Vilse i fjällen!

Foto: Eva Hellström-Boström

Vi, en grupp friluftsfrämjare som gått en fjällcirkel, som avslutades med en veckotur i Jämtlandsfjällen. Här ett kort utdrag ur dagboken då jag som huvudledare gjorde bort mig, totalt!

I strålande solsken går vi från Storulvån mot Sylarna. Efter några km viker vi av leden för att gå ledlöst. Det mulnar och det börjar duggregna. Ulla och Robert leder gruppen. Terrängen är lättgången, men sikten är inte den bästa! Landskapet är svårorienterat, synnerhet då det är så ”lågt till tak”. En kulle ger mig skydd mot vinden och regnet medan jag byter om till regnkläder. Ulla meddelar mig om att en av deltagarna orkar inte gå längre, vad gör vi? Då stannar vi och sätter upp mitt yttertält och ser till att hon får vila och får i sig varm soppa, säger jag och på mindre än fem minuter är yttertältet uppe och vi kan krypa in och brasa mat på spritköken.

Reka området...
Det dröjer inte länge innan värmen sprider sig inne i yttertältet och den varma fruktsoppan gör att hon snabbt återhämtar sina krafter och stämningen går inte att ta miste på!
Jag föreslår; att jag och Ulla ska gör en rekognoscering och undersöka möjliga lägerplatser. Här har vi inga bra lägerplatser. Av någon egendomlig anledning tar jag varken kartan eller kompassen med mig, eftersom jag bara hade tänkt mig en kortare lov. Men, memorerar in tre stora stenar som ligger 200-300 meter från tältet. Vi drar iväg och diskutera den uppkomna situationen. Det vimlar definitivt inte av lägerplatser. Terrängen är blöt, kuperad och stenig. Det rullar in mer och mer moln och sikten försämras betydligt.
Nu inser jag plötsligt att jag har gjort bort mig! Jag, huvudledaren, borde veta bättre än att lämna lägret utan varken karta och kompass. Hur framför jag detta till Ulla, utan att hon grips av panik, tänker jag!? Du Ulla, jag har tappat orienteringen medan vi har gått här och resonerat, och jag tog varken kompassen eller kartan med mig. Jag memorerade tre stora stenar strax intill tältet! Men åt vilket håll? Jag har för närvarande ingen aning? Vi får försöka tänka logiskt: Varifrån kom vi? Var kan stenarna ligga?
Vi drar en bit upp åt det hållet, jag har en svag känsla att vi kom från det hållet, jag tror att jag känner igen kullen, som är något högre än de övriga, säger jag till Ulla. Väl framme går jag upp på toppen av kullen för att spana. Sikten är kanske 100-200 meter, och det väller in mörkare moln, som gör sikten ännu sämre! Vi prövar ny riktning, nytt försök, men utan något framgång! Så står vi här ute, utan husrum och mat. Omgivna av en kuperad terräng, utan säkerhetsutrustning, bara det vi står i! Gruppen sitter tryggt och mår bra under mitt yttertält, utan vetskap om att vi är illa ute! Nu börjar mitt hjärta klappa lite extra. Ansvaret! Vad kommer att hända om vi inte reder ut den här pinsamma situationen?

Äntligen hemma!!!
Jag har verkligen brustit i omdömet. Det måste jag nu rätta till. Finna tältet och det snarast! Gå du i den riktningen, så går jag åt det hållet. Jag når fram till en avsats,  stannar upp för att  spana. De mörktyngda molnen släpar som aftonklänningar utmed den kuperade terrängen. Och som en blixt från klarblå himmel uppstår det gluggar mellan dem. Tillräckligt för att jag helt plötsligt ser tältet! Otroligt, men sant! Jag blir både upprymd och glad! Ulla kommer springandes och vi kan båda andas ut!
Väl tillbaka i tältet undrar gruppen om vi hade ”gått vilse” då vi varit borta så länge? Nej, svarar vi, men vi hittade inga lämpliga lägerplatser, så vi får göra det bästa av den här platsen, och så tror jag att det kommer att blåsa upp till storm i kväll!?
Kvällen avslutade inne i mitt tält med genomgång av hur man stormförankrar tältet, samt hur man sätter upp och tar ned det i storm! Under natten drog en rejäl storm fram utan att riva upp något tält. Händelsen berättade vi för gruppen i samband med sammanfattningen och utvärderingen av fjällveckan!

En lärorik erfarenhet för mig!

Text:  Inge Bäckström, Göteborg