<% if (!$currentUser): %> Logga in <% else: %> Logga ut <% endif %>
Bloggar > Skogstokans vandringar

Skogstokans vandringar

Den stora upplevelsen i den lilla vandringen

Ombergsleden – en vandring på drottning Ommas berg

Sagodrottningen Omma var dimmornas- och bergens drottning och hon levde högst upp på Omberg i Östergötland. Omma var till hälften människa, till hälften berguv och såg ut att ha evig ungdom. Sagodrottningen var fruktad i bygden eftersom hon rövade bort väna jungfrur. Den bortrövade jungfrun lärde hon sedan upp till att överta drottningrollen när hon själv blev för gammal och därigenom var drottningskepnaden alltid ung.

Drottning Omma hade jag inte hört så mycket om tidigare, men att vandra Ombergsleden var något jag hade funderat på en längre tid. När en god vän nämnde att han också var intresserad av den vandringsleden bestämde vi oss för att göra gemensamt slag i saken och vandra tillsammans den 20-21 maj. 

Leden är en rundled som är 27 km och man kan börja och sluta vandringen på flera olika platser. Mitt vandringssällskap och jag sammanstrålade i Borghamn där vi parkerade våra bilar och påbörjade vandringen uppför berget. Ganska snart såg vi orangemarkerade träd och halvvägs upp på berget var vi inne på leden.  Vi kollade kartan och kom snabbt överens om att börja vandringen mot öster. Några regndroppar letade sig ner genom träden och snart började det regna lite mer och lite mer men vad gör det när man har sol i sinnet och en bra regnponcho att dra över både sig själv och ryggsäcken.

Inledningsvis var leden välmarkerad men efter någon kilometer var det en markeringsskylt som såg ut att vara ändrad på och vi var lite osäkra på hur leden egentligen gick då det var orangea markeringar åt olika håll. Efter att ha kikat på kartan bestämde vi oss för vilken riktning vi skulle välja men ledmarkeringarna glesades snart ut och vi började istället följa Klosterleden som delvis sammanlöper med Ombergsleden. Det var en vandring på mindre grusvägar och jag föredrar egentligen stigar när jag vandrar men det var ändå fina omgivningar längs grusvägarna och vi fick möjlighet att gå förbi och snegla på ett levande kloster, ”Mariadöttrarna i heliga hjärtats kloster”. 

Efter ett par kilometer var vi åter säkra på att vi verkligen gick Ombergsleden. Stigningen uppför berget blev markant, markeringarna blev bättre och underlaget mer skogsstigslikt. Regnet höll dock i sig och vi fick söka skydd under några storvuxna och täta granar när vi intog vår lunch i närheten av Hälle källor. Efter en välförtjänt och god lunch fortsatte vi vår vandring i majgrönskande omgivningar på drottning Ommas berg. 

När dimman stiger från Vättern eller från sjön Tåkern och glider upp över berget så var det enligt folktron en beslöjad kvinna, sagodrottningen Omma, som svepte in över berget. Kanske var det Omma vi såg över sjön Tåkern när vi vid Renstadfällan kikade ut över sjön och omgivningarna där regndimma delvis dolde sikten. Även om utsikten över nejden skymdes av dimman så var naturen på Renstadfällans hagmarker fantastisk. Det blommade högt och lågt och åt alla håll. Blommande äppleträd, fågelbärsträd, slånbärsbuskar, gullvivor, mandelblommor, violer, förgätmigej, smörblommor och daggkåpor varvades med enbuskar och alla gröna nyanser man kan tänka sig på växtligheten.  

Vandringen fortsatte genom växlande skogsterräng och genom kohagar med idisslande och nyfikna kossor. Vi kom sedan ut på en ny typ av hagmark med mycket gamla och storvuxna ekar varvat med lika stora och imponerande bokar. Vid möte med träd som är flera hundra år gamla får jag ofta funderingar om vad trädet upplevt under sitt långa liv. Kanske har människor genom tiderna sökt skydd under trädet, haft ett kärleksmöte eller kanske till och med blivit hängda i trädet. Om träd kunde berätta, vad skulle vi då få veta för hemligheter? 

Leden slingrade sig vidare och i södra delen av Omberg finns Alvastra klosterruin. Alvastra kloster grundades av cisterciensermunkar som kom från Frankrike på 1100-talet. Den abbot som fick uppdraget att fara norrut till Sverige och bilda det då nordligaste klostret var inte alls sugen på det.  Enligt en berättelse klagade, grät och bönade abboten om att få slippa. När han blev lovad att i alla fall få komma tillbaka till Frankrike och dö så gick han med på att fara till Alvastra. Efter 40 år som abbot i Alvastra fick han sedan äntligen fara tillbaka till Frankrike för att dö där. Slutet gott, allting gott… eller hur man nu ska sammanfatta abbotens liv?!

Klostret fortsatte dock att leva fram till 1500-talet när Gustav Vasa kom till makten, då kloster runt om i landet gjordes om till kungsgårdar. Efter ytterligare några år började man rasera byggnaderna och istället använda stenarna till andra byggnationer. I nutid när man vandrar bland ruinerna kan man bara ana och fantisera om hur livet varit för den hemlängtande abboten.  

Efter en rast vid Alvastra klosterruin fortsatte vi vandringen på drottning Ommas berg och efter någon kilometer kom vi in i en storslagen bokskog i den branta sluttningen mot Vättern.   

Det finns flera olika varianter av folksagor där det framgår att jättar suktar efter drottning Omma och försöker vinna hennes kärlek. En variant av folksaga säger att en jätte i Västergötland ville gifta sig med drottning Omma och att han red ut rakt över Vätterns is med sikte mot Omberg. När jätten kom fram till berget satte hästen upp en hov mot bergväggen och det bildades en grotta. Kanske har det varit flera jättar som har gjort så, för det finns många grottor från sjösidan in i berget… eller så är det helt enkelt erosion från is och vågor som skapat grottorna.

Omberg är en horst, vilket innebär att jordskorpan har förskjutits uppåt, och eftersom Vättern är en gravsänka där jordskorpan istället sänkts så är det mycket brant på Ombergs västsida. Klipporna stupar kanske 10-20 meter och mer rakt ner mot den vilda vattenytan. Trots att det fanns några träd mellan stigen och stupet mot vattnet så kunde jag bitvis känna tendens till svindel. Mitt vandringssällskap travade glatt ut mot kanten och beundrade utsikten medan jag lite försiktigt närmade mig kanten med skakande ben och låg tyngdpunkt.

Det började bli dags att fundera kring nattläger och vi inriktade oss på att leta efter något lämpligt ställe att slå upp våra tält. Med tanke på att lägerplatsen helst ska vara på någorlunda plan mark och gärna ha tillgång till vatten insåg vi ganska snart att det nog inte skulle bli en helt lätt uppgift. Marken var kraftigt sluttande med stup den sista biten ned till Vätterns vatten.  Jag är nog inte tillräckligt äventyrlig av mig för att lockas av en möjlighet att under natten komma i rullning och hamna i sjön… och detta trots att jag har ett uppblåsbart liggunderlag som troligen flyter…  

Hungern började göra sig påmind och vi bestämde oss för att äta och därefter fundera vidare på nattläger. Mätta magar fattar oftast bättre beslut än hungriga, om det nu är magen som fattar besluten. Middagen tillagades invid Stocklycke hamn. Hamn förresten?! Själva hamnen bestod av en gjuten trappa som ledde ned till en liten gjuten platå en bit över vattenbrynet.  

Det hade varit uppehåll med regnandet en stund men när vi satt och åt kom det några regndroppar igen. Vi började spana bort mot ett vindskydd som stod i skogskanten men det var upptaget av tårtätande gäster. De såg inte ut att ha planerat för övernattning och vi började sakta överge tälttankarna och istället inrikta oss på att norpa vindskyddet, vilket vi också gjorde så snart de lämnat det. När vi fått igång elden kom det åter en regnskur och vårt val att ta vindskyddet kändes allt mer rätt. Finns det något mer avkopplande än att sitta vid en lägereld, höra spraket från brasan och filosofera om livet?   

Mitt vandringssällskap gick och lade sig och somnade snart, men jag kunde omöjligt få ro till att lägga mig. Det var alldeles för fint och härligt att vara ute i naturen, höra vågorna och se Vättern lysas upp av fullmånen. Därför gick jag, istället för att lägga mig, iväg till den stupande sjökanten för en stunds filosoferande.

Enligt sägnen om drottning Omma tillbads hon av folket som offrade till henne för att få hennes beskydd och för att få välgång i livet. När kristendomen kom så förbjöds det, men folket fortsatte offra till henne i smyg under fullmånenätter.  Som av en händelse var det fullmåne just denna natt och ingen mer än jag vet vad som hände mellan drottning Omma och mig…  

På morgonen vaknade jag i alla fall i vindskyddet och det som väckte mig var gökens ”goko, goko”. Kan man göra annat än att le och känna lycka av ett sådant uppvaknande?  

Efter att ha fixat med morgonbestyren och packat ihop alla pinaler igen fortsatte vandringen med något stel kropp som efter en stund lirkades upp och jag kände mig riktigt stark. Vi passerade nu ett område med en del tydliga spår från inlandsisen då vi först gick på en rullstensås och sedan i en slukränna, vilka båda har formats när smältvatten från inlandsisen forsat fram för ca 9 000 år sedan.  

Under flera stråk på olika ställen längs leden har stora fält med ramslök brett ut sig och lökdoften har legat tung där stigen har slingrat sig fram mellan täta mattor med vackra ramslöksblad och blommor.  Naturens alla olika dofter, alla olika läten och alla vackra vyer ger tillsammans en känsla som inte går att beskriva. Det är en del av tjusningen när man vandrar, att alla sinnen och muskler får vara med och bidra till en fantastisk helhetsupplevelse.

Efter en kuperad vandring där även händerna har fått hjälpa till uppför och nedför kom vi fram till Älvarums udde. Där finns ett vindskydd och udden ligger lite lägre så här finns det även bra möjligheter att ta sig ned till vattnet. Ett perfekt ställe att ta rast innan vandringen fortsatte.  

Storpissan?! Vilket namn! Det väcker funderingar kring hur bäcken fått sitt namn. Kanske var det någon av de stora jättarna som kurtiserade drottning Omma som helt enkelt var tvungen att slå en drill. Storpissan är en bäck som går genom ett naturreservat på Omberg och eftersom hela västsidan av berget mot Vättern är mer eller mindre stup så får vattnet vid utloppet av Storpissan kasta sig utför stupet.  

Vi fortsatte vandringen och efter ett par kilometer kom vi fram till en mördarstigning där pulsen ökade ett par slag… eller ganska många slag, om jag ska vara ärlig. Leden planade därefter ut och efter en stund öppnades det upp en storslagen vy vid Västra väggar med en otroligt fin utsikt över Vättern där Karlsborg och Hjo kan skönjas på andra sidan. Vi passade på att laga vår lunch här, innan vi tog oss an de sista kilometrarna till bilarna i Borghamn.

Att vandra på Omberg i maj kan jag rekommendera till den som vill ha allsidiga upplevelser och till den som eftersträvar njutning för alla sinnen. Jag ger leden ett gott betyg och att jag dessutom har fått möjlighet att närma mig drottning Omma är en stor bonus. Hon verkar dock inte ha varit så intresserad av att se mig som någon efterträdare till hennes tron. Trots att jag blottade mig (alltså inte blottade som i blottare… ) för drottning Omma under självaste fullmånen så rövade hon inte bort mig. Kanske tänkte hon att jag inte var någon ”vän mö” eller så tänkte hon att jag redan var en riktig rugguggla och att det därför inte var någon idé att ge mig ett berguvsutseende… 

Postat 2016-05-24 22:00 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Logga in