Vem har ansvaret för rovdjuren?

mellpat; sa:

Bra att du erkänner kraften i dom gener hos människan som talar om för oss att vi ska vara rädda för vargar. En del människor använder tricket att ha tama degenererade vargar (så kallade hundar) som husdjur för att komma över sin rädsla. Det verkar funka bra men själv är jag emot att hålla djur i slaveri bara för att tämja mina rädslor. För det är väl inte för köttet och mjölken som du har hund?

Klicka för att se resterande...

Gener som talar om för oss att vi ska vara rädda för vargar?? Är det någon speciell svensk gen du har då?

Hehe, min fru brukar inte läsa vad jag skriver på nätet. Den här gången har hon dessvärre gjort det - jag fick bassning. Hon påstod att jag överskattat folks förmåga att förstå ironi och provokation. Rätt lyckade provokationer dock.

Haha, min fru tar så bra ansvar för vargar att jag inte behöver. Så här skrev hon i Fjällklubbsnytt Nr 2, 1979.


MÖTE PÅ FJÄLLET
Det var en sen majkväll på fjället och jag hade just kommit tillbaka till tältet efter en skidtur. Jag skulle vara ensam i lägret något dygn, de andra var ute på egna äventyr, och jag började förbereda min ensamma middag. Molnen gick lågt, och det var mycket tyst. Jag rörde mig långsamt, nästan i ultrarapid, och så ljudlöst jag kunde för att inte störa tystnaden. Just när man är ensam på fjället kan man känna sig sammansmält med omgivningen, som om man vore en del av helheten och inte en ovidkommande främling - om man inte rör sig häftigt eller för oväsen.

Det var nästan irriterande när på långt håll en svart prick kom ner på sjön som vi tältade vid. En inkräktare i stillheten. Vad kunde det vara? En renkalv här och nu? Eller en järv? Nej, när djuret kom närmare såg jag att det var större, räv var det inte heller. Ett ögonblick höll jag andan - en varg! Men så kom jag ihåg att vargar inte längre finns - det måste vara en hund.

Jag hade automatiskt krupit ner bakom matstenen och kunde i lugn och ro ta in djuret i minikikaren jag haft om halsen. Hunden, som travade lugnt, var grågul och kanske något lurvigare på bringa och svans än en schäfer. Jag försökte komma ihåg hur polardraghundar ser ut, men kom inte på något som passade.

Om den fortsatte på sjöisen, skulle den trava förbi tälten, som inte syntes från sjön, på ett par hundra meters avstånd. Jag tänkte snabbt att en vilsekommen hund i de här trakterna måste vara mycket vilsen och hungrig och borde tas om hand. Den saktade farten, stannade och såg sig om och lyssnade åt alla håll, utan att upptäcka mig. Så satte den sig ner och ylade. Skriet från vildmarken! Han och jag ensamma.- Jag tog mig samman och gjorde ett snabbt överslag över matförrådet. Vi var ute på en treveckorstur och hade nu egentligen mer dagar än mat kvar. En så stor hund, som borde vara utsvulten, skulle behöva mycket mat. Fast den såg ut att vara av typen tuff, hårdför draghund som tål en del.

För att rädda samvetet och nattsömnen beslöt jag i alla fall att göra turens goda gärning, och med den rökta skinkan i handen reste jag mig upp och visslade i visselpipan. Hunden ställde sig upp med spetsade öron, jag såg i kikaren hur spänd den var. Så visslade jag en gång till, och då blev det fart. Först i galopp, sedan i snabbt trav gjorde den en båge på sjön, hela tiden med mig under uppsikt. Bortsett från de första sekunderna verkade den inte vettskrämd, snarare målmedveten. Den lämnade isen och dök in bland kullarna några hundra meter från mig, på samma sida om sjön. Och så var den försvunnen.

Jag kände en viss lättnad med tanke på matförrådet men kom så på att den kunde blivit halvförvildad och försiktig och kanske själv ville kontrollera vårt möte. Jag gick ett stycke åt det håll den försvunnit och offrade med vemod en liten bit rökt skinka om den trots allt skulle våga närma sig tälten. För att inte skrämma den gav jag mig inte iväg för att spåra, utan åt min decimerade skinkmiddag och gick och lade mig i tältet med en konservburk och öppnare i beredskap om den skulle komma. Frystorkat ville jag inte utsätta den för.- Jag låg länge innan jag somnade och funderade över hur en vilsekommen hund skulle klara sig så här långt uppe på fjället, men tröstade mig med att lämlarna just börjat smälta fram ur snön.

Dagen därpå följde jag spåren så långt jag kunde. Den hade smugit sig fram mellan kullarna för att så småningom, utom synhåll för tälten, dra sig högre uppåt fjället, bort från civiliserade trakter.

Maten räckte precis med ransonering de sista dagarna, och vi tog oss ner till vardagen trots vrenskande vårjokkar.

Något år senare fick jag från tillförlitligt håll veta, att det fanns (och finns) en ensam varg i området. Och jag började tänka om. Och fundera över om upplevelsen egentligen blivit starkare eller "bättre" om jag hela tiden vetat att det förmodligen var en varg jag hade framför mig.

Tycker förresten vargar om rökt skinka?


Ingegärd Mellgard

Artikeln var illustrerad med vargteckning gjord av Bronwyn Johansson.

mellpat; sa:

Hehe, min fru brukar inte läsa vad jag skriver på nätet. Den här gången har hon dessvärre gjort det - jag fick bassning. Hon påstod att jag överskattat folks förmåga att förstå ironi och provokation. Rätt lyckade provokationer dock.

Klicka för att se resterande...

Provokationer är det bara frågan om gränserna flyttas i diskussionen och nya tankar och ideer föds. Men det är inte provocerande att påstå att jorden är platt - det är bara fel, och korkat.

Lever man i gamla villfarelser så är det lätt det blir fel. Men som tur är så är det en ny generation på väg att ta över så slipper vi vidare dumheter.

mellpat; sa:

Hon påstod att jag överskattat folks förmåga att förstå ironi och provokation. Rätt lyckade provokationer dock.

Klicka för att se resterande...

Det räkna man ut med röven och en bit krita...

/mattias

Skaffa bättre hjälpmedel nästa gång - du räknade fel.
"Min fru förstår mig inte ..."