Jag tycker frågan är relevant. Den är också i högsta grad aktuell. Till Gustavs lista kan man också addera skogs, vattenkraft, gruv- och vindkraftsbolag som också i sina verksamheter är beroende av ytarealer och som ständigt naggar i kanten.
När det gäller allemansrätten är den i en friluftskontext en tämligen modern konstruktion som har lite att göra med äldre seder av att man ska kunna ha rätt att färdas över annans mark. Friluftsliv som begrepp är till stor del ett 1900-tals fenomen och kopplingen mellan allemansrätt och friluftsliv något som härrör från 40-talet. Jag sympatiserar med grundtanken, men samtidigt så var allemansrätten aldrig dimensionerad för "turism" och i synnerhet den massturism man på vissa platser. De olika seder och bruk som under lång tid haft fäste i den svenska allmogen har under begreppet allemansrätt gått från ett nyttosyfte till ett nöjessyfte.
När det gäller de flesta områden i Sverige, fjällvärlden inte minst, så är det ju också så att den enes "vildmark" är den andres kulturmark som bebotts av släkter i hundratals år, där verksamhet bedrivits, som sett generation efter generation födas och dö. För några år sedan frågade jag några fjällvandrare i Aktse om vad de kände till om Laponia. De visste i princip ingenting trots att de just då befann sig mitt i världsarvet. I mina ögon är det ungefär som att befinna sig i Rom och uppskattande se omgivningarna utan att känna till historien.
Vad som är hållbar turism är något som diskuteras mycket. Idag finns det certifieringar som ex Natures Best som syftar till en hållbar naturturism. Det handlar inte bara om hänsyn till naturen, utan även om att de företag som är certifierade ex i hög grad ska gynna den lokala ekonomin, värna resmålets begränsningar och bidra aktivt till natur- och kulturskydd.
Den "fria" fjällvandringsturisten (puristen i ts uppställning) påminner dock i hög grad om en "all-inclusive-turist" på charterresa. Man har det mesta packat och inhandlat hemma och på plats omsätts väldigt lite pengar i lokalekonomin förutom en del transporter, detta är ett perspektiv som sällan kommer fram bland fjällkonservativa turister. I mina ögon är det inte ett hållbart sätt att turista på och likt all-inclusivehotellen på charterresemålen bidrar det på sikt till att utarma lokalekonomi. En liknande diskussion har ju tidigare förts om STFs egna guider och kurser som prispressade bidrog till att slå undan ekonomi för de lokala guideföretagen. Tror dock de har bättrat sig nu och i hög grad anlitar lokala guideföretag ex Jokkmokkguiderna eller Laponia Adventures för sina evenemang.
Jag vet inte hur framtiden kommer se ut, men om besökstrycken inom vissa områden fortsätter att öka kommer vi se mer av regleringar. Nationalparksområden, naturreservat, världsarvsområden är ju redan reglerade och jag vet att man arbetar med zonering i olika nivåer i ex Muddus/Muttos nationalpark just för att kanalisera merparten av besökarna till lättillgängliga delar (nya entrén t ex). Det finns ju massor av åtgärder som går att använda om besökstrycken blir för höga ex att inte lägga ut/senarelägga utläggning av broar, tillträdesförbud vissa tider (vilket det redan är i vissa fågelskyddsområden), sätta bom över tillfartsvägar, eller t o m krav på att man anlitar lokal guide/vandrar i grupp osv.
