Jag läste nyligen ”Aaron, 6, leder oss i skogen”
http://home.swipnet.se/RasboIK_orientering/Aaron.html
Det är ju inte utan ett leende man läser texten samtidigt som man inser att det finns mycket sanningar i det han säger.
För många år sedan någon gång i mitten på 70talet, när jag själv var i Arons ålder (något yngre) gick jag, min storasyster och en kompis till henne vilse i skogen.
På den tiden hade mina föräldrar en husvagn och vi tillbringade somrarna vid en kampingplats i östra Värmland.
På kampingen fanns många barn och man var ute och lekte hela dagarna oavsett väder. Nu var vi alltså tre barn gissningsvis 5,6 och 7år gamla som fick idéen att ge oss ut i skogen. Vi gick på en skogsstig (en stig som vi gått många gånger) Följde man stigen kom man till en liten bäck där någon byggt ett litet vattenhjul som på något sätt, mins inte hur, var i hopbyggt med en gitarr. Gissa om denna skapelse var ett givet utflyktsmål för oss barn. Jag har ingen aning om hur långt från kampingen bäcken var, men jag skulle gissa på att det var ganska så nära. Men när man är liten och har korta ben så verkar allt så mycket större och längre så självklart kom vi på den geniala idéen att ta en genväg, så sagt och gjort gav vi oss ut i ”obanad terräng”. Ganska snart kom vi ner till sjön som bäcken rann ut i, gick vi till vänster så skulle vi så småningom komma till badstranden och gick vi till höger skulle vi komma till bäcken. Allt var ju mycket logisk och uppenbart tyckte vi, man följer ju bara sjökanten fram till bäcken och så följer man bäcken till vattenhjulet. Troligt vis var detta en avsevärt längre väg än att gå på stigen, men när man är i den åldern är ju ”verkligheten” lite annorlunda.
Vi gick och gick men inte hittade vi fram till bäcken. Efter ett tag kom vi fram till en vik med massor av vass och vi fortsatte genom vassen med vatten till knäna, för att förhoppningsvis komma till bäcken (troligen rann den ut någonstans i vassen så därför hittade vi den inte). Vi kom fram till nästa vass som vi passerade på samma sätt och så där fortsatte vi.
Efter ett tag förstod vi att vi gått vilse och vi som var yngst började naturligtvis att gråta, men vi fortsatte naturligtvis i samma riktning som förut. Hela tiden kom vi naturligtvis bara längre och längre från ”tryggheten”. Lyckligtvis hade min storasyster som var två år äldre än jag, sinnesnärvaron att stanna upp och tänka logiskt. ”Stanna Tänk Orientera Planera”.
Går man vilse längs en sjökant så är det ju ganska lätt att hitta tillbaka samma väg som man kom, man vänder ju bara på sig och följer sjökanten åt andra hållet. Hon hade dessutom noterat att vi gått förbi en gammal rostig tunna precis innan vi kom ner till vattnet, den borde ju vara lätt att hitta. Sagt och gjort, vi vände och gick tillbaka. Tunnan hittade vi aldrig men i stället kom vi fram till en udde som låg alldeles vid badstranden. Udden var lätt att känna igen för där fanns en stor sten som såg ut som barbapappa (för er som mins honom). Ute vid ”barbasten” som vi kallade stenen mötte vi våran pappa, gissa om jag var lycklig den stunden. Våra föräldrar hade blivit oroliga och gått ut för att leta efter oss och ”barbasten” och vattenhjulet var nog de första ställena de letade på.
Kontentan av detta blir ju. Stanna Tänk Orientera Planera. Som barn bör stanna så fort man märker att man är vilse de vuxna vet många gånger vart dom ska börja leta, stannar man så hinner man inte försvinna så långt och man blir snabbare hittad. Man kan ju alltid göra som Anton säger ”vänta på att en gammal tjej går förbi” I Antons fall så var det naturligtvis en av instruktörerna, men även en storasyster eller ett annat lite äldre barn kan ju många gånger ha bättre koll på läget än en 6åring eller åtminstånde känns det lite tryggare att inte vara ensam.
Straxt där efter började mitt intresse för "överlevnad" och jag var inte så jätte gammal när jag packade min första "överlevnadsutrustning" med saker som var bra om man gick vilse. Jag kan erkänna att innehållet skilde sig ganska så mycket från det som finns att läsa i allehanda böcker. Nalle, ficklampa osv. var självklara saker. Men tanken fanns där och jag minns fortfarande hur det känns att vara vilse.
http://home.swipnet.se/RasboIK_orientering/Aaron.html
Det är ju inte utan ett leende man läser texten samtidigt som man inser att det finns mycket sanningar i det han säger.
För många år sedan någon gång i mitten på 70talet, när jag själv var i Arons ålder (något yngre) gick jag, min storasyster och en kompis till henne vilse i skogen.
På den tiden hade mina föräldrar en husvagn och vi tillbringade somrarna vid en kampingplats i östra Värmland.
På kampingen fanns många barn och man var ute och lekte hela dagarna oavsett väder. Nu var vi alltså tre barn gissningsvis 5,6 och 7år gamla som fick idéen att ge oss ut i skogen. Vi gick på en skogsstig (en stig som vi gått många gånger) Följde man stigen kom man till en liten bäck där någon byggt ett litet vattenhjul som på något sätt, mins inte hur, var i hopbyggt med en gitarr. Gissa om denna skapelse var ett givet utflyktsmål för oss barn. Jag har ingen aning om hur långt från kampingen bäcken var, men jag skulle gissa på att det var ganska så nära. Men när man är liten och har korta ben så verkar allt så mycket större och längre så självklart kom vi på den geniala idéen att ta en genväg, så sagt och gjort gav vi oss ut i ”obanad terräng”. Ganska snart kom vi ner till sjön som bäcken rann ut i, gick vi till vänster så skulle vi så småningom komma till badstranden och gick vi till höger skulle vi komma till bäcken. Allt var ju mycket logisk och uppenbart tyckte vi, man följer ju bara sjökanten fram till bäcken och så följer man bäcken till vattenhjulet. Troligt vis var detta en avsevärt längre väg än att gå på stigen, men när man är i den åldern är ju ”verkligheten” lite annorlunda.
Vi gick och gick men inte hittade vi fram till bäcken. Efter ett tag kom vi fram till en vik med massor av vass och vi fortsatte genom vassen med vatten till knäna, för att förhoppningsvis komma till bäcken (troligen rann den ut någonstans i vassen så därför hittade vi den inte). Vi kom fram till nästa vass som vi passerade på samma sätt och så där fortsatte vi.
Efter ett tag förstod vi att vi gått vilse och vi som var yngst började naturligtvis att gråta, men vi fortsatte naturligtvis i samma riktning som förut. Hela tiden kom vi naturligtvis bara längre och längre från ”tryggheten”. Lyckligtvis hade min storasyster som var två år äldre än jag, sinnesnärvaron att stanna upp och tänka logiskt. ”Stanna Tänk Orientera Planera”.
Går man vilse längs en sjökant så är det ju ganska lätt att hitta tillbaka samma väg som man kom, man vänder ju bara på sig och följer sjökanten åt andra hållet. Hon hade dessutom noterat att vi gått förbi en gammal rostig tunna precis innan vi kom ner till vattnet, den borde ju vara lätt att hitta. Sagt och gjort, vi vände och gick tillbaka. Tunnan hittade vi aldrig men i stället kom vi fram till en udde som låg alldeles vid badstranden. Udden var lätt att känna igen för där fanns en stor sten som såg ut som barbapappa (för er som mins honom). Ute vid ”barbasten” som vi kallade stenen mötte vi våran pappa, gissa om jag var lycklig den stunden. Våra föräldrar hade blivit oroliga och gått ut för att leta efter oss och ”barbasten” och vattenhjulet var nog de första ställena de letade på.
Kontentan av detta blir ju. Stanna Tänk Orientera Planera. Som barn bör stanna så fort man märker att man är vilse de vuxna vet många gånger vart dom ska börja leta, stannar man så hinner man inte försvinna så långt och man blir snabbare hittad. Man kan ju alltid göra som Anton säger ”vänta på att en gammal tjej går förbi” I Antons fall så var det naturligtvis en av instruktörerna, men även en storasyster eller ett annat lite äldre barn kan ju många gånger ha bättre koll på läget än en 6åring eller åtminstånde känns det lite tryggare att inte vara ensam.
Straxt där efter började mitt intresse för "överlevnad" och jag var inte så jätte gammal när jag packade min första "överlevnadsutrustning" med saker som var bra om man gick vilse. Jag kan erkänna att innehållet skilde sig ganska så mycket från det som finns att läsa i allehanda böcker. Nalle, ficklampa osv. var självklara saker. Men tanken fanns där och jag minns fortfarande hur det känns att vara vilse.
