Isle of Angelsey

Det är en tisdag i mitten av November och jag sitter utanför mitt tält på ett outdoorcenter i Rhoscolyn. En svag bris får tältduken att prassla och solen sticker lite i ögonen. Det är fortfarande såpass varmt att campingtillvaron är relativt bekymmersfri.

Jag minner mig tillbaka till sist jag var här - i Augusti. Då var det högsommar och havet var platt som en pannkaka.

Håkan, Lena och jag kom hit för tio dagar sedan och visst har vi haft en och annan pannkaka - som den dagen då vi paddlade ut till Puffin Island och umgicks med sälarna där i några timmar.

Walesiska sälar beter sig inte riktigt som de svenska. Visst är våra sälar nyfikna, men lite mer på avstånd liksom. Sälarna vid Puffin kommer strax närmare. Nosar på paddeln och nafsar efter löst hängande tillbehör på kajaken. Med lite tur kan man få klia någon av dem på huvudet.

Själv fick jag mig en riktig sälkram. Jag kan fortfarande se framför mig, den vita magen vändas upp mot ytan och glida genom vattnet under mig. Fram och tillbaka några gånger, för att slutligen lyfta kajaken några centimeter och stryka labbarna utefter mina skrovsidor. Det killar i min mage av glädje, närhet.

När vi rundar ön på vägen tillbaka mot fastlandet har vi en svans av åtminstone tiotalet sälar hängande efter oss. Vi paddlar in i en ganska trång grotta och några av våra nyfunna vänner följer med in. Simmar runt och buffar på kajakerna. Tittar upp nära intill.

Dock, detta är trots allt Atlanten och den andas även när den ligger ner. Detta märks tydligast när man paddlar utefter syd- och västvänd kust. Tittar man ut över havet, ser det lugnt och stilla ut, men inne bland klipporna kan det hissa och skumma rejält.

Vi är på väg norrut från Rhoscolyn och i dag guppar det lite mer. Det fräser runt de svarta taggiga klipporna som sticker upp ur vattnet längs kusten.

Vi kryssar ut och in i grottor, mellan de svarta taggiga, genom tunnlar. Britterna kallar detta beteende för rockhopping.

Sjön häver och det gäller att ha rätt tajming för att inte bli nedsatt på någon vass klipphylla som ibland är över vattenytan, ibland under.

Landet reser sig som en höghusvägg över våra huvuden. Det hisnar lite när jag vänder blicken uppåt.

Halvvägs till gräsplatån högt där uppe, hänger några karamellfärgade individer i sina rep. Det ekar av metallskrammel emellan klippväggarna, när klättrarna kliver runt på de centimeterbreda utsprången.

Vi vänder stävarna utåt, för att känna lite på tidalracet vid Rhoscolyn Beacon.

När tidvattenströmmen passerar en udde eller ett gatt, pressas vattnet ihop och reser sig upp. Någonting som liknar en gigantisk fors uppstår. Denna fors kallas tidalrace.

Rhoscolyn Beacon består av några klippöar som man kan låta sig sköljas omkring emellan. Eller leka och surfa om man är skicklig.

Vår guide, Nigel Foster, är mycket skicklig. Han surfar och leker så snart han får möjlighet. Att se honom paddla är som att betrakta en balettföreställning. Nigel för, kajaken följer.

Vi förundras och försöker ta efter. Det är inte alls så lekande lätt som det ser ut, men det är en härligt pirrande känsla att hänga där, halvvägs upp till himlen och blicka ut över en gigantisk dal av stålgrått vatten. Slåss med vågtoppen en stund. Försöka fånga surfen.

- Hur sjutton gör karln??!

- Asch!!!

Sedan rutscha huvudstupa ned i allt det grå, som strax reser sig högt över blickfältet.

Några goa surfar lyckas vi dock fånga innan vi styr in i det relativa lugnet mellan några klippor.

Just som jag slappnar av, dånar det till bredvid mig. En extra stor våg har letat sig in i vår tillflyktsort. Den bryter och kastar mig omkull och ett par meter i sidled. Med en reaktionshastighet a´la Lucky Luke (drar snabbare än sin egen skugga) slänger jag ut ett högt stöd och lyckas rädda mig från total doppning. Kalla rännilar letar sig ned utefter ryggraden. Brrr!

I Rhoscolyn Bay händer förunderliga ting.

Vi vill ha lite läckra bilder uppifrån klipporna. Nigel och John skall förgylla dessa bilder med sitt paddlande.

Nigel sitter i kajaken och väntar på John, när en grupp människor i strikta kläder kommer vandrande nedför stranden.

En man iförd kostym och gummistövlar börjar balansera ut på stenarna. Han har en liten låda i famnen och det visar sig att askan av Phyllis 91 år, skall spridas i viken. Nigels erbjudande att paddla ut henne en bit mottages med tacksamhet av de anhöriga och Phyllis får på så vis förena sig med sin make, vars aska tidigare spritts i denna vik.

Systerdottern berättar att Phyllis skulle ha blivit mycket glad om hon vetat att hennes sista färd skulle företagas i en kajak, tillsammans med en vacker ung viking.

Phyllis´ ande svävar över oss denna afton. Det känns fint och rofyllt.

Vi vandrar en hel del också. Public footpath står det på små skyltar här och där. Det händer att stigen går genom någons trädgård innan den försvinner ut på gräsvidderna utmed den branta kusten. Meterhöga stenmurar löper kors och tvärs genom landskapet, ofta flankerade av låga stickiga buskar. Man skulle kunna skriva en hel avhandling om olika sätt att bygga en "trappa" över stenmur. Varje markägare har olika konstruktioner.

Överallt går får och betar, så gräset är kort och lättvandrat.

Utsikten över havet är hänförande här uppifrån.

Vi blickar ut över Penrhyn Mawr - en av de västliga uddarna som är kända för sina tidalrace.

Nigel pekar och förklarar hur strömmarna rör sig och vad som händer med vinden och vågorna. Det är egentligen ganska logiskt och inte så svårt att förstå, så här från ovan.

Dagen därpå paddlar vi genom samma tidalrace och logiken från i går vill inte riktigt infinna sig när vi sitter där, mitt inne i strömmar och sug, höga vågberg och djupa dalar.

När vi passerat Penrhyn Mawr lyckas vi inte hålla tillräckligt hög fart genom bakvattnet, för att kunna runda South Stack, som Nigel tänkt sig. Vi driver i stället ned mot udden.

Strömmarna är verkligen starka här och det krävs mycket erfarenhet och en god blick för hur vattnet rör sig, om man inte skall råka i svårigheter.

I vikarna mellan uddarna bildas bakströmmar. Dessa utnyttjar vi på hemvägen och får på så vis "nedförsbacke" igen. Svårigheten är att runda uddarna motströms. Vi måste smyga mycket nära de svarta taggiga, där vattnet ryter och dånar. Sedan gäller det att ha stäven i rätt riktning och paddla som ett jehu.

Vid Penrhyn Mawr är jag rysligt nära att svepas upp mot en klippa. Jag paddlar på för allt jag är värd och vattnet rusar förbi mig, men fastlandet står nästan stilla. Den där klippan närmar sig sakta, sakta, men i lite fel vinkel. Jag måste vråla rakt ut för att få loss lite mer adrenalin. Det hjälper tydligen, för jag lyckas ta mig ur strömfåran strax innan kollissionen är ett faktum.

Sträckan North Stack till Rhoscolyn har förmodligen den finaste rockhoppingen runt Anglesey och vi ägnar oss flitigt åt att kryssa ut och in mellan klipporna.

Fullt så våghalsiga är vi dock inte att vi följer med på alla Nigels hyss. Vi sitter och väntar på honom utanför en smal passage, som ena stunden är klippor, nästa stund forsande vatten. Plödsligt dyker han upp i form av canadensarpaddlare. Ena paddelbladet blev kvar där inne någonstans och Nigel ser lite snopen ut. Han får fram reserven, vänder tillbaka in i kaoset och lyckas faktiskt hitta sitt förlorade blad.