På tal om att fånga fisk...
Följande är saxat från min blogg och handlar (sic!) om när jag var i Thailand i November 2007.
"Torsdag 15 november
"Det kom från havet"
eller
"Just another bloody day at the beach"
Vi börjar verkligen bli bra på vår rutin med frukost, packning av väskan och förflyttning till stranden. Rutinen sitter verkligen. Frukost är oftast rätt lätt, en liten yoghurt och ett glas vatten. Mer behövs inte eftersom vi brukar käka brunch på beachen vid 11-snåret.
Det är ganska lite folk på stranden när vi kommer ner, bara ett par ryskor som upphetsat pekar på nåt i vattenlinjen. Vi närmare titt visar det sig vara en fisk som lite slött letar igenom det grunda vattnet på jakt efter mat. En typisk bottom feeder, kanske 30 cm lång, brun i tonen och med en platt avsmalnande stjärt. En local försöker jaga rätt på den men ger upp. Jag går tillbaka till solstolen och gör mig klar för ett dopp.
Vattnet är varmt och jäkligt skönt. Jag sträcker ut i en powercrawl som bara störs av några hastigt uppdykande undervattensklippor jag måste undvika att köra knogarna i då dom är som rivjärn i texturen. På väg upp ur vattnet ser jag till min förvåning samma fisk igen, den här gången precis framför mina fötter på ett par decimeters djup. Kanske var det min mage som var tom, kanske var det mitt huvud, men jag får snilleblixten att FÅNGA fisken för att se om kocken i lunchrestaurangen kan laga till nåt gott av den! Plötsligt har jag förvandlats till "Rilleman, great white hunter". Tyst och osynlig som en studentorkesterfestival smyger jag mig på mitt byte som inte direkt gör sig någon brådska. Jag smyger fram ena handen och försöker ta fisken bakom huvudet men den piskar till med stjärten och simmar fram en bit och fortsätter att leta mat. Vilken tur, för en vanlig fisk hade ju stuckit för länge sen! Min lyckodag! Jag gör ett nytt försök, snabbare mer beslutsamt. Nu djävlar!
(Asså här sköter man sitt, simmar runt och äter alger och skit, åsså börjar dom där jävla däggdjuren tafsa! Tänk att dom alltid ska peta å bära sig åt. Tur att dom är så satans klumpiga att man har all tid i världen att spreta ut fenor å taggar å skit. För INGEN är så jävla dum att han försöker ta mig när taggarna är ute...)
Min egen hand skymmer vad som händer, så jag ser bara att fisken gör ett kast, samtidigt som det hugger till. Rejält! Rent reflexmässigt drar jag åt mig handen. Smärtan är på samma gång intensivt brännande och tryckande, och medan jag misstroget tittar på sprutar det först en, och sedan en till kraftig blodstråle ur det 10 mm breda jack jag nu har precis där vänster pekfinger möter handflatan.
(.. den duMME FAN!?)
Jag är förmodligen chockad, för det första som kommer över mina läppar är när jag ropar till Björn att "Han BET mig!!". Jag minns inte riktigt svaret, för nu har åratal av överinlärning och träning i första hjälpen börjat kicka in. Helt automatiskt lyfter jag upp handen i högläge och applicerar tryck på det blödande såret. Jag har redan klart för mig att det är jävligt obra att ha blodet pulsande ur kroppen sådär och att jag kommer att behöva professionell hjälp. Jag oroar mig för att ha skadat någon av de många senor som krävs för handens arbete men kan konstatera att jag har både böj- och sträckfunktion i behåll. I takt med att den första chocken släpper och adrenalinet sjunker blir jag plågsamt medveten om hur sabla ont det gör i handens muskulatur. Jag gör blixtsnabbt liknelsen vid att ha blivit huggen med en skruvmejsel doppad i batterisyra. För första gången på många år får jag faktiskt kämpa för att kunna behärska mig och tänka klart medan handen brinner. Det har gått 4 sekunder.
Uppe på stranden möts jag av Björn och en tysk kvinna som trycker en pappersnäsduk mot såret. Jag sätter mig på en trave sandsäckar och förklarar kort vad som hänt. Fler människor skyndar till, säger att de sett blodspruten på långt håll. Ägaren till just denna strandremsa gör stora ögon när han fattar vad jag säger, eftersom det är Thailändsk allmänbildning att arten Striped Sea Catfish har gott om giftiga fenstrålar och ett nog så potent gift. "Såna tar man normalt med ljuster..". Han erbjuder sig att mosa in lite tobak i såret som smärtlindring men jag avböjer. Istället kommer han med rådet att vi ska åka till en närbelägen klinik där det finns en läkare. Björn påpekar att jag kanske vill tvätta av mig lite innan vi åker och när jag tittar ner blir det uppenbart vart allt blodet landade. Inte konstigt att folk kom springande, jag såg ju ut som en hel säsong av Cityakuten, minus alla dom snygga.
När vi kommer till Loma Clinic har handen börjat svullna. Efter en snabb förklaring får jag gå rakt in i ett av undersökningsrummen och doktorn tillkallas. Handen läggs på ett litet bord av metallgaller under vilket det sitter en stor plastpåse. Praktiskt när man gör rent skador men allt annat än bekvämt eftersom jag redan har ont så det räcker. Doktorn tittar, pratar med sköterskan och känner sig nödgad att kolla att han inte fattat fel.. tydligen har jag gjort en "first" i hans medicinska karriär och han ser genuint nyfiken ut. Jag förklarar att jag redan har kollat att senorna verkar hela, att jag inte har några sjukdomar och att jag inte har några läkemedelsallergier samt ber honom extra noga kolla att det inte sitter någon avbruten tagg i såret. Det visar sig att det jag känner är kanten på en av mina snyggt kluvna flyttvalkar. Han antyder att det är upp till mig om jag vill sys eller inte men påpekar att det vore dumt att låta bli. Vi är överens. Giftet i handen gör att jag inte känner någonting när han ger mig lokalbedövningen. Två snabba stygn i handen och ett i fingertoppen där jag tydligen OCKSÅ blivit stucken. Jag tittar på och försöker lära mig nåt. Doktorn är duktig, stygnen blir nätta och snygga. Efter bandagering får jag ett par påsar med smärtstillande och antibiotika. Instruktionen är föredömligt enkel; "Ät dom små gula så länge det gör ont och dom stora blå i en vecka."
Jag går igenom dom värdelösa små gula så snabbt att jag får Thorsten Flinck att se ut som Moder Theresa i jämförelse. Natten är tuff och eftersom jag inte sover hinner jag fundera en del. Det är särskilt några rader jag läst i olika böcker som gör sig påminda:
* "Stör inte det marina djurlivet.. rör inte okända djur", PADI Open Water Divers Manual.
* "Do not renew an attack along the same line (or in the same form) after it has once failed", sir Basil H. Lidell-Harts bok Strategy.
En annan sak som står plågsamt (!) klart är att en fisk som inte flyr ur vägen för en angripare kanske låter bli för att han vet att han inte behöver. Ibland ser man sanningen men fattar det inte eftersom man är för korkad för att ställa den rätta frågan. Jag börjar inse att vad jag gjort är lika intelligent som att försöka fånga en Järv genom att grabba tag i dess tunga. När jag äntligen tuppar av är min sista tanke att det bara krävdes 30 cm fisk för att PISKA 60 kg svensk, och utan att kunna riktigt hjälpa det somnar jag med vetskapen om att jag kommer att vakna som en betydligt mer ödmjuk människa. Så det kan bli... ;-)"
(Resten av bloggen på
http://rilleman.blogspot.com/)
