Jag har kört denna väg sedan den byggdes i itten av 60-talet, först till km 37, sedan till Sjöfallet, sedan till Suorva samt så småningom till Ritsem och Sattis.
Den har under årens lopp varit både helt perfekt och katastrofal ett antal gånger med några års mellanrum. De partier där man byggt en bra kropp till vägen har fungerat bra, där man inte har gjort detta har vägen varit bra första och kanske andra året för att sedan snabbt bli mycket dålig igen. Kvalitén på vägkroppen varierar alltså.
Ungefär trekvarts väg upp till Stora Sjöfallet finns en kul grej värd att notera, du kör upp för en backe och på toppen av backen rinner en jokk – och så kör du ned för backen på andra sidan jokken. Vatten brukar välja lägsta punkt, så inte just här.
Suptallen, en ganska stor tall med en boll i toppen, är ett gammalt begrepp, står till vänster om vägen, fullt synlig, när du kör mot Vietas. Här rastade man ofta förr i tiden. En gammal flyttningsled för renrajd gick längs sjön. Här tog man sig en sup vid behov och av gammal tradition.
När Samerna hade råd med båtar började man segla istället för att följa den gamla leden till fots. Porjus betyder segel. Härifrån blev flyttningen alltså ganska bekväm vid rätt vind och bra väder.
I början av vägen ligger Luspebryggan. Jag vet inte om det finns några bofasta kvar där men det var också en plats man reste ifrån. Där fanns en brygga, en lanthandel, ett antal bofasta samt en del Samer som övervintrade förr i tiden. Kan vara värt en kort avstickare för dom som har intresse. Jag förmodar att vägen finns kvar men jag vet inte kvalitén på vägen så ta det försiktigt.
Jaurekaska är en liten ort (by) där omlastning skedde när man körde båt. Man kunde åka med en tralla på ”järnvägen” mellan sjöarna samt ta en ny båt vid nästa sjö. Jaurekaska betyder ju ”mellan sjöarna” = där finns en mårka. Järnvägen är en rest från byggtiden av Suorvadammen, då fraktades allt med båt och pråmar från Porjus och Luspebryggan, alltså i början av 1900. Ett fantastiskt jobb, särskilt på den tiden.
Samerna fick frakta sina båtar med järnvägen också vilket nästan var en förutsättning för att flytta på detta sätt.
Jag tror att sista stora lämmelåret var 1975 eller 76 i detta område, däromkring i alla fall. Då var denna väg röd av blod och svartprickig av överkörda lämlar, ca 10-15 per kvadratmeter väg, det var nästan som att köra på mackadam när man körde över de krossade lämelkropparna. Det var gott om rovfågel det året och samma år var även ett sork-år. Det kryllade av sork och lämmel i hela området. Till fjälls längs stränder och i jokkar låg det drivor av lämlar så man fick ta det försiktigt med vattnet. Fjällrävarna behövde banta efter den sommaren!
Jag satt i tältöppningen och lagade sörpa och bredvid köket stod ett smörpaket. En sork steg upp på smörpaketet, satte framtassarna på kastrullkanten och hövde sig upp för att titta vilklen mat jag skulle äta. Jag knuffade ned honom 3-4 gånger men han gillade tydligen doften rejält så jag fick bära bort honom en bit. När han återkom efter en stund fick han resterna…Som tack rev han sönder mitt innertält med sina klor när han klättrade på det (eller om det var något syskon).
Kul minne i alla fall.
Thomas