Det är lördag eftermiddag och termometern visar -9 grader utanför fönstret. Enstaka snöflingor yr i nordanvinden. Det känns inte precis som jag tänkte mig när jag bokade in en övernattning i vindskydd för några veckor sedan. Då hade familjen varit ute en eftermiddag och grillat korv vid en liten tjärn, solen sken in fint över skogen och det var ljuvligt i luften. Då kändes det grymt att åka hem och hade jag bara haft grejor med mig hade jag gärna stannat kvar och njutit av kvällen i skenet från brasan.
Bara några veckor sen.
Det var bara några veckor sen ändå kändes det just nu väldigt avlägset. Den fina hösten bytte snabbt över till vinter. Men de flesta andra bloggare på Utsidan har ju varit ute och sovit i vindskydd och inte är jag sämre. Dessutom bangar man väl inte för några minusgrader.
Vår bil är däremot inte glad i kallgrader så jag vågar inte ta den. Risken är då stor att jag kommer att bli stående uppe på skogen påföljande morgon utan möjlighet att ta mig hem. Så det får bli cykel. Lite ovant med stor ryggsäck trampar jag till slut iväg. Det har hunnit bli sent på eftermiddagen så ljuset är i avtagande. Den lilla grusvägen slingrar brant upp genom skogen. Det är mörkt och halt och jag hinner med några rejäla vurpor innan jag är framme där jag har tänkt börja gå. Jag plockar fram den lilla behändiga pannlampan med evighetsbatteri för att kunna se på kartan men den ger bara ifrån sig en liten ljusglimt innan den slocknar. Månen har inte gått upp och stjärnornas ljus täcks av moln, det är väldigt mörkt och ser inte särskilt inbjudande ut att kliva in i skogen. Men att cykla den dryga milen hem för att hämta en annan ficklampa? Då kommer jag nog inte ut igen.
Och inte bangar man väl för lite mörker.
Det ska vara ungefär en kilometer att gå…, om man följer leden. Någon led hittar jag aldrig på men jag håller mig utefter sjökanten och famlar ömsom genom risig skog, kliver ömsom i kanten på isen där jag törs och stapplar fram i stenskravlet däremellan. Försöker minnas kartbilden men får till slut pröva att med en tändsticka få en uppflammande glimt av kartan innan vinden återigen släcker ut allt ljus. Det stämmer någotsånär, tror jag, jag ska bara över en myr och sen över en udde och så ska vindskyddet ligga där, någonstans. I kanten på myren kliver jag igenom och blir blöt upp till knäet på vänsterbenet. Byxan fryser snabbt till hård is i den kalla blåsten Efter en del letande hittar jag ändå vindskyddet. Det dyker upp som en mörk skugga alldeles framför mig. Efter en stunds letande hittar jag även vedförrådet under en översnöad pressning. Det tar en bra stund innan jag får sån fart på den sura veden att den brinner av egen kraft.
Efter denna oväntat strapatsrika inledning känns det bra mycket bättre. Elden ger både ljus och värme. Jag tar av mig och torkar strumpor, långkalsonger och byxor i omgångar. Det tar en stund men till slut känns det riktigt gott att dra på dem igen. Jag hade trott att kvällen skulle kännas lång men eldande, klädtorkande, matfixande, snösmältande och bäddande inför natten tar sin tid och det känns alldeles lagom att krypa ner i sovsäcken när det är klart.
Det knäpper i isen. Vinden viner i trädkronorna och för genom mörkret med sig ljudet av vågor som slår längre ut på sjön där det inte har frusit till ännu. De låter förunderligt nära. Några djur hör jag inte förutom en mus som väcker mig när den intresserar sig för min matpåse. Den har nog aldrig smakat torkade fikon förut och verkar väldigt ivrig att få med sig paketet ner i sin håla. Jag hänger upp maten i taket och slänger ut ett par fikon så den har att göra. Jag vaknar också efter ett tag av att det är alldeles för varmt med två sovsäckar. Jag kränger mig ur den ena och får efter ett tag också peta av mig de extra raggsockorna. Först fram på morgonsidan blir det lite svalt och jag får dra över mig den andra säcken igen.
På morgonen gör jag ett halvhjärtat försök att med surveden få fart på elden med hjälp av glöd som legat och pyrt under askan. Frukosten lagar jag på gasköket. Morgongröten får en lätt orientalisk prägel eftersom jag glömt skeden och får inta den med hjälp av pinnar. Ljuset återvänder så sakteliga och visar ett landskap i gråskala. Snöandet har tilltagit under natten, vinden likaså. Lagom till att jag har packat klart allt så blossar brasan upp. Jag lämnar den brinnande och börjar ta mig tillbaka mot cykeln. Nu hittar jag också leden som jag skulle ha gått kvällen innan.
På väg tillbaka passerar jag ett ställe där en större bäck rinner ut i sjön. Här pågår en kamp mellan vattnets rörelse och kylan som vill binda till stilla is. Jag stannar och tittar en stund. Snöflingorna slocknar som stjärnfall mot den mörka natthimlen när de nuddar vattenytan. Den är otroligt svart mot den omgivande snön. Jag kommer att tänka på djupet i en hästs öga.
Och så kommer Tanken.
Tvångstanke skulle säkert någon kalla det och jag är böjd att kanske hålla med. Men man kan också se det som att om berget inte kommer till Muhammed så får Muhammed gå till berget (eller var det tvärtom). Eller med andra ord, om man inte kommer iväg på de stora utmaningarna i livet så får man skapa de små själv. Föresten så är det första advent och det ska ju firas på något sätt.
Och inte bangar man väl för några cm is.
Inte visste jag, när jag satt på mitt rum och planerade, att jag skulle få sådana efterföljare som Göran Kropp och Janne Corax som senare skulle komma att cykla världen runt och bestiga höga berg.
Men nu gällde det Ryska gränsen öster om Ivalo. Jag stoppade i mig några Ahlgrens bilar till. Från de små, plastiga högtalarna i min bandspelare skrålade nya skivan ”The Number of the Beast” av Iron Maiden medans jag i kartboken med pekfingret följde riksväg 4 genom norra Finland. Det var ett par veckor kvar till studenten (som jag inte var ett dugg intresserad av) och jag planerade för min första riktiga expedition. Att ta mig med cykel upp genom Sverige(från Falun), genom Finland och fram till Ryska gränsen. Varför just Ryska gränsen kan man fråga sig i efterhand men det var fortfarande ”kalla krigets dagar” och Ryska gränsen lät i mina öron ganska långt bort och kanske lite lockande farligt. Sen skulle jag trampa tillbaka men hålla mig längre in i landet, närmare fjällkedjan på vägen hemåt.
- Nix! Mina föräldrar var eniga. Trots att jag skulle hinna fylla 18 och alltså borde kunna bestämma själv så var det absolut stopp. De släppte inte iväg mig på en sån tur alldeles ensam. Efter en del tjurande gav jag upp. Kanske hade de rätt. (I efterhand kan jag se att de absolut hade det). Jag fick snabbt ändra om planerna. Det blev en rejält nerkortad tur. Cykel upp genom Härjedalen och Jämtland, in till Ljungdalen. Vandring därifrån till och upp på Helags. Tillbaka till cykeln och med den över till Röros i Norge och sen hem över Idre. Nu hade jag dessutom fått sommarjobb på ett sågverk i grannbyn och behövde komma hem till juli så jag fick ge mig iväg strax efter skolavslutningen. Det var veckan innan midsommar 1983.
Solen stekte hett mot min bara rygg då jag trampade iväg längs landsvägen ut ur byn en tidig förmiddag. Min cykel var en gammal militärcykel med ballongdäck. (För de yngre läsarna kan jag förklara att ballongdäcken, som sattes på mycket kraftiga fälgar, var som MTB-däck men ännu fetare och med landsvägsmönster. De gav ett skönt gung på gropiga och steniga grusvägar men rullet på asfalt var inte det bästa). Packningen som mestadels var stuvad i en ryggsäck satt fastspänd på pakethållaren och bestod till största delen av fotoutrustningen. En dunsovsäck hade jag fått i födelsedagspresent, tält och regnställ hade jag fått låna av brorsan.
Dags för avfärd. Någon dag innan klippte jag av mitt axellånga hår.
Under några soliga och varma sommardagar avverkade jag ca 10 mil per dag längs granskogskantade landsvägar. Blomdoften hängde söt och tung från dikesrenarna. Jag stannade och badade i små sjöar längs vägen, slogs mot mygg på kvällarna, lyssnade på mera Iron Maiden i en batterislukande Sony Walkman och tyckte att jag levde gott på yoghurt, bröd och snabbmakaroner. Ett starkt minne tränger sig fram från dessa dagar. Jag hade stannat i närheten av en badplats och diskade ur trangiakastrullen när jag hörde en liten kille en bit bort fråga sin mamma. – Vad gör den där farbrorn? Det var nog första gången jag på allvar blev kallad för farbror och någonstans kom väl insikten lite närmare att jag höll på att bli vuxen. Antagligen därför det fastnade så.
När fjällen kom inom synhåll kändes det mer "på riktigt".
När jag rullade in i Ljungdalen hade solen försvunnit i gråa moln. Jag minns att det var väldigt gott om gökar. Jag räknade till sju samtidigt som satt och kokoade. Jag ställde cykeln där och drog på mig stövlarna. Det dröjde inte länge innan regnet kom drivande in över fjällheden. Strax under Helagsglaciären slog jag upp tältet och påminde mig om att det var midsommarafton. På natten slog vädret om och det blev kyligare. Ett tunt lager nysnö hade pudrat berget högre upp.
Framme vid Helags.
Jag gick upp på Helags från norrsidan och tog, som jag tyckte då, en massa bilder. Det var ju före digitalkamerans tid så man fick vanligtvis vara ganska restriktiv med knäppandet. Jag hade förutom två kamerahus, ett för färgdia och ett för svartvit film, tre olika objektiv, mellanringar, stativ, några filter och annat småplock med mig. Trots låga moln och en del regnskurar var utsikten från toppen skaplig. Predikstolen låg snett nedanför som en stor bulle med branta sidor. Glaciären var grå.
En troligtvis ofta fotograferad stendinosaurie mellan Ljungdalen och Helags.
Men vädret blev hela tiden sämre och på väg tillbaka till Ljungdalen blev jag ordentligt våt. Dagen efter trampade jag mig uppför mot Flatruet och Sveriges högst belägna bilväg och jag funderade på om det där med växlar på cykeln kunde vara något att tänka på till en annan gång. De gamla militärcyklarna hade för det mesta väldigt låg utväxling men jag hade bytt bakdrev på min för att få lite mer driv.
Nu följde ett par mycket regniga och kalla dagar. Jag lyckades inte hålla sovsäcken torr och jag började frysa rejält. Nu när jag är ”gammal och förståndig” förstår jag att det inte bara berodde på regnet, blötan och att temperaturen höll sig på några få plusgrader. Det berodde nog minst lika mycket på att jag började bli trött och att jag åt alldeles för dåligt. Det fanns helt enkelt inte energi kvar för att hålla värmen också.
Typisk cykelsemesterbild.
Natten innan jag kom fram till Röros inbillade jag mig att jag skulle få lunginflammation om jag låg kvar och huttrade så jag klev upp mycket tidigt och trampade vidare. Så länge som jag cyklade höll jag mig någorlunda varm. Inne i Röros vankade jag i strilande regn gata upp och gata ner i väntan på att de skulle öppna någonstans där jag kunde gå in och värma mig. Men jag kände ganska snart att en genomblöt yngling som inte handlade något inte var uppskattad någonstans. Modfälld trampade jag vidare söderut längs västsidan av Femunden. Jag tänkte att jag finner på någon råd så småningom.
Längs vägen passerade jag några inbjudande kaféer som sålde nygräddade våfflor till turister. Men priset för en våffla kändes så svindlande högt att hur mycket det än sög i magen kostade jag inte på mig någon utan trampade envist vidare i regnet. Ju närmare kvällen kom desto motigare kändes det att slå upp tältet och krypa ner i en redan blöt sovsäck så jag fortsatte en bit till. Och en bit till. Utan att ha någon plan så fortsatte jag cykla hela kvällen och in på natten. Särskilt mörkt blev det inte och dynamon sparkade jag bara igång när jag fick något enstaka möte. Jag rundade Femundsänden och fortsatte över skogarna mot Svenska gränsen, stannade någon gång och värmde lite mat på Trangian men fortsatte sen.
I mitt minne vilar en underligt ödslig stämning över dessa timmar på vägarna genom dystra granskogar, förbi hängmyrar med krypande dimslöjor och över lavklädda tallhedar med ensliga gårdar.
Ödslig stämning.
När jag rullade nerför backarna mot Idre började jag känna igen mig och det kändes inte som att det var så långt kvar (Det var 23 mil) så jag fortsatte. Från Mora och nedåt har jag inte mycket minnen annat än att det blev varmare i luften igen och mer trafik. Utanför Rättvik vinglade jag in i ett vägräcke och var på ett uruselt humör mot mina medtrafikanter.
Mina föräldrar berättar gärna om hur stel jag var i både kroppen och blicken när jag oväntat rullade in på gårdsplanen hemma i Uggelviken. Och om hur jag sen sov som en stock och att jag när jag vaknade bara önskade en sak att äta – VÅFFLOR.
Den här turen känns (tyvärr) lite typisk för mig på den tiden. Även om jag gärna planerade både länge och väl innan jag gav mig iväg var inte alltid planerandet rätt. Jag var också dålig på att ta hand om mig själv, vilket så småningom straffade sig i tappat mod och ork. Förhoppningsvis har jag blivit bättre på sånt med åren men med tanke på tex min tur till Jotunheimen förra hösten så är jag inte helt säker på det.
När jag tänker tillbaka på Helagsturen blir jag samtidigt lite imponerad. Jag trampade faktiskt från Röros till Falun, 40 mil, på 26 timmar och det med packning, militärcykel med ballongdäck och med tömda reserver redan från start. Det var viljan, eller snarare oviljan att slå läger och frysa och hemlängtan till mammas våfflor som drev mig.
Ja det här blir ett lite sorgligt inlägg. I dag börjar de avverka skogen som jag dagligen har gått i de senast 20 åren. Inte allt men en stor bit. När vi flyttade hit så fanns det fantastiskt mycket fin skog runt om och många fina stigar att gå. Så, för ca 10 år sedan högg de en rejäl bit av den. Stigarna som vi gått, kantarellställena, dunklet mellan de stora stammarna där en lite bäck bildade ett flera meter högt vattenfall nedför en klipphäll. Allt försvann på några dagar. Jag har i omgångar försökt att röja upp stigarna igen men förgäves. Rishögar, markberedning, hjulspår, sly och granplantage gör det närmast oframkomligt.
Och nu är det alltså dags igen. En ny stor bit av närskogen kommer att utplånas. Stigarna, svampställena, rymden under grentaket, det lilla kärret, stortallarna och den ljusgröna mattan med harsyra.
Jag har gått en sista gång och sagt hejdå till träden. Snyftigt? Ja. Bittert? Ja. Alldeles utan hopp? Nej.
Jag hoppas att de kommer att bespara stigarna. Vi som bor här och går dessa stigar har lagt ner mycket jobb på att hålla dem öppna. Jag pratade med gubben i skördaren i morse och han lovade att göra så gott han kunde. Vi får väl se vad det innebär.
Jag kan vara realist och inse att skog behöver brukas för att det ska vara ekonomiskt hållbart men jag kan inte heller låta bli att känna med hjärtat. För oss som bor i och använder skogen till vardags har den värden som är svåra att väga mot de ekonomiska. Här finns heller inga sällsynta rödlistade arter, inte mycket till kulturlämningar som gör att skogen kan skyddas av den anledningen. Men ändå…
Författaren Kerstin Ekman skriver på ett ställe i sin romansvit Vargskinnet:
”Vem äger en skog? Den som har lagfarten eller den som har kunskapen om den? Den som känner dess lukter och hemligheter. Rävlyorna. Kantarellernas vita trådsystem i mossan. Myrråkarna där de vita och ömtåliga myltblommorna står ifred för frosten. Den som kan hugga ner den har bara makten. Inte rätten.”
De som har läst böckerna om mumintrollen minns kanske ”Svarta Gloet”, ett mystiskt vattenhål på ön i ”Pappan och havet”.
För mig och min familj är Svarta Gloet en branddamm som ligger på andra sidan åkern, nere vid bäcken. Den är från början anlagd för att brandbilarna vid behov ska kunna fylla på med vatten där. Den är nog inte mer än 10 X 15 meter och alltid grumlig. Hur djup den är har jag aldrig kommit underfund med. Eftersom Svarta Gloet ligger dold av högt gräs och sly tänker man sällan på den, utom vid två tillfällen per år. Dels på våren då grodorna har en fullständig orgie där och producerar mängder av stora knottriga romklumpar som alltid påminner mig om barndomens sagogrynssoppa. Dels sent i november då Gloet fryser veckor innan alla andra vattendrag häromkring och det bildas en minimal men efterlängtad skridskois. Knottrig även den och full med infrysta blad. Här har åtskilliga barnrumpor dunsat i isen och även några vuxenrumpor om sanningen ska fram.
Nu var det en dag i slutet av april i år och jag och yngsta dottern Saga, 8 år, gav oss ner för att titta om det kommit någon grodrom än. Efter flera dagars gråmulet väder med kall vind var det nu stilla och underbart skönt i luften. Vi sneddade över hästhagen med sina tuvor och grånande torra högar årsgammal hästbajs. Nere på grusvägen märkte vi direkt att grodorna var i farten. Det plumsade i diket och rätt som det var kom en groda hoppande i full fart upp på vägen. Ett hopp efter kom en annan groda, ivrigt jagandes den första, utan att ta notis om oss. Första grodan gjorde en tvär undanmanöver och satte fart tillbaka mot diket där den kom upp men förföljaren var med på noterna och inte långt efter.
Vi klev över diket och tog oss fram de få metrarna genom högt gulnat gräs och hallonsnår. Jag vet av erfarenhet att grodorna är svåra att smyga sig på eftersom det är så många vakande ögon så jag var beredd på att de skulle dyka när vi kom fram. Men när vi gjorde det var det alldeles stilla och lugnt på ytan. Antagligen hade de redan blivit skrämda för något och tagit till flykten ner i den skyddande dyn. Stora sjok av rom visade i alla fall att leken var i full gång. Jag fascineras alltid av att rommen läggs vid precis samma grästuvor år efter år. För mig likadana grästuvor finns ett par meter ifrån men de nyttjas aldrig.
Efter att ha upplevt den slajmiga känslan av grodrom mellan fingrarna satte vi oss i gräset ett par meter ifrån. Jag förklarade att om vi satt riktigt stilla och tysta så skulle grodorna så småningom komma tillbaka och spela. Eftersom Saga är av den spralligare sorten och annars inte gärna sitter stilla så hade jag ingen större förhoppning om att hon skulle härda ut men där misstog jag mig. Hon satt blick stilla bredvid mig och vi viskade till varandra. Jag försökte förklara hur en sån liten groda kunde lägga en så stor klump med ägg. Vad Saga viskade om vet jag inte säkert för hon tog det så på allvar att jag bara uppfattade ett och annat ord. Jag svarade ja på det mesta och hon verkade i alla fall nöjd med svaren.
Saga sitter vanligtvis inte still.
Det tog tid. Grodorna måste ha blivit rejält skrämda av något. Solen låg i lätt dis, det var stilla och trastar och bofinkar sjöng i buskarna runt om. Vätan började tränga upp genom byxbaken. Men så dök ett grodhuvud upp över ytan, vaksamt och misstänksamt spejande. Strax kom ett par till. Sen hände inget på ytterligare en lång stund. Så kom äntligen det första förlösande knorrandet. Ljudet och vibrationerna från det fortplantade sig genom hela Svarta Gloet. En oemotståndlig signal för alla parningssjuka grodor och som genom ett trollslag började det röra sig överallt i strandgräset. Ett efter ett dök de upp och jag hörde Saga upphetsat räkna 17, 18, 19…Shit!…21. Fler och fler började knorra och göra små utfall mot varandra. Det är fantastiskt att tänka att precis så här har det gått till, precis så här har det låtit vår efter vår inte bara sen mina föräldrar var små eller sen stenåldersmänniskorna satt på stränderna och vakade på sjöfågel utan antagligen sen långt innan våra förfäder ens gav sig upp i träden.
Spelet ökade i intensitet och fler och fler grodor dök upp. Saga hade tappat räkningen. Jag visste att snart skulle det koka i vattenbrynet och…
Då kom vrålet. Detta avskyvärda och djupt hatade vrål, bokstavligen från en klar himmel. Ett avgrundsvrål som med sin styrka tränger igenom allt och ibland får fönsterrutorna där hemma att skallra. Som tränger in genom märg och ben och pressar undan alla andra tankar och känslor. Två av försvarets jetplan ute på övning… igen. Vi bor fyra mil från närmaste stad. Vi har åtta mil till Karlstads flygplats Var närmaste flygflottilj ligger vet jag inte men här ska de flyga och öva sina luftstrider eller bevaka de aggressiva norrmännen eller vad de har för sig. Särskilt på vårarna, särskilt när vädret är fint (?). De flyger runt i cirklar eller långa uttänjda åttor som antagligen sträcker sig ner emot Dalslandsgränsen och sen långt upp i Värmland. Jag har prickat för i almanackan när de kört och det är minst varannan dag. Det var riktigt skönt den veckan när Eyjafjallajökull spred sin aska och luftrummet stängdes.
De flyger inte lågt. Det är knappt att man ser dem men ljudet är ändå så starkt att man ibland inte kan prata i vanlig samtalston. Ibland orkar man inte vara kvar ute utan går in. Och detta ljud måste höras miltals omkring. För mig är det helt oförståeligt vad det ska tjäna till. I tider av besparingar och tal om att vi måste minska på vårt flygande för klimatets skull så far dessa gubbar runt och har lekstuga utan en tanke på (eller också har de det) att de sprider sina ljudföroreningar över 1000-tals människor.
Grodornas sång drunknar i vrålet. Det blir som en stumfilm med sprattlande figurer. Föreställningen saknar mening och innehåll för oss som tittar på. En oförsiktig huvudrörelse gör att de plötsligt och unisont dyker igen och det är över för den här gången. Saga skuttar nöjd bredvid mig på grusvägen när vi går hem men jag tänker att jag ska skriva en insändare och häva ur mig åtminstone en del av min avsky mot försvaret och dess flygkåta stridspittar. Tandagnissel.
