nära håll. Jag kikade ner i vattnet nedanför mig och mycket riktigt kunde jag där se flera slädor som stod på vattenspegeln och torkade sina vingar. Ute på sjön började öringen att förstå vad som hänt. Hela sjön exploderade i ett matkalas. En roddbåt var påväg ut på sjön och efter bara ett par minuter kunde jag se hur personen stod med spänd fiskelina. (En liten avundsjuka kunde jag trots allt konstatera.)

En mås i ryckig färd över vattenytan är ett säkert tecken.

En slända ger vibrationsringar på vattenyten. Öringen är på väg.

En Danica, som en oxfile för oss!!

Jag vet inte hur länge jag betraktade det fantastiska skådespelet som utspelade sig. Överallt plaskade det i vattnet av fiskar som hoppade i ytan efter mat. Efter någon timme vandrade jag vidare tillbaks mot bilen. Fiskaren i båten stod åter igen med böjt spö. När jag vandrat tillbaks genom videdjungeln, saxat genom den snöklädda skvattram och försiktigt tagit mig över tallrotsfällorna möttes jag av en ändå vackrare syn. Ute på myren vid sjöns ena ände var det också vitt. Jag förstod att det var nu som sommaren gjort sitt slutgiltiga framsteg och marscherat in i 2011. Ute på myren stod hjortronen i full blom. Som grädde på moset så bjöd sländorna upp till sin karaktäristisk dans i kvällningen. Lyckan övera att få vara med om detta gjorde mig varm

Detta måste räknas som en stor liten vandring. 5 juni då sommaren kom till Dalarna.

Hjortronblomning.

En vacker skapelse som snart bär guld i sin krona.

Sländorna bjuder upp till dans.

Tack för att du läste, snart är 5 juni där igen men först ett par veckor av smällkall vinter...

Positionering gäller UDDEN

Joakim

Storhugget och den magiska flygningen. Kaitumälven 2011 - Del 6, sista delen...

Med denna text avslutar jag berättelsen om Kaitumälven 2011, mitt stora äventyr detta år. Tack till er som följt mig och varsågoda här är sista delen... levererad innan 2012 HURRA!

Morgonen låg där stilla och behaglig. Solen sken och det glittrade i vattnet nedan för vår tältplats. Tobbe låg fortfarande och sov. En morgon som denna, när det var hemresedag, orkade jag inte tillaga någon frukost. På stenen utanför tältet jobbade stormköket på med ett fräsande för att värma vatten till en "morgonkåsa" starkt kaffe. En näve jägarmix fick bli dagens energikick. Jag kikade ner i det klara älvvattnet från min höga position. Nere vid älvkanten kunde jag tydligt se flera skuggor röra sig över botten. Det var öringar som jagade sin frukost. De stod där nästan stilla bakom en liten sten eller grop, med små rörelser höll de sig kvar. Plötsligt och gjorde de små utfall, simmade framåt, gick upp till ytan och tog något för att omgående glida tillbaks till sin ståndplats. Det var en fantastisk syn. Att uppifrån, med en kopp varmt kaffe, få sitta och följa naturens skådespel gjorde mig gott. Jag satt kvar i solskenet och njöt. Efter en stund gjorde jag i ordning mitt flugspö och hasade mig ner för slänten till vattnet. Väl nere kunde jag konstatera att det skulle bli svårt att nå fiskarna med linan. Träden bakom mig var i vägen. Mina vadarbyxor och skor var redan nedstuvade i en väska vilket håll mig till ett alternativ, på land. Jag gjorde ett flertal försök men skrämde istället iväg fiskarna.

Tidig morgon vid tältet.

Spö och björk i morgonkaffespegel.

Det rörde sig i tältet, Tobbe klev upp och ut ur tältet. Jag vandrade upp till honom. Vi bestämde oss för att omedelbart riva lägret, packa ihop alla grejer och bära de ner till platsen där helikoptern skulle hämta oss kl.12. Efter ett flertal vandringar fram och tillbaka de 300 metrarna och en ordentlig skopa svett hade vi fått ner all utrustning till myren. För att lätt kunna hittas av helikopterpiloten la vi den Neongula väst som vi fått medskickad, över packningen. Helikopterpiloten beskrev västen som "att ställa ett ut ett rödljus på en tom parkering." Med västen framme kunde hon sikta oss från en kilometers avstånd.

All utrustning på plats för upphämtning och den Neongula västen väl synlig.

Alla vadarkläder var nedstuvade i sina väskor och det gjorde att vi fick hålla oss på land. Tobbe hade sitt haspelspö framme och han gick upp och ner längst forsen. Han kastade och vevade, vevade och kastade utan resultat. Jag gick runt med min kamera och fotograferade. Det var en dryg timme innan helikoptern skulle komma.

Tobbe kastar...

och vevar...

Tobbe uppe vid forsnacken...

Efter en stund kände Tobbe sig nöjd och jag frågade om jag fick låna hans kastspö, det fick jag självfallet. Långa härliga kast flög över älven. Jag lät draget sjunka något och dras med av strömmen innan jag började veva hem. Efter en kort stund hade en liten öring den goda smaken att se draget som föda och villigt låtit sig vevas in till land. I luften hördes plötsligt det välbekanta ljudet av helikopter. Ett sista kast planerades och draget svingades över hela älven. Helikoptern kunde skönjas i horizonten. Jag bestämde mig för att veva in linan lite snabbt denna gång och bege mig till den bestämda upphämntningsplatsen. Med en ljudlig smäll tog det tvärstopp i rullen.

- Jävlar bottennapp, svor jag lite halvhögt och ryckte till i spöt, det gav med sig.

Det började rycka och slita i linan och jag insåg att det inte var bottennapp utan en fisk. Hugget hade kommit strax efter att draget (en mini Zigge) slog i ytan. Hela linan var således ute och redan var det tungt att veva hem. Helikoptern var nu strax ovanför mig och jag jobbade glatt på med min fisk. Problemet var att jag inte hade några vadare på mig, ingen håv och det var massvis med sten där jag stod. Jag var tvungen att försöka dra in fisken med spöt. Det var en fin öring och jag ville ha med den hem. Efter en del trocklande lyckades jag få in den bland stenarna. I samma stund som Helikoptern satte ner sina medar på den videsnårsklädda ängen landade jag en fin öring på knappa kilot, vilken avslutning och vilken lycka!

Jag lägger ett precisionskast i andra sidan av Kaitumälven.

Ett PANGHUGG!!!

Indragning av fisk...

Kan inte vada...

LYCKA!!!

Helikopter på ingång (Underbara gänget på Arctic Heli)

Jag med den landade öringen, zigge i munnen...

Jag kände pressen på att bege mig till helikoptern och hjälpa till med att stuva in all vår material.

VAD SKULLE JAG GÖRA MED DEN FINA FISKEN?

I vanliga fall förespråkar jag att äta den fisk som jag fångar på plats, jag fiskar inte för att ta med fångsten hem. Men hur räknades detta. Jag skulle ju hem men äta måste jag, den fick trots allt bli matfisk. Jag tog närmsta bästa sten och slog ett par gånger över huvudet på öringen. Den gav med sig. Med ett par snabba språng var jag framme vid helikoptern. Jag hälsade på den kvinnliga piloten Lisa och berättade att jag var tvungen att rensa min öring.

- Inga problem, sa hon glatt, vi väntar.

Jag dök ner i ytterfacket på min väska och fick fram kniven. Innan jag tömde min lilla frysbag på saker och gav mig ner till stranden försäkrade Lisa mig om att det fanns is på basen dit vi skulle och då kunde jag frysa in fisken där. Jag satte igång att rensa fisken. Lite häpet tittade jag på innehållet i fiskens mage. Jag kunde konstatera att magens innehåll, på denna kilofisk, innehöll en lämmel. Snacka om aggresivt beteende. Lämmlar simmar bra och försöker helt enkelt ta sig över älvarna till öringens glädje. När den vackra älvfararen var urtagen la jag ner den i frysväskan och satte av mot helikoptern.

Längst upp i inälvorna är en hårig lämmels kvarlevor. Man kan nog konstatera att öringen hugger vad som helst.

Den fina fiskbilden av nyrensad Kaitumöring...

Tobbe packar i ordning för avfärd...

Lisa och Tobbe stuvar Helikoptern...

Samtidigt som vi packade i de sista av våra prylar i helikoptern berättade Lisa att de kört utt ett gäng gubbar dagen innan till en plats långt upp på älven. En av dem var tydligen rejält febersjuk och hon hade blivit ombedd att ta en extra flygtur förbi deras läger för att se att allt var okej. Lite ursäktande frågade hon oss om det gick för sig.

ATT FÅ FLYGA 20 MINUTER EXTRA MED EN HELIKOPTER LÄNGST DEN STRÄCKNING SOM VI FÄRDATS, NÄ FY BUBBLAN! :-)...

- SJÄLVKLART, ropade jag och tobbe i kör och log stort.

Maskinen gungade rytmiskt när rotorn satte snurr. Med ett underbart sug steg vi mot skyn. Vi flög lågt längst älven. Det var en underbar känsla att följa varje krök längst sträckningen som vi farit med pontonerna. Vi kunde urskilja kilometerforsen, s-kurvan, samevistet, bajsudden och inte minst vår drop off. Vi passerade stället där vår resa startat vidare upp längst älven. Vi kom efter en stunds flygning fram över platsen där gubbarna höll hus, inget konstigt kunde konstateras. Snart svävade vi över Kaitumdalen upp över trädgränsen och vidare mot civilisationen. DENNA FLYGNING VAR HELT FANTASTISK och finns att kika på som film längst ner i texten.

Alltid lika kul att flyga helikopter...

Tobbe har koll på kartan...

Naturen är häftig från ovan...

Vackra kaitumdalen för sista gången denna resa.

Upp över trädgränsen...

Här på länken kan du se fem minuter av den sköna helekopterflygningen längst hela vår sträckning...

http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/1/hu1d7_XdTXE

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta.

Positioneringen gäller Helikopterns upphämntningsplats.

Alla delar från denna resa kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=365

Om du inte sett 2011 års fiskefilm ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw

Tänk att jag han färdigt med berättelsen innan jul, PERFEKT! Nu kan jag rikta in mig på att berätta om vinterns härliga friluftsaktiviteter...

God jul och gott nytt år.

Joakim

Magiska lägerplats "Kaitumdalen" Kaitumälven 2011 - Del 5

Det är onekligen ont om tid med två barn i 1 och 4 års ålder... Lite långsamt går det allt med skrivandet, men här är den, näst sista delen levererad såhär strax innan jul...

Efter förmiddagens fantastiska harrfiske med rekord efter rekord var vi framme vid platsen där vi skulle bli upplockade av en helikopter dagen efter. Pontonerna var nedmonterade och låg på myren redo för hemfärd. Kvällens fiske fick ske från land eller utvadade i strömmen. Både jag och Tobbe föredrog en rejäl sovmorgon framför stuvning av material i arla morgonstund.

Duggregnet strilade ihärdigt då tältet restes i närheten av den plats som delvis gjort att vi återvänt till kaitumälven.

Tältet på platån...

Jag kommer ihåg när vi efter flera dagars rodd 2009 kom till denna plats. Vid det tillfället klev vi upp på höjden och spanade ut över kaitumdalen. Båda blev vi hänförda av utsikten och svor på att återvända någon gång och den gången skulle vi slå läger. (Sträckningen som vi ror med pontonerna ligger i en dalgång och nästan ingenstans kan man kliva av och betrakta landet från ovan, men på just denna plats kommer man upp ett 20 tal meter ovanför älven och kan blicka ut över den.) Problemet som uppdagades förra resan var att när vi hade närmat oss slutmålet, och så småningom dök på denna fantastiska plats, var vi tvugna att bege oss vidare den sista biten till den överenskomna upphämtningsplatsen. Där skulle vi bli hämtade med helikopter tidigt morgonen efter. Därför hade vi nu (2011) förlagt vår helikopterhämtning här vid forsen.

Tobbe vilar ut med utsikt över Kaitumälven 2009

Jag, nöjd över att ha hittat denna plats och bestämd på att komma tillbaka. (2009)

Nu var det 2011 och tältplatsen vi hade tänkt belägra var upptagen av den norrlandsfamilj som vi tidigare mött på älven. Området på höjden var stort nog för fler boende och vi flyttade oss ett 50 tal meter uppströms. Regnet hängde tungt i luften och vi skyndade oss med att sträcka upp tältduk och linor. I samma sekund som den sista prylen var inlastad i absidern öppnade himlen sina portar och ett stormstarkt skyfall kom över oss. För mig finns nog inget skönare än att ligga i en varm sovsäck i ett tält, efter ett par fantastiska dagar på fjället, tröttkörd men nöjd och höra hur regnet smattrar i tältduken. Tanken var att vi skulle vänta ut detta regn och sedan fiska vidare i forsen nedanför oss. Både jag och Tobbe kröp ner i våra mjuka sovsäckar. Vi skulle bara slumra lite. Jag kollade klockan, den var 14.30. VI SOMNADE...

Lägerplatsen på toppen av höjden...

Man kan tro att han är död, men älven kräver sin sömn.

Jag vaknade av att ljuset värmde tältet. Jag satte mig upp och en varm luftpuff trycktes ur öppningen på min sovsäck. Jag böjde mig fram mot fotändens absider och öppnade innerduken utan att öppna myggnätet. Jag kunde jag se den fantastiska älven rinna förbi nedanför oss. Solen glänste i myggnätet. Jag öppnade lite för att kunna ta en bild på härligheten. Det tog inte lång stund innan vi hade ett dussin blodsugare i tältet och jag stängde till. Jag kikade på klockan 19.30. Den lilla tuppluren hade förvandlats till några magiska timmars sömn. Jag började bli hungrig och påpekade för Tobbe att jag skulle starta med matlagningen. Han tittade, med trött blick, upp på mig och sa att det var en bra ide, sedan slöt han ögonen igen och lämnade mig åt mitt öde. Jag kollade ut genom huvudändans myggnät, in i den stora absidern. Där var det tusentals mygg. Värmen från solen hade satt fart på de små vidundren. Det slog mig att vi hade en folköl kvar i packningen. Efter att ha avnjutet ölen (utan att väcka Tobbe :-))konstruerade jag min magiska myggbortjagare (som jag har skrivit om här på utsidan). Jag tände ett värmeljus, placerade den i burken, ställde ut skapelsen i absidern och drog igen myggnätet. Efter att ha applicerat den lilla myggtabletten ovanpå burken var det bara att vänta. Jag kröp ner helt i sovsäcken igen och kikade på bilder från resan i min kamera. Jag tog ett par sovbilder på Tobbe. Efter ca 15 minuter kollade jag ut i absidern, inte en enda mygga rörde på sig utanför myggnätet. (BURKEN ÄR FANTASTISK)

Se filmen om hur man gör myggburkenhär: http://www.youtube.com/watch?v=mAHzptHxq8o

Livet i tältet är fantastiskt...

Nedanför oss, ett myggnät bort och 20 höjdmeter ligger den brusande älven.

Det var magisk frisk luft efter regnet men också myggfrämjande.

Myggbortjagarburken jobbar...

Jag satt i kalsongerna med öppet myggnät. Jag tände stormköket och satte igång med att göra pyttipanna. Tyvärr hade det rimmade sidfläsket som jag så tappert forslat med mig längst älven surnat, så det blev en pytt i panna på falukorv och potatis. Måltiden blev utsökt trots allt.

Helt sanslöst effektiv myggburk, inte en mygga och hela måltiden tillagad utan myggnät.

Jag älskar mitt tält, det håller tätt i alla väder...

Efter maten var det dags för lite fiske. Solen hade börjat lägga sig bakom fjälltopparna och ett oerhört vackert sken spred sig över älven. Strandpiparen for skrikande över älven Forsen studsade oavbrutet fram över stenarna och den skummade sig vit i sin jakt på slutmålet. Vi packade ihop vår fiskeutrustning och satte på oss våra vadarkläder. Det blev ett lite tafatt fiske denna kväll. Trötta och lite mätta på äventyr gick vi planlöst upp och ner efter älven utan att få fisk. Tobbe gav snart upp och gick och lade sig i tältet igen.

Tobbe iklär sig en flugfiskares kläder i kvällningen uppe på platån.

Min nya sjunklina fastnade gång på gång ibland stenarna och efter 5 gången satt den fast, jag var tvungen att klippa av den. Efter det missödet bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag vandrade upp mot tältet. Jag kände för att hämta min Kamera och fotografera lite istället. Just som jag gick upp för slänten hörde jag ett skarpt skällande nära mig. Intill en liten sten, en halv meter ifrån mig, hade en lämmel ställt sig på bakbenen och började skälla ut mig. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt det märkliga beteendet. Av någon anledning ville jag peta bort den lilla stenen som skymde lämeln.. Jag tog min vadarstav och petade till den. I samma veva som stenen studsade ut för slänten högg lämmeln med sina två framtänder i den plastklädda knoppen på nedersta delen av staven. Jag lyfte instinktivt upp staven och där hängde lämeln en halv meter upp i luften. Efter ca 10 sekunder släppte den taget och trillade ner i videt. Jag har aldrig varit med om en så aggresiv lämmel tidigare. Glad över det märkliga mötet gick jag upp till tältet och hämtade kameran.

Det var en magisk natt:

Solen lägger sig bakom fjället...

Kort där efter är det mörkt (så mörkt som det blir)

Vårt tält och den andra familjens vita plastforseka.

Lite till höger i mitten av bilden stod lämeln vid stenen och skälde ut mig...

Solen har vänt och är påväg upp igen...

En gisten fjällbjörk kan vara otroligt vacker på sitt sätt

Björken, som om den ville säga mig något...

Det var en fantastisk natt. Stillheten var som fryst i sitt ögonblick. Vattenspegeln var blank och lugn. Jag satte mig ner på en sten. Framför mig stod en gisten björk. Jag tyckte den var vacker. Ljudet av forsen var som meditation och veckans resa kom tillbaks till mig som en berättelse.  Känslan av vemod infann sig efter en stund. Sista kvällen på äventyret var som vanlig fylld av två känslor. Den ena, glädje över att snart återförenas med familjen, den andra, sorgen över att lämna den fantastiska naturen med dess enkelhet och glädje som den för med sig. Jag knäppte en massa bilder med kameran. Tyvärr orkade jag inte packa ner stativet vilket gjorde att alla bilder blev lite oskarpa.

När jag efter en stund kände mig nöjd och närmade mig tältet hörde jag det bekanta ljudet av sågverk. Tobbe sov sin skönhetssömn...

Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta :-)

Positioneringen gäller tältets placering på höjden

Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/magisk-fard-med-rekordfisk-kaitumalven-del_16353.htm t.ex. Platsen där vi nu har slagit läger.

Alla delar från denna resa och hela den förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/trips/list.htm?author=57787

Om du inte sett 2011 års magiska resan på film ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw

I nästa, den sista delen: Jag får ett ordentligt hugg och vi överraskas av Helikopterpiloten Lisa, vi jublar...

God jul..

Joakim