Nu är det dags – Svartgölsträffen är tillbaka!

Hej alla!

Jag och Björn Bergman har bestämt oss för att försöka blåsa liv i den gamla Svartgölsträffen, som legat på is ett par år.

Svartgölsträffen brukade ske en helg i början av december, och aidklättrare från land och rike runt samlades kring klipporna i Svartgöl för att umgås, klättra, lära sig av varandra och kanske dricka en pils kring brasan. Och detta har Björn och jag tänkt att vi skulle försöka få till igen – helgen 5-6 december. Antagligen har höstens regniga grådask ersatts med någon enstaka, torr minusgrad vid det laget. Boende är i tält, mat och vatten (och varma kläder) ansvarar man för själv. Vi ordnar ved till brasan under "Gunsmoke". Alla är varmt välkomna!

Om du känner för att komma, skriv då gärna en rad här i tråden, eller mejla mig på [email protected], så att vi har en uppfattning om hur många som kommer. Det kan vara bra ur accessynpunkt så att inte bilar och tält står i vägen för purkna landägare eller dylikt. Det kan kanske också vara trevligt att ha möjlighet att lätt snacka ihop sig och samåka. Till exempel finns det en bil som går från Uppsala med åtminstone en plats kvar i, om någon vill haka.

Förare över Svartgöl finns på den här sidan (skrolla ner lite): http://www.linkopingsklatterklubb.se/index.php/forare.html

Återigen, varmt välkomna!
 
B u m p

- för detta initiativ.

Kan tyvärr inte själv ta mig till Svartgöl för detta aidäventyr - för långt bort för bara en helg, skulle varit grymt skoj dock!

Får försöka bidraga med en liten motivationsberättelse istället, en beskrivning av en "en helt vanlig dag på kontoret" högt uppe på El Capitan i juni 2009.

- - - - - - - - - - - -

BLAND FÅGELNÄBBAR OCH HIMMELSKROKAR

-Jag hackar tänder, vindens isande kyla har hållit i sig de senaste dygnen, inte ens på nätterna slutar det blåsa. Mörka moln jagar över himlen och regn o hagelbyar har bombarderat oss obönhörligt under eftermiddagarna i snart en vecka - jag är redo att toppa ut snart - redo att sluta frysa, men det är ännu många replängder kvar.

Börjar snart misströsta, vad kan jag göra - vad gör jag här - vinden sliter i min jacka, jag är blöt och känner mig allmänt nerkyld och svag.

Jag hänger i mina repklämmor på den regnvåta och svagt överhängande graniten, försöker att rensa Ian's replängd utan att använda min vänsterarm, jobbigt och nästan helt omöjligt i den branta miljön.

Vänster armbåge värker och dunkar, kan omöjligt röra armen, smärtan går ända ut till mina fingertoppar - det sticker och strålar och jag förbannar mig själv, förbannar min dumhet att det blev så här.

-din dumma lilla jävel - skyll dej själv - gör ditt jobb - klaga inte - bit ihop - gör det - gå på - kom igen... Tankarna blir nästan till ord som jag kastar i mitt eget regnblöta ansikte. C'm on you little fucker - do it, do it, do it!

Kommer snart upp till Ian's stand, det är en lång hylla, trettio centimeter bred och säkert femton meter lång, en plattform i himlen. Ian står där, tittar på mig - han vet att jag har ont, jag berättade igår kväll när jag juggade upp till Portledgen i beckmörker, var tvungen att erkänna för mig själv att smärtan var på riktigt.

Vill inte ha den här smärtan! Står på hyllan och masserar försiktigt min armbåge, tar våra sista Ibuprofen - har nog överdoserat de senaste dygen, men de hjälper förvånansvärt bra, så länge jag inte använder armen vill säga...

Nästa replängd är min, jag har sett fram mot den här stunden, men det var när jag var varm o torr o smärtfri, nu skakar jag av kyla och nervositet när jag kikar upp. Ser ut som skräck, vill inte titta närmare - vill bara ta en placering i taget. Rackslingan är tung, jag hänger den på mig utan någon nämnvärd entusiasm, fryser som fan, har tvingats ta av mig de varmaste plaggen - uteslutet att klättra med dunjackan på.

Ett lager ullunderställ och en windstopperjacka - det är allt - känner mig nästan naken. Det är iallafall torrt nu - om bara den isande vinden ville sluta upp med att borra sig genom min kropp!

Armbågen har slutat smärta, det är bara en dov värk som påminner och varnar om att jag inte skall utsätta den för något mer, försöker slappna av och koncentrera mig på min uppgift.

Mina ögon möter Ian's blick, allt är klart, vi gör vår vanliga knytnävs-shake och Ian påminner mig om att inte falla ner på hyllan - för då kommer vi definitivt att befinna oss in a world of pain...

Jag har inga intentioner att falla.

Jag kopplar mina stegar i översta standplatsbulten, klättrar högt i dem och når att klippa en rivet högre upp på den blanka väggen, lite dragning åt höger.

Ut åt höger ser jag en form av "dike" i graniten, det är inte mycket mer än en fördjupning, lite avrundat, vattenslipat och säkert vindslipat också efter tusentals år på denna plats. Diket som är en halv centimeter djupt går några meter snett uppåt åt höger och sticker sedan rakt upp för den nu lodräta väggen i säkert 40 meter, sjukt och skrämmande, jag får svälja min skräck och hålla den i schack med min rutin och mina erfarenheter från liknande platser...

Hyllan under mig ser olycksbådande ut, Ian har flyttat sig så lång ut ur fallinjen som möjligt, hänger där borta i sin egen lilla värld, inne i vår fuktiga dunjacka som skydd för vinden.

En skyhook behövs för att förflytta min kropp vidare, får den att hänga kvar på ett litet flak, kliver över - den håller.

Klipper repet i riveten medelst en screamer - nu har jag kastat loss, framför mig ett hav av böljande granit som jag skall försöka bemästra, ett misstag kommer att betyda att jag kommer att krossas mot den vågbrytare som hyllan under utgör, krossa mina ben under ett ögonblick - innan jag fortsätter mitt fall nerför väggen.

Två hookmoves till följer - min rivet försvinner bort från mig och det lilla diket jag följer vänder lite åt vänster innan det blir fullständigt lodrätt.

Nu är jag inne i min värld, den där världen där allt är kristallklart, där varje rörelse är genomtänkt och detaljerad, där varje beslut jag tar har en direkt konsekvens som svar.

Högt uppe i min fjärde skyhook placerar jag en copperhead, kass - kan inte lita helt på den. Står kvar i mina stegar i hooken men klättrar upp så högt att jag har min fifi i copperheaden, fördelar min vikt på 70% hook och copperheaden får ta resten plus att balansera mig så jag kan placera ytterligare en högre upp.

Nu är jag helt lugn - vinden finns inte längre, kylan o smärtan är borta det enda jag är fokuserad på är nästa head - en liten rackare, stor som suddigummit på en blyertspenna, känns bra trots att grooven jag följer är svår att sätta heads i. Klipper in mina stegar. Är nu fördelad på tre punkter, väljer att göra ett minitest av placeringen, drar mig försiktigt upp i armarna, den verkar hålla..

Pang! Headen som jag har fifikroken i lossnar, jag faller en decimeter och min översta head fångar mig, hooken jag stått i hänger i mina stegar ute i luften.

Dilemma! Försöker lugna ner mig själv, talar högt - skriker mitt mantra till den lilla copparklump som håller mig vid liv; STAY! STAY! STAY! STAY!

Försöker organisera mig, det enda som håller mig uppe är den lilla otestade copperheaden som jag nu blint får lita på, repet hänger oklippt ända ner till den avlägsna riveten...

Klättrar högt upp i min lilla placering, omöjligt att sätta nått mer, klättrar ännu högre - vill inte utsätta den för större belastning - förbereder mig mentalt på ett långt fall.

Nästa möjliga placering är en Birdbeak, löjligt liten anliggningsyta, tror inte på den men har inget val, kliver försiktigt upp - den håller trots att näbben bara är tre millimeter in i grooven.

Tiden stannar - placering följer på placering och sjutton beakar och fem copperheads och ett knippe mickrokilar och rurpar senare når jag standen, kan inte låta bli att le för mig själv och njuta av exponeringen uppe på El Capitan - 900 meter luft under mig och, just för stunden, oändligt med blå himmel över mig.

Smärtan i armbågen gör sig åter påmind och jag börjar arbetet med att hissa våra säckar - en replängd närmare toppen...

- - - - - - - -


peace
 
Pierre, tack för bumpen och bidraget! Tråkigt att du inte kan haka!

Jag är kanske inte på samma nivå, och brukar se till att varva mina hooks, heads och beaks med klockrena kilar och kammar lite oftare än du. Men jag kunde definitivt känna igen det här:

"Nu är jag inne i min värld, den där världen där allt är kristallklart, där varje rörelse är genomtänkt och detaljerad, där varje beslut jag tar har en direkt konsekvens som svar."

Just det där med att konsekvenserna av ens handlande kommer direkt tror jag är något som alla aidklättrare känner igen och - konstigt nog, kanske - dras till.

Tack för en spännande läsning!
 
Jag är kanske inte på samma nivå, och brukar se till att varva mina hooks, heads och beaks med klockrena kilar och kammar lite oftare än du. Men jag kunde definitivt känna igen det här:
Ja, jag brukar också slänga in lite kammar då och då, när det går - lugnande för klättringen så att säga!

Min lilla berättelse var en beskrivning från en A4 replängd, fick bara i en cam på hela repan, en grön alien och det precis intill en rivet halvvägs upp, annars var det den tunnaste linje jag klättrat i hela mitt liv, sänkte inte en enda av Beakarna - de gick bara in mellan tre och fem millimeter (!) Det gick inte att hopptesta en enda säkring, de skulle aldrig hålla - smyga, smyga, smyga...

peace
 
Oförskämt tar jag och bumpar min egen tråd.

Nu börjar det alltså närma sig. Nästa helg bär det iväg mot Svartgöl.

Hittills har något tiotal personer meddelat att de kommer dyka upp! Skitskoj tycker vi! Men väggen är stor och det är bara trevligare ju fler som kommer! Väderprognoserna förutspår för tillfället ett par minusgrader med uppehåll och någon solchans. Välkomna!

Markus
 
Replängden jag beskrev ovan är den tjugotredje repan på The Albatross - El Capitan.

The Albatross är en ganska ny led, förstabestigningen gjordes 1993 av J Middendorf & W Oxx och vår klättring var typ den tionde eller elfte lyckade bestigningen av leden sedan dess.

The Albatross är en tämligen obskyr led - och ökänt sandbaggad, särskilt då 45 meters replängden som kallas för "Walk The Plank" - den replängd jag placerade totalt tjugo Beakar och Rurps på...

Många replag har råkat ut för problem på denna repa, det har löst sig tack vare att leden "The Shield" befinner sig tjugo/trettio meter till höger om Albatross på denna plats, klättrare har helt enkelt fått pendla över dit när de inte lyckats med "walk the plank pitchen" (!) Dock måste man göra halva repan och pendla över från den rivet som sitter halvvägs.

Den här replängden har blivit svårare sedan förstabestigningen, mikroskopiska Beak-placeringar har blivit sämre med tiden då folk har dels zippat repan och säkert också rensat den oaktsamt...

En klättrare jag stötte på i dalen tyckte att den repan var hårdare än cruxen på Reticent, hehe - där ser man hur graderingar kan variera!

Vi toppade ut i ösregn och åska, runt midnatt i juni 2009, det var Ian's trettonde uttoppning på el cap och min tjugonde - firade med en flaska bubbel=)

peace
 
Den flaskan måste ha varit välskakad efter all den tiden i hissäcken! Grattis till (ytterligare) en ståtlig bestigning av kaptenen!
 
Trådstartare Liknande trådar Forum Inlägg Startad
trolltind Dags att lägga ner! :) Alpin / Bigwall 0
cliff_hanger Dansk 7 summit 194 dagar Alpin / Bigwall 5
Corax Fånga dagen Alpin / Bigwall 11

Liknande trådar

Logga in