Björnen sover

Björnen sover...

Tystnaden i det lilla gömslet är kompakt, faktiskt nästan öronbedövande! Genom de små plexiglasfönstren i de tunna plywoodväggarna skymtar gläntan utanför som i en TV-ruta. Snart ett dygn har vi suttit här – tysta – stilla – i väntan på björnen…

Liten och alldeles nybyggd står den lilla kojan i en glänta mitt i skogen. Små avlånga plexiglasfönster och några större träluckor dolda med svart tyg är dess ögon ut mot naturen och åteln i gläntan utanför. Där, i hälsingeskogarna några mil utanför Edsbyn, skall vi fyra gäster under nästan två dygn tillsammans med Filip Hedberg, arrangör av björnsafarin, hålla vaka i ett gömsle på sex kvadratmeter. 
-Vi har jobbat hela vintern med att lägga fram spår till åteln (matplatsen) så att björnarna skall känna att där finns nåt att hämta, förklarar Filip när han möter oss på stationen i Bollnäs. Vi har en trafikdödad älg som ligger i gläntan vid gömslet.
Med sin mörka hy, breda svarta ögonbryn och begynnande mage liknar han nästan själv en brunbjörn där han lufsar före mot en stor Range Rover som skall ta oss vidare. 
-Min bil ser kanske inte så mycket ut för världen men den är den enda bil som fungerar här ute på de dåliga vägarna, skrattar han. Släng in ert bagage och hoppa in - vi ska träffa de andra två när vi kommer till Edsbyn.

Björnar är inte farliga
Yngve och Göran Alm som Ullis och jag skall tillbringa torsdag till söndag med är bröder och hobbyfotografer. Göran roar sig dessutom med att spela in ljud vilket visar sig vara en tillgång när vi väl är installerade i gömslet. Då kan vi nämligen lyssna på skogens ljud utanför träväggarna med hjälp av hörlurar kopplade till två enorma trattar som han monterat upp utanför. Men först är det meningen att vi skall bekanta oss med varann. Efter en skumpig tur där vi inklämda bland kamerautrustning och ryggsäckar nyfiket spanat ut genom bilrutorna. Vid en gulnad myr ser vi två tranor uppvakta varann och efter cirka en timmas körning stannar Filip bilen på en igensnöad skogsväg. 
-Ahhhh! Nu känns det härligt igen – jag älskar att komma ut, säger han och sträcker på armarna. Ni kan börja gå så länge flickor. Stugan ligger några hundra meter däråt, pekar han.
Ullis och jag nickar, tar våra ryggsäckar och börjar traska längs ett skoterspår i den tunga snön. Det har börjat skymma och jag spanar nervöst in bland granar och stembumlingar klädda i roströd lav. ”Tänk om det kommer en björn!?”

Filip lagar till renskavswook utanför timmerkojan.

Risken är dock mycket liten har Filip tidigare förklarat. Björnarna är både blyga och skygga och bara rösten från en människa får de flesta brunbjörnar att fly så fort bena bär. Väl framme vid den timrade lilla stugan får vi veta ytterligare lite mer om björnarna. Sture Nordlund tar emot med en sprakande brasa, foton och berättelser om brunbjörnen. Förutom att Sture hjälper Filip med björnsafari arbetar han med ett björnprojekt där han märker upp och följer björnar. Dessutom är han rovdjursansvarig och har arbetat flera år med bland annat lo. Han är kunnig och van vid att handskas med djuren.
-Visst kan det hända olyckor med björnar men då är det ofta människans eget fel, säger han. Om man hamnar mellan en hona och hennes unge, skadeskjuter en björn eller råkar trampa ner i idet hos en sovande björn kan han ju självklart bli arg och bita till. 
Men för det mesta håller sig björnarna alltså undan och efter en utsökt middag med rödvin och renskavswook tillagad utomhus över öppen eld somnar jag lugn som en filbunke i sovsäcken på min renfäll. I morgon vill jag träffa en björn! 

Väntan och stillhet
-Från och med nu får ni bara viska, beordrade Filip när vi lämnade timmerstugan och promenerade in i skogen tidigare på dagen. 
Så försiktigt den krasande snön tillät smög vi oss ut till gömslet vid tolvtiden och installerade oss med renskinn och sovsäckar. Fyra av oss sitter på den enda träbritsen som tar upp två tredjedelar av gömslets yta och Yngve har tagit plats på golvet med en kamera bakom den ena av de öppna gardinprydda luckorna. Sedan är det som sagt bara att vänta. Gläntan är stilla, ett svagt sus rör trädens kronor och långt borta hörs en orre spela.
Mat lagar vi på stormkök inne i gömslet och toalettbesök sker på given order sen morgon eller kväll. Allt för att aktiviteten i gläntan och åteln skall vara så sparsam som möjligt.

Genom de svata skyddande gardinerna ser vi Filip göra en sista koll av åteln.

-Björnarna känner till att här finns mat, förklarar Filip. De har kommit hit i flera år och vi ser till att fylla på med melass och honung på stammar och i stubbar runtomkring.  
Björnar älskar sött förklarar han vidare, mer än 75% är vegetabilisk föda och det kött de äter består av älgkalvar och kadaver. Men tyvärr verkar inte åteln locka någon björn denna gång. Timma efter timma sitter vi helt stilla och tysta i gömslet. Känsliga för skogens röster med öronen på skaft får minsta ljud oss alla att rycka till och spänt lyssna utåt skogen. Ibland nickar någon av oss till och sover ett par minuter, någon annan plockar fram en tidning eller bok och långa perioder sitter vi bara och spanar intensivt ut i den omgivande skogen. När gläntan varit tom alltför länge och tystnaden känns alltför stor pratar vi viskande historier om björnar och turism i vildmarken.

Årets första björnsafari
Vår björnsafari är årets första och bara till helt nyligen låg björnarna i ide och för någon dag sedan föll åter snön; något som björnarna inte riktigt tycker om.
-Regn brukar inte påverka björnarnas beteende enligt statistiken, säger Filip, men snö kan nog göra det. Blir vädret för trist lägger de sig helt enkelt under en gran och avvaktar. 

Spända sitter vi och väntar på att björnen skall dyka upp. Det blir inte mycket plats med fem personer på sex kvadratmeter...

När skymningen faller andra kvällen börjar hoppet överge oss. Gläntan är tyst och den enda besökare vi haft var en räv som strök förbi sent i går kväll. Men björnen rör sig ofta nattetid säger Filip och det är trots allt med nerverna på helspänn som jag, efter att de andra somnat, kliver ut i den stjärnklara natten för ett ”toalettbesök” bakom en sten. Månens sken får träden att kasta skuggor över snön och den kristallklara luften känns ren och friskt att andas. Ingen björn nu heller men jag är ändå lycklig när jag  kryper tillbaks ner i sovsäcken – visserligen dök björnen inte upp förrän björnsafarit efter oss men för en stressad storstadsbo har skogen och den långa spända väntan ändå varit meningsfull. Med ro i kroppen och en känsla av att vara ett med naturen återvänder jag och Ullis hem.

Text: Katarina Petersén