Bloggar > Matildas blogg

Matildas blogg

Naturupplevelser till vardags och semester. Med familj vänner och ensam.

Bland grytorna vid Sveafallen - med vintern i ryggen och våren i ansiktet Placerad på karta

Idag hittade vi 23 av de ca 200 jättegrytor som finns i naturreservatet Sveafallen. Många gömde sig nog under is och ett tunt snötäcke. Andra bortom stigarna vi gick. Men vi var nöjda med vår jättegrytsskörd.

I Sveafallen skapar branta stup, gigantiska block, runda hällar, djupa grytor och raviner en dramatisk natur. Området har ”utsatts” för en del olika teorier om varför det ser ut som det gör – både att här funnits fall i storlek av Niagara eller större och att det stora och mäktiga utloppet från Ancylussjön runnit just här. Det verkar inte bättre än att man nu säger att Göta älv varit utloppet istället, då, för många tusen år sedan. De imponerande formationerna vid Sveafallen tillskrivs istället inlandsisen. Oavsett är det spännande att tänka sig de mäktiga krafter som kan forma berget så fantasirikt. Namn som Domedagsdalen hjälper ju också till.

Det var ett tag sedan vi gjorde en tur ut. Väder och aktiviteter och ork har inte lyckats skapa en lucka för friluftsliv. Men nu i vårsolen tog jag och barnen oss över den berömda tröskeln.

Omgivningarna lockade till lek och funderingar. Barnen hittade prång, grottor och balansakter. Klättrade och utforskade. Och lyckades få med sig mig också.

Solen, snön, kylan och vattnet hade skapat vackert, så där som bara naturen kan.

Vattendroppar tricklade sig ned bakom en vägg av bucklig is på en berghäll och Ludvig utbrast i ett ”det ser ut som grodyngel”.

Ljudet av forsande vatten letade sig upp mellan bumlingarna och Lovisa pockade efter min telefon. Det var ficklampan hon var ute efter och snart sträckte hon sig ned i ett hål och letade – kunde man se vattnet där nere? Ut kom det, längre ned mellan stenar och genom sprickor. Vattnet hittar allt sin väg.  

Doften av varm snö i minusgrader svepte förbi, så där som vårvintern i norra Sverige luktar. Och jag fyllde lungorna. Bäst att passa på, den är ovanligare den doften, här i Mellansverige.

Med vinterns kyla i ryggen och vårens värmande sol i ansiktet pausade vi efter ett tag. Drack saft och åt kardemummabullar – den oambitiösa varianten, köpta på Coop. Sedan kröp kylan in i klädlagren och drev oss vidare.

Nere i dalarna vilade råkylan, dit vårsolen inte nådde. Stigen gick genom bergig skog och mellan träden glimmade istäckta vattengölar. Färgglada av växter och humus och luftbubblor.

Några bäckar rann till synes logiskt genom lågpunkter. En stor vattenpöl med ett litet vattenfall ifrån var svårare att förklara. För att kunna rinna ut måste det ju någonstans komma in – men var? Och efter det blygsamma ”fallet” försvann vattnet igen, ned i underjorden. Som naturens egna magiker.

Efter några kilometer, och flera timmar var vi tillbaka vid bilen. Barnen som varit lite motsträviga till att ta sig ut från början var helnöjda. Vi vill ut snart igen, intygade de. Och jag lovar att få dem över tröskeln även nästa gång.

Postat 2019-03-10 22:31 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

 

Logga in

Tips!