Skidalpinism i Vest-Jotunheimen

Det är ibland skäligt att hysa besvikelse över skapelsen, men i Vest-Jotunheimen har den metafysiske revoltören dock intet att klandra och vräka sin protest över.

Ibland när jag känner mig evinnerligt understimulerad, brukar jag tänka att någon har det värre. Jag har varit en del i Norge, ganska många gånger faktiskt. Första gången jag skulle på fjälltur i detta land blev turen smått utdragen. Jag satte ner packningen i Stockholm igen efter sådär 3 år. Det var en fin tur, och ganska lärorik måste sägas. Större delen av Norges utsträckta yta hamnar på min pluslista. Det är de där insprängda striporna som tröttat ut mig och således hamnar på minuslistan, det som kallas vägar men mer känns som gamla rallarstigar. Speciellt de stigar som börjar på E- och följs av ett nummer.

Ärligt talat, så har det vid upprepade tillfällen hänt att jag suttit ensam bakom ratten till ljudet av vindrutetorkare, och placerat situationen på en skala så där mellan hyfsat tröttsam och misär!

På vägen över fjället
Ofta har jag då varit på väg till Nationalparken Jotunheimen. Jag brukar vanligen åka söderifrån och ta vägen över fjället mot Turtagrø. Mitt på fjället har någon själ placerat en liten låda. När man kommer närmare förstår man att denna själ har en kapitalistisk ådra, för den lilla lådan blir till en bomavgiftskiosk. Här sitter en annan själ, för det är nog inte kapitalisten själv, och tar betalt av ett fåtal förbipasserande bilar. Denne människa har väldigt lite att göra, om det inte är högsommar och den ensamme avyttrar jordgubbar så där vid sidan av.

När jag känner att min situation är som mest slentrian och beklaglig tänker jag att denne nog har mer substans i sin tristess än vad jag har. Jag känner genast hur välbefinnandet rinner till. Det är lite som att gynnas av andras mer genomarbetade tristess. Men jag mår inte moraliskt dåligt, eftersom denna människa knappt, eller inte alls, vet att jag existerar. Och jag gör ju denne inget ont, och kanske att den ensamme inte ens associerar det hela med tristess. Det är ju fullt möjligt att det bara är min föreställning. Och kanske även denne ensamman människa mobiliserar krafter med att tänka på någon annan vars vemod är än mer optimerat. Alla världens folk kanske tänker så här och en oändlig, men praktisk, regress är därmed ett faktum.

Så här långt gånget är man bra sugen på att åka till Norge för att gå på tur, eller hur! Men det är ju nu så, att när Turtagrø vid Hurrunganes fot nås upptas medvetandet av annat. Det är nämligen nära nog så, att denna plats varken tillåter eller möjliggör tankar i negativa termer.

Karaktärsdanande fjell
Vest-Jotunheimen, dvs. Hurrungane och Smørstabbmassivet, är karaktärsdanande, och har varit det även för mig. För om det finns någon plats i Norden som danat alpina karaktärer genom tiderna så är det just denna. Den alpina kulturen och klättringen på platsen drogs under senare hälften av 1800-talet igång av engelsmän med för mycket fritid och pengar. Faktiskt lever mycket av andan knuten till alpinismens begynnelse kvar i dags dato, både som spår uppe i bergen, på Turtagrø och framförallt i litteratur och guideböcker. Men det är ju på inget sätt märkligt. Engelsmän verkar i sin natur utföra alpina handlingar som sätter spår. Vissa är beundransvärda, många andra är dåliga exempel, och bör minnas av den anledningen.

Vinteralpinismen har norrmän stått för i största utsträckning. Kommer personligen att tänka på när jag i början av min alpina karriär fick boken Norsk Fjellsport från 1983 i handen, och läste om första vinterklättringen av Maradalsryggen och Skagastølsryggen julen 1982. Kan enligt vad erfarenheten ger vid handen säga att det kan vara bistert i Hurrungane under tidiga vintern, så även julen 1982. Men sanningens ord, jag vet var jag ska förströ några juldagar någon gång framöver.

Vägarna vaknar runt påsk
Man kan säga ganska mycket om turmöjligheterna vintertid i Vest-Jotunheimen, om man är på det humöret. Men initialt kan väl anmärkas att snöförhållandena är en begränsning. Inte så att det råder snöbrist, snarare tvärtom. Först runt påsktider väcks vägarna upp mot fjället ur sin vinterdvala, och med dem en del boendemöjligheter. Sognefjellesvägen, som går hela vägen över fjället, får normalt vänta på besökare till tiden kring 1:a maj, om du inte väljer att skida denna sträckning.

Med vägarnas körbarhet medförs att skidbestigningsmöjligheterna i området, de flesta lättåtkomliga, överskrider varje förstabesökares föreställningar. Bergsmiljön är det närmaste alpmiljö man kan komma i Norden. Topparna är tätt belägna, framförallt i Hurrungande, och generellt markanta med branta bergväggar och i övrigt är stora delar glaciärbelagt. Detta tenderar att göra vistelsen uppe i dessa berg ganska mångfacetterad då man måste förhålla sig till en mängd säkerhetsfaktorer, som eventuell rephantering på glaciär och klippa, lavinriskbedömning etc. Emellertid talar jag här om en sen skidsäsong av vårskidåkningskaraktär, då området är högt beläget, vilket gör lavinförhållandena mer angenäma och säkerhetsmässigt stabila. Men snötäcket har en inneboende dynamisk egenskap, vilket gör att man alltid bör förhålla sig till lavinrisken i en eller annan mening. Och så är det ju det där med varma vårdagar som ökar stenrasrisken markant i miljöer med brantare bergväggar, där eventuella frostsprängda stenars förankring försvagas av upptining.

Mer bre i norr
Norr om Hurrungane, i Smørstabbmassivet, är det inte lika intensivt kuperat, här är glesare mellan formationerna och snällare lutning. Men glaciärtäcket är betydligt mer utbrett i norr, vilket i sig ger anslående möjligheter. Området sammantaget är kontrastfyllt, och kontraster av denna typ är inte av ondo och kan bara med sjuklig ansträngning ogillas, så kontentan är - här bör man vara!

I Smørstabbmassivet skidar man upp på Leirbreen eller Smørstabbsbreen som är den största i Jotunheimen (bre = glaciär), här reser sig ett antal intressanta toppar i en hästskoformation. De flesta kräver någon form av klätterinsats för att toppen ska kunna nås, om man nu är intresserad av att nå dit. Området i övrigt kräver kunskaper om att färdas på glaciär.

Splendid skidåkning
En lämplig och givande skidbestigningstopp är Storebjörn 2222 möh som ligger lite i skymundan av "hästskon". Dennes nordsida består av glaciär, hela vägen till topps, vilket gör det hela till en behaglig men också spännande och kunskapskrävande tur. Vägen dit kantas hela tiden av storslagen utsikt och väl på toppen kan i godväder stort sett hela Jotunheimen och Jostedalsbreen ses. Passa dock på att se dig omkring på vägen upp, skidåkningen nedför slukar all tillgänglig uppmärksamhet och är splendid. Utförsåkningen avslutas lämpligen vid bilen på Sognefjellet, alternativt med kraftigt stimulerande åkning ned till hyttan på Leirvassbu där övernattning kan ske. Hör med Norska Turistföreningen om hyttors öppentider och standard samt eventuellt markerade (kvistade) vinterleder, telefonnr. +47 22832550. Vad gäller detta område är det bara att slå sig ned med en karta och smida planer, eller anlita bergsguide om man vill göra nåt extra av turen.

Beslutsvånda och förvirring
När man nalkas Hurrungane kan även den barske fjällkarlen/kvinnan drabbas av beslutsvånda och förvirringssyndrom, utbudet är stort och turerna där man kan vassa runt med en apelsin i ena handen och skalen i den andra är få. De flesta topparna här är tämligen spetiga och luftiga och får bara ett fåtal besökare varje vinter. Men det finns också lättillgängliga toppar och enklare turer som är populärare. En lätt nåbar favorittur leder till Store Dyrhaugstind, eller nästan dit, sista hundra metrarna består av ryggbalansering och kräver visst reparbete. Denna tur är en topptur i dess dubbla bemärkelse. Även om det är en ganska krävande tur med sina ca 1200 höjdmeter så är den enkel till sin karaktär då den inte innehåller några egentliga svårigheter. Från denna topp genomförs också det klassiska tävlingen Tinderittet, först från toppen till botten vinner heder och kanske någon grej.

Och så har vi skidbestigningsklassikern, att ränna omkring bland, och upp på Ringstinderna och Stølsmaradalstind. Här finns det mesta som går att önska av vårskidturer; storslagna glaciärer med fin skidåkning som kräver försiktighet, och luftiga toppar varav en del krävandes reparbete, andra inte. Under senvintern finns här också mycket att göra beträffande enklare klättring på ryggar och i couloirer (se emellertid här upp för skidåkare). Till Ringstindane tar man sig via Ringsdalen, men det finns givetvis alternativa högintressanta och mer komplexa vägar att välja, men på dessa bör man vara erfaren och kunnig vinteralpinist alternativt gå med bergsguide eller erfaren vän. Detta gäller också de mer avancerade toppbestigningarna och kamvandringarna.

Lärorik plats
Som sagt, det är ett karaktärsdanande och inspirerande område, det där Vest-Jotunheimen. Efter att ha varit verksam bergsguide i området redan i tidiga arbetsdagar, för att sedan allt som oftast hamna mer söderut i Europa, kom jag senast i somras vid kursarbete i Hurrungane att tänka på, att det faktiskt är ett ganska seriöst område att färdas och klättra i. Det tillhör vardagen här att vara utlämnad och tvingas lita till sin egen kapacitet, man är ofta ensam, som situationen ofta är i nordiska fjäll, samtidigt har man som sagt många säkerhetsaspekter att förhålla sig till som är vanligare i Alperna än i Skandinavien. Detta gör att det alltid är lärorikt att vistas på denna plats, för förstagångsbesökare såväl för erfarna alpinister och bergstörstande själar med tidigare eskapader från platsen. Det är också av denna seriösa anledning som platsen blivit en tillhållsplats för bergsguider, eller fjällförare / tindevegledere som det kallas lokalt.

Guidning i området inleddes av den lokala fjällföraren Ola Berge som drog igång hotellverksamheten på Turtagrø för lite över 100 år sedan. Guidningen i området idag är dock reglerad av lag i egenskap av att Jotunheimen är nationalpark, så om man beslutar sig för att anlita guide bör man se till så att denne har arbetstillstånd i området.

Mikke Eriksson
Internationellt auktoriserad bergsguide, fostrad som guide och alpinist i Vest-Jotunheimen

Fakta

Belägenhet
Jotunheimen Nationalpark är beläget i Sydnorge nordvest om Oslo. I Jotunheimen ligger kända toppar som Galdhøpiggen, Glittertind etc. Nationalparken kan delas in i olika områden, där Hurrungane utgör det ena och mest alpina med 24 toppar över 2000 meter på en förhållandevis liten yta, och Smørstabbmassivet, det andra med 23 toppar över 2000 meter. Högsta toppen här är klättertoppen Store Skagastølstind som reser sig strax över 2400 meter.

Kommunikationer
Till Vest-Jotunheimen tar man sig antingen med buss söderifrån: Valdresexpressen tel: +47 61360200, Nor-way (Bussen från Øvre Årdal til Turtagrø l lades ned förra sommaren. Om den kommer igen till sommaren är osäkert), eller norrifrån med buss eller tåg och buss: Ottadalen billag +47 61231500, Nordfjordexpressen, eller med bil (4 - 5 timmar  från Oslo). Vägarna upp till Turtagrø öppnar normalt i början av april och Sognefjellsvegen upp till Smørstabbmassivet blir vanligen körbar runt 1:a maj. En idé kan vara att höra med respektive turistinformation om vägarnas kondition: Lom: +47 61211286, Årdal: +47 57663010.

Boende
Turtagrø hotel, 884 möh. Turtagrø Hotel blev grundat 1888 och bjuder på enkelhet och genuinitet, och är utgångspunkt för de flesta alpina turer i området. Hotellet drivs av fjärde familjegenerationen. Ansvarig är Ole Berge Drægni. Hotellet öppnar för skidsäsongen den femte april. (Hotellet har brunnit ned - vi infogar mer information om ev. nyöppning när vi vet mer.)

Kartor
Kartor finns att beställa / köpa i såväl bokhandlar och kartbutiker i Norge som på Turtagrø Hotel. Skala 1:100.000 Jotunheimen, Skala 1:50.000 serie M711 (Blad: 1517IV Hurrungane, 1518III Sygnefjell, 1518II Galdhøpiggen). Det finns också speciella Nationalparkskartor i skala 1:50.000, en för Vest-Jotunheimen och en för Øst-Jotunheimen.

Litteratururval
Fra Rondslottet til Lodalskåpa, Isbn: 82-7562-037-6 (Turguide), Jotunheimen / Turguide Galdhøpiggen - Falketind, Isbn: 82-7562-000-7 (Turguide), (i dessa finns även info om nödnummer etc).
Jotunheimens Stortopper, Isbn 82-00-22664-6 (Historiebok), Klatrefører for Jotunheimen, Isbn: 82-991002-1-6 (Klätterguidebok). Rekommenderar också några timmar i biblioteket på Turtagrø Hotel, en imponerande samling alpin litteratur!

Skidsäsong
Hela vintern, men i huvudsak april - början av juni.

Utrustning
Vest-Jotunheimen är lämpat för både telemarksutrustning och alpin skidbestigningsutrustning (Houte Route / Randonné). Flackare turer kan gott genomföras på traditionell skidvalla, de brantare turerna ger mest behållning om man använder stighudar ("feller" på norska). Man kan välja att gå både dagsturer och flerdagsturer.

Guidning och kursverksamhet
Guideme (företaget - Guide Mikke Eriksson) erbjuder bland annat guidning och kursverksamhet i Vest-Jotunheimen, såväl vinter som sommar i samarbete med Turtagrø Hotel.