Utsikter

Nackdelen med friluftsliv

Det var -17 när jag gav mig ut i mörkret och det behövdes en liten viljeansträngning för att komma över motståndströskeln. Vad gör man inte för att slippa se Melodifestivalen?

Tältet slog jag upp tidigare idag, då solen sken från klarblå himmel, en knapp kilometer upp i skogen på en liten bergknalle. Stora gulbruna fördjupningar i snön skvallrade om att ett par älgar också valt ut denna kulle för nattläger men natten innan. Säkert hade de legat här och tittat upp mot fullmånen precis som jag hoppades få göra. Snön hade blåsts tunn på berget och det var inte lätt att få upp tältet. Tänk att något som är så lätt på en jämn gräsmatta om sommaren kan vara så svårt när det är ojämnt, tunn fluffig snö och många minusgrader så att man helst har vantarna på.  Hilleberg Akto är inte känt för någon stor takhöjd och jag kan skamset erkänna att min tältuppsättning inte gjorde saken bättre. Det blev knappt kryphöjd inne.

Men nu var det kväll och jag var alltså på väg ut igen. Prognosen var att det skulle ner en bit under – 20 innan morgonen. Grannen eldade på för fullt för att hålla värmen och i motljuset från fullmånen på väg upp över skogskanten steg en tjock rökpelare från deras skorsten spikrakt upp mot rymden. Inte den minsta vindrörelse i den kalla luften. Jag stannade och hälsade på hästarna i hagen som redan hade fått tjockt med rimfrost i pälsen och ”morrhåren”.

Men det var en lagom liten skidtur upp till tältet som gav värme i kroppen. Jag älskar det skarpa blåvita månljuset som gnistrar i snön och de svarta skuggorna. Försökte ta en bild men den blev hopplöst trist jämfört med hur vacker det egentligen var. Tror aldrig jag sett någon som lyckats fånga månljuset över snön på foto riktigt bra. Det närmste jag kommer att tänka på är Harald Wibergs målningar i Tomten och Tomten och Räven. Och faktiskt, en sådan här kväll är texten inte så dum heller. Midvinternattens köld… Månen vandrar sin tysta ban… Snön lyser vit på fur och gran…

Lite vinterfjällövning hade jag tänkt mig. Ingen eld i kväll alltså. Prövar att smälta snö på gasköket så att jag kan få med mig en varm flaska i sovsäcken. Men dels är det lite gas kvar i burken, dels är det tydligen i kallaste laget för vanlig Primusgas. Till slut får jag lov att försöka värma gastuben med mina bara händer för få fart på lågan. Det hjälper förvånansvärt bra men fy farao vad kallt med en – 17 graders aluminiumburk direkt mot huden. Jag fick ta det i omgångar och gnugga liv i fingrarna emellan.

Till slut har jag fyllt upp min flaska och krånglat mig ner i sovsäckarna. Lite har jag kanske lärt mig, tar inte alls på mig så mycket kläder ner i säcken denna gång. Och faktiskt blir det mycket bättre än sist. Ingen svettattack och ingen påföljande frysning utan en jämn och behaglig temp hela natten igenom. Jag har en extra gastub med mig och den får följa med ner i säcken där den i och för sig förtar en del av värmen från vattenflaskan men vilken skillnad det blir när jag drar igång köket på morgonen - full fart.

Träden tecknar sig kolsvarta mot den dovt röda randen vid horisonten medan solen kämpar sig upp. Jag packar ihop mina grejor och stuvar ner i ryggsäcken.  Ögonen tåras av kylan när jag åker nerför backarna mot åkrarna. Skönt att komma hem och tända i vedspisen. Det blev ett fint litet miniäventyr.

Och så var det nackdelen med friluftslivet. Den stora NACK-delen. Temperaturen kan jag handskas skapligt med, att liggunderlaget är hårt lider jag inte så mycket av. Men… avsaknaden av en riktig KUDDE! Hur gör man? Hur gör ni? För tjugo år sen hade jag inte problem av det, men nu. För några år sen köpte jag en Fjällräven ”Puffy”. Höjden av lyx tänkte jag med en campingkudde. Men inte har den varit till mycket glädje. Alldeles för liten, redan hopfiltad och glatt i tyget så den kanar undan och hamnar någon annanstans. Om man nu försöker lättpacka känns det inte rätt att ta med sig extra kläder bara för att ha som kudde. Och att packa maten i en påse som huvudkudde:-(..? Det känns som jag skulle behöva något uppblåsbart för att få höjden och sen något gosigt med dun så att jag låg bra och sen ett skönt yttertyg för känslan skull. Tips mottages.

Vi lämnar spår

Ta bara foton, lämna bara fotspår. Det ställer nog de flesta av oss upp på. Men vi lämnar faktiskt spår efter oss i naturen, kanske mer än vi tror.

Nej, jag tänker inte ägna bloggen åt att ondgöra mig över konservburkar, karamellpapper, fimpar och uttjänta skavsårsplåster som man alltför ofta hittar och som tar ner naturupplevelsen flera pinnhål. Nej, jag tänkte berätta om en speciell typ av spår som vi lämnar efter oss. Spår efter vårt friluftsliv som kan bli kvar i naturen inte bara i månader och år utan fascinerande nog i hundratals och tusentals år.

Konservburkarna och de flesta andra metallförpackningarna är troligtvis borta om hundra år, även de flesta plaster. Möjligen kommer glas som vi lämnar i naturen att kunna finnas kvar om tusen år. Men inte lämnar väl du och jag glas i naturen? Vad jag är ute efter är i stället ett organiskt material som vi sällan tänker på som skräp eller avfall för det hör liksom naturen till – träkol.

När ved omvandlas till träkol förbränns en del av den lättillgängliga energin. Kolet som blir kvar är mycket energirikt men energin är så hårt bunden i komplexa kemiska föreningar att nästan inga organismer klarar att bryta ner och tillgodogöra sig den. Det är t.ex. på grund av den hårt bundna energin svårt att tända grillkol utan att använda tändvätska med lättillgänglig energi.

Träkol är däremot skört och enkelt att smula sönder. Men får det ligga någorlunda skyddat och ostört finns möjligheten att det bevaras länge, mycket länge.

Vid arkeologiska utgrävningar av boplatser och gravfält hör kol till det absolut vanligaste fyndmaterialet. Man hittar träkol från härdar, kokgropar och ugnar av olika slag som många gånger visar sig vara tusentals år gamla, alltså både från sten-, brons- och järnålder. Sverige var täckt av inlandsis fram till för 10-12 000 år sedan och de äldsta eldstäderna är faktiskt så gamla. Människan följde i stort den avsmältande isen och elden bar hon med sig.

Det är inte bara så att kolet bevaras länge, det bevaras oförskämt bra. I mitt jobb studerar jag kol från arkeologiska utgrävningar och i mikroskopet kan jag se bevarade detaljer i cellväggarnas uppbyggnad. Detaljer som är artspecifika. Det räcker med en bara några millimeter stor kolbit för att det ska gå att se vilket trädslag det kommer från. Och då har veden först bränts och sedan kanske legat i jorden i flera tusen år innan pyramiderna byggdes.

Så här ser tusenårigt kol av björk ut i mikroskopet

Tillbaka då till friluftslivet. När vi sitter där vid elden i skogen och känner oss som ett med naturen. Då lämnar vi alltså spår efter oss för flera tusen år framåt. Är det något att skämmas för? Ska vi sluta elda och hålla oss till gas och T-sprit i fortsättningen. Nej, sitt du och njut, ta vetskapen om kolets fantastiska motståndskraft som en extra förundran över tiden och tingen. Lägg eventuellt lite snö eller mossa över så att näste man slipper se dina spår. Kanske kommer ett gäng arkeologer om ett par tusen år att sitta hukade över resterna av din brasa i ett försök att kartlägga 2000-tals människans friluftsliv. För det vi skriver här på Utsidan och alla bilder vi lägger upp, konverterat till digitala ettor och nollor, kommer säkert att vara raderade långt innan de sista kolresterna i skogen har smulats sönder.

Gott nytt friluftsår.

Svarta Gloet

De som har läst böckerna om mumintrollen minns kanske ”Svarta Gloet”, ett mystiskt vattenhål på ön i ”Pappan och havet”.

För mig och min familj är Svarta Gloet en branddamm som ligger på andra sidan åkern, nere vid bäcken. Den är från början anlagd för att brandbilarna vid behov ska kunna fylla på med vatten där. Den är nog inte mer än 10 X 15 meter och alltid grumlig. Hur djup den är har jag aldrig kommit underfund med. Eftersom Svarta Gloet ligger dold av högt gräs och sly tänker man sällan på den, utom vid två tillfällen per år. Dels på våren då grodorna har en fullständig orgie där och producerar mängder av stora knottriga romklumpar som alltid påminner mig om barndomens sagogrynssoppa. Dels sent i november då Gloet fryser veckor innan alla andra vattendrag häromkring och det bildas en minimal men efterlängtad skridskois. Knottrig även den och full med infrysta blad. Här har åtskilliga barnrumpor dunsat i isen och även några vuxenrumpor om sanningen ska fram.

Nu var det en dag i slutet av april i år och jag och yngsta dottern Saga, 8 år, gav oss ner för att titta om det kommit någon grodrom än. Efter flera dagars gråmulet väder med kall vind var det nu stilla och underbart skönt i luften. Vi sneddade över hästhagen med sina tuvor och grånande torra högar årsgammal hästbajs. Nere på grusvägen märkte vi direkt att grodorna var i farten. Det plumsade i diket och rätt som det var kom en groda hoppande i full fart upp på vägen. Ett hopp efter kom en annan groda, ivrigt jagandes den första, utan att ta notis om oss. Första grodan gjorde en tvär undanmanöver och satte fart tillbaka mot diket där den kom upp men förföljaren var med på noterna och inte långt efter.

Vi klev över diket och tog oss fram de få metrarna genom högt gulnat gräs och hallonsnår. Jag vet av erfarenhet att grodorna är svåra att smyga sig på eftersom det är så många vakande ögon så jag var beredd på att de skulle dyka när vi kom fram. Men när vi gjorde det var det alldeles stilla och lugnt på ytan. Antagligen hade de redan blivit skrämda för något och tagit till flykten ner i den skyddande dyn. Stora sjok av rom visade i alla fall att leken var i full gång. Jag fascineras alltid av att rommen läggs vid precis samma grästuvor år efter år. För mig likadana grästuvor finns ett par meter ifrån men de nyttjas aldrig.

Efter att ha upplevt den slajmiga känslan av grodrom mellan fingrarna satte vi oss i gräset ett par meter ifrån. Jag förklarade att om vi satt riktigt stilla och tysta så skulle grodorna så småningom komma tillbaka och spela. Eftersom Saga är av den spralligare sorten och annars inte gärna sitter stilla så hade jag ingen större förhoppning om att hon skulle härda ut men där misstog jag mig. Hon satt blick stilla bredvid mig och vi viskade till varandra. Jag försökte förklara hur en sån liten groda kunde lägga en så stor klump med ägg. Vad Saga viskade om vet jag inte säkert för hon tog det så på allvar att jag bara uppfattade ett och annat ord. Jag svarade ja på det mesta och hon verkade i alla fall nöjd med svaren.

Saga sitter vanligtvis inte still.

Det tog tid. Grodorna måste ha blivit rejält skrämda av något. Solen låg i lätt dis, det var stilla och trastar och bofinkar sjöng i buskarna runt om. Vätan började tränga upp genom byxbaken. Men så dök ett grodhuvud upp över ytan, vaksamt och misstänksamt spejande. Strax kom ett par till. Sen hände inget på ytterligare en lång stund. Så kom äntligen det första förlösande knorrandet. Ljudet och vibrationerna från det fortplantade sig genom hela Svarta Gloet. En oemotståndlig signal för alla parningssjuka grodor och som genom ett trollslag började det röra sig överallt i strandgräset. Ett efter ett dök de upp och jag hörde Saga upphetsat räkna 17, 18, 19…Shit!…21. Fler och fler började knorra och göra små utfall mot varandra. Det är fantastiskt att tänka att precis så här har det gått till, precis så här har det låtit vår efter vår inte bara sen mina föräldrar var små eller sen stenåldersmänniskorna satt på stränderna och vakade på sjöfågel utan antagligen sen långt innan våra förfäder ens gav sig upp i träden.

Spelet ökade i intensitet och fler och fler grodor dök upp. Saga hade tappat räkningen. Jag visste att snart skulle det koka i vattenbrynet och…

Då kom vrålet. Detta avskyvärda och djupt hatade vrål, bokstavligen från en klar himmel. Ett avgrundsvrål som med sin styrka tränger igenom allt och ibland får fönsterrutorna där hemma att skallra. Som tränger in genom märg och ben och pressar undan alla andra tankar och känslor. Två av försvarets jetplan ute på övning… igen. Vi bor fyra mil från närmaste stad. Vi har åtta mil till Karlstads flygplats Var närmaste flygflottilj ligger vet jag inte men här ska de flyga och öva sina luftstrider eller bevaka de aggressiva norrmännen eller vad de har för sig. Särskilt på vårarna, särskilt när vädret är fint (?). De flyger runt i cirklar eller långa uttänjda åttor som antagligen sträcker sig ner emot Dalslandsgränsen och sen långt upp i Värmland. Jag har prickat för i almanackan när de kört och det är minst varannan dag. Det var riktigt skönt den veckan när Eyjafjallajökull spred sin aska och luftrummet stängdes.

De flyger inte lågt. Det är knappt att man ser dem men ljudet är ändå så starkt att man ibland inte kan prata i vanlig samtalston. Ibland orkar man inte vara kvar ute utan går in. Och detta ljud måste höras miltals omkring. För mig är det helt oförståeligt vad det ska tjäna till. I tider av besparingar och tal om att vi måste minska på vårt flygande för klimatets skull så far dessa gubbar runt och har lekstuga utan en tanke på (eller också har de det) att de sprider sina ljudföroreningar över 1000-tals människor.

Grodornas sång drunknar i vrålet. Det blir som en stumfilm med sprattlande figurer. Föreställningen saknar mening och innehåll för oss som tittar på. En oförsiktig huvudrörelse gör att de plötsligt och unisont dyker igen och det är över för den här gången. Saga skuttar nöjd bredvid mig på grusvägen när vi går hem men jag tänker att jag ska skriva en insändare och häva ur mig åtminstone en del av min avsky mot försvaret och dess flygkåta stridspittar. Tandagnissel.

Blåbärsskogen

I mitt första blogginlägg skrev jag att jag mest kommer att röra mig i min odramatiska närnatur så här kommer en rapport direkt från blåbärsskogen.

Väckarklockan ringer 04.45. Det är söndag, sista dagen på sommarlovet för barnen och antagligen läge för sovmorgon. Men jag är urusel på sovmornar, får myror i kroppen av att ligga kvar för länge. Så istället tassar jag tyst upp och drar på mig kläderna. I köket står termosen, mackorna, bärplockaren och en hink som jag ställde i ordning i går kväll. Katten slinker in när jag öppnar köksdörren. Golvbräderna på verandan knakar onaturligt högt innan jag fått på mig stövlarna och tagit mig ut på trappan.

Himlen är ljus och blek men i marknivå är det fortfarande skumt. Dagg i gräset och jag är nära att gå in i elstängslet som vi spänt upp för att inte älgarna ska rasera äppelträden. Nästan i samma ögonblick ser jag också två stora mörka skuggor som med långa kliv men nästan ljudlöst glider bort över åkern och in i skogsbrynet.

Om man går en dryg kilometer rakt västerut från vårt hus kommer man upp på höjder med mycket hällar klädda i lavar i olika ljusa nyanser och med en gles men knotig tallskog. Mellan hällarna och några mindre myrar ligger smala kilar av öppen granskog med en tät matta av högvuxet blåbärsris. Det är hit jag söker mig denna morgon. På våren spelar tjädern här och orrarnas kutter hörs ända hem till oss om vinden ligger rätt. Men nu är det väldigt tyst. Jag hör någon enstaka trast som hastigt drar förbi och ett par gärdsmygar (tror jag) som varnar med ett metalliskt kvitter från riset under en tät gran.

Blåbär hade jag tänkt plocka så mycket av i år. Minst 20 liter, gärna 30. Men i början av säsongen var det så mycket annat som skulle göras och så var det lite för torrt. Plötsligt var det tvärt om Nu har det regnat var och varannan dag i flera veckor och mellan skurarna har luftfuktigheten legat på över 90 %. Blöta blåbär = svårrensade blåbär. Så likt Corax och de andra biggwall-grabbarna så har jag legat och väntat på en väderlucka för att kunna angripa mitt mål och idag har alltså en sån väderlucka uppstått.

Blåbär har ju blivit så himla nyttigt på sista tiden och fått status som ”supermat”. En stor del av de svenska blåbären går på export till Japan där man tillverkar dundermedicin av dem. Framförallt ska de visst vara bra för synen och ögonen. Även i Sverige säljer hälsokostbutikerna ”BlueBerry”-piller med unik sammansättning av blåbär. De innehåller massor av antioxidanter som motar bort de fria radikalerna, förhindrar cancer, ger oss bättre minne, botar oss från högt blodtryck, urinvägsbesvär, fnasig hud, gubbsjuka och gudvetallt. Glasögonen kan vi lämna till återvinningen. Jag kokar sylt av mina bär. Det är gott. Och nyttigt.

Några 20-30 liter blir det inte idag. Det är tunt mellan bären. Jag går lite på måfå och plockar lite här och lite där. Kanske är skogen ändå för tät här. Det verkar som om blåbär är känsliga för det. Blir det för mycket skugga utvecklas inga blommor på dem. Eller så har det varit några proffsplockare från Litauen eller Polen före mig. Jag försöker tänka att det är bra att de kommer hit och tar vara på bären som annars skulle förgås men visst känns det lite snopet om de har gått fram på ”mina ställen” och plockat ”mina bär”. Men det kan lika gärna vara grannen och det kvittar ju.

En halv hink blev det, inte mer, men man borde inte deppa för det. Nu har jag anledning att ta mig ut fler mornar. Och vill man se det väldigt positivt så är det dubbelt så roligt att rensa fem liter bär som att rensa tio.

I vinter kan jag dessutom känna mig extra nöjd när jag ställer fram blåbärssylten på frukostbordet. Hur jättenyttiga än hälsokostens superduperpiller än är så kommer de aldrig att få bråkdelen av den präktighetsfaktor som hemkokt sylt har.

Min bästa ”blåbärsbild”

Klart slut från min utsikt i Blåbärsskogen.