Utsikter

Eldkonst och konstiga eldar

Jag tycker om att elda, känner rent av ett behov av att se flammorna, höra ljuden, känna doften och värmen från elden. En släng av pyromani? Nej, enligt Wikipedia är pyromani förknippad med en impulskontrollstörning och tvångsmässighet och inte något lustfyllt.

Som tur är, var jag och min fru så naiva att vi inte satsade på något centralvärmesystem när vi renoverade vårt gamla hus. Så nu måste jag under en stor del av året börja varje morgon med att tända två brasor, en i kaminen och en i vedspisen i köket.

Att få sitta men morgongröten, höra knäppandet från vedspisen och känna värmen sprida sig är starkt vanebildande. När våren kommer och det inte längre behöver eldas är det väldigt svårt att sluta. Det känns dött och trist från hörnet med spisen när den står tyst och kall. Abstinensen är stor.

Men behovet att elda finns nog hos oss alla. Alltifrån stearinljusets lugna och rogivande låga till majbrasans våldsamma dånande och hetta. Den konstgjorda elden på tv-rutan, som borde ha blivit en flopp, har visat sig överleva från vhs-bandens tid till dvd-skivornas. Finns kanske till och med på blue-ray.

För oss friluftsnördar har elden en viktig roll. Att sitta ensam och sjunka in i tankarna vid, eller att samlas runt, mysa och ha det gott. Tänds en eld blir den genast en central punkt vad som än händer runt omkring. Ibland är elden bara en liten låga på en sprit- eller gasbrännare men den lyckas ändå trollbinda oss.

Ska vi grilla? Sommarens kvällsaktiviteter närmar sig. För mig är grillande en korv vid elden. Jag har svårt för BBQ med stora grillmaskiner. Visst inser jag att möjligheten att tillreda avancerade rätter är oändligt mycket större med en gaseldad grillrobbot men man har också tappat något på vägen – enkelheten. Det känns som att man vid modernt grillande är mer resultatinriktad, det är den färdiga rätten som är viktigast inte vägen dit.

Själv har jag till och med svårt att vänja mig vid vanliga grillkol så hos oss blir det ofta en kompromiss.

Apropå eld kom en vän över med en ”luffareld” som han köpt för många år sen. De tillverkades av ett företag i Malå. Anordningen var en stavlimmad kub, ihålig och med en kraftig ”stubintråd” som löpte in i innandömet där det troligen fanns något lättantändligt. Lätt att bära med sig? Nja, 1,9 kg vägde den, så altför många stoppar man nog inte i ryggsäcken. Hur fungerade den då? Med viss tvekan eftersom den kanske hade ett visst samlarvärde tände jag häromdan ändå på den under en mindre skogstur. Och den fungerade faktiskt över förväntan. Lite långsam i starten men sen blev det en liten stillsam eld som mycket väl hade räckt till både kaffekok, grillkorv och en stunds filosoferande.

Eld är fascinerande att vila ögonen på. Hur länge kan man inte sitta och titta in i lågorna och glöden utan att det blir enformigt. Med kameran inställd på rejäl underexponering kan man fånga något av lågornas dans. Här följer lite eldkonst. Elda försiktigt i sommar.

En sista chans

Vintern tog slut i ett nafs. Plötsligt var snön borta, knoppar sticker fram ur gräset och vårvintern blev vi snuvade på, åtminstone i mina trakter. Jag tog en sista chans att få uppleva lite av den och kanske få möjligheten att se vargspår eller höra vargyl och åkte upp på Glaskogen tillsammans med hunden och ryggsäcken.

Där uppe var det lite mer snö kvar men den låg ojämnt. I skogen var det fläckvis bart men på hyggen och myrar ett par decimeter. Det var tungt att gå, ömsom bar det, ömsom bar det igenom. Vi letade oss fram till några mindre tjärnar, bl.a. Vackerängstjärnen. Jag undrar om någon kom vandrande och så öppnade sig skogen som en vacker sommaräng där.

Vid Björntjärn hängde vitmossorna i fina färger på utskjutande klippor. Har jag nämnt att jag är förtjust i mossornas färger? De senaste veckornas blidväder har gjort att spåren har smält ut till stora blaffor. Några tydliga vargspår såg jag inte till, däremot var det väldigt gott om älgspår.

Solen sjönk tidigt mot horisonten och det skymde på mellan träden. Vi kom fram till vindskyddet vid Bergtjärn i det sista blåa kvällsljuset. I ett hål i isen skopade jag upp vatten och snart kokade det i kastrullen över elden. Det satt väldigt fint med te och mackor.

Veden var sur och röken vass i ögonen. Nordanvinden låg på och virvlade in röken i vindskyddet. Jag drog mig till minnes en rapport jag hörde nyligen på radio om att fler människor, i världen, dör av röken vid matlagning över öppen eld än som dör av malaria. Så var det med det friska friluftslivet.

Men trots stundtals tårande ögon var det ändå skönt att sitta där och titta in i elden, upp på månen och prata med hunden medan himlen sakta mörknade.

Tittade på klocka och den var strax över åtta. –Oh Shit! Jag höll på att missa Melodifestivalen. Snabbt fram med den bärbara. Det trådlösa modemet sökte sig mödosamt fram till en signal. Jag hade svårt att bestämma mig, Perelli eller Danny…, ringde och röstade på fyra olika.

Nej, stopp! Nu håller jag på och luras igen. Bilden är fejkad. Nej, det är ganska skönt att lämna vissa delar av livet hemma när man ger sig ut.

Någon vidare sömn blev det inte denna natt. Jag hade lite för lite på och med mig och både jag och hunden frös. Hon hade eget liggunderlag och jag la duntröjan över henne men hon har just börjat tappa vinterpälsen och är lite tunn.

Något vargyl fick vi inte höra och inga ugglor heller. Det blåste nog lite för mycket. Vi tog tidig morgon och tände brasan igen för frukosten. Sen fortsatte vi som dagen innan och letade oss fram över myrar och skogsåsar.

Utsikten över sjöarna Övre och Stora Gla var fin. Råtakahöjden vid horisonten ligger ca 15 kilometer bort.

Under bar himmel

Lyckades pricka in årets hittills kallaste natt när jag i fredags kväll tog sovsäckarna med mig och knatade den dryga kilometern genom skogen ner till sjön. Den lilla ön Hönsholmen låg som en svart jätteval och badade i det skarpa månljuset. Tände en brasa för mysfaktorns skull och rullade ut liggunderlag och säckar. En svag men ändå isande nordanvind gjorde att jag valde lite lä bakom en knotig tall. Månen stod över Orion, min väktare i vinternatten.

Hela natten igenom ger isen ifrån sig de mest fantastiska ljud. Den knastrar, skjuter, råmar, piper, knorrar som en hungrig mage och sjunger som valar i havsdjupen. Som en köldens symfoni. Visst blir det lite kallt om näsan när temperaturen kryper en bit under -20C men det hör ju till.

Ligger och tänker på en annan natt, i våras, när jag sov ute under helt andra förhållanden. Då låg jag och tittade upp i ett blommande äppelträd och lyssnade på en strävsam humla med kvällsskift, trastar som sjöng och morkullor som flög sina stråk över den ljusa kvällshimlen. Uteliv kan verkligen vara varierat.

Andra och mörkare tankar som dök upp var också de på alla människor, framförallt i Östeuropa, som liksom jag låg ute denna natt men inte av fri vilja. Människor som inte har någon sovsäck, inte har något hem att gå till om det blir för kallt, inte har magen full med energirik mat när de lägger sig. Människor för vilka detta kanske är tionde kalla natten på rad, som inte vet hur många kalla nätter till de ska ligga ute. Som inte vet om detta är deras sista natt.

Uteliv är lyx som vi som har allt kan unna oss i lagoma portioner. Vi kan frivilligt välja att utsätta oss och tryggt tänja på gränserna och sedan återvända till vår uppvärmda bekväma vardag. Med sådana tankar känns inte den egna ”prestationen” särskilt märkvärdig.

Det går lite trögt att ta sig ur sovsäcken på morgonen. Ligger kvar och äter frukostmackan som legat nere i fotänden under natten. Det bär emot att krypa upp ur värmen och dra på de iskalla, stenhårda kängorna. Jag går en runda på isen och fotograferar innan jag tar mig hemåt igen i den uppåtgående solen.

Bitande kallt, hajtänder i isen:-)

Ett litet klargörande

Efter ett antal påstötningar angående sanningshalten i mitt förra blogginlägg och anmärkning på att det kan vara farligt att lägga ut vilseledande information så kommer här ett litet klargörande.

Jag har så vitt jag vet aldrig, förutom i tankarna, varit i närheten av området som beskrivs i första delen av inlägget. Kanske stämmer något i min beskrivning men troligtvis inte.

Jag undvek exakta possitionsangivelser och försökte mer formulera små upplevelser som ger närvarokänsla, en del av det tror jag mig ha upplevt.

Mierkagájsse är egenhändigt hopsatt av två samiska ord för dimma respektive berg. Om det finns någon tradition om "spökberget som ibland dyker upp ur dimman och som sen kan försvinna lika snabbt igen" vet jag inte men det borde göra det.

Jag hoppas att ingen planerar en tur enbart efter ett blogginlägg, särskilt när det innehåller så uppenbara tvetydigheter.

Bilderna är alla mina. Hopskrapat, det mesta inscannade diabilder, från diverse turer i svenska och norska fjäll. Örnbilderna är tagna på norska kusten och den svartvita i slutet, på Lofoten.

Tack igen för alla värmande komentarer.

Drömtur till Mierkagájsse med ödesdiger miss och oväntat slut.

Jag kan knappt tro att det är sant. Jag sitter på bussen upp mot Kvikkjokk, på min första tur till de svenska fjällen på många år och det mest fantastiska av allt, vädret ser skapligt ut. Annars har jag alltid förföljts av regn och blåst så fort jag närmat mig fjälltrakterna.

Många av passagerarna ser ut som de ska på fjällvandring. Jag sitter i smyg och försöker bedöma dem, vad de är för fjällvandrartyper. Erfarna rävar, optimistiska nybörjare, friluftsgourmander med packningen full av delikatesser, notoriska toppjägare, sega långvandrare eller avslappade dagsturare. Antagligen prickar jag inte rätt på en enda.

Två mindre grupper hoppar av i Tjåmotis men när bussen efter mitt ”pinglande” stannar i Njevve är jag den ende som kliver ur. Plötsligt står jag ensam på vägen. En svag lukt av avgas hänger kvar en stund medans tystnadens ljud kommer till mig. Förändringen är påtaglig, från motorbrum, rörelse och trängsel till lugn och rymd. Luften är sval och skön, det är slutet av augusti och jag får just veckans första myggbett i nacken.

Jag följer vägen ett par hundra meter, viker sen av på den lilla grusvägen ner mot bron och passerar ett vitrappat litet hus med obligatorisk studsmatta och skoter på gräsmattan. Nere vid vattnet finns en grillplats och jag stannar för att laga min första lunch och smörja in mig med myggmedel för jag är nog redan uppe i åtta, tio bett.

På andra sidan breder ett småkuperat lågfjällandskap ut sig. Fjällbjörk och ris gör det svårt att få någon överblick, men stigen jag följer och den på kartan stämmer väl överens. Det rasslar i blåbärsriset och jag får en första föraning om de talrika lämlarna i år. Blåbären smakar ljuvligt sött och läskande trots att de börjar bli övermogna. Tyvärr driver myggen mig att inte stanna upp för länge. Jag knatar på i god fart. Inte för att jag har speciellt brottom, mer för att det är så gott att röra sig efter allt stillasittande på tåg och buss.

Första nattens tältplats blir på en liten ås mellan två mindre bäckar. En aning fuktigt men marken är plan och inbjudande mjuk. Ingen uppseendeväckande utsikt men det fläktar åtminstone lite, tillräckligt för att driva bort de värsta mygghorderna. Jag är lagom trött i kroppen och känslan av lugn, enkelhet och bekymmerslöshet blandas med en stilla nyfikenhet på vad morgondagen har att bjuda.

Tidigt i gryningen väcks jag av en ivrigt kvittrande fågel någonstans alldeles utanför tältduken. Fågelläten har aldrig varit min starka sida så jag drar upp dragkedjan och tittar ut i det mjuka ljuset. Daggen bildar vackra pärlor i grästuvorna runt om och väckarklockan visar sig vara en blåhake som orädd sitter i en videbuske bredvid tältet.

Stigen fortsätter slingrande åt sydväst mot Vuoskunjávrre genom det mest odramatiska fjällandskap man kan tänka sig. Böljande småkullar, kala på toppen och med fjällbjörk och glesa bestånd av smala svartgröna granar mellan. Inga stora myrar, inga stora vad, inga höga toppar, inga vyer, inga klippor och rasbranter. Händelselöst? Enformigt? Ja, men samtidigt väldigt skönt och avslappat.

Framåt eftermiddagen skiftar ändå landskapet sakta karaktär. Formerna blir större. Jag kommer upp på höjd och blickar ut över sjön som ligger där, oväntat grå mot den omgivande gulgröna vegetationen. Jag tar sikte på en stor sten nere vid stranden för att få lite vindskydd vid matlagningen. Nästan nere vid sjön lösgör sig plötsligt en flock renar, som komna ur marken. Varken de eller jag hade sett varandra och vi blev nog lika överraskade. Det blåser inte mycket och driver bara lite, lite duggregn emellanåt. Snart pyser det hemtrevligt från trangiabrännaren.

Stranden söderut är småstenig och lättgången. Drillsnäpporna kvillrar upprört när jag kommer klampande. Jag vill gärna fram till och över jokken från Sitnujávrre där den rinner ut i sjön innan det är dags för nattläger igen.

På kvällen stöter jag ihop med två fiskare från Östergötland. De har sitt tält en dryg kilometer söder om mitt. Det känns lite konstigt. Efter knappt två dagar ensamt vandrande inbillar man sig nästan att man är den enda människa på den här sidan polcirkeln.

Nästa morgon rundar jag sjön och tar av vidare söderut. En lång och seg stigning ger utdelning i höjd. Snart ligger trädgränsen en bit under. Fjället är lättgånget, inte mycket videsnår utan oväntat gräsrikt vilket lockar till sig mycket ren. Jag ser flera större och mindre flockar. Och lämlar förståss.

Strax efter lunch gör jag en fatal miss. Vinden har ökat sen jag kom upp på kalfjället. Plötsligt är det något som rör sig med hög fart över fjällsidan. Det tar en sekund innan jag kopplar att det är något som flyger, något stort, en örn. Jag rotar genom ryggsäcken efter kameran, får fatt i den och rusar upp på en närbelägen liten grusås för att få bättre läge att fota. Örnen, en havsörn, är på väg bort men vänder och kommer närmare. Synd bara att min lilla kompaktkamera är så kass. Örnen försvinner utom synhåll och jag återvänder till ryggsäcken och det är nu den stora missen uppenbarar sig. I ivern och brådskan slängde jag ifrån mig kartan på marken där jag stod och nu verkar den ha blåst bort. Jag letar, letar och letar men inte ett spår. Bortblåst i ordets rätta bemärkelse.

Efter en stunds funderande kommer jag fram till att jag lika gärna kan fortsätta den planerade rutten som att försöka gå tillbaka, vilket skulle ha känts väldigt snopet. Så mycket som jag har hängt över den kartan så kan jag den närmast utantill.

Jag fortsätter därför över fjället mot Luovvavárre. Dvärgbjörken börjar på den här höjden att få vackra höstfärger. Lavarnas mönster på stenarna blir vackrare ju närmare man hukar sig dem. Vinden avtar fram på eftermiddagen och i kvällningen kommer istället dimman svepande från de lägre delarna. Eftersom det blir svårare att orientera sig väljer jag att slå läger ganska tidigt. Kvällen tillbringas i tältet med en god bok. En lämmel fattar tycke för min ena lundhagskänga men när det börjar knapra där inifrån är det inte lika roligt längre. Jag törs inte stoppa ned handen utan lyckas med viss möda skaka ut den ilsket fräsande gulbrunsvarta krabaten.

Nästa dag börjar med att dimman ligger tjock. Tjock och mjölkvit sveper den in allt. Världen har krympt till en liten cirkel med något tiotal meter i radie. Gröten kokar i tältöppningen och äts liggande i sovsäcken. Det blir några kapitel till i boken innan solen börjar lysa igenom och jag förstår att det lättar på.

Det spricker inte upp men dimman tycks stiga och bilda ett lågt molntak. Till min förvåning har jag inte den flacka dalgång jag förväntade framför mig. Istället reser sig en brant med grus och block upp och försvinner in i dimman.

Tveksamt börjar jag kliva uppför i hopp om att molnen ska lätta och ge mig en bra översikt. Det är tungt för lårmusklerna och snart sluter sig dimman runt om mig igen. Jag strävar uppåt på måfå, får gå på skrå en bit för att undvika några utskjutande klippor. Rosenroten blommar i köttrosa knippen. Vatten kommer rinnande över en svahäll, det måste vara smältvatten. Och mycket riktigt, en bit ovanför framträder kanten på ett snöfällt ur dimman. Snön är hård och smutsigt gråsvart.

Jag hade trott att det skulle komma någon slags krön och blir förvånad när istället stora svarta klippor tornar upp sig. De ser från början ointagliga ut men ögonen finner en ränna upp i det svarta. En ränna som ser ut att erbjuda bra grepp och steg. Jag dras dit. En del av mig säger ”Gå ner” en annan säger ”En liten bit till bara, snart är du uppe”. Innan jag lämnar snöfältet smälter jag lite snö, lagar mat och kokar te. Hungern och törsten har plötsligt gjort sig påminda.

Rännan smalnar snart av till en klippskreva med svarta väggar. Fingrarna letar efter fästen, fötterna efter säkra steg. Omsluten av klippan och bara dimman bakom ryggen. Det är tyst, mina egna ljud är de enda som existerar här. Jag börjar undra hur klokt det här är. Men just nu känns det tio gånger värre att börja ta sig nedför än att fortsätta upp.

När skrevan äntligen vidgas kommer jag upp i snö som inte är hård och smutsig som förut utan mjuk och vit. Klockan har blivit sent så det enda som återstår är att platta till och slå upp tältet, få något i magen och sen ner i den varma sovsäcken.

Det är märkbart att andningen inte vill gå ner vilket antagligen betyder att jag befinner mig på ganska hög höjd. Tankarna rör sig hit och dit. Berättelser om berget Mierkagájsse, spökberget som ibland dyker upp ur dimman och som sen kan försvinna lika snabbt igen. Berget från vilket man återvänder som någon annan än den man var när man sökte sig upp i det. Sakta flyter jag in i sömnen.

Följande dag är som ett stort töcken. Jag vandrar uppför ett till synes oändligt snöfält. Ibland spricker molnen upp och visar en bit blå himmel men snart sluter de sig igen. Ibland sveper de in som tät dimma och omsluter allt. Snön är ömsom djup och pulsig, ömsom hårdblåst och isig av vinden. Lutningen varierar men det går ständigt uppför. Som mörka väktare sticker enstaka svarta klippor upp och bryter av det vita.

Rasterna kommer tätare, andningen måste komma ikapp. Tankarna känns tomma denna dag. Det är som en enda lång meditation där mantrat består av att ta ett steg i taget. Kliva, andas, kliva, andas. Avbrotten för att laga mat, smälta snö och dricka känns ovälkomna. Jag vill tillbaka in i det enkla, monotona. Kameran glömmer jag bort. Hur timmarna går vet jag inte men det rödaktiga skymningsljuset får mig att inse att det är hög tid för tältet igen.

Natten är kall och sömnen minimal. Men när tältduken träffas av den uppgående solen får jag fart. Äntligen lite sol. Vyn när jag öppnar tältet ska jag aldrig glömma. En lågt stående sol belyser snön och bergen framför mig. Långt bort blänker det i små sjöar mellan de lägre fjällen. När jag kryper ur tältet och vänder mig uppåt blir jag ännu mer förvånad. Om jag inte tar fel så har jag nästan gjort en ”Anneliare”, så gott som tältat på toppen.

Jag packar snabbt ihop min utrustning och tar de sista stegen upp på berget. Andfådd står jag på toppen och blickar ut över en fantastisk utsikt av fjäll, moln, skogar och sjöar. Men det som är mest påtagligt är den mörkblåa himmelskupan. Skorna knorrar mot den kalla snön, jag börjar frysa och inser att mitt äventyr närmar sig sitt slut. Att till fots ta sig hela den långa vägen tillbaka är uteslutet.

Det är inte alla som vet att Hilleberg Akto med några enkla handgrepp och extra kopplingar kan byggas om till en hangglider. Sammanfogad med ryggsäckens remmar spänner jag den på ryggen och kontrollerar att den känns stadig. Jag går fram till hängdrivans kant och tittar utför stupet ner mot snön och isen nedanför. Det svindlar.

Ett djupt andetag och sen tar jag sats. Under bråkdelen av en sekund faller jag innan ”flopp” luften fyller tältduken och spänner ut vingarna. Jag dyker nedåt, får upp farten och hittar en uppvind. Glider på den upp och runt berget. Åt nordväst reser sig Sarekmassivet med sina taggiga toppar. Jag sveper förbi en järv på fullt språng över Padjelantas ödsliga vidder, ser Sulitelma stolt trona i dalgångens ena ände och svänger sen söderut över Sädvajaures långsträckta vattenspegel och Laisälvens vilda forsar.

Tar sikte mot Ammarfjället och blickar sen ner över de färggranna myrarna runt Tärnsjöns södra ände. Jag flyger tätt över Brakkos rundade topp och tar sen höjd igen för att segla över Gardfjället och Marsfjällen. Uredakke är strimmigt av smala sjöar och jag ser stora älgar fly när jag sveper ned över Vattudal. En skarp sväng för mig mot väster och Sösjö- och Skäckerfjällen.

Åreskutan speglar sig i Kallsjöns vatten. Kungsleden syns som ett upptrampat band där den ringlar fram mellan Snashögarna och Bunnerstöten. Den sista snön lyser från Sylarna och Helags. Vinden för mig högt över Flatruets hällristningar och skidbackarna i Tännäs. Möjligen ser jag en flock myskoxar öster om Rogen. Nipfjället ligger som en sista utpost innan jag lämnar fjällkedjan och nu breder skogslandskapet med sina myrar ut sig i en obruten matta.

Frusen och hungrig stiger jag återigen i höjd och tar sen fart söderut. Sent på eftermiddagen glider jag ned och gör en snygg landning framför vedboden hemma i Glava, lagom till fikat.

Keep on dreaming, gott folk.