Det är en bra idé, åtminstone känner jag igen den: Jag gjorde nämligen exakt det.
För några år sedan var jag relativt ny i branschen och i trakterna och jag ville utveckla en känsla för både min prestationsförmåga/uthållighet och terrängen. Att gå runt först -- för mig var det det logiska första steget som jag skulle ta innan jag skulle in i Sarek. Det var lika logiskt för mig att jag absolut skulle in i Sarek. Senare, när jag kände mig tillräckligt erfaren och mogen.
Jag vandrade först från Salto till Kvikkjock (gjorde en avstickare upp på Skierfe, rekommenderas), åkte in till Jokkmokk för att vila lite och proviantera, återvände och gjorde Kvikkjock-Akka.
Men det hade inte bara att göra med min erfarenhetsgrad.
Det är kanske en typfråga hur man går till väga. Jag är en sådan som lusläser förpackningen innan jag öppnar den. Det finns folk som aldrig någonsin skulle förstå det. CWOT (complete waste of time), skulle de säga, riv upp den och titta på innehållet. Nej, tycker jag, att titta på förpackningen tillhör helhetsupplevelsen.
Nej, det här blir en allt konstigare jämförelse, Padjelanta är ju ingen förpackning. Men i alla fall, jag ville gå runt först. Det skulle ha känts ofullständigt för mig, att gå runt utan att gå in och att gå in utan att gå runt.
Jag kommer nog inte at gå runt hela vägen en gång till, men jag kommer att gå in om och om igen. Varje gång kommer jag in och ut på ett annat ställe och känner ändå igen mig. Det är kul.
Egentligen finns ju inget inne och ute, allt hänger ju ihop.
Det
är vackert att gå runt.