(...9:e och sista delen ur berättelsen om ponton och flugfiskeäventyret i Kaitumälven sommaren 2009  Längst ner i texten finns en länk till samtliga bilder från paddlingen, även ej tidigare visade)

Vilket flyt

Vi rev lägret, surrade vår packning på pontonerna och satte av tidigt på morgonkvisten. Vi hade bestämt oss för att dagsetappen blev tvungen att sträcka sig ända till den plats där helikoptern skulle plocka upp oss tidigt nästkommande dag. Det var en ganska lång sträcka, så vi rodde ut mot strömmen direkt efter frukost.

Det var skön att lämna skithögarna på land bakom sig och låta älven fånga ens totala uppmärksamhet. Värmen var tryckande. Trots en del moln på himlen skulle detta bli en hettans dag.

Jag flöt lite bakom Tobbe. Vi hade gjort upp på vilken sida av älvfåran vi skulle flyta respektive fiska. På de lugnare partierna, där vi flöt långsamt, fanns en risk att vi skulle störa varandras fiske. Jag tog den högra sidan och Tobbe den vänstra. Denna sträckning visade sig från sin bästa sida direkt. Omgivningen var vacker, älven flöt med ett behagligt tempo. Runt om kring oss flög sländor och småfåglar ut och in i de låga björkklungorna som karaktärisktiskt följer älven längst hela denna sträckning.

Jag i lugn färd längst högra sidan på älven.

Redan efter ett par minuter såg vi tydliga vakringar i strömfåran. Värmen hade fått insekter att kläcka och någon fisksort hade onekligen börjat kalasa på det som bjöds. Tyvärr gnagde en liten mörk tanke djupt inne i mitt sinne.

-  Nu har jag varit på älven i 5 dagar. tänkte jag. Tobbe har fått flera öringar och jag har inte fått en enda. Visst har jag fått en massa harrar men tänk om jag går öringlös, det skulle inte vara roligt.

Jag fortsatte att flyta nedströms när det plötsligt började vakade med stora vakringar ca 75 meter nedströms på min sida av älven. Mina tankar skingrades omgående. Jag tog hem linan, kontrollerade flugan, en klinkhammer, den satt fint. Jag kastade ett par kast och la ut flugan så att den skulle flyta mot, och över målet. Det vakade gång på gång. Det var enkelt att placera flugan i rätt position efter som jag hade god tid på mig. Jag flöt långsamt men bestämt mot målet. Spänningen steg. Skulle fisken vara intresserad av min fluga? Ett par meter innan flugan var framme vakade det igen. Jag blev nervös. Jag hoppades att fisken skulle hinna se min fluga innan den flöt över platsen. Flugan gled in i fiskens förmodade synfält. Jag väntade otåligt. Det kändes som om tiden flög iväg. Då när jag trodde jag just hade missat hugget hörde jag ett groteskt slurpljud. Fisken hade tagit min fluga. Jag gjorde ett distinkt mothugg. Känslan var obeskrivlig. Det var som om linan satt fast i en stock. Det rusade till i rullen när fisken satte av en bit nedåt strömmen. Lika fort som den stuckit iväg stannade den och jag började ta hem linan. Jag drog och drog men kände ingen fisk. Det var svårt att veta om den hade släpt eller om den satt kvar. Jag färdades ju mot fisken och om den plötsligt bestämt sig för att sticka uppströms så skulle jag ju inte ha kontakt med linan för ens linan var nästan fullt upplindad på rullen. Jag vevade på. Efter en knapp minuts ovisshet fick jag svar. Det kändes åter som ett bottennapp. Min första tanke var lite irriterad. Tänk om det var en sik. Siken brukar vara känd för att de är träiga, som gamla gäddor, man får dra in dom till båten som just en stock.

- Det kan vara en sik, ropade jag till Tobbe.

- Sikjävlar far åt hel..te, ropade Tobbe tillbaka.

Jag lyfte spöt och försökte på så sätt dra fisken närmare pontonen. Långsamt gav den med sig. Plötsligt, när den var 4 - 5 meter från mig, var det som om det gick upp ett ljus för fisken, att den skulle bli fångad. Nu bytte kampen karaktär. Fisken rusade iväg ett par meter och gjorde ett ståtligt språng upp i luften. Jag kunde tydligt se en ordentligt stor ryggfena vecklas ut.

- Det är en skitfin harr, ropade jag till tobbe samtidigt som jag kände hur fokuset krympte och manade till strid.

Fisken kämpade gång på gång för att komma loss från kroken.  Den hoppade högt upp över vatten  ytan. Jag lättade lite på slirbromsen så att den inte skulle kunna rycka sig loss. Den här fisken ville jag inte tappa. Flertalet gånger Gick den ner till botten i djupfåran och bara stod. Det var omöjligt att dra upp den ur djupet. Tiden var på min sida. Efter ett par minuter hade jag tröttat ut fisken och stolt håvat den mellan mina ben. Jag tog ur en lite våg ur flugvästen. Jag vägde harren, vågen visade någonstans mellan 1.1 och 1.2 kg. För mig var det ett härligt rekord. Jag satte tillbaks den i vattnet, den simmade iväg.

Ponton och fluglina flyter i samma takt, bara att hålla utkik efter vak.

Tydliga vakringar från fisk som tar insekter på ytan

Ordentlig kamp mellan pontonekipage och fisk eller stock.

Min rekordharr 1.1 kg

Vi fortsatte vår färd. Solen stekte och jag var tvungen att ständigt fylla på med vätska. Pontonerna flöt längst det vackra landskapet. På vänstra sidan av älven passerade vi en Älg som hade gått ner sig i kanten av älven. Den låg där halvt förruttnad. Här och var kunde vi skymta renskallar och fiskrester. Det var tydligt hur naturen har sin egen gång.

Renskalle

Efter ett par timmar i pontonerna började kroppen att kräva en paus. Vi rundade en krök. Strax bortom den låg en liten, men fantastiskt vacker ström. Vi rodde i land på dess högra sida. Tobbe såg direkt något som vakade på forsnacken. Han knöt på en Eropea 12 (flugsort). Medan han försökte fånga, vad vi tror var en öring, gick jag upp på land. Jag tog mig en kopp kaffe och gick iväg för att fotoggrafera honom. Tobbe tragglade på. Lite osympatiskt kände jag att det borde vara jag som fångade nästa Öring inte han. Jag tog en bild och gick bort till honom igen. Tobbe gav upp. Fisken ville inte hugga på hans fluga. Jag frågade om jag fick kasta på fisken. Självfallet fick jag det.

- Jag har ju bara fått ett par fiskar och du har ju fått en massa harrar, var av en var ett monster. Jag vill få harr, sa han lite uppgivet.

Aldrig är man riktigt nöjd. Hur det nu var stod jag och kastade på denna fisk en lång stund. Varje kast började med en hoppfull känsla, kanske hugger den nu. Varje kast dock med samma resultat, ingen fisk. Tillslut blev jag tvungen att ge upp. Vi klämde oss åter ner i pontonernas säten och lät strömmen ta oss vidare ned för forsen.

Här är bilden... En liten späd forsnacke på ett av Kaitums vackraste ställen. Tobbe fiskar på vkande öring.

Jag sätter av först efter en kaffepaus.

Efter en stunds ytterligare glidande skvätte det till ordentligt precis i kanten av älven. Ett enormt plask. Helt klart var att det stod en öring och åt insekter som trillade ner på vattnet eller småfisk. Någon meter innan ståndplatsen rann en knappt synbar bäck ut i älven, en perfekt plats för en öring. Jag paddlade försiktigt med fenorna i vattnet, så att jag inte skulle skrämma fisken. Jag knöt på en svart streamer på tafsen, den imiterar fiskyngel. Det plaskade till igen. Den där örringen var på jakt. När jag närmade mig med min ponton kunde jag till och med se ryggen på fisken genom vattnet. Den stod stilla bakom en liten sten. Kast efter kast försökte jag lura öringen. Vid ett par tillfällen gjorde fisken utfall och simmade rakt mot streamern, jag höll andan. Till min förbannelse såg jag att fisken varje gång vek av strax innan den skulle till att hugga. Efter en halvtimme blev jag tvungen att ge upp. Öringen mot fiskare 1-0.

Öring i sikte små tag med simfötterna för att hålla pontonen på plats. 100% fokus. Den jäkeln kom undan...

Enligt kartan närmade vi oss nu den sista forsen. Efter den skulle det vara ca 1 km lugn färd innan vi kunde stiga i land på den plats som helikopterpiloten hade markerat som upplockningsområde. Forsen, som vi nu var nära, verkade lite intressant. På kartan var det enda stället, längst hela vår färdväg, där det fanns höjdkurvor precis intill älven. Vi närmade oss sakta men säkert. Jag njöt. Forsen dök plötsligt upp. Vilken plats. Vi rodde snabbt över till den sida där höjdkurvorna fanns, vi klev iland.

Forsen Gattilaguoika med sin höjdkurva samt upphämtningsplatsen som är utmärkt med ett kryss

Total njutning.

Sista forsen på resan.

Lite spänd inför toppbestigningen.

Kurvorna visade en brant upp till ett krön, 20 - 30 meter högt. För att nå toppen på kullen var man tvungen att brotta sig igenom vegetation  och vandra ytterligare ett par hundr meter, så det struntade vi i. Väl uppe på krönet kunde vi se en helt magisk plats. Ett 10-tal ringar efter renkåtor med eldplatser fanns lite här och var. Vi kunde direkt konstatera att hit borde vi ha tagit oss igår, istället för att ligga på det andra skitstället. Här hade vi en fantastisk utsikt över älven och forsen. Vi bestämde att om vi skulle komma tillbaks hit nästa år är detta en given plats att slå läger på. Vi tog en fika och funderade på hur vi skulle göra. Klockan började rinna iväg och vi var tvugna att hitta en plats för tältet i närhet av upplockningsplatsen och det var trots allt ett par km kvar. Vi beslöt att vi var tvugna att prova lite fiske här nu när vi ändå stigit iland.

Jag och vadade ut i vattnet. Värmen hade fått min kropp att koka och jag var tvungen att trotsa mygg och bromsar. För första gången stod jag i T-shirt  och fiskade. längst kanterna på forsen var det mycket stenar och det fanns små strömmar över allt. Efter ett par kast ropade Tobbe

- Fisk!

Tobbe hade fått napp, han håvade upp en liten öring. Jag kände hur det högg till i mig. Jag hade glömt bort det där med öringen. Nu blev det klart som korvspad för mig igen. Jag hade inte fått någon öring. Vi fiskade av sträckan väldigt fort eftersom vi var tvugna att ge oss av. Precis innan vi klev upp kastade jag på skoj ut flugan i en liten ström. Något högg. Jag vevade in linan och det sprattlade lite. Tobbe hade tagit ett par små harrar utöver öringen och jag hade fått 2 st små sikar... Denna fisk kändes ungefär som en mört. Jag drog in den till mig. Jag log. På kroken satt en 10-12 cm liten brun öring. Jag visade den för Tobbe.

-Den räknas, sa jag nöjt.

Nästan på toppen, 25 meter ovan forsen. Magisk plats.

Äntligen ÖRING! Kortärmat för att inte få värmeslag.

Inför avfärd sista forsen.

Tobbe hatten av för ett fantastiskt ställe.

Två glada men trötta resenärer.

Forsen avklarades i ett huj och snart var vi ute och flöt på lugnvatten igen. Tobbe hade tröttnat på att fiska då alla vak han såg visade sig vara sik.

- Sikjävel, hördes åter ropas från hans ponton.

Jag bestämde mig för att muntra upp grabben. Jag plockade fram Whiskyn ur en av packfickorna och slog upp två fina drinkar. Vi gled tillsammans nedströms. Whiskey i kåsan och ett försiktigt dopp ner i älven så att drycken fick en skvätt vatten i sig sedan sa vi skål och tack.

Whiskey paus...

Tobbe ber om påtår.

Samtidigt som Tobbe njöt av sin andra whiskey bestämde jag mig för att se om det verkligen var sant att vaken som syndes överallt bara var sik. Jag tyckte nog att dom påminde om min stora fina harrs vakringar tidigare på dagen. Jag kastade ut och satte mig position. Flugan gled över vakstället och det högg omgående. Jag gjorde mothugg, fisken satt. Denna gång kändes det annorlunde, det var som om en träbit hade krokats fast på riktigt, inget liv. Fisken kom upp till ytan, Tobbe skrattade.

- Sikjävel ropade jag och skrattade åt oss båda.

- Sikjävel, ropade Tobbe glatt tillbaks.

Ögonen på vattenytan, in i det sista.

Mothugg.

Sikjävel ropar Tobbe, men jag är ändå glad.

Så svängde vi, enlig kartan, slutligen runt sista kurvan på vår sträcka  och vi fick syn på platsen där vi skulle bli upphämtade. Platsen låg strax innan en brant lång fors. Vi tittade på varandra.

- Hur faan ska vi kunna bli hämtade av en helikopter där, frågade Tobbe mig.

Jag hade inget svar på det. Överallt var det skog. En liten stig där andra eventuellt har lagt till var det enda vi kunde se.

Sista kurvan på älven

Vi kliver i land en sista gång tror vi.

Efter att vi klivit i land fick vi vandra en bit in i skogen innan vi hittade ett par platser där personer tidigare hade slagit läger. Som lägerplats betraktad var stället toppen men närhet till ett fält där en helikopter kunde landa, och inte minst kunde upptäcka oss, var obefintlig. Vi vandrade nedströms längst hela forsen. Ingenstans fanns det en yta stor nog för en helikopter. Vi hade fått en självlysande gul väst av helikopterföretaget. Vi skulle sätta på oss västen på upphämntningsdagen så att de kunde se oss från luften. Där vi nu befann oss kunde ingen se någonting. Jag och Tobbe diskuterade hur tydlig västen var. Kanske var den jättetydlig. Hur som helst spelade det ingen roll just då, vi kunde inte ens hitta en plätt stor nog för en landning. Jag hade med mig kartan. Den visade att det kunde finnas en plätt lite längre in i skogen. Vi följde ett par stigar. Hettan i vadarbyxorna var outhärdlig där vi brottade oss fram. Vi svor över helikopterföretagets fatala miss, att ge oss en upphämtningsplats på ett upphämntningsomöjligt ställe. Plötsligt brakade det till ett par meter framför mig. EN ÄLGKO rusade förbi framför näsan på oss. HJärtat stannade för en sekund eller två. Jag har aldrig tidigare tänkt på hur stor en älg faktiskt är. Jag stod stilla ett tag och såg hur djuret försvann in i vegetationen. Hjärtat hoppade igång och vi bestämde oss för att gå tillbaks till pontonerna. Det började skymma och vi beslöt att vi skulle utnytja platsen där vi var. Vi slog upp tältet och plockade fram räkost och ett par mackor.  Efter lite extra energi från maten lyckades jag tyda en plätt på kartan som borde vara ett bra alternativ för morgondagens upplockning. Platsen låg ca 400 meter uppströms. Vi satt oss åter i pontonerna och rodde iväg uppåt. Det började bli slitsamt att ro. Efter en kvart var vi framme. Det var snårigt och jävligt med meterhög vide där vi gick iland. Mycket riktigt hade jag tolkat kartan rätt. Det enda problemet var att den öppna ytan delades av med ett 2 meter högt renstängsel. Vi bestämde ändå att vi skulle paddla hit på morgonen, vi fick helt enkelt hoppas att piloten kunde landa. För att slippa allt stök för stunden fick vi helt enkelt stiga upp i ottan och ro oss uppströms. Vi klev på pontonerna och flöt ner till tältplatsen igen. Väl nere gjorde vi ett sista fiskepass. Tobbe krokade en harr på strömnacken, jag gick bet.

Fiske på forsnacken.

Väl inne i tältet var det bara att försöka sova. Mina tankar började skena iväg.

- Tänk om helikoptern inte kommer i morgon, tänkte jag och kände lite oro.

Tobbe slumrade in. Själv kände jag hur det kliade i kroppen, det brände i ansiktet och händerna sved. Solen hade legat på hela dagn och hela min kropp kändes som om den kokade. Jag kröp ur sovsäcke och la mig ovanpå. Värmen var otäck. Jag drabbades faktiskt av en lite lätt panik. Jag hade en gång tidigare drabbats av värmeslag och känslan var den samma. En tanke utlöste en annan.

- Jag måste ha vatten, skrek hjärnan åt mig.

Jag tog av mig alla kläder utom kalsongerna. Jag bälgade i mig vatten från vattenflaskan. Stressen av värmen i kroppen gjorde att jag var tvungen att resa mig och gå ut ur tältet. Jag bestämde mig för att ta ett dopp i älven. Jag skyndade mig till platsen där pontonerna låg. Jag klädde av mig naken och vadade ut i vattnet. Det svala vattnet omslöt mig. Det var en fantastisk känsla att känna kroppen svalkas av. Jag låg bakåt i vattnet en minut eller två. När jag reste mig upp hade både kroppen och sinnet lugnat sig. Min blick var nu åter med mig och framför mina ögon utspelade sig ett av de vackraste ögonblicken i mitt liv. Solen hade precis lagt sig på bergskammen. Jag sprang naken upp till tältet för att hämta min kamera. Jag förevigade ögonblicket och stod sedan kvar och njöt av stunden, av tystnaden.

- Vilken jäkla resa vi har gjort. Jag duger, tänkte jag.

Nattligt avkylningsdopp med soldipp. Löjligt vackert!

Efter doppet var det inga problem att somna. Vi steg upp tidigt morgonen därpå och satte av med all packning uppströms i god tid innan helikoptern skulle anlända. Det tog sin tid att plocka isär pontonerna och bära alla delar och övrig utrustning till den öppna helikopterytan. En halvtimme innan utsatt tid hördes helikopterns rotorblad. Vi hade placerat den självlysande västen på packningen. Nu stod vi nyfiket och väntade på om platsen vi valt skulle fungera eller om det var för trångt. Skrattretande enkelt landade piloten sin farkost och alla våra förmodade hinder var långt utom räckhåll. Vi hjälptes åt att lasta all vår utrustning i helikoptern. Jag var tvungen att fråga om det var svårt att se oss från luften och hur det hade varit om vi hittat en plats inne i skogen. Piloten skrattade.

- Med västen på är ni tydligare en en stoppskylt på en raksträck, sa han.

Jag log tillbaka med ett trött leende. Snart var vi i luften. Under oss såg vi sträckan som vi paddlat. Ju högre vi flög desto kortare verkade det. Jag kunde se platsen där vi släptes av för 5 dagar sedan. Plötsligt kändes allt overkligt, som på film. I horrizonten skymtade jag Kirunagruvan.

En stor tillfredställelse sköt genom kroppen. Det här kommer jag att göra om.

"Pick up" vid renstängslet

Snabb avfärd i soldis.

5 dagar på älven suger kraften ur vem som helst, Tobbe i baksätet.

Kiruna gruvan syns från mycket långt håll.

Jag ber att få tacka för visat intresse, TACK!

Jag hoppas att ni som läst och följt min blogg genom detta äventyr känner att berättelsen om pontonpaddlingen har gett er lite inspiration, skratt eller förundran. Jag önskar alla en trevlig fortsättning på era äventyrliga liv oavsett om det är en svampplockning i Tyrestareservatet eller en bestigning av Mount Everest...

Det har varit roligt att så många har kommenterat äventyret, det ger en kraft att skriva mer.. TACK!

Positioneringen gäller helikopterns upphämntningsplats...

PS. Till den som går i bantningstankar kan jag rekommendera detta sätt. Pontonrodden med dess oräkneliga roddtag och paddelsparka mot strömmen gjorde att jag tappade 3.5 kg på 5 dagar, Tjoho! DS.

Om någon vill så finns här snart nya berättelser att läsa..

Här nedan finns en länk till ALLA bilder som togs på resan... Ett flertal har inte visats på sidan tidigare t.ex. en massa pontonrodd i forsar... (även suddiga och fula bilder lligger där men alla säger något)

http://picasaweb.google.se/joakimgellner/PontonroddOchFlugfiskeIKaitumalven2009#

Här är även länken till den lilla rörliga sekvensen.

http://www.youtube.com/watch?v=nElwkT1Vnho

Nu kommer jag sätta ihop alla delar och lägga ut som en artikel då finns allt att läsa i en följd... Tills vi ses igen...

Varma hälsningar

Joakim Gellner