Hur mycket jobbar lättpackare med sin kroppsvikt ?

Detta inlägg är gjort i all välmening. Jag har inte för avsikt att provocera utan skriver av nyfikenhet. Jag har ett eget intresse av prylar men är inte fanatisk (tycker jag själv i alla fall) vare sig avseende att ha det senaste eller det lättaste. Min samling av utrustning är gissningsvis rätt modest i jämförelse med vad jag läser om här på forumet. Det jag borde satsa på är snarare att komma ut oftare än att fixa nya prylar.

Med detta sagt undrar jag nu, som rubriken antyder, hur mycket ni som satsar på att packa så lätt som möjligt tänker på er egen kroppsvikt ?

Jag har varit med i diskussioner där allt ifrån cyklar till bestick diskuterats. Det går att spara några tiotals gram på en ny flaskhållare som kostar ett antal hundralappar mer än den "tyngre" varianten. Men personen som pratade mest om viktminskning i det här fallet hade ett inte helt oansenligt midjemått. I mina ögon hade det antagligen varit mest effektivt (både räknat i kostnad och hälsa samt slutresultat efter cyklingen) att gå ned 400 gram istället för att lägga ned tusenlappar på att göra cykeln 400 gram lättare.

Vid vissa expeditioner handlar det snarare om att gå upp i vikt för att ge kroppen lite extra depåer för att klara strapatserna. (I mitt fall är jag rätt långt ifrån att kalla mina mindre utflykter för strapatser.)

Sker det någon medveten satsning på att minska kroppsvikten inför en resa/vandring hos några av er som läser ? Deffar ni för att göra turen ytterligare lite lättare ? Eller är det tvärtom så att ni äter upp er lite inför turen ?

Jag är fullt medveten om att det går att minska vikten på utrustningen oavsett kroppsvikten, och att en lättare packning alltid innebär att det blir lite lättare att bära. Men, det ena borde inte utesluta det andra. Eller ?
 
Det finns ju flera aspekter, men det är ganska många som brukar säga att de går ner 5-10 kg på en vandring. Det innebär ju då alltså, att kroppsvikten är inte "onödig" vikt utan ett sätt att bära med sig energi för att kunna ta lite mindre mat.

Sen är det ju inte allt på kroppen fett heller, man har ju muskler. Frågan är ju om det blir "onödig vikt" att ha mer muskler än man behöver?

Ska man vara riktigt petig så borde man väl, om man nu ska vara lättpackare, se till att INTE ha så tränade armar (för musklerna i armarna använder man ju knappt alls vid vandringen).

Men grejen är ju att sin kropp använder man året runt, för de allra flesta funkar det kanske inte riktigt bra att anpassa kroppen efter vandring som genomförs några veckor om året. Sin packning däremot bär man ju inte på till vardags, och man kan ha olika packning beroende på vad man ska göra. Men kroppen man har med sig är ju hela tiden samma.
 
Vad man bär på är individuellt. Många skryter med reäla viktnedgångar under sina turer, är det planerat ok men är det oplanerat så äter de för lite. Respektive har för lite mat med sig.
Kroppen är ju fenomenal med att förse sig med det som behövs, vare sig du äter det eller svälter i dig det.
Få lättpackare har nog besvär av sin egen vikt, det blir ofta lättpackning därför att något annat skall med, jaktutrustning, filmgrejor etc. Totalvikten på packning blir nog tung ändå.
 
Vad man bär på är individuellt. Många skryter med reäla viktnedgångar under sina turer, är det planerat ok men är det oplanerat så äter de för lite. Respektive har för lite mat med sig.
Kroppen är ju fenomenal med att förse sig med det som behövs, vare sig du äter det eller svälter i dig det.
Få lättpackare har nog besvär av sin egen vikt, det blir ofta lättpackning därför att något annat skall med, jaktutrustning, filmgrejor etc. Totalvikten på packning blir nog tung ändå.

Själv kan jag skryta med att ha ökat tre kilo på en tiodagarstur. Enligt min kära hustru berodde det på att jag fick en muskel.
 
Jag tror att det bästa är att konstant försöka hålla en idealvikt (någorlunda vältränad). Då orkar man bära med sig tillräckligt med mat så att man inte tappar en massa vikt under turerna.
Hellre det, än att innan turen ha några extra kilon som man sedan tappar under turen pga att man inte vill bära med sig tillräckligt med mat därför att mer mat = mer vikt.

Dessutom mår man nog bäst av det själv och givetvis minimerar man risk för skador.
 
Nermander formulerade det bra tycker jag. Jag bryr mig inte ett skvatt om min vikt, men så är jag en benig en från början och jag har varken möjlighet eller lust att tänka som en kroppsbyggare. Den filosofin är mig totalt främmande (inte för att jag tycker det är fel, men det är inte min grej.). Likaså tanken att ta med mig för lite mat. Jag packar lätt för njutningens skull, att hitta på god, lätt och närande mat är en sann utmaning. Jag skulle antagligen kunna få ner vikten på maten om jag körde mer på frystorkat, men det blir för trist. Som jag ser det har jag misslyckats om jag går ner för mycket i vikt under vandringen.
 
Själv kan jag skryta med att ha ökat tre kilo på en tiodagarstur. Enligt min kära hustru berodde det på att jag fick en muskel.

På en 30 veckorstur gick ego upp 4kg, det var mycket kockens förtjänst. Även sittmusklerna utvecklades.

Klättrare packar lätt för god hastighet vilket enligt bl a General deGaulle är en av de viktigaste skyddsfaktorerna och faller därmed under minskad exponeringstid.

En äldre kamrat till mig som avslutade sin vandringskarriär med en hyttetur i Norge uttrycket sig rätt träffande. Först med en Norsk liten "struntryggsäck" såg jag hur vackra bergen egentligen är, jag slapp äntligen svetten i ögonen.
Osis bara att det tog 45 år att komma dit. Väl sent, men bättre att lära sent än aldrig.
 
En äldre kamrat till mig som avslutade sin vandringskarriär med en hyttetur i Norge uttrycket sig rätt träffande. Först med en Norsk liten "struntryggsäck" såg jag hur vackra bergen egentligen är, jag slapp äntligen svetten i ögonen.
Osis bara att det tog 45 år att komma dit. Väl sent, men bättre att lära sent än aldrig.

+1 !

Ett av de bättre citaten jag hört på temat. Nog för att man njuter av träning och fysisk ansträngning också, men det är när man kan lyfta blicken som man verkligen kan ta in omgivningarna.
 
En äldre kamrat till mig som avslutade sin vandringskarriär med en hyttetur i Norge uttrycket sig rätt träffande. Först med en Norsk liten "struntryggsäck" såg jag hur vackra bergen egentligen är, jag slapp äntligen svetten i ögonen.
Osis bara att det tog 45 år att komma dit. Väl sent, men bättre att lära sent än aldrig.

Jag känner igen mig i det - förra året vandrade jag för första gången en ren refuge-tur i franska Alperna. Då hade jag liten packning med reslakan, ett ombyte kläder, kartor, papper och kamera. Gud, jag blev helt fokuserad på bergen och njöt otroligt mycket. Studerade toppar, glaciärer och bergpass. Det var skönt att inte behöva tänka på utrustningen utan bara ställa in sig på att insupa sig av upplevelsen i Alperna.
 
Jag känner igen mig i det - förra året vandrade jag för första gången en ren refuge-tur i franska Alperna. Då hade jag liten packning med reslakan, ett ombyte kläder, kartor, papper och kamera. Gud, jag blev helt fokuserad på bergen och njöt otroligt mycket. Studerade toppar, glaciärer och bergpass. Det var skönt att inte behöva tänka på utrustningen utan bara ställa in sig på att insupa sig av upplevelsen i Alperna.


Min utveckling har lustigt nog (icke minst med tanke på min ålder) gått i motsatt riktning. I början gick jag stugturer i Alperna; min första fjälltur, i Jotunheimen 1994 (jag fyllde 50 år på turen), var också en stugvandring. Tält började komma med på mina första turer i Pyreneerna 95-96. Sen 1999 har jag helt varit inställd på tält i fjällen; när jag jämför min tälttur 2002 i Jotunheimen (10 dagar)
med stugturen 1994 (7 dagar) märker jag hur mycket mer jag fick ut, hur mycket lättare det var att komma ifrån folkmassorna, att tältet tog mig på stråk och till platser jag aldrig kommit till annars.
Men det gick förstås långsammare.
På stugorna äter man frukost kl 8 - det betyder att jag träffar de första människorna kanske klockan 9 - då har jag redan varit på väg i 2 timmar.

Det har förstås inspirerat mig att använda tältet mer i Alperna också. Jag har t o m lyckats genomföra en 11-dagars tur i Schweiz med fri bivack alla 10 nätterna. Jag fyllde 65 på den turen

Jag finner inte alltid stugor så gemytliga (även om man ofta äter gott) och tycker mycket bättre om att tvätta mig vid en bäck än i ett duschrum (om nu dusch finns!). Om jag övernattar i byar föredrar jag definitivt camping för hotell/pensionat, Jag kan ju gå när jag vill på morgonen.

Men då är det förstås viktigt för mig, som har dålig rygg och haft en del problem med fötterna, att tukta packningen. Taket går numera vid 15 kg, med mat för 8 dagar, gas för 2 veckor och kartor för 3. Det kanske måste sänkas; jag är vältränad - för min ålder - men jag blir snart 68.

I en komisk tråd om vägning hävdade någon att man inte behöver väga packningen, det räcker med sunt förnuft, t ex är turen längre än en vecka är kriteriet att man med viss möda lyfter säcken från backen i bägge händerna (OJMR). Jag vill kunna lyfta säcken med en hand, i hängöglan och utan svårighet, framåtlutande och på tå, baxa upp säcken på tågets bagagehylla. Och packningen ska givetvis vara enkel och överskådlig.

Om kroppsvikten. Jag tror att något extra kilo kring midjan påverkar - speciellt ryggen - mindre än något extra i säcken. Det handlar också om säkerheten i instabil terräng.

Jag har f ö väl lätt att gå ned i vikt på en tur. Nu är jag inte precis överviktig speciellt inte sedan jag lade om diet för att förbättra mitt blodtryck (det misslyckades, men jag sänkte mitt kolesterolvärde) - nånstans mellan 68 och 69 väger jag och är 174 cm lång (numera!). Det är iaf inget jag tänker på särskilt. Väsentligt är väl att ha tillräcklig vikt att bära med (muskler) snarare än att bära upp (fett). Och jag har förträffliga benmuskler för nästan vilken ålder som helst.
 

Liknande trådar


Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.