Som en fluga på en vägg

Stegjärnens vassa klor biter tag i isen och ett krasande ljud bryter tystnaden. Framför mig breder ett hav av is ut sig och landskapet skimrar i blått. ”Som en fluga på en vägg” tänker jag där vi sakta vandrar mot enorma ispelare i Blomstrandglaciären på Svalbard.

-Håll här, säger vår guide Geir Halvorssen och räcker över en blårosa repende.
Vi står på isen i utkanten av glaciären och blickar ut över de flertusenåriga ismassorna. Geir förbereder rep och säkerhetsanordningar - lugnt och systematiskt.
I två dagar har vi från baslägret på stranden, beundrat Blomstrandglaciären. Sett den isblå fronten resa sig mäktigt ur havet som en gamling med oanade krafter. Hjärtat klappar fort och jag andas andfått. Jag har svårt att avgöra om det beror på den raska promenaden från lägret eller spänningen inför det kommande. Glaciären vi skall bestiga har byggts upp av regn och snö under nära tiotusen år.
-Var noggranna med att följa exakt i mina spår, uppmanar Geir. Även om ni tycker att vägen jag tar verkar onödig så är det absolut förbjudet att gena.

Noggrann med var man går
Fem personer i varje lag är fästade i varandra med karbinhakar och rep. Hela tiden skall repet mellan oss hållas sträckt. Stegjärnen är vassa och skär lätt av det om man råkar trampa fel. Vi kommer att passera glaciärsprickor under vandringen och det måste göras diagonalt. På så sätt säkrar replaget vi går i den person som passerar sprickan om han skulle snava och falla. Ett sträckt rep minimerar rycket vid ett fall. Stannar en så stannar alla och turledarens ord är lag.
Så är vi klara. Med bestämda steg ger sig Geir iväg upp på glaciärtungan. Så startar nummer två och nummer tre. Repet mellan mig och Clelia framför sträcks långsamt, spänns och med ett ryck är jag igång. Först är jag osäker. ”Biter verkligen stegjärnen? Tänk om jag snubblar! Var satte Clelia foten sist?” En mängd frågor slåss i huvudet. Fötterna rör sig nästan automatiskt upp för den branta sluttningen. Isen är grynig och ganska slät. Här och var bildar smältvattnet serpentinfomade rännor i turkos. Likt vattenrutchbanor på ett nöjesfält rusar vattent genom rännorna. Luften är stilla, solen träder fram och svetten pärlar i pannan. Geir saktar in och vänder sig om.
-Paus, ropar han. Är alla okej?
Vi nickar flåsande. Jackor åker av och stoppas i ryggsäckar. Solen värmer allt mer och det glittrar förföriskt i isen. Och mitt i detta, färgklicken vårt replag utgör. Jag vänder blicken mot glaciärfronten vid havet och drar sakta efter andan.

Fram mellan istornen
Fem minuter senare är vi åter igång. Första issprickan dyker upp snett till höger och några hundra meter framför oss tornar enorma ispelare mot skyn. Längre bort skymtar ett berg likt en svart borg. Geir tar en sväng till höger och vi följer noggrannt hans spår. Stegjärnen griper tryggt i isen och jag närmar mig sprickan med säkra steg.
-Stanna och vänta in personen bakom er så att ni har lite rep till godo när ni hoppar över, ropar Geir.
Jag stannar, tittar ner och sväljer. Likt färgen i Vicks blå skimrar det i sprickans djup. Årtusenden av hårt packad is ger glaciären dess färger. Ju högre tryck desto blåare is. Det är de transparanta vattenmolekylerna som pressats samman och fått en ny vinkel och färg.
Luften står stilla, allt är tyst och lugnt. Sprickan är inte bred. Ett rejält kliv räcker men ändå tvekar jag. ”Vad kan hända? Fyrtio centimeter är ju ingenting.” Trygghetskänslan från stegjärnen och isyxan i min hand brottas med en känsla av skräckblandad förtjusning och plötsligt har jag tagit klivet.

Så når vi glaciärens mitt. Djupa dalar med mörka sprickor ringlar mellan isberg och på sina håll har sand och grus tvingats upp från moränen inunder och bildar som gångar i snön.
-Jag kallar det här området för Pulver Café, flinar Geir. På grund av gruset och färgerna. Här är spricorna större och vi blir tvugna att klättra lite men ta det bara med ro så klarar alla det.
Sakta rör sig replaget framåt. Fler och fler sprickor dyker upp och isen blir allt ojämnare. Då och då smäller det till djupt nere inunder oss, jag rycker nervöst till och stirrar upp mot den massiva isen. ”Tänk om ett istorn rasar!”
-Bara lugn, säger Geir med trygg röst. Det är bara glaciären som rör på sig. Vi är helt säkra häruppe i centrum. 

Fortsätt på nästa sida.