Med denna text avslutar jag berättelsen om Kaitumälven 2011, mitt stora äventyr detta år. Tack till er som följt mig och varsågoda här är sista delen... levererad innan 2012 HURRA!
Morgonen låg där stilla och behaglig. Solen sken och det glittrade i vattnet nedan för vår tältplats. Tobbe låg fortfarande och sov. En morgon som denna, när det var hemresedag, orkade jag inte tillaga någon frukost. På stenen utanför tältet jobbade stormköket på med ett fräsande för att värma vatten till en "morgonkåsa" starkt kaffe. En näve jägarmix fick bli dagens energikick. Jag kikade ner i det klara älvvattnet från min höga position. Nere vid älvkanten kunde jag tydligt se flera skuggor röra sig över botten. Det var öringar som jagade sin frukost. De stod där nästan stilla bakom en liten sten eller grop, med små rörelser höll de sig kvar. Plötsligt och gjorde de små utfall, simmade framåt, gick upp till ytan och tog något för att omgående glida tillbaks till sin ståndplats. Det var en fantastisk syn. Att uppifrån, med en kopp varmt kaffe, få sitta och följa naturens skådespel gjorde mig gott. Jag satt kvar i solskenet och njöt. Efter en stund gjorde jag i ordning mitt flugspö och hasade mig ner för slänten till vattnet. Väl nere kunde jag konstatera att det skulle bli svårt att nå fiskarna med linan. Träden bakom mig var i vägen. Mina vadarbyxor och skor var redan nedstuvade i en väska vilket håll mig till ett alternativ, på land. Jag gjorde ett flertal försök men skrämde istället iväg fiskarna.
Tidig morgon vid tältet.
Spö och björk i morgonkaffespegel.
Det rörde sig i tältet, Tobbe klev upp och ut ur tältet. Jag vandrade upp till honom. Vi bestämde oss för att omedelbart riva lägret, packa ihop alla grejer och bära de ner till platsen där helikoptern skulle hämta oss kl.12. Efter ett flertal vandringar fram och tillbaka de 300 metrarna och en ordentlig skopa svett hade vi fått ner all utrustning till myren. För att lätt kunna hittas av helikopterpiloten la vi den Neongula väst som vi fått medskickad, över packningen. Helikopterpiloten beskrev västen som "att ställa ett ut ett rödljus på en tom parkering." Med västen framme kunde hon sikta oss från en kilometers avstånd.
All utrustning på plats för upphämtning och den Neongula västen väl synlig.
Alla vadarkläder var nedstuvade i sina väskor och det gjorde att vi fick hålla oss på land. Tobbe hade sitt haspelspö framme och han gick upp och ner längst forsen. Han kastade och vevade, vevade och kastade utan resultat. Jag gick runt med min kamera och fotograferade. Det var en dryg timme innan helikoptern skulle komma.
Tobbe kastar...
och vevar...
Tobbe uppe vid forsnacken...
Efter en stund kände Tobbe sig nöjd och jag frågade om jag fick låna hans kastspö, det fick jag självfallet. Långa härliga kast flög över älven. Jag lät draget sjunka något och dras med av strömmen innan jag började veva hem. Efter en kort stund hade en liten öring den goda smaken att se draget som föda och villigt låtit sig vevas in till land. I luften hördes plötsligt det välbekanta ljudet av helikopter. Ett sista kast planerades och draget svingades över hela älven. Helikoptern kunde skönjas i horizonten. Jag bestämde mig för att veva in linan lite snabbt denna gång och bege mig till den bestämda upphämntningsplatsen. Med en ljudlig smäll tog det tvärstopp i rullen.
- Jävlar bottennapp, svor jag lite halvhögt och ryckte till i spöt, det gav med sig.
Det började rycka och slita i linan och jag insåg att det inte var bottennapp utan en fisk. Hugget hade kommit strax efter att draget (en mini Zigge) slog i ytan. Hela linan var således ute och redan var det tungt att veva hem. Helikoptern var nu strax ovanför mig och jag jobbade glatt på med min fisk. Problemet var att jag inte hade några vadare på mig, ingen håv och det var massvis med sten där jag stod. Jag var tvungen att försöka dra in fisken med spöt. Det var en fin öring och jag ville ha med den hem. Efter en del trocklande lyckades jag få in den bland stenarna. I samma stund som Helikoptern satte ner sina medar på den videsnårsklädda ängen landade jag en fin öring på knappa kilot, vilken avslutning och vilken lycka!
Jag lägger ett precisionskast i andra sidan av Kaitumälven.
Ett PANGHUGG!!!
Indragning av fisk...
Kan inte vada...
LYCKA!!!
Helikopter på ingång (Underbara gänget på Arctic Heli)
Jag med den landade öringen, zigge i munnen...
Jag kände pressen på att bege mig till helikoptern och hjälpa till med att stuva in all vår material.
VAD SKULLE JAG GÖRA MED DEN FINA FISKEN?
I vanliga fall förespråkar jag att äta den fisk som jag fångar på plats, jag fiskar inte för att ta med fångsten hem. Men hur räknades detta. Jag skulle ju hem men äta måste jag, den fick trots allt bli matfisk. Jag tog närmsta bästa sten och slog ett par gånger över huvudet på öringen. Den gav med sig. Med ett par snabba språng var jag framme vid helikoptern. Jag hälsade på den kvinnliga piloten Lisa och berättade att jag var tvungen att rensa min öring.
- Inga problem, sa hon glatt, vi väntar.
Jag dök ner i ytterfacket på min väska och fick fram kniven. Innan jag tömde min lilla frysbag på saker och gav mig ner till stranden försäkrade Lisa mig om att det fanns is på basen dit vi skulle och då kunde jag frysa in fisken där. Jag satte igång att rensa fisken. Lite häpet tittade jag på innehållet i fiskens mage. Jag kunde konstatera att magens innehåll, på denna kilofisk, innehöll en lämmel. Snacka om aggresivt beteende. Lämmlar simmar bra och försöker helt enkelt ta sig över älvarna till öringens glädje. När den vackra älvfararen var urtagen la jag ner den i frysväskan och satte av mot helikoptern.
Längst upp i inälvorna är en hårig lämmels kvarlevor. Man kan nog konstatera att öringen hugger vad som helst.
Den fina fiskbilden av nyrensad Kaitumöring...
Tobbe packar i ordning för avfärd...
Lisa och Tobbe stuvar Helikoptern...
Samtidigt som vi packade i de sista av våra prylar i helikoptern berättade Lisa att de kört utt ett gäng gubbar dagen innan till en plats långt upp på älven. En av dem var tydligen rejält febersjuk och hon hade blivit ombedd att ta en extra flygtur förbi deras läger för att se att allt var okej. Lite ursäktande frågade hon oss om det gick för sig.
ATT FÅ FLYGA 20 MINUTER EXTRA MED EN HELIKOPTER LÄNGST DEN STRÄCKNING SOM VI FÄRDATS, NÄ FY BUBBLAN! :-)...
- SJÄLVKLART, ropade jag och tobbe i kör och log stort.
Maskinen gungade rytmiskt när rotorn satte snurr. Med ett underbart sug steg vi mot skyn. Vi flög lågt längst älven. Det var en underbar känsla att följa varje krök längst sträckningen som vi farit med pontonerna. Vi kunde urskilja kilometerforsen, s-kurvan, samevistet, bajsudden och inte minst vår drop off. Vi passerade stället där vår resa startat vidare upp längst älven. Vi kom efter en stunds flygning fram över platsen där gubbarna höll hus, inget konstigt kunde konstateras. Snart svävade vi över Kaitumdalen upp över trädgränsen och vidare mot civilisationen. DENNA FLYGNING VAR HELT FANTASTISK och finns att kika på som film längst ner i texten.
Alltid lika kul att flyga helikopter...
Tobbe har koll på kartan...
Naturen är häftig från ovan...
Vackra kaitumdalen för sista gången denna resa.
Upp över trädgränsen...
Här på länken kan du se fem minuter av den sköna helekopterflygningen längst hela vår sträckning...
http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/1/hu1d7_XdTXE
Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta.
Positioneringen gäller Helikopterns upphämntningsplats.
Alla delar från denna resa kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/trips/view.htm?ID=365
Om du inte sett 2011 års fiskefilm ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw
Tänk att jag han färdigt med berättelsen innan jul, PERFEKT! Nu kan jag rikta in mig på att berätta om vinterns härliga friluftsaktiviteter...
God jul och gott nytt år.
Joakim
Det är onekligen ont om tid med två barn i 1 och 4 års ålder... Lite långsamt går det allt med skrivandet, men här är den, näst sista delen levererad såhär strax innan jul...
Efter förmiddagens fantastiska harrfiske med rekord efter rekord var vi framme vid platsen där vi skulle bli upplockade av en helikopter dagen efter. Pontonerna var nedmonterade och låg på myren redo för hemfärd. Kvällens fiske fick ske från land eller utvadade i strömmen. Både jag och Tobbe föredrog en rejäl sovmorgon framför stuvning av material i arla morgonstund.
Duggregnet strilade ihärdigt då tältet restes i närheten av den plats som delvis gjort att vi återvänt till kaitumälven.
Tältet på platån...
Jag kommer ihåg när vi efter flera dagars rodd 2009 kom till denna plats. Vid det tillfället klev vi upp på höjden och spanade ut över kaitumdalen. Båda blev vi hänförda av utsikten och svor på att återvända någon gång och den gången skulle vi slå läger. (Sträckningen som vi ror med pontonerna ligger i en dalgång och nästan ingenstans kan man kliva av och betrakta landet från ovan, men på just denna plats kommer man upp ett 20 tal meter ovanför älven och kan blicka ut över den.) Problemet som uppdagades förra resan var att när vi hade närmat oss slutmålet, och så småningom dök på denna fantastiska plats, var vi tvugna att bege oss vidare den sista biten till den överenskomna upphämtningsplatsen. Där skulle vi bli hämtade med helikopter tidigt morgonen efter. Därför hade vi nu (2011) förlagt vår helikopterhämtning här vid forsen.
Tobbe vilar ut med utsikt över Kaitumälven 2009
Jag, nöjd över att ha hittat denna plats och bestämd på att komma tillbaka. (2009)
Nu var det 2011 och tältplatsen vi hade tänkt belägra var upptagen av den norrlandsfamilj som vi tidigare mött på älven. Området på höjden var stort nog för fler boende och vi flyttade oss ett 50 tal meter uppströms. Regnet hängde tungt i luften och vi skyndade oss med att sträcka upp tältduk och linor. I samma sekund som den sista prylen var inlastad i absidern öppnade himlen sina portar och ett stormstarkt skyfall kom över oss. För mig finns nog inget skönare än att ligga i en varm sovsäck i ett tält, efter ett par fantastiska dagar på fjället, tröttkörd men nöjd och höra hur regnet smattrar i tältduken. Tanken var att vi skulle vänta ut detta regn och sedan fiska vidare i forsen nedanför oss. Både jag och Tobbe kröp ner i våra mjuka sovsäckar. Vi skulle bara slumra lite. Jag kollade klockan, den var 14.30. VI SOMNADE...
Lägerplatsen på toppen av höjden...
Man kan tro att han är död, men älven kräver sin sömn.
Jag vaknade av att ljuset värmde tältet. Jag satte mig upp och en varm luftpuff trycktes ur öppningen på min sovsäck. Jag böjde mig fram mot fotändens absider och öppnade innerduken utan att öppna myggnätet. Jag kunde jag se den fantastiska älven rinna förbi nedanför oss. Solen glänste i myggnätet. Jag öppnade lite för att kunna ta en bild på härligheten. Det tog inte lång stund innan vi hade ett dussin blodsugare i tältet och jag stängde till. Jag kikade på klockan 19.30. Den lilla tuppluren hade förvandlats till några magiska timmars sömn. Jag började bli hungrig och påpekade för Tobbe att jag skulle starta med matlagningen. Han tittade, med trött blick, upp på mig och sa att det var en bra ide, sedan slöt han ögonen igen och lämnade mig åt mitt öde. Jag kollade ut genom huvudändans myggnät, in i den stora absidern. Där var det tusentals mygg. Värmen från solen hade satt fart på de små vidundren. Det slog mig att vi hade en folköl kvar i packningen. Efter att ha avnjutet ölen (utan att väcka Tobbe :-))konstruerade jag min magiska myggbortjagare (som jag har skrivit om här på utsidan). Jag tände ett värmeljus, placerade den i burken, ställde ut skapelsen i absidern och drog igen myggnätet. Efter att ha applicerat den lilla myggtabletten ovanpå burken var det bara att vänta. Jag kröp ner helt i sovsäcken igen och kikade på bilder från resan i min kamera. Jag tog ett par sovbilder på Tobbe. Efter ca 15 minuter kollade jag ut i absidern, inte en enda mygga rörde på sig utanför myggnätet. (BURKEN ÄR FANTASTISK)
Se filmen om hur man gör myggburkenhär: http://www.youtube.com/watch?v=mAHzptHxq8o
Livet i tältet är fantastiskt...
Nedanför oss, ett myggnät bort och 20 höjdmeter ligger den brusande älven.
Det var magisk frisk luft efter regnet men också myggfrämjande.
Myggbortjagarburken jobbar...
Jag satt i kalsongerna med öppet myggnät. Jag tände stormköket och satte igång med att göra pyttipanna. Tyvärr hade det rimmade sidfläsket som jag så tappert forslat med mig längst älven surnat, så det blev en pytt i panna på falukorv och potatis. Måltiden blev utsökt trots allt.
Helt sanslöst effektiv myggburk, inte en mygga och hela måltiden tillagad utan myggnät.
Jag älskar mitt tält, det håller tätt i alla väder...
Efter maten var det dags för lite fiske. Solen hade börjat lägga sig bakom fjälltopparna och ett oerhört vackert sken spred sig över älven. Strandpiparen for skrikande över älven Forsen studsade oavbrutet fram över stenarna och den skummade sig vit i sin jakt på slutmålet. Vi packade ihop vår fiskeutrustning och satte på oss våra vadarkläder. Det blev ett lite tafatt fiske denna kväll. Trötta och lite mätta på äventyr gick vi planlöst upp och ner efter älven utan att få fisk. Tobbe gav snart upp och gick och lade sig i tältet igen.
Tobbe iklär sig en flugfiskares kläder i kvällningen uppe på platån.
Min nya sjunklina fastnade gång på gång ibland stenarna och efter 5 gången satt den fast, jag var tvungen att klippa av den. Efter det missödet bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag vandrade upp mot tältet. Jag kände för att hämta min Kamera och fotografera lite istället. Just som jag gick upp för slänten hörde jag ett skarpt skällande nära mig. Intill en liten sten, en halv meter ifrån mig, hade en lämmel ställt sig på bakbenen och började skälla ut mig. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt det märkliga beteendet. Av någon anledning ville jag peta bort den lilla stenen som skymde lämeln.. Jag tog min vadarstav och petade till den. I samma veva som stenen studsade ut för slänten högg lämmeln med sina två framtänder i den plastklädda knoppen på nedersta delen av staven. Jag lyfte instinktivt upp staven och där hängde lämeln en halv meter upp i luften. Efter ca 10 sekunder släppte den taget och trillade ner i videt. Jag har aldrig varit med om en så aggresiv lämmel tidigare. Glad över det märkliga mötet gick jag upp till tältet och hämtade kameran.
Det var en magisk natt:
Solen lägger sig bakom fjället...
Kort där efter är det mörkt (så mörkt som det blir)
Vårt tält och den andra familjens vita plastforseka.
Lite till höger i mitten av bilden stod lämeln vid stenen och skälde ut mig...
Solen har vänt och är påväg upp igen...
En gisten fjällbjörk kan vara otroligt vacker på sitt sätt
Björken, som om den ville säga mig något...
Det var en fantastisk natt. Stillheten var som fryst i sitt ögonblick. Vattenspegeln var blank och lugn. Jag satte mig ner på en sten. Framför mig stod en gisten björk. Jag tyckte den var vacker. Ljudet av forsen var som meditation och veckans resa kom tillbaks till mig som en berättelse. Känslan av vemod infann sig efter en stund. Sista kvällen på äventyret var som vanlig fylld av två känslor. Den ena, glädje över att snart återförenas med familjen, den andra, sorgen över att lämna den fantastiska naturen med dess enkelhet och glädje som den för med sig. Jag knäppte en massa bilder med kameran. Tyvärr orkade jag inte packa ner stativet vilket gjorde att alla bilder blev lite oskarpa.
När jag efter en stund kände mig nöjd och närmade mig tältet hörde jag det bekanta ljudet av sågverk. Tobbe sov sin skönhetssömn...
Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta :-)
Positioneringen gäller tältets placering på höjden
Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa http://www.utsidan.se/blogs/minnatur/magisk-fard-med-rekordfisk-kaitumalven-del_16353.htm t.ex. Platsen där vi nu har slagit läger.
Alla delar från denna resa och hela den förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/trips/list.htm?author=57787
Om du inte sett 2011 års magiska resan på film ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw
I nästa, den sista delen: Jag får ett ordentligt hugg och vi överraskas av Helikopterpiloten Lisa, vi jublar...
God jul..
Joakim
Den svala morgonluften smekte älven. Kondensen i tältet vittnade om en kall natt med varma tunga andningar som orsak. Som vanligt låg Tobbe kvar i tältet när jag masade mig upp och förde ner fötterna i de fuktiga Lundhagskängorna. Jag drömde mig tillbaks till dagen innan, med det fantastiska fisket. Glädjen fann sig i bröstet med ens och jag satte av ner till matplatsen på udden för att köra igång stormköket. Snart kokade gröten och mitt sedvanliga morgonrop ljöd över älven...
- Tobbe, frukost...!!!
Efter gröten diskade Tobbe, sin vana trogen. Vi rev lägret, packade våra pontoner och gjorde oss färdiga för avfärd.
Älven låg lika vacker som dagen innan. Solen sken och frukost vankas på udden bortanför pontonerna.
Solen träffade kurvan av älven och värmde oss gott. En liten fisk vakade längst strandsidan och jag ville prova att fiska på den innan vi satte av. I samma veva som jag fångade fisken, och vi lite irriterat konstaterade att det var en sik och ingen ädlare ädelfisk, hörde vi ljudet av en motor som närmade sig. Det var tydligt att ljudet kom från en utombordsmotor. Upp längst älven kom en forseka i vit plast farandes i maklig takt. Vi kunde skönja fyra personer i ekan två små i fören och två större mitt på och i aktern. Mannen som körde skutan saktade ner motorn ett tiotal meter från oss och började veva på rullen som satt på hans haspelspö. Med van hand drillade han det han hade på kroken. Efter någon minut hade han dragit en fin fisk över relingen. Han hejade till oss på ett typiskt norrlänskt vis, med en huvud nick bakåt, samtidigt som ett svagt utdraget H-väsande ljud sjöng över hans läppar...
- Heeeee, lät det ungefär.
Vi hejade tillbaks. De övriga i båten norrlandshejade också på oss innan mannen förklarade att de var en familj från Haparanda med sina två barn. De hade tydligen en sommarstuga i Kaitum by och fiskade ofta här i älven.
- Vill ni ha fisk, frågade den vänliga mannen och höll upp den fina nyfångade öringen på styva 1.5 kg.
Både jag och Tobbe hade nu blivit lite mätta på fisksmaken och såg fram mot den pyttipanna som jag tänkte laga på rimmat sidfläsk, potatis och falukorv. Vi tackade vänligt men bestämt nej till gåvan och fisken åkte i älven igen.
- Fin fisk, sa jag.
- Ja, hela kurvan här och ett par hundra meter framöver är den bästa fiskesträckan på den här delen av älven, sa han och svepte nedströms med armen.
Både mitt och Tobbes ansikten sprack upp i ett stort leende. Vi berättade att dagens etapp skulle ta oss till vårt slutmål på hela denna veckas resa, platsen Aranjarga platån. Mannen berättade att de hade sitt basläger där vi skulle slå läger och att de bara skulle uppströms och fiska lite. Vi konstaterade att vi förmodligen skulle ses lite senare och vinkade adjö.
Kort efter mötet satt vi åter i våra pontoner. Samma sköna känsla infann sig med ens när stenarna passerade under pontonerna och nya mål låg i sikte. Redan efter ett par meter vakade det ute i det klara vattnet och både jag och Tobbe fiskade frenetiskt då vi gled över platsen, utan resultat. Det mannen sa tidigare var att "detta ställe var det bästa fiskestället på hela sträckan." (Förra gången 2009 när vi passerade denna plats åskade det ordentligt vilket gjorde att vi knappast fiskade över huvud taget.)
Vi gled längst fjällbjörksidorna ytterligare 200 meter. Jag hörde ett stort vak intill strandkanten. Vakringarna som expanderade under en uthängande björkgren visade på ett jaktställe för en stor fisk. Jag paddlade mig i position med mina simfenor och började kasta på fisken men även denna gång utan resultat. Ute i strömmen hände något samtidigt. Tobbe fick på en fin harr som han kämpade lite med. Vi befann oss i en kurva där det flöt på lite starkare än tidigare och en tendens till fors kunde skönjas. Tobbe ropade att han tyckte vi skulle stanna och fiska av området då botten under honom såg ut som ett perfekt ställe för fisk. Stora stenbumlingar, ganska glest placerade med en meters mellanrum gjorde platsen idealisk för harr. Den övriga botten var täckt av fin sand vilket inte gjorde saken sämre. Vi hade visserligen bara färdats ett par hundra meter utför älven men vi hade heller ingen lång sträcka att transportera oss denna dag. Vi gled in till land och parkerade våra pontoner. Nu kunde även jag skönja platsens magiska vibrationer. Ett litet V-format vattenstryk med tydliga bakvatten, perfekt för fisk.
Parkerade pontoner uppströms i strömkanten.
Tobbe satte omedelbart av ner mot stenbanken där älvfåran gick ihop. Jag tog det lungt, knöt på en stor fluga (Europea 12) på min tafs och begav mig något uppströms. Jag vadade försiktigt fram. Stenbumlingarna var en dryg meter stora i omkrets och vattnet gick till knähöjd när jag stod på dem. Mellan stenarna var de sålunda en och en halv meter djupt och vattnet gick högt upp på bröstet, precis så högt som mina vadarbyxor kunde klara av. Jag hittade en sten tretio meter ovanför Tobbes placering. Jag kastade ut flugan över älven. I första kastet drog jag linan över vattenytan, så som jag gjort så många gånger tidigare denna resa. Hugget kom från ingenstans. Det var hårt, det var stort och det plaskade rejält. Det som tagit min fluga visade tydligt att den inte ville byta plats. Det stångades och frustades nere under ytan. Fisken ville inte flytta sig från stenen där den hörde hemma. Jag jobbade och slet för att inte tafsen skulle nötas av mot något. Dödläget kvarstod fortfarande efter någon minut och hur jag en drog ville den rackaren som huggit inte förflytta sig. För en stund trodde jag att linan kanske hade fastnat i någon stock eller lindats runt en sten. Jag chansade och släpte efter lite så att linan slackade. I vanliga fall är det förbjudet att slacka linan eftersom fisken då kan komma loss. Om hullingen inte satt sig kommer fisken garanterat att komma loss. Denna gång fungerade mitt taktiska drag. Fisken kände att jag släpte på trycket och försökte förmodligen fly. Den satte av över älvfåran som en raket. Jag tittade på spöt, det bågnade. Jag förstod att fisken var stor. Allt eftersom jag lyckdes veva den närmare verkade det som om den mattades av. Jag fick in fisken bakom mig. En liten djävel i mig ville fånga detta moment på bild och jag tog fram min lilla pocketkamera. Precis som jag sklle ta en bild på mitt spö med Tobbe nedanför mig hoppade fisken upp ur vattnet, jag tryckte på knappen. Kameran åkte ned i fickan och jag kämpade vidare med fisken. Ryggfenan var enorm, något jag kunde konstatera när den trötta harren slutligen fångades. Tobbe hade satt av upp till mig och förevigade mig med min rekordharr. 1.2 kg löd mitt nya rekord.
Bilden på fisken.. Haha... inte mycket Tobbe för den delen heller.
Andra bilden något bättre.
Bilden på min då stundande rekordharr 1.2 kg.
Efter att jag återsatt fisken i älven blåste jag flugan ren och satte muntert igång att kasta igen. Efter ett par kast gjorde jag samma manöver som vid det första hugget, drog hem flugan över vattenytan. Precis på samma ställe högg det igen. Fisken, som denna gång tagit flugan, var inte alls lika omöjlig till en början. Jag vevade in linan och den följde snällt med. Inte förens det var dags att håva rackaren såg jag den enorma ryggfenan. Jag insåg att detta också var en bjässe. Fisken såg plötsligt min siluet och rusade ut i strömmen igen. Denna gång var det inte lika lätt att veva hem den. Efter ytterligare ett par kortare turer för fisken lyckades jag med ett bestämt grepp få tag över ryggen, den var kraftig. Med vågen i högsta hugg kunde jag konstatera att denna harr vägde 1.3 kg, ytterligare "en putsning" av rekordet som man hade uttryckt det i idrottstermer. Tobbe vadade åter upp för att ta en bild på mig och min fisk, denna gång med resultatet att han nästan druttade i. Fisken sattes varsamt tillbaks. Efter denna rekordfisk upprepades det omöjliga vid ytterligare två tillfällen och fyra harrar över kilot fångades på samma ställe under en timme. Samtidigt som detta skedde hade min vän Tobias fiskat av forsen lite här och var men inte känt en enda fisk på kroken. Jag måste ha hittat en harrhåla. Jag log med hela kroppen. Efter denna fångsfest började jag bli hungrig på annat en fisk och vi gjorde lunch. Varmvatten i en matpåse från REAL på en sten i strömmen var ett naturligt sätt att fira fiskarna.
Mitt nya rekord 1.3 kg
Tobbe, en vadande fotograf som nästan plurrade i när han satte ner foten mellan stenarna i klivet efter bilden. Allt för konsten!
Lunchbordet är dukat.
När vi slukat vår mat satt vi och tittade på platsen som vi stannat på. Vi utbytte tankar om lyckan över att vi inte bara gled förbi denna gång. Det kändes däremot konstigt att jag fått fyra stora harrar och Tobbe inte en enda. Jag kikade upp mot kanten av älven. Jag såg en liten stig smita in mellan några videbuskar. Nyfiket gick jag och Tobbe iväg för att se om det fanns något av intresse där bakom slyt. I samma stund som jag klev upp på land såg vi den typiska ringen efter en tältkåteplats. En liten bit bort stod även en lappkåta av fast modell. Vi gjorde en liten inspektion. Dörren på kåtan stod halvöppen men av omgivningen att dömma hade ingen varit där på flera år. Vi kikade in och kunde konstatera att det hängde lite stumpor i taket och ett par bortförmultnande stövlar stod på jordgolvet lika så en sönderrostad järnkamin. Lite här och var fanns det urdruckna spritflaskor, gamla talrikar och bestick. Jag skulle säga att ingen hade varit på stället åtminstonde på 10 år. Det var inte konstigt att samerna använt detta ställe som ett sommarviste med den mängd fisk som jag dragit på mindre än en timme. Jag kunde dock inte låta bli att fundera på vad som gjort att det inte längre användes. Kunde det vara så att ägaren dött eller hade mängden fisk minskat.
Samekåtan och Tobbe, lite som ur sagorna om PLUPP. (Tog inga foton inne i kåtan med respekt för eventuell ägare)
Jag och kurvan där vi startade vår dagsfärd, längst upp i den vänstra passagen.
Min rekordplats till höger om pontonerna, ett paradis för flugfiskare (hit vill jag återvända).
Vi vadade ut i strömmen igen. Det var nu min tanke dök upp. Jag kände mig någorlunda mätt på fiske medan Tobbe inte känt någon fisk mer en den lilla harren i pontonen.
- Du får fiska på min plats om du vill, sa jag och visade med handen var jag stod.
- Gärna sa Tobbe och sken upp som en sol. Du é en riktig kompis kläckte han ur sig och letade sig upp till platsen där jag stod innan lunch.
Jag gick ut på stenskravlet nedanför honom och kastade ut min fluga. Kort efter att Tobbe kastat ut flugan, på samma ställe som jag hade fiskat på tidigare, fick han hugg. En ordentlig kamp utspelade sig innan Tobbe glatt lyfte upp en harr på över kilot. Efter ytterligare ett par minuter tog han nästa kilosbit. Efter en halvtimmes fiskande var resultatet nästan det omvända Jag inga fiskar, Tobbe två. Det var en harrhåla som jag hade hittat, en enorm harrhåla.
Det mulnade på fort och jag kund skönja ett åskmuller i fjärran. Kylan kom krypande och de sista femton minuterna var allt dött. Inga storharrar visade överhuvudtaget något intresse. Det började blåsa och vi bestämde oss för att åka vidare. Vi han precis kliva upp i pontonerna innan regnet kom. Och som det kom. Regndropparna var som fotbollar som slog ner i ytan. Regnkläderna blev som resonanslådor. Jag kunde höra ljudet av en motor en bit bort. Jag förstod att det var familjen som var påväg till sitt basläger. De kom ikapp oss efter ett par minuter och fortsatte förbi och ner till lägret. Vi gled med älven. Tobbe fortsatte att fiska men jag kände mig nöjd. Jag gillar inte åska och ville inte hålla något spö i luften. Sträckan som vi färdades den sista kilometern var totalt fri från vak när vi körde där vid förra resan så jag ville bara komma fram till vår lägerplats. Efter en timmes ytterligare flytande såg jag höjden ovanför forsen där vi förra resan stannade och blev hänförda. Värmen spred sig och jag kände en viss glädje. Nedanför platån låg den vita ekan förtöjd och en liten slingrandes hemtrevlig rökpelare reste sig från kullen... Där skulle vi också slå läger...
Regndroppskrig.
Framme vis slutmålet och den branta sidan upp till lägerplatsen.
Efter en stund kom Tobbe glidandes. Vi konstaterade att vi skulle bli upplockade av helikoptern först nästa dag vid lunch och att vi nu hade hela eftermiddagen, kvällen och förmiddagen på oss för att fiska. Båda två var trötta på pontonerna och ville stuva undan dem innan det blev kväll, så att vi slapp det momentet på morgonen nästa dag. Platsen vi ville sätta upp tältet på låg längst upp i forsen och platsen för upphämntning längst ner. För att slippa bära pontonerna paddlade vi ner dem till den öppna gläntan vid myren packade ihop dem och gjorde klart för deras avfärd. Sedan gick vi upp till den gudomliga lägerplatsen...
I NÄSTA, den sista delen, kommer lägerplatsernas lägerplats tas i besittning och en fantastisk fisk att fångas. Resan tillbaks med helikoptern blir något utöver det vanliga...
Tack för att du läst och förhoppningsvis blev inspirerad. Se gärna filmen, ge en kommentar på texten eller filmen, det värmer för det mesta :-)
Positioneringen gäller lappkåtan
Vill du se bilder på samma platser från 2009 års resa, klicka här för att se motsvarande berättelse t.ex. 2009 års rekordharr.
Alla delar från denna resa och hela den förra turen kan följas på följande sida: http://www.utsidan.se/trips/list.htm?author=57787
Om du inte sett 2011 års magiska resan på film ännu finner du den på: http://www.youtube.com/user/minnatur?feature=mhee#p/u/0/qU84CTlRRnw
Ha en underbar vinter
Joakim
(VARNING, för vissa kan bilden längst ner vara något osmaklig)
Sista dagen på vår resa ner för strömmarna i Kaitumälven slutade med ett makabert fynd.
Jag hade kvällen innan mött en lämmel som ställde sig på bakbenen och började skälla ut mig. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt det märkliga beteendet. Av någon anledning ville jag peta bort en liten sten som skymde lämeln för mig. Jag tog min vadarstav och petade till stenen, den rullade bort. I samma veva som stenen försvann högg lämmeln med sina två framtänder i den plastklädda knoppen på nedersta delen av staven. Jag lyfte instinktivt upp staven och där hängde lämeln en halv meter upp i luften. Efter ca 10 sekunder släppte den taget och trillade ner i videt. Jag har aldrig varit med om en så aggresiv lämmel tidigare.
Appropå aggresiv... Sista dagen fiskade jag för allt vad tygen höll innan helikoptern skulle hämta oss och föra oss vidare till civilisationen. En öring hög på mitt drag (samma öring som jag beskrivit i tillagningstexten här på utsidan). När jag håvat och rensat fisken kunde jag konstatera att magens innehåll, på denna kilofisk, innehöll just en lämmel. Snacka om aggresivt beteende. Lämmlar simmar bra och försöker helt enkelt ta sig över älvarna till öringens glädje.
Längst upp i inälvorna är en hårig lämmels kvarlevor. Man kan nog konstatera att öringen hugger vad som helst.
Joakim
