Mer liberal syn på ”säkring” i Norge?

Måste man gå en ”topprepskurs”…?

I Norge har man som bekant Brattkort istället för topprep/ledkort, och i den lilla bok/häfte som följer med när man genomfört ”Brattkortprøve” står det följande:

Citat: Voksne innehavere av Brattkort kan la andra sikre uten Brattkort, under forutsetning av at vedkommende er under direkte tilsyn av kortinnehavaren, som da påtar seg ansvaret. Slut citat.
 
Använd sunt förnuft och erfarenhet istället för att stirra blint på gröna/röda kort. Topprepskortshetsen är ett fenomen i storstäder, tyvärr har det gett en syn på att om man inte har ett sådant kort så kan man inte säkra. Känner folk som blir nekade i inomhusväggar för att de inte har kort, att de sedan klättrat trad/sport utomhus i tio år tas det ingen hänsyn till.......Hoppas norrmännen inte faller i samma grop som här i sverige. Har sett klättrare ha på sig dessa kort på uteklippor. är detta en utveckling där vi förlitar oss på synliga "märkningar" istället för förtroende?
 
Om klättrare har kortet på selen även utomhus, beror det väl på att de använder samma sele inomhus, inte på att de inbillar sig att kortet har någon funktion utomhus.

Den som har klättrat i många år men saknar grönt eller rött kort, behöver ju bara göra en uppklättring, så får han ju säkra inomhus. Jag tycker inte att man ska överdriva betydelsen av just detta formella kort - det är ju kunskaperan som har betydelse. Men för den som driver ett gym, och på ett rationellt och säkert sätt vill förvissa sig om att de som klättrar där åtminstone har haft de kunskaper som krävs för säker klättring under ett provtillfälle, så är de ju en utmärkt lösning. Om det är ett storstadsfenomen, vet jag inte, jag vet inte hur många besökare ett gym i t ex Sundsvall ha heller. Men oavsett det, så tror jag ju att man slår sig ungefär lika illa vid handhavandefel från säkringsmannen oavsett var i Sverige man trillar.
 
Det finns många vägar till Rom. Man behöver inte gå den utstakade vägen med kurser, men den är säkert enklare.
En annan väg är att lära av kompisar, läsa på, se filmer, öva på sånt som tål att tappas. Ställer högre krav på källkritik, att man jämför den information man får och eget ansvar att öva. Började klättra med kompisar, läst på och övat. Senare gick vi och "tentade av" rött kort.
Klätterhallar i storstäder är mer eller mindre stränga med grönt kort. Ut i landet är det si och så. Topprepssäkring är inte raketteknik, men det finns några allvarliga fel man kan göra (En allvarlig olycka i vintras pga hand i kläm i hinken). På något sätt får man lära sig undvika dem. Har du bara kunskapen är det viktigare än att ha ett kort. Å andra sidan är det bra att ha ett kort när jag som lärare ansvarar för klättringen på friluftsdagar. Visar att man kan säkra och ger en trygghet till skolledning, elever och föräldrar.

Vilken väg som passar dig vet du själv. Klättra försiktigt.
 
Å andra sidan är inte kortet värt ett skit om man inte klättrat på ett tag.
Ska man bara lita blint på att någon med gröntkort kan säkra och har erfarenhet?
Eller kan det vara så att man godtar den personen med kort fast att han/hon inte säkrat in någon på 2 år och sen nekar en som klättrar regelbundet ute och säkrar flertalet ggr varje år?

Pånått sätt så betyder ju kortet bara att man en gång har gått en kurs och sen är det ingen vidare kontroll. Eller?
 
Håller med om att rött/grönt kort är lite av spel för gallerierna (eller möjligen för försäkringsbolagen). Om det hade varit någon rim och reson i systemet skulle man utan vidare frågor utfärda kort till UIAGM-certifierade bergsguider och auktoriserade klätterinstruktörer som kan uppvisa giltigt cert. Men det gör de inte, utan även sådana får vackert stå och visa att de kan ta på sig en sele, knyta åttan och säkra.
Det känns lite förödmjukande att vara auktoriserade instruktör sedan 20 år och med egen klättererfarenhet på över 30 år behöva visa upp grundläggande färdigheter för någon som i och för sig kanske klättrar tekniskt svårare saker än en själv, men som har klättrat i kanske ett par säsonger.
 
Å andra sidan är inte kortet värt ett skit om man inte klättrat på ett tag.
Ska man bara lita blint på att någon med gröntkort kan säkra och har erfarenhet?
Eller kan det vara så att man godtar den personen med kort fast att han/hon inte säkrat in någon på 2 år och sen nekar en som klättrar regelbundet ute och säkrar flertalet ggr varje år?

Pånått sätt så betyder ju kortet bara att man en gång har gått en kurs och sen är det ingen vidare kontroll. Eller?

Som vanligt gäller en ryggsäck full med sunt förnuft när vi klättrar. Förhoppningsvis kläcker en ringrostig säkringsman ur sig att "det var ett tag sen nu, har du lust att titta att jag inte missar något?"

Vad hände egentligen med att prata med varandra? Kanske vi ska börja köra kamratkontrollen via facebook i mobilen istället?

Gröna kort är bra, men att prata med varandra är bättre.
 
Håller med om att rött/grönt kort är lite av spel för gallerierna (eller möjligen för försäkringsbolagen). Om det hade varit någon rim och reson i systemet skulle man utan vidare frågor utfärda kort till UIAGM-certifierade bergsguider och auktoriserade klätterinstruktörer som kan uppvisa giltigt cert. Men det gör de inte, utan även sådana får vackert stå och visa att de kan ta på sig en sele, knyta åttan och säkra.
Det känns lite förödmjukande att vara auktoriserade instruktör sedan 20 år och med egen klättererfarenhet på över 30 år behöva visa upp grundläggande färdigheter för någon som i och för sig kanske klättrar tekniskt svårare saker än en själv, men som har klättrat i kanske ett par säsonger.
Även en F1-förare måste vara med på förarmötet inför ett folkrace, för att gå igenom säkerhetsreglerna...
 
Det man kan anföra mot korten är alltså möjligen att de är otillräckliga?
Men att man skulle slopa dem, vore ju knappast ett sätt att öka säkerheten.
 
Nej korten visar iallafall att man har gått en kurs en gång i tiden.
Jag tror att det slarvas mer i inomhusklättringen för att den anses vara säkrare (påstår inte att så är fallet) och att folk skärper till sig mer om man är ute och mer ärliga mot varandra.

Är man två som klättrar tillsammans ofta så har man koll på varandra. Men om man skulle dra till gymmet själv å hugga någon random så kanske det inte känns lika bra.

Skulle man kunna komplettera korten med någon form av loggbok? Finns andra riskfylda aktiviteter där detta anammas tex dykning. Men det kanske blir ohållbart i längden?
Bara spekulerar här nu :)


Det man kan anföra mot korten är alltså möjligen att de är otillräckliga?
Men att man skulle slopa dem, vore ju knappast ett sätt att öka säkerheten.
 
Det är möjligt att det finns statistik som visar att jag har fel, men jag skulle tippa att de allra flesta som börjar klättra i dag gör det på en inomhusvägg och att de i ganska direkt samband med sin debut tar ett grönt kort. Problem i stil med att "jag har klättrat i 20 år och vill inte behöva nedlåta mig till att visa att jag kan säkra" lär av vara av övergående art. Men jag håller med Per C att det är oseriöst att bevisbart certifierade instruktörer m fl måste göra uppklättring - det borde rimligen räcka med att visa upp relevanta dokument.

Det gröna kortet är ju bara ett snabbt sätt för gymmen att försäkra sig att folk har en viss minimikompetens. Under ett snabbt varv kan hallansvarig okulärt konstatera att den akuta risken för att någon genom okunskap ska skadas inte föreligger.

Men för mig som klättrare som ska säkras handlar det ju om att på olika sätt konstatera att människan i andra ändan av snöret vet vad den pysslar med. Då är ju ett grönt kort en indikation, men inte direkt uttömmande. Då får man prata, titta på handlag och så vidare. Det är ju faktiskt ganska avslöjande hur folk knyter in sig eller riggar bromsen. Men det kanske inte är så lätt om man är helt grön - och då kan ju ett grönt kort vara tryggt.

Överlag verkar det väl som att länder med stolta klättertraditioner ofta är mer liberala med regler. Man förlitar sig helt enkelt på peer-to-peer ... Ungefär som vi i Sverige tror att man kan framföra en båt bara för att man äger den.

Grönt kort är bra - men kan förstås göras bättre!
 
Senast ändrad:
Skulle man kunna komplettera korten med någon form av loggbok? Finns andra riskfylda aktiviteter där detta anammas tex dykning. Men det kanske blir ohållbart i längden?
Bara spekulerar här nu :)

Japp, inom dykningen finns ju (som du förmodligen redan anat) en tradition att föra logg över sina dyk. Det finns däremot inget krav, samtidigt som man ska vara beredd på att en enskild arrangör för en utfärd eller en resa kan kräva att man kan bevisa att man har en viss erfarenhetsgrad (gjort 30/50 dyk eller liknande). Därutöver finns det ju certifieringsnivåer för olika typer av dykning. Till sist finns det ju också en vilja från dykcentra och andra att få folk med längre uppehåll att gå en kortare uppfräschningskurs ("avrostning"). Faktum är att sådan är ganska enkla att sälja in - folk är inte särskilt främmande för att lägga några hundra när det gäller deras egen säkerhet. Om man dyker med en ny kompis är det kutym att kort berätta om certifiering och dykerfarenhet - det är sådant som också framgår ganska tydligt av handlag och utrustningens utförande och skick

Det här systemet fungerar alldeles utmärkt inom dykningen och jag tror inte att det är många som uppfattar det som betungande. Enskilda dykare/dykpar kan förstås skita i det när de dyker själva, men så är det ju alltid (som man säger ibland: "Polisen patrullerar inte på 30 meters djup.").

Överlag är dykare, jämfört med klättrare, mycket mer fixerade vid formell utbildning, kurser och certifiering. Det tycker jag är bra. för det minimerar mängden idiotmisstag. Men det kanske jag tycker bara för att jag har ett förflutet som dykinstruktör. Faktum kvarstår dock: att som dykare skryta med att man dykt till 30 meter trots att man bara är certad till 18 meter är att inom dykkollektivet göra något värre än att svära i kyrkan.

Klättrare är alldeles för utbildningsblyga ...
 

Liknande trådar


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.