Highpointing genom Sverige - del 3

Resan genom Sverige fortsätter. Jag bor i Norrland och har långt att åka till södra Sverige, då kändes det som att detta var min enda chans att plocka de högsta punkterna i södra Sverige.

Blekinge: Rävabacken

• Höjd: 189 m
• Datum: 2018-05-03
• Hur: I vanliga fall kan man köra bil ända fram, men nu hade jag otur och fick gå den sista biten.

Blekinges högsta punkt höll på att bli mycket besvärligare än jag räknat med. Enligt vad jag hade läst så går det en bilväg ända till toppen, men när jag skulle svänga av så hittade jag en timmerbil som hade åkt fast i korsningen. Jag pratade med föraren som berättade att han hade fastnat på en stor sten när han skulle svänga, nu kommer han inte loss så länge lastbilen väger så mycket som den gör med timmer på. Så hans enda lösning är att last av allt, det kunde jag tyvärr inte hjälpa med men jag kunde heller inte att åka vidare. Så då fick jag snällt gå den sista biten - fast med sina 500 meter var det kanske inte hela världen.

Någon utsikt finns det inte på Rävabacken, men en liten skylt finns det så du vet att du står på rätt plats.

Blekinges högsta punkt

Småland: Tomtabacken

• Höjd: 377
• Datum: 2018-05-03 
• Hur: Parkering nedanför toppen, kort och lätt promenad upp

Det hade börjat duggregna lite men ingenting jag behövde bry mig om när jag klättrade upp det restaurerade brandtornet på Smålands högsta punkt Tomtabacken. En 360 graders utsikt är alltid härlig, men nu med regnet var sikten lite begränsad. Jag tog min obligatoriska toppbild, klättrade ned och fortsatte resan mot nästa punkt.

Regn i luften vid Tomtabacken. Min bil ser ni därnere, verkligen ingen större bedrift att gå upp.

Östergötland: Stenabohöjden

• Höjd: 328 m
• Datum: 2018-05-03
• Hur: Onödigt krångligt och blött

Några av dessa lägre toppar är förvånansvärt utmanande. Inte för att de är svåra att nå, utan för att de är svåra att hitta. De sticker inte ut från landskapet på samma sätt som en fjälltopp gör, och så kan utmaningen också bestå av att man parkerar på fel ställe. Japp, det gjorde jag. Jag hade bra koordinater för en parkeringsplats i navigatorn, men väl där hittade jag en helt sönderkörd skogsbilväg. Så jag körde runt lite och parkerade på det första bästa stället jag hittade. Det var fortfarande inte långt att gå, men det var genom en blöt ungskog och kläderna blev dyngsura.

Stenabohöjden är nog den märkligaste högsta punkten jag besökt (än så länge i varje fall). Det gick ett elstängsel - utan el - runt “toppen”, men innanför stängslet fanns det bara en gammal grävmaskin. Den högsta punkten var markerad med en pinne. Östergötland är tydligen lika lite imponerad av den högsta punkten som jag. Fast lite märkligt tyckte jag det ändå var.

Jag antar att pinnen indikerar den högsta punkten. En av de märkligare installationerna jag sett som helhet.

Jag gick tillbaka till bilen tvärs över en åker som hade skördats så jag hade kunnat spara mig den blöta ungskogen också...

Jag åkte därifrån intet anande att Östergötland skulle ett par år senare spela en stor roll i mitt liv.

Västergötland: Galtåsen

• Höjd: 361 m
• Datum: 2018-05-03
• Hur: Markerad parkering och stig

Dagens fjärde och sista punkt blev Galtåsen, Västergötlands högsta punkt. Precis som de tidigare tre så var det inte långt att gå, inte mycket höjd att ta. Galtåsen är ingen topp som du upplever som en riktig topp, det finns skog på ena sidan och åkermark på den andra. Men det finns en skylt så du vet att du har kommit rätt, vilket är jättebra när toppen som sagt inte ser ut som en topp.

Galtåsen

Närke: Tomasbodahöjden

• Höjd: 298 m
• Datum: 2018-05-04
• Hur: Längs Bergslagsleden norrifrån men jag tror det finns kortare vägar om man har bråttom

Hittills hade allt varit väldigt lätt och det skulle säkert även Närkes högsta punkt varit, men nu ökade jag svårighetsgraden helt själv genom att ha väldigt mycket otur när jag planerade. För det första så tog jag uppenbart fel väg - inte helt hundra på det, men när jag nu tittar på kartan så ser jag att det kommer vägar närmare. Om det inte finns en vägbom så kan man t.ex. åka till Kilsbergsstugan. För det andra så hade jag fått för mig att Bergslagsleden går över toppen av Tomasbodahöjden, men det visade sig att den inte alls gör det, utan den kräver en avstickare. Det är inga jätteavstånd vi pratar om här, men tillräckligt att få mig bli riktigt arg på mig själv för här slösade jag bort värdefull tid, jag hade en punkt kvar på resan och 50 mil att åka hem.

Riktigt tråkigt att det blev så, för Kilsbergsstugan var ett fint ställe som jag gärna hade forskat lite närmare. Den högsta punkten i sig var ingenting att skriva hem om, men annars var det vackert nu när dagen var varm och fin.

Tomasbodahöjden

Västmanland: Fjällberget

• Höjd: 466 m
• Datum: 2018-05-04
• Hur: Promenad upp skidbacken från Fjällbergets skidanläggning. På andra sidan finns det en bilväg upp, I'm just sayin'.

Kan vi först bara diskutera namnet? Fjäll-berg?

I dag var tydligen dagen då min planering var under all kritik. Efter att ha gjort ett par fel med Tomasbodahöjden så fortsatte jag på samma spår med Fjällberget. Jag parkerade precis där jag hade planerat att parkera, problemet var att min planering var helt uppåt väggarna. Jag säger bara att Fjällberget är en skidbacke. Som har en lift, som förnuftiga personer använder på vintertiden. Och här var jag på väg upp till fots… och väl på toppen hittade jag en fin grusväg. Klart att det finns en väg hit, det finns ju vindsnurror här! Hur kunde jag missa det när jag planerade?!

Vindsnurror som sagt

Jag tröstade mig med att jag var i behov av lite fysisk aktivitet efter en lat vecka i Skåne med god mat och många efterrätter (jag tror jag åt mer efterrätter än mat). Och bara för det köpte jag glass den första chansen jag fick.

Detta med genvägar

Om ni undrar att jag hela tiden klagar om att behöva gå när det tydligen inte handlar om stora avstånd så är svaret att jag älskar genvägar. Jag vandrar alltså hellre än gör någonting annat, men om det finns en möjlighet till en genväg så tar jag den. Trots att jag har gott om bevis att mina genvägar allt som oftast blir senvägar. Skam den som ger sig!

När jag kom hem så konstaterade jag att så värst mycket vår hade det inte hunnit bli i Funäsdalen. Skidorna var fortfarande ett alternativ. Jag var glad att jag hade fått en chans att njuta av våren och varma dagar i södra Sverige.

Artiklar i serien:

• Del 1 - Inledning
• Del 2 - Den långa resan till Skåne
• Del 3 - Den långa resan från Skåne
• Del 4 - Turer i hemmatrakter
• Del 5 - Sveriges tak
• Del 6 - Adjö Norrland
• Del 7 - Norrland i mitt hjärta