Artiklar > Artfjället 2003

Artfjället 2003

Av: kvasse

Camp 1, O 1454929, N 7321994, Elev 978 m
Med spring i benen gick vi först upp på södra Brandsfjället för att söka den sällsynta fjällbruden. Ingen brud syntes till bland klipporna. Hon har setts där förr med sina vita blommor och gröna bladrosett. På vägen ned fick vi se taggbräken och kransrams. Vid bilen plockade Michael och jag ordning på löst liggande utrustning och stoppade det till rätta i säckarna. Det hade börjat regna ganska kraftigt så regnställen åkte på. Vi följde stigen som skulle leda oss upp på fjället. Efter 2,5 km kom vi till några charmiga gamla samekojor byggda av jord med fönster och allt.

litethusLitet hus vid vägens slut.

Nu började stigningen upp på Artfjället. Jag hade tränat hela våren med att gå i trappor och cykla nästan varje dag för att få bra kondis till semestern. Precis som vanligt känns benen som gelé efter 20 min och jag är totalt slut. Min bror säger att det är psykiskt men jag vet att min kropp inte är byggd att gå uppför. Korta ben och explosiva muskler, jag är en 100 m löpare inte en långdistansare. När jag timmar senare tagit mig igenom fjällbjörkskogen och på staplande steg och ett hundratal raster, hör jag vrålet av forsen som rinner ner i Sotbäcksgrottan.

I ösregnet och det dunkla ljuset såg grottan inte så inbjudande ut. Vi skulle slå läger vid Gertrudstjärnarna tänkte vi, och började åter vandra så hastigt min ömmande kropp tillät. Till tjärnarna var det bara halvannan kilometer, inte så farligt tänkte jag. Vi vandrade upp på första, andra och tredje backkrönet. Inga tjärnar, vi fortsatte över fjärde, femte och sjätte krönet. Vad är det här sa jag, man kan väl inte missa två sjöar som är flera hundra meter långa. Vi fortsätter lite till sa min bror. Nu började även han se sliten ut. Inte för att jag var sliten, det hade jag för länge sedan passerat, jag var färdig för bårhuset.

Vi stannade senare på kvällen utan att ha sett några tjärnar, ( jag tror inte ens att dom finns i verkligheten ). Dagens marsch hade tagit hårt och jag kände mig öm och jämmerlig. Ovan trädgränsen hade det blåst hårt hela dagen och det var bara +8 grader. Jag reste tältet och spände även stormlinorna. Med torra kläder och en god middag i magen kröp jag ner i sovsäcken. Där ute tjöt vinden och det var kallt. Vad brydde jag mig om det när det i sovsäcken var så varmt. En mara red mig under natten. När jag låg på rygg värkte ryggslutet så jag vaknade.

camp1Tompa vid camp 1.


Michael hade haft samma problem. Efter frukost gick jag en liten tur mot Sotbäcken. Några ljungpipare och fem stycken fjällabbar såg jag. Lite senare på dagen gick jag upp på Tjålhte för att titta på floran. När jag var på toppen fick jag se Gertrudsstjärnarna. Dom var högt belägna i en dal. Vi hade gått något nedanför dom och därför missat dom. På Tjålhte såg jag bl.a. dvärgfingerört, nätvide och fjällglim och många fler arter.

fjällglimFjällglim.

Vid tälten åt jag en påse currynudlar till lunch. En läckergom som jag är duger det som föda men det är ingen kulinarisk sensation. Några timmar strosade jag i omgivningarna och fotade växter och andra intressanta ting. På eftermiddagen gick jag en tur mot Gielesvaaratje. Just som jag gick där i mina egna tankar såg jag en konstig sten. Det var en större strandpiparunge som om jag tagit ett steg till inte hade varit mer. Jag tog ett snabbt foto och hastade från platsen för att inte störa.

strandpiparungeStörre strandpiparunge.

En massa småsjöar låg sporadiskt utkastade i landskapet. Större och mindre bäckar förband sjöarna. Solen gassade och jag tog av mig jackan. Två renar stod och betade en bit bort. Jag fortsätter ett stycke till innan jag vänder tillbaka till tältet. På en sten sitter en fjällabb och iakttar mig. Den lyfter när jag kommer för nära. Labben är en skicklig flygare ser jag när den försöker rufsa min kalufs. Kanske är jag för nära dess bo eller också vill den vara ifred.

Vid tältet äter jag middag. Det börjar regna igen så resten av kvällen tillbringar jag i tältet där jag läser mig till sömns. Termometern visar 32 grader när jag kravlar mig ur sovsäcken. Ligger man i en säck för 0 grader kan även den mest härdade känna sig varm. Ute sken solen och myggen surrade glatt. Vi åt frukost med mygg, müsli och torrmjölk. Myggen blir som russin i en kaka, det där lilla extra. Med flora och kamera gick vi åter upp på Tjålhte. På östra sidan var blomsterprakten stor. Just innan vi nådde toppen överraskade vi en pilgrimsfalk som hastigt avvek. Ett toppröse och en avbruten pensel som någon konstnär lämnat kvar var den enda påverkan av människa jag kunde se.

Vi följde berget söderut på en av renar upptrampad stig. Ett par snösparvar stojade runt ikring oss och tyckte vi var för nära ungarna. På södra sidan skulle artrikedomen vara stor eller speciell enligt vegitationskartan. Vi sökte av södra sidan men fann den inte så speciell. Vi gick utmed foten av Tjålhte tillbaka till tälten. Där åt vi middag och Michael provade att baka bröd. Det gick ju ”bra”. Jag tog en kvällsvandring åt nordöst. Efter en halvtimme var jag tvungen att avbryta min promenad då en mygga flög in i ögat på mig. Där låg den i ögat och sparkade och slog. Jag tog fram min första förbands kudde och letade rätt på en spegel och ögonskölj. Halva flaskan gick åt innan jag lyckats dränka den lilla gynnaren så den rann ut. Jag fortsatte min promenad men fann föga av intresse utan vände åter till tälten där jag tog kväll.

Camp 2, O 1452122, N 7319973, Elev 962 m
Jag provade äggröra i pulverform till frukost, mättande och ätbart, jag har hör att man även kan äta bark. Idag var det dags att dra vidare. Vi hade skådat allt som gick att skåda. Vi rev lägret och packade våra säckar. Jag gick före då Michael hade lite bestyr kvar. Vi bestämde på kartan var vi skulle träffas och så skildes vi åt. Trippen var inte lång, bara fyra kilometer till Gielesvaaratje. Jag rörde mig graciöst över terrängen och säcken och jag kändes som ett. Över bäckar och blomsterängar gick jag. Jag kände mig törstig och gick fram till en sjö för att läska min törstande strupe när fyra stycken ripungar flydde i vild panik. Dom såg för dråpliga ut där dom hastade fram snubblande och flaxande. Jag väntade in Michael innan jag passerade sista bäcken som skilde oss från vårt nya läger.

Vi hittade oss ett fint ställe nära en lite sjö. Tälten restes och jag packade ur ryggsäcken. Jag tycker det känns bra att ha allt till hands i tältet istället för nerpackat i ryggsäcken. Michael gick iväg för att titta på floran och kom tillbaka på kvällen. Själv lotsade jag mig igenom närområdet och bekantade mig. Jag förundras över att naturen kan ändra sig så pass på bara fyra kilometer.

sjönnedanförSjön nedanför tälten.


Bergen var mer dramatiska här, det fanns fler bäckar och sjöar. Och jag tyckte fågellivet var mer intensivt. Det var dags för första ”helkropparen” efter många svettiga dagar. Jag tvättade mig i sjön nedanför tälten. Hade vattnet varit kallare hade det varit is. Efter en sådan helrenovering känner man sig som en ny människa. Jag lagade mig en nudellunch och vinden slet den tomma påsen ur min hand så jag fick jaga den över halva fjällkedjan. Som höglänt flanör tillbringade jag några timmar tills Michael dök upp. Han hade hittat en bergssida med en trevlig flora. Vi åt middag och la oss i tälten för att spara fötterna till morgondagen när vi skulle upp på Snjåhka. Vinden ruskade och drog våldsamt i tältet hela natten. Länge trodde jag att jag skulle vakna och allt låg rasat över mig. Pinnarna hölls kvar i marken och tältet stod där ännu på morgonen.

Dagen var varm och solen sken. Jag svettades ymnigt i pannan redan i dalen mellan Gielesvaaratje och Snjåhka. I en myr i dalen hittade vi odonvide. En ny videart för mig. Vi började den mödosamma vandringen upp mot toppen. Jag såg att moln började täcka toppen av Svaaletjåhke. Hoppas dom inte hinner hit innan vi kommer upp tänkte jag. När vi kommit upp på ca: 1000 m kom molnen ifatt oss.

Jag är fortfarande vid någorlunda vigör och kämpar tappert vidare. Till en början var sikten bra men försämrades ju högre vi kom tills den blev obefintlig. Jag fann enkelheten med att nå en topp utan att se, det är bara att gå uppför tills uppförsbackarna tar slut. Vi hade lite problem att finna toppröset men även det gick bra. Utsikten hade säkert varit strålande om det varit klart. Jag fann det lite komiskt och charmigt att ha varit upp på toppen på ett av områdets högsta berg och inte sett ett skit. Vi vandrade tillbaka utmed stupkanten. Den klippiga terrängen tär hårt på fötterna, och där vi kunde gick vi på snölegor. Snölegorna utmed bergssidan var bra att ta sig fram på.

mikaeltoppenMichael på toppen av Snjåhka.

Vi skrinnade ned för några och kunde avverka många höjdmeter på kort tid. En av de sista legorna tänkte jag prova ett nytt färdsätt. Jag kastade mig framåt och kanade på magen. Efter ett stycke kom jag på att jag måste bromsa med fötterna, jag vände och rullade runt och for fram som ett jehu ner för berget. Jag fick stopp på ekipaget lagom till snön tog slut och klipporna började igen. Vid ca: 1000 m blev sikten bra igen och vi såg att nere i dalen hade det samlats hundratals renar. Bilden var vacker som en tavla. När vi vandrade genom dalen plöjde vi en fåra genom de betande djuren. På vägen till tältplatsen skrämde jag upp en fågelunge som just lärt sig flyga, i förvirringen som uppstod flög han rakt i huvudet på mig. Han tappade dock inte fattningen utan fortsatte sin vingliga färd ett tjugotal meter, till en tryggare gräskulle.

Vi åt middag och la oss att läsa en stund. När jag kom ur tältet igen var dimman över oss, så det var bara att krypa in igen och vila sina sargade fötter. Morgonen var mulen och jag kunde sova ut i det svala tältet. Jag åt gröt till frukost och gick sedan en promenad på en timme. Vädret var mulet, kallt och trist. Jag kröp in i tältet igen där jag la mig att läsa en tjock bok jag tagit med mig just för dessa tillfällen. Endast med några korta promenaders avbrott låg jag och läste i tältet hela dagen.

Efter frukost gick Michael ner i dalen nedanför våra tält och kom tillbaka sent på eftermiddagen. Han åt middag och for ånyo ut för att titta på floran och återkom först på kvällen.

Camp 3, O 1452201, N 7323708, Elev 915 m
Vi är ånyo på vandring. Som vanligt hade jag packat allt en timme före Michael. Och istället för att sitta och vänta visade jag var vi skulle träffas. Vi hörs bland bergen, sa jag och vandrade iväg. Solen stod i zenit. Det hade varit behagligt i tältet, så ingen ville stiga upp. En flock renar hade dragit förbi med buller och bång och väckt oss, annars hade det säkert blivit ännu senare. Jag gick där i dalen och visslade mig en enformig ton när jag framför mig ser två människor. Dom sitter vid en bäck och rastar. Jag inser att detta är de första människor jag ser sen vi lämnade bilen. Jag går fram och hälsar. Han sporde / att dom är tyskar och har valt att vandra här för att det är så folktomt. Dom verkade vara lugna och sansade människor. Dom är också här för att titta på blommor och fåglar precis som vi. Jag visar dom några trevliga ställen på kartan. Jag tar adjö och önskar dom en trevlig tur.

Vid norra sidan av sjön Njaarkejaevrie hittar jag oss en duglig tältplats. Mina axlar ömmar. Jag sätter mig att vila och invänta Michael. I sjön ligger två storlommar. Vi reser tälten och äter lunch. Som vanligt går vi våra skilda vägar. Michael går till Långfjället och tittar på floran, jag bekantar mig med omgivningarna och fotar lite. När kvällen nalkas går jag ner till sjön och tvår min kropp. Att hälla det kalla vattnet över bröstet känns som att stoppa fingrarna i ett vägguttag. Men det uppfriskande skönt efteråt. Vi dricker en kopp kaffe och språkar någon timme innan myggen blir så besvärliga att vi måste gå in i tälten. Jag lägger mig att läsa boken jag började på igår. ”På västfronten intet nytt”. Ljudet av alla forsar som rinner ned för bergen blandas med det ensliga ljudet av storlommen. Mot tältduken smattrade myggen på morgonen och ville in, nej, tänkte jag. Ni får allt hålla er tills jag kommer ut.

Morgonen var klar och jag kände att det skulle bli en kvalmig dag. Vi gick norrut längs med Långfjället. Efter två kilometer började vi klättra upp för fjället. Det fanns gått om både hand och fotfästen utmed leden vi valt.

mikaelpåvägMichael på väg upp för leden.

Halvvägs uppe vilade vi på en klipphylla. När jag satt där på klipphyllan och hade 50 m ner kom jag att tänka på när man var yngre och klättrade. På den tiden använde jag klätterskor, rep och talk inte bara kängor som nu. Vi fortsatte vår klättring upp på berget. Nu gassade solen bra och jag var svettig. Med oss upp hade ett tiotal brottarbromsar följt. Bromsarna var stora som getingar och jag vågar inte gissa hur det känns att bli biten av en. Vi gick över på bergets västsida. Där hittade vi bl.a. isvedel och lappvedel. Bägge kalkgynnade växter. Vi botaniserade runt där större delen av dagen. Ingen vind fanns att tillgå och termometern visade på 30 grader. Jag tror inte det var så varmt men inte långt därifrån. Vi gick över berget igen och tog oss nerför längre norrut. Jag vek upp skärmen på kepsen och la snö där som tillfällig svalka. Snölegorna på vissa berg hade smält avsevärt under dagen ser vi.

isvedelIsvedel.

Vi vandrar söderut med bäcken som rinner längs med berget. Sent på eftermiddagen kommer vi tillbaka till tälten. Jag äter middag och sen hoppar jag i sjön. Efter en sådan svettig dag känns det skönt att få tvätta sig. Solen går sakta ner bakom Långfjället och jag känner att det är dags att krypa in i tältet och läsa och vila min värkande lekamen. Att ställa klockan på ringning behövs inte, för klockan sex varje morgon vaknar man av att tältet är varm som i en bastu. Den senaste veckans värmebölja måste vara utöver det vanliga. Idag har det varit den hetaste dagen hitintills. Jag har börjat flaga på näsa och öron, fast jag varit noggrann med att smörja in mig. Michael kämpade sig upp på Tjålhte och kollade floran igen. Själv gick jag runt sjön Njaarkejaevrie och fotade diverse intressanta ting, inte många men dock några.

Eftermiddagen tillbringade jag med ryggen mot en sten. Där låg jag och flämtade tills jag somnade. När jag vaknade såg underarmarna ut som danska pölse. Jag gick ner till bäcken som rinner utmed Långfjället där jag fördrev lite tid med tjuvfiske. Jag har alltid lite tafs material och någon fluga i ryggsäcken. Där satt jag och kastade min tremeters lina och faktiskt fick jag två öringar som jag släppte tillbaka.

Snölegan bredvid tältet som när vi kom hit var ca: 20 x 40 m har nu helt smält bort. Vi åt middag tillsammans och språkade tills myggen blev så pass kärvänliga att det inte längre gick att vistas utomhus. Alla som varit i fjällen och tvättat sig på kvällen vet att man gör vad som helst för att slippa att smörja in sig med myggmedel igen. Jag kröp in i mitt tvåmanstält. Jag anser att vikten som skiljer ett en och tvåmanstält är så ringa, och komfortmässigt är ett tvåmanstält oslagbart för en person. Ena halvan av tältet sover man på och på andra har man all utrustning. Absiden går sedan att använda till matlagningsplats. Solen hade nu gått ner och det var svalare, jag hade jagat ut alla mygg så nu var det bara jag och min bok kvar.

Camp 4, O 1454295, N 7323652, Elev 908 m
Varje morgon brukar jag öppna absiden så att vinden kan blåsa genom myggnätet. Denna morgon hjälpte det inte då ingen vind for över vidderna. Vi bryter upp igen och går till dom mytomspunna Gertrudstjärnarna. Jag rör mig med spänstiga steg över fjällen. Efter lite letande reser vi tälten vid den västra sjön. Jag ser att det är ett litet blomstereldorado. Blomsterprakten utmed den klippiga stranden är bländande.

camp4Michael vid camp 4.

Inte så mycket ovanligt men väldigt kompakt. På bergväggen vid västra stranden hänger rosenrot, purpurbräcka och fjällglimm ut ur sprickorna. Vi strosar lite som vi alltid gör när vi slagit nytt läger. Michael hittar en lodrät grotta på 3-4 m. Jag springer dit direkt och klättrar ner. Tyvärr var den inte djupare, Ett litet vattenfall rann ner i grottan och efter århundraden av slipande hade vattnet bildat skålar och andra formationer av stenen. När jag kom upp var jag dyngsur av vattnet som stänkt. En liten lämmel kilar förbi mig när jag kliver ur grottan.

GrottingångIngången till grottan.

Jag är i fjällen nästan varje sommar och detta var min första levande lämmel jag ser, döda ser man i tusental men aldrig en levande. Mot kvällen blir myggen kärvänliga igen och ängspiplärkorna sjunger för oss. När jag ligger i tältet hör jag en fjällvråk på andra sidan sjön någonstans. Så börjar vår vandring lida mot sitt slut. Idag tog middagarna slut och Michaels gas. Imorgon bär det oupphörligen hemåt. Vi gick tillbaka till Sotbäcksgrottan och dess omgivningar. Där fann vi bland annat fjälltåg och nålstarr. Enligt vegetationskartan skulle området ha en utmärkande flora, vilket den hade.

binkaEn binka.

Dagen var varm och vindilarna få. Vattnet i bäckarna som när vi kom var friskt och kallt är nu varmt då det mesta av snön på fjällen är borta. Fem ljungpipare iakttar våra minsta rörelser där vi botaniserar. Dom varnar så fort vi kommer för nära. På eftermiddagen lunkar vi så sakta till tälten. Jag hittar två nya grottor ett stenkast från campen. Dess öppningar är dessvärre för små eller också är det något fel på mitt midjemått, antagligen det senare. Jag tar mig i alla fall inte ner hur gärna jag än skulle vilja. När solen går ner börjar det blåsa kraftiga vindar och tältet rycker så jag tror det skall spricka i sömmarna.

På morgonen skiner solen. Vi pratar inte mycket. Det känns tråkigt att behöva lämna Artfjället. Varför tog vi inte med oss mera mat så vi kunde stanna längre, det är tankar som rör sig i mitt huvud. Vi packar våra saker under tystnad och ser efter att vi inte lämnat något efter oss. Vi spänner på oss ryggsäckarna. Ingen vill riktigt ta första steget, det betyder att vi är på väg hem. Jag vänder mig om, ser den höga klippan på västra stranden där vi kvällen innan hade klättrat och letat växter. Det känns bittert när vi passerar välkända platser som Gertrudstjärnarna, Tjålhte och Sotbäcksgrottan, vi är på väg hem i blygsam fart.

Text. Thommy Åkerberg
Foto. Thommy Åkerberg
2003-07-21
Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2003-12-04 11:51   kimman
Säkert en härlig upplevelse!
Men artikeln kunde nog kortats och språk och styckeindelning gjorde den inte lättare att läsa.
Fina bilder dock!
 
2004-01-28 23:06   Vaarie
Vårda Ditt språk och berika Dina kunskaper bättre!

mvh

Lappen i Hemavan
 
2004-05-03 22:46   silkie
Jag tycker att berättelsen är spännande och jag kunde inte slita mig en sekund. inspirerande.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar