Friluftskedjan -Din länk till naturen-

Syndernas förlåtelse och första glidet under skidorna...

Glittrande snöflingor, knarrande snö, den bitande kylan rev i mina varmrosiga kinder. Cassiopeias klanderfria stjärnformation, liknande bokstaven W, klädde det djupmörka himlavalvet. Det var totalt stjärnklart. I den -10 gradiga kylan skapades ett vackert vitt gnister i trädtopparna. Kvällen var lugn och nästan ljudlös. Det enda som hördes var skidornas friktion mot den iskalla pudersnön.

Pulsen ökade när jag spårade genom ett orört snötäcke. Andetagen var djupa och den friska, klara luften fylde mina lungor. Jag andades in och kände frosten frysa till i näshåren. Framför mig studsade en kanin iväg och kilade upp för en backe och in under.... ja, in under Katarina kyrka... Jag har gett mig ut på skidtur på Katarina kyrkogård mitt i centrala Stockholm... :-)

Jag -10 grader och orörd snö...

Katarina kyrka mot natthimlen

Med ett ljudligt förlåt, till den eventuella högre makt som man förknippar med kyrkan, gav jag mig av i den orörda snön. Glädjen i mig visste inga gränser när jag satte av med säsongens första skidfrånskjut. Jag spårade för säkerhets skull i utkanten av kyrkogården och självfallet inte över gravarna. Luften var kall och frisk. Ett drag av fånig lycka kunde jag känna när jag stakade på. Jag pulsade sakta fram, upp för kullen mot kyrkan. När jag väl var framme vid kyrkoväggen vände jag mig om och satte av utför. Kylan, som hela tiden funnits sedan snön föll, gjorde så att det alltjämt var pudersnö. Jag for fram nästan friktionslöst. Farten ökade, snön sprutade och en liten snökant som närmade sig fick bli ett hopp. Jag skuttade till när jag for över kanten och landade ett 10-tal centimeter längre fram, jag log. Nere i änden av backen stannade jag till. Jag tittade mig omkring. Känslan var magisk. - Tänk att en kyrkogård kan föra sådant lugn med sig. - Jag fortsatte mitt skidande i den orörda snön.

Iphonen var den enda kameran jag hade med... Katarina kyrka föröver efter att ha korsat en gångväg...

Jag åkte längst med huvudgången som går genom hela kyrkogården. Lycktor var tända här och var vid gravarna. De av eljus upplysta kyrkogångarna gjorde sikten god men inte för ljus. De avtecknande gravljusens färger gjorde upplevelsen fantastiskt och en doft av "sandal wood" rökelse spreds i luften. Doften slingrade sig upp från en tänd rökelse på en av gravplatserna.

Skidspår längst gångvägen...

Nästan som eljusspåret...

Jag skidade på. Snart var jag framme vid stället där jag nyss tog de första skidtagen. Jag påbörjade ytterligare ett varv. Vilken skillnad i glid det var. Skidorna jag använder vallade jag till förra säsongen och då var det rejält kallt. Nu när silvret glidigt under - 10, fungerade skidorna fortfarande suveränt. Jag var lite orolig innan avfärden att det skulle vara si och så med glidet men det gick som på såpat golv. Vilken känsla att dubbelstaka sig fram friktonslöst längst kyrkogården. Korken i hantagen på stavarna värmde gott. Det knirrade om skor och bindningar. Varv efter varv ångade jag på. Först åkte jag på platten sedan utför sen uppför och sedan längst platten igen. Slingan jag skapat kanske kunde mätas till 400 meter. Det var inte många personer som korsade kyrkogården denna onsdagkväll. Någon enstaka, nerkyld Stockholmare kom huttrande i rask takt längst kyrkogången. Med en snabb brydd blick kunde vederbörande avgöra att psykvården förmodligen behövde se över sina regelverk för frisläppning. På mitt typ 17 varv mötte jag en kvinna i en ordentlig dunjacka. Hon hojtade på mig. Jag stannade och hörde mig för vad hon hade på hjärtat.

- Åhh, vad härligt det ser ut, sa hon med inlevelse. Åker du runt här på kyrkogården?

- Ja, svarade jag lite avaktande.

- I morgon skall jag ta ner mina skidor från vinden och åka här, gud va roligt sa hon och tackade så mycket för inspirationen.

Kvinnans leende gjorde mig så glad att jag i ren iver satte av 15 varv till runt min bana.

Nu känner jag mig helt fantastisk i kropp och själ...

Med nyfött barn nr 2, övrig familj och jobb blir det svårt att komma iväg på STORäventyr... Då gäller det att tänka till... Att skapa sig små mickroäventyr är minst lika tjusande måste jag säga...

Här finns en liten rörlig sekvens från skidåkningen för den som är nyfiken... Filmad med Iphone, så förvänta er ingen HD kvalité :-)

http://www.youtube.com/watch?v=Ie6HHc6ikEY

Positioneringen gäller exakt startpunkt...

Sugen på mina andra berättelser, kika in på:

http://www.utsidan.se/member/articles.htm?ID=57787

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Älska snön, ut och njut!

Joakim

KUNGLIG HOVLEVERANTÖR på Tur runt källtorpsjön...

Jag tog, dom av kungen godkända, skidorna under armen och satte av mot skogsbrynet....

Den här vintern är som en dröm, vit, kall och knarrandes. Att i Stockholm åter få uppleva en vargavinter (vilken kanske får omdöpas till något annat om några idiotjägare får bestämma) är fantastiskt.

Hellasgården låg inbäddad i vit skrud. Jag hade bestämt mig för att göra den runda som jag brukar cykla på MTB under sommaren, men denna gång på mina träskidor. Den "GULA" slingan går till en början brant uppför en bergsknalle upp på en bergsrygg. Från toppen har man en fantastisk utsikt över Källtorpssjön bort över naturreservaten och Globen i fjärran. Efter detta bjuds sedan att gå ganom ett brandhärjat skogsområde ner till sjön och runt bort till Hellasgårdenbyggnaderna. Vanligtvis hinner man under cyklingen inte se värst mycket mer än de stenar man bör undvika för att inte stå på öronen. Nu hade jag möjlighet att stanna upp och njuta lite mer.

Den gula slingan motsols...

I ryggsäcken fans fikat redo när jag satte av genom pudersnön. Glidet var perfekt. - 4 grader, fin pudersnö ovanpå ett hårt snöunderlag gjorde att skidorna flög fram. Helt ovallat gick det av bara katten. I ett huj var jag framme vi foten av stigningen upp mot berget och Nackamasterna. Jag hade valt att gå varvet motsols vilket är det motsatta håll jag brukar Cykla. Valet var enkelt då det är lättare att ta den ordenliga branten uppåt  och slippa ta av skidorna. V efter V efter V skapade mina skidor i snön när jag vandrade uppför branten. Det knirade och knakade i skidorna. Helt utan fästvalla var det stundom riktigt bakhalt. Armarna fick göra en stor del av jobbet för att jag inte skulle ramla. vandringen gick över stock och sten. Svetten lackade. Mössan åkte av, lika så vantarna. Efter en kvarts hård ansträngning var så branten besegrad och jag övergick till vanliga skid och stavtag. Framför mig bredde en vit massa ut sig. Snön på berget var så gott som orörd bortsätt från leden som var vältrampad.

Brända döda träd och otrampad snö på bergsryggen, Globen i fjärran.

Jag gav mig av bort från leden för att göra ett försök att ta mig upp på en kulle ute på den bränskadade platån. Jag var snart tvungen att ge upp den tanken då träskmarken var ofrusen under den djupa snön. Stavarna gick igenom och ner i issörjan. Jag ville inte trilla i snön, den skulle förmodligen inte ha någon bärning... Åter uppe på berget igen satte jag av mot bergskanten som vetter ner mot Källtorpssjön. När jag såg sjön kunde jag konstatera att det nästan var overkligt. Där jag befunnit mig 1 minut tidigare hade det kännts som om jag var på en ENSAMTUR i ett kargt vinterlandskap. Nu då jag tittade ut över sjön och den plogade rundbanan för långfärdsskridskoåkning insåg jag att jag kanske inte var ensam i Stockholm att längta efter äventyr.... haha... Sjön var fylld till bredden av friluftstörstande människor.

Jag tittar precis över kanten och får se sjön. Så fort jag kommer över hör jag sorlen och skratten från alla skridskoåkare.

Jag fortsäter att kliva fram i den djupa snön. Det är fantastiskt med dessa träskidor som tar mig fram precis där jag vill. Det är bara att traska på. Efter en stund känner jag det obligatoriska fikasuget komma krypande. Bland det bästa jag vet med att gå på tur är det att man får stanna och fylla på sin energidepå med jämna mellanrum. Inget är så underbart och gott som en kopp te, choklad eller kaffe ute i naturen efter en lätt ansträngd kroppsrörelse. Känslan av att hitta den där perfekta platsen att lägga ut sitt liggunderlag och bara njuta kan få mig att längta...

Fika paus. (Den här bilden krävde stadig vänsterhand hällandes samtidigt ett foto med höger, inte så lätt faktiskt)

Perfekt fikaplats. Isolering är A och O för att inte frysa, här får både fötter och rumpa sin isolering.

Här kunde jag sitta och betrakta åkarna och div. fåglar länge och väl från den upphöjda positionen på beget ovan Källtorpssjön.

Sundin Kunglig Hovlverantör... Undrar om det fortfarande gäller... Dessa drömskidor är i alla fall fortfarand gångbara i högsta grad.

Efter att ha avnjutit det fantastiska fikat var det dags att spänna byglarna över Lundhagspjäxornas läppar och streta vidare. Det var ingen lätt vandring kvar. Upp för berg och stenrösen och sedan nedstigning mot sjön. Det blev inte så mycket skidåkning på den här turen mest klättring. Sista delen ner till sjön var åter brant. Slutligen fick jag ge upp. Det var bara att knäppa av sig skidorna och försigtigt gå/åla sig nedför...

Nära kanten fram mot nedstigningen till sjön.

Väl nere på sjön var det dags för ett fantastiskt skidföre. Jag höll längst strandkanten av sjön när jag fortsatte sista biten runt fram till Hellasgården. Jag kunde till och med köra en del skating på det näst intill friktionslösa underlaget.

Väl framme konstaterade jag att det nog ändå iINTE var en av de bättre turerna jag gjort men väl en av de mest ansträngande. Jag kommer nog inte göra om turen... men... JAG HAR GJORT DEN... och det är jag glad för...

Gladast är jag åt att mina träskidor, som jag fick av Jörgen när vi gick en friluftsutbildning i Årjäng, fortfarande håller i alla lägen... De kostade 50 spänn och har gett mig enorma upplevelser..

Tack Jörgen!

Nujt av äventyren...

Joakim Gellner

Positioneringen gäller fikaplatsen!!

Titta gärna på tidigare inlägg på min blogg om ni vill spisa lite äventyr...

Eller mina tidigare artiklar (se länk)

http://www.utsidan.se/member/articles.htm?ID=57787