Medelålders herrar provar forspaddling

Det här är en berättelse om hur ett gäng äventyrslystna gubbar i den gyllene medelåldern med begränsade erfarenheter från forspaddling utforskar forsar på egen hand i den jämtländska vildmarken

Tid :  4-5 september 2009

Plats: Diverse Årevatten:
         Brattlandsströmmen i östra delen av Åresjön
         Fångån mellan Vattensjöarna och
         Håckrenmagasinet vid Vålådalen
         Henån mellan Hensjön och Indalsälven
         vid Edsåsdalen/Undersåker
         Lövstaströmmen mellan Öster-Noret och Staabron/E14
         vid Åre golfbana

Deltagare:   Våfflan 53 år artikelförfattare
                  Göran från Nynäs nästan 50 fyllda
                  Jocke G snart 50 han också 
                  och snorhyveln Åke är född 1960.

Inledning
Sommarens paddlingar i Jämtland och Norge tillsammans med särbon Solveig var synnerligen tillfredsställande. De besökta paddelvattnen var ett potpurri av miljöer med insjöar, bäckar, älvar och fjällsjöar på menyn. Emellanåt dök det upp både ”strömmande vatten” som Solveig kallar det, och vitskummande fors. Vid de senare fick jag nöjet att paddla ner både min egen och Solveigs kajaker, hon har nämligen blivit ”botad” från forsvatten sen vi av misstag hamnade i Tångböleströmmen (grad 3-4) för några år sedan. I övrigt har det varit skralt med forspaddling under året på grund av dåligt väder kombinerat med brist på tid.

Solveig sommarsemestern -09 Langvasselva Norge

Forspaddlingskarriären startade för några år sedan med en endagskurs i Brattlandsströmmen i Åre. Därefter införskaffades två begagnade forskajaker med vilka diverse bäckar och älvar i Jämtland har utforskats. Paddlingarna företogs mest på egen hand vilket naturligtvis är helt fel med tanke på de risker man kan utsättas för i den här sporten, men vad gör man när det inte finns villiga kamrater i närheten? Därför iakttogs ändå förnuftigt nog en viss försiktighet, och utmaningar i utkanten av kapacitetsområdet lämnades följaktligen därhän. På ren svenska traskade jag alltså helt enkelt förbi dom allra jävligaste vattenfallen! Jag kände nu att jag nått gränsen för vad man kunde våga lära sig på egen hand inom forspaddlingen och började fundera på en fortsättningskurs.

Uppsamlingsheatet
I ett telefonsamtal med Nynäshamns-Göran på hemväg till Stockholm efter sommarsemestern i Åre avrapporterade och analyserade vi varandras semestrar. I förbifarten slängde jag ur mig att ”vi kanske skulle paddla lite fors någon gång i höst”? Svaret ”ja, varför inte” tog jag inte på fullt allvar, jag vet hur mycket hinder som kan travas upp när man ska göra nåt kul på egen hand utan familjen! Hursomhelst glömdes inte saken bort utan i början av augusti skickade jag runt ett gruppmejl innehållande inbjudan till en forspaddlingshelg i Åre med en färdig aktivitetsplan. Förväntningarna på positiva svar var av tidigare erfarenheter dock lågt ställda.

Till min glädje fick jag ett förhållandevis starkt gensvar, fast några kamrater var tvungna att tacka nej varav Persan var den enda med giltigt förfall. Han kom nämligen fram till att den nyligen brutna axeln skulle inverka menligt på paddlingstekniken och riskera att återföra läkningsprocessen till ruta ett. Det var alltså bäst att avstå och komma igen en annan gång. Jocke G som är den av kamraterna som har de färskaste kunskaperna i forspaddling från en tvådagars kurs tidigare i sommar, passade först, men lyckades med viss möda lägga sitt komplicerade familjepussel tillrätta och kunde vara med han också. Efter en hel del upplyftande och roligt mejlutbyte under sensommaren stod det klart att jag skulle få tre kamrater med på företaget, nämligen Åke, Göran och Jocke. Dom här killarna får man vara rädd om, eftersom det med stigande ålder tyvärr är en minskande skara jämnåriga personer som är villiga att utsätta sig för ansträngande friluftsaktiviteter.

Mina förväntningar på forspaddlingshelgen justerades nu upp till en mycket hög nivå.

På avresedagen torsdagen den 3:e september slutade vi jobbet tidigt och vi ställde oss i eftermiddagskön för att traversera Stockholm från söder till norr. Efter sedvanlig tröghet spottades vi ut i trakterna av Lapplands-Väsby varefter vi kunde ställa in marschhastigheten som i vårt fall är hastighetsbegränsningen ”plus moms”. Sextiotre händelselösa mil senare ankom vi till min och Solveigs gemensamma timmerkåk strax utanför Åre och kunde varva ner med hemkokt rotsakssoppa och starköl innan vi förväntansfulla knöt oss vid midnatt.

Brattlandsströmmen
På morgonen samlades utrustningen ihop, det fanns tre egna forskajaker att tillgå, en tvåmeterstoffel med plant skrov samt två mer korvliknande 3,5 meter långa, rundbottnade äldre forskajaker av märket Dagger.

Åke i huvudduk, ännu under regnskydd. Göran t.h. och Jocke
tittar fram i sina gummi-spandex

Ytterligare en toffel hade sen lånats upp av en kamrat. Toffelkajakerna visade sig fungera bäst i de relativt steniga vatten vi paddlade tack vare bättre manövrerbarhet och mindre djupgående. Då Jocke och Göran är klart över medellängd fick dom svårt att trycka ner sig i tofflorna så dom tog Åke och jag hand om och med våra 20-30 kg lägre kroppsvikt fick vi ytterligare fördel i framkomligheten skulle det visa sig. 

Brattlandsströmmen. Avlastning i ösregn

Vi tog bilen till övre delen av Brattlandsströmmen i hällande regn där Åke plockade fram ett oväntat forspaddlingsplagg, en huvudbonad som såg ut som en kombination av en judisk kippa och en bandana. Han skulle inte använda den till bön mitt i en vild fors utan det var visst nåt som tävlingscyklister har under hjälmen för att binda svett och förhindra det att rinna ner i ögonen och dessutom ska den från tyget avdunstande vätskan ha en avkylande effekt. 
Enligt Åke borde det funka på exakt samma sätt vid forspaddling. Jag tvivlade i mitt stilla sinne och skulle senare få helt rätt eftersom kombinationen av hällregn och rullningar i forsande vatten förvandlade kalotten till en disktrasa. Den sög följaktligen upp massor med vatten som sedan i kontinuerlig ström fördelades ut över såväl ansikte som nacke. Kylegenskaperna var dessutom helt utan värde eftersom, så att säga, ”kallvattenkranen” redan var fullt öppnad i forsarna vilket redan tillgodosåg kylbehovet mer än önskvärt. Snorfanan förvisades därför permanent till cykelkorgen.

Även Görans utrustning gjorde ett klart avsteg från regelboken och hans macho-framtoning fick sig en rejäl törn när vi upptäckte att hans nya hjälm hade rosa hakband! Vi andra hade inte blivit mer förvånade om den dessutom varit knuten i en rosett. Grundregeln blått till killar och rosa till tjejer har tydligen ännu inte nått Nynäshamn.

Jocke fick stora problem vid äntring och inställning av kajaken. Trots att han fick en av de större ”korvkajakerna” var det svårt att pressa ner underkroppen i sittbrunnen. De långa benen med gymnastikskor istället för mer passande neoprensockor var inte till fördel men det största problemet var den lånade våtdräkten som hade gummerad utsida hela vägen från akterkastellet ner till skenbenen. Friktionen var alltså så stor mot kajaksidorna att det gick mycket trögt att komma ner och att blöta upp våtdräkten hjälpte inte heller. Till slut fungerade det halvhyggligt men det var även problem att ta sig ur kajaken och därför kändes det lite vågat att ge sig iväg i forsarna vilket även skulle visa sig i praktiken. Alltså, varning för gummerade våtdräktsbyxor!

Våra tidigare paddelerfarenheter var blandade;

Jocke har nyligen genomgått en tvådagarskurs i forspaddling men ingen övrig känd kajakerfarenhet.

Åke har paddlat havskajak i åtta år tror jag men aldrig testat forskajak.

Göran har lång erfarenhet från havskajak och har gått en endags forskajakutbildning men knappast paddlat fors utöver detta.

Själv har jag paddlat havskajak i 10 år, gått en endags forskajakutbildning, paddlat fors grad 1-2 i ett par år och skaffat mig en hälsosamt stor respekt för strömmande vatten tycker jag.

Åke tar en svängom i en Brattlandsvals

Vi var med andra ord ett gäng nybörjare och i kraft av mest erfarenhet av fors kände jag ett visst ansvar att kolla av kunskaperna till att börja med. Brattlandsströmmen som jag väl känner till är en grad 1-2 fors med tre korta och överblickbara forsavsnitt. Idealisk mjukstart för nybörjare alltså. Vi paddlade runt ett par timmar och testade bakvatten vid stenar i forsen men ingen var intresserad av några mer avancerade övningar som kunde resultera i en rullning. Om någon trodde han skulle klara sig igenom dagen utan att bli blöt innanför våtdräkten skulle han senare få tänka om. Det regnade fortfarande ymnigt men det störde knappast. Vi såg det som en fördel eftersom det skulle öka på vattenföringen. Mina kamrater såg både säkra och orädda ut i uppmjukningsforsarna så det var dags att gå vidare.

Fångån
Egentligen stod Henån på programmet till eftermiddagen men eftersom ingen av oss paddlat den så kände jag att det var för tidigt för experiment utan föreslog Fångån istället vilken jag paddlat ett par år tidigare och som jag tyckte jag hade en god minnesbild av. Men minnet skulle visa sig ha en del luckor.

Kunskapen att Fångån och Henån kräver en del vattenföring för att vara njutbar hade jag dels av egen erfarenhet men även från JoPes utmärkta forsbeskrivningar i Åreområdet:

http://www.jope.se/info/forsbeskrivningar.htm

Vi hoppades dock att det tack vare nattens och förmiddagens regn skulle vara tillräckligt med vatten eftersom dessa åar ligger nära källflödena och det borde snabbt kunna ge resultat i större flöde. Efter lunch lättade regnet och övergick i skurar.

Hala farkoster vid vändplan på Fångåvägen. Fr v. Våfflan, Jocke, Åke

Bomvägen utmed Fångån var turligt nog öppen och vi körde den till vägens slut där stigen till Västra Vattensjön tar vid. Efter avlastning kopplade var och en sin kajak till höften i ett 2,5 meter långt spännband från Biltema och vi började traska upp till åmynningen.

Stigen som är en och en halv kilometer lång går mestadels över myr via ett par skapliga surhål där Göran till allmän munterhet fick vara med om att ena benet försvann till grenen. Stigen avslutas med en stökig blockterräng. Att dra kajakerna i terrängen på detta sätt går ganska bra men kräver en viss ansträngning.

”Stigen” till Västra Vattensjön

Belöningen kommer dock vid det sista selet med Vattensjön och Anarisfjällen i fonden, en av de vackraste platserna jag känner till.

  
Så här vackert är det! Solveig vid Vattensjöarna sommarsemestern -09

 Vi hoppade över det första vattenfallet som är en sex-sju meter högt och går i flera avsatser. Den såg lite stenig ut men vid större vattenföring är den kanske paddlingsbar. Efter selet kommer en första mysig och kortare fors på ca 50 meter som följs av det första större forsavsnittet med både sten och berghällar. Med lite pirr i magen tog vi oss odramatiskt ner på högerkanten där avslutningen är i ett sel. Man passerar sen ett mellanliggande trappsteg och i slutet av nästa sel finns en enkel träbro där vi drog upp kajakerna på land för rekning. Nu kom nämligen ett intressant forsavsnitt med ordentlig höjdskillnad och fin vattenföring. Vi ratade dock den första delen och ställde oss och begrundade den efterföljande forsen. Här var det häftigare än någon av oss paddlat tidigare och en viss tveksamhet infann sig. Forsen är ca 100 meter lång och går i tre steg med en liten knix på slutet och avslutning i ett lugnare parti där vi tänkte ta oss in till land. Efter detta fortsätter forsen med ett vildare parti som vi tänkte gå förbi och vi ville vara beredda att hjälpa varandra här så ingen av misstag åkte ner.

 
Fångåns övre del. Göran triumferar i sin första rediga forsfärd (mobilfoto)

Det hade varit bra att ha ett rep att spänna tvärs över ån att hugga tag i och jag förbannade mig själv att jag glömt detta. Efter mycket traskande upp och ned beslöt jag hastigt att göra slag i saken och hoppa i kajaken innan jag hann ändra mig. Det gick så fort att kamerorna knappt hann fram. Fjärilarna i magen försvann direkt i forsen och det kändes bara kul att dansa ner i vågorna och det var heller inga problem att få stopp i tid. Det gick precis lika bra för övriga deltagare och vi delade en känsla av triumf över elementen. Vi hade klarat en viktig milstolpe med en försmak av vad man kan göra i en forskajak och kände oss både stärkta och lyckliga.

 
Stilsäker Jocke i Daggern

Själv har jag varit i området flera gånger och visste att denna första del av ån är mycket vacker med omgivande urskog, mossbetäckt blockterräng och stora höjdskillnader, men jag tror inte någon tog sig tid att stanna upp och njuta av omgivningen.

I den efterföljande forsen lyckades alla i tur och ordning hamna uppochner på exakt samma ställe där strömfåran gick förbi en större sten vid strandkanten där en mystiskt virvel uppenbarligen kan spela nybörjaren ett spratt. Jocke var sist att vurpa men kom inte ut ur sittbrunnen direkt, dels på grund av ovana men framför allt stretade dom satans helvetesbyxorna emot så mycket att hjälpande händer måste hålla i kajaken tills den hostande och frustande piloten kom på rätt köl igen. Jocke såg lite skakig ut efter incidenten men sa inget utan ruskade manligt av sig darrigheten så vi kunde fortsätta färden.

Tiden gick och det var långt kvar och vi hade vid det här laget hunnit högst en fjärdedel av den sex kilometer långa ån så jag passade på att SMS:a Solveig på jobbet att vi skulle bli sena till middagen. Under resten av färden rullade vi runt ytterligare cirka åtta gånger på grund av trixighet och stenighet i ån men även oskicklighet dock med betydligt bättre utgång än tidigare för Jocke som även för oss andra.

Förutom det inledande vattenfallet traskade vi ut i terrängen tre gånger för att passera forsar vi inte ville paddla. En av dessa forsar menade Göran att vi kunnat ta, och jag håller med honom, men vid det laget hade vi fått så mycket paddling att tröttheten gjorde att det kändes bättre att avstå.

På ungefär halva sträckan passerar man en gammal bro på en avstickare till den parallella vägen. Här finns en trevlig cirka 25 meter lång fors med ungefär fyra meters fallhöjd i två trappsteg och en avslutande ränna. Göran och jag som kom först hastade snabbt upp på bron för att från parkettplats studera tekniken hos våra två kamrater. Efter att Åke halkat ner utan anmärkning kom Jocke som gjorde en snygg 180-grads sväng vid första avsatsen och tog sen resten av forsen baklänges! Det såg nästan proffsigt ut och vid ryggdunkningarna efteråt avslöjade kajakföraren som väntat att han själv inte hade någon som helst del i skeendet.

Åke forsar fram. Mitt på Fångån vid bron

Nedre halvan av ån har en variation av steniga partier uppblandad med lättare brus men även ett längre slätvatten kring ett område kallat Bäverkroken. Jag försäkrade de allt mer trötta deltagarna att det inte fanns några mer vattenfall men då hade jag tydligen glömt två häftiga men korta forsar som vi valde att passera i terrängen. Dessutom underskattade jag helt den tid vi hade kvar och vi kom hem till Åre först vid åttatiden på kvällen. Då var bordet dukat och middagen redan på gång tack vare Solveig. Både Jocke och jag erkände oss rejält trötta. Vi hörde dock inga kommentarer från våra två kamrater som på ytan verkade oberörda men en halv flaska vin senare konstaterades att Göran vänt upp huvudet så vi kunde skåda rakt in i ett par vibrerande näsborrar. Det blev en tidig sänggång den kvällen för samtliga.

Henån
Vid frukosten deklarerade grabbgänget att man den här kvällen minsann skulle stå för middagen själva. Solveig sa snabbt och utan tillstymmelse till finkänslighet att hon hatar att laga mat, särskilt till andra. Ajdå, det var som….! Efter en ivrig diskussion och kort genomgång av den begränsade matlagningsrepertoaren bestämdes att det skulle bli spaghetti och köttfärssås. Inget krångel alltså, det här skulle vi lätt klara av. Solveigs kvinnliga intuition gjorde att hon för säkerhets skull erbjöd sig att köpa in råvarorna så dom skulle ligga redo när mästerkockarna kom hem från dagens övningar. Solveig avstod sen som väntat från forspaddlingen utan skulle under dagen på egen hand reka Fröåns tillopp till Helgesjön.

Vädret var blåsigt med växlande molnighet och cirka 12 graders lufttemperatur. Starten vid 10-tiden skedde ända uppe vid Hensjön. Här skulle nämligen hela Henån paddlas! En person vi mötte sa att han aldrig sett nån paddla här och han trodde det skulle vara stenigt för oss. Jag visste att Henån även paddlas av andra men började misstänka att den vanliga starten är i Edsåsdalen två kilometer nedströms från Hensjön. Det bekräftades när vi ganska snart fick gå förbi ett långt parti med en brant och stenig fors som följdes av alltför grunt vatten för att vara njutbart.

Från Edsåsdalen till vår avslutning vid vägbron på Vålådalsvägen är det sen cirka åtta kilometer fågelvägen. Henån är mestadels bred som en mindre landsväg och förutom ett längre lugnparti i början bjuder den på forsar i varierande intensitet med ett par utmanande partier som paddlare med vår begränsade erfarenhet normalt kanske går förbi. Den långa ån gav oss gott om tid att träna parering av stenar och hitta rätt i strömfåran vilket var både kul och givande. Stenigheten minskar visserligen längre ner i ån men lite större vattenföring hade inte skadat.

Någon kilometer nedströms från Edsåsdalen finns ett S-format forsparti med cirka 10 meter fallhöjd som var det andra av två ställen vi gick förbi i terrängen. Vår begränsade erfarenhet gjorde att vi avstod att paddla här trots att Göran drev på om motsatsen. I ena kurvan var strömfåran nämligen rätt smal och gick nära en bergvägg och avslutades i ett mindre vattenfall med misstänkta stenar i botten. Annars var det en vacker plats med god utsikt från en centralt placerad klippa. Vi kommer säkert att komma tillbaka hit.

Kavalkad från Henån

En episod som hade kunnat sluta illa inträffade cirka tre kilometer nedströms Edsåsdalen. Jag kom först fram till ett vattenfall som jag beslutade reka och klev ur kajaken och gick fram till kanten. Fallet var cirka två meter högt och gick sen i 45 graders vinkel vidare i en mindre fors som avslutades med lugnare vatten. I botten på fallet fanns en stenrygg som såg otäck ut och jag rekommenderade Göran som stannat mot en sten mitt i forsen att gå ner i den bortre delen av fallet. Medan denna diskussion pågick kommer Åke oväntat glidande baklänges och jag undrade hur detta skulle sluta. Han hade inte fått stopp på toffeln i tid och dessutom snurrat runt mot en sten och befann sig nu fjättrad i en kajak i ett baklänges fritt fall! Inte ens Gröna Lund skulle kunna hitta på nåt så djävulskt! Allt gick bra, han fortsatte baklänges utför resten av forsen men på rätt köl. Dock utan paddeln som tappades i vattenfallets bakvatten men den plockades elegant upp av Göran.

Ungefär mitt på Henån träffade vi sen på ett vackert vattenfall på tre till fyra meters fallhöjd utan andra avsatser utom en enda skarp kant. Här fanns gott om vatten och en djup avslutningsbassäng. Vid landningen fick jag en hisnande känsla när jag gick helt under vattenytan för att sen snabbt flyta upp som en kork. Övriga deltagare såg precis lika proffsiga ut och det var dessutom en lättnad att se att både Åke och Jocke den här gången valde att gå med fören först över kanten. Nu gick ju allt bra men som förste man skäms jag för att inte ha rekat fallet först. I efterhand kändes det dåraktigt att ha kastat sig rakt ut i det okända.

Vi kom fram till målet klockan 14.30 efter ett lunchbreak som blev kort dels på grund av att Göran glömt sin matsäck hemma och dels för att expeditionens kaffevatten runnit ut ur min krossade glastermos (!) som jag idiotiskt nog hade valt istället för ståltermos.

 
Mackor utan kaffe. Den skyldige sitter t.h.

Lövstaströmmen
När ändå ”brallorna var nere” och med, som det verkade, mycket tid kvar på eftermiddagen beslöt alla utom Åke att riva av Lövstaströmmen också. Den är en del av Indalsälven som jag har kört flera gånger och sträckan beskrivs som en fin nybörjartur på ca 3 km fors och 2 km slätvatten med 11 meter fallhöjd och grad 1-2. Det är inte mycket att säga om vår paddling utom att Lövstaströmmen har en helt annan karaktär här än i dom mindre åarna vi tidigare var i, med mäktigare vattenföring som inger en del respekt. Det är en erfarenhet det också.

Vid kontroll av klockorna i samband med hemfärden kunde det konstateras att tidspassning inte är en framträdande egenskap i det här gänget för klockan hann passera 18 innan vi dyblöta kom tillbaka till Åre. Medan vi hängde utrustningen på tork och tog en varm dusch fann den ovilliga värdinnan för gott att fixa middagen själv den här kvällen också. Något skamsna satte vi oss till bords för ytterligare en välsmakande måltid. Stämningen var dock god runt bordet och vid kaffet och analys av dagens händelser upptäckte vi dessutom att Solveig gick utmärkt att muta med Jockes maltwhisky.

Vi är helt eniga om att det var en lyckad resa och kommer säkert att komma tillbaka snart. Även femtitaggare vill vara med och leka.

Den här berättelsen är skriven mest för deltagarna i resan men den kanske även kan intressera andra nybörjare inom forspaddling. Jag har försökt att ta med allt, även de felaktiga besluten men jag kanske har skrivit väl detaljerat i någon läsares ögon.

Nu hoppas jag på mycket kommentarer, både positiva och negativa. Kom igen alltså!

Våfflan