Svarta Spetsen och Buchttoppen

[bo.liss]

Jag planerar en eventuell fjällvandring ensam i Sarek under sensommaren. Har varit där några gånger tidigare utan att göra några toppbestigningar.
I år funderar jag på att ta mig upp på några toppar, gärna i Sarekmassivet. Svarta Spetsen klarar man tydligen utan klätter- eller glaciärutrustning men hur är det med Buchttoppen? Jag går själv, så jag vill inte ta några onödiga risker.
Är det möjligt att gå söderifrån via Svarta Spetsen och vidare upp på Buchttoppen 1903m eller 2010m?
Finns det någon möjlighet till tältning på väg upp (t. ex. på det lite platta partiet väster om Tjågnoris) eller är det bara sten?

 

[bfia73]

Hej!

Jo, det är sten, sten och åter sten. Mycket möjligt att du kan flytta runt lite stenar så att det blir en någorlunda plan yta (framförallt uppe på ryggen mellan Tjågnåris och Svarta Spetsen, som är att betrakta som en långsträckt platå), men det blir nog rätt jobbigt ändå. Bättre då att försöka hitta en tältplats ganska långt upp innan stenblocken tar vid, det är gräsängar en bit upp mellan Tjågnåris och Matutjåkka.

Jag har läst om någon som har gjort något liknande som du frågar efter: via Svarta Spetsen till Buchttoppen. Personen ifråga fortsatte dessutom över Sydtoppen och Stortoppen och gick ner över Mikkaglaciären. Solo utan utrustning. Kanske inget att rekommendera, men det gick tydligen bra (den gången).

Jag försökte för ett par år sedan genomföra samma idé som du, men valde att vända uppe på toppen av Svarta Spetsen. Om det är väldigt brant upp på sydsidan (brant men helt OK) så är det otäckt brant på nordsidan. Jag är normalt sett inte särskilt harig när det gäller sådant, men ett försök hade definitivt inneburit att jag utmanat ödet. Känns bättre när det bara kittlar lite skönt i magen, när det är spännande men inte onödigt farligt. Jag tror att det bästa alternativet för att ta sig upp på Buchttoppen utan klätterutrustning är en vinterbestigning med skidor över Tjågnårisglaciären och vidare upp till toppen.

Därmed inte sagt att det är meningslöst att bestiga Svarta Spetsen, bara för att man inte kan komma vidare. Utsikten är otroligt spektakulär och ett besök däruppe rekommenderas starkt.

mvh Filiokus

 

[bo.liss]

Tack för synpunkterna.
Jag får nog satsa på att ta mig upp på Svarta Spetsen. Det kan nog vara en nog så fin utsikt därifrån. Sedan får man väl se när man kommer dit om det går att ta sig vidare. Det blir isåfall en extra bonus men några onödiga risker vill jag inte ta, särskilt inte om jag är ensam. Jag kommer att ha fler alternativ på toppbestigningar längs min rutt. Sedan beror det på väder och lust om de blir av.

Mvh
Bo

 

[janstj]

Svarta Spetsen och tältplatser

Jag hade tänkt mig samma tur som du har planer på. Året var 2007, väl uppe på Svarta Spetsen insåg jag att risken var större än nöjet att fortsätta.
Till Svarta Spetsen var det ganska enkel scrambling med halvmeter stora stenar. Därefter för brant enligt min smak. Som ensamvandrare är marginalerna små och det kändes helt tillräckligt att vända då. Jag tältade vid Skarja och följde kammen från söder till toppen.

Det fanns hyfsat med tältplatser på hyllan innan toppen. Fantastisk utsikt från dessa tältplatser i alla fall.

Bilderna visar den breda kammen innan Svarta Spetsen, samt en lämplig tältplats några kilometer innan Spetsen.

 

[efred]

samt en lämplig tältplats några kilometer innan Spetsen.

Mnja... Jo... Det går ju att lägga ett tält där utan tvekan. Men hur känns det läget om ovädret drar in över natten?

 

[Rombo]

Solobestigning av Sarektjåhkkå

Vandrade tillsammans med en mycket erfaren irländare förra året. Vi delade upp oss ett par dagar; medan jag beundrade utsikten över Rapaselet, så kutade han runt helt ensam bland topparna i Sarektjåhkåmassivet. Han startade sin topptur österifrån upp på Vuojnestjåhkkå, fortsatte sedan en kamvandring från Spijkka över till Bucht-toppen, Sydtoppen, Stortoppen och Nordtoppen. Den allra svåraste passagen var enligt hans berättelse inte själva kamvandringen, utan vadet av en mycket strid jokk på hemvägen (ev. Lulep Sarekjågåsj), mycket beroende på fysisk trötthet förstås.

Han hade ingen som helst klätterutrustning - en kompass var hans hjälpmedel när dimman svepte in och sikten blev obefintlig. Han beskrev hur kammarna var ett par meter på de smalaste ställena, och hur han såg glaciären flera hundra meter rakt nedanför. Eftersom han inte kan svenska hade han kikat på google maps som förberedelse. Inget för mig - och inget att rekommendera för någon annan heller tror jag. Men det var fantastiskt att lyssna på hans berättelse när vi sågs efteråt.