När jag och min vandringskompis för några veckor sedan satt på färjan över Akkajaure fick vi en fråga om vart vi var på väg. ”Sarek,” svarade vi, varpå kvinnan som frågat undrade: ”har ni läst Sarekboken?” Jo, svarade vi lite försiktigt, visst har vi en bok om Sarek, flera därtill. Hon såg lite strängt på oss; var hon orolig för att vi inte var tillräckligt förberedda? Vi har gått där många gånger, menade vi, i ett försök att lugna henne. Vi var förberedda.
”Jaja,” fortsatte hon närmast otåligt, ”men har ni läst Sarekboken?” Efter några förvirrade turer framkom det att den bok hon hänvisade till var Ulf Kvenslers "Sarek". Den var bra, menade hon, den skulle vi läsa.
Ulf Kvensler fick alltså förra året Deckarakademins pris för bästa svenska deckardebut med just thrillern "Sarek". Den handlar om två par som planerat en vandring längs Kungsleden: huvudpersonen Anna, hennes man Henrik samt en gemensam kompis och dennes nye kille, Jacob. På tåget upp övertalas dock resten av gruppen att istället bege sig in i Sarek. Och så blir det. Efter en helikoptertur till Staloluokta beger de sig österut. Och som man ju kan ana givet genren så blir resan inte helt oproblematisk.
Jag har nu följt färjekvinnans råd och tyckte att det kunde vara intressant att analysera skildringen ur just ett vandringsperspektiv. Kanske finns det några lärdomar att dra i en diskussion av denna populärkulturella strålkastare på vår fjällvärld. Mitt inlägg här är dock gräsligt långt, och det skulle bli ännu längre om jag förklarade handlingen mer än jag gör. Jag kommer därför anta bekantskap med boken (alternativt tolerans), även om jag småförklarar här och där. Det är dock proppfullt med spoilers. You have been warned!
Ros innan ris
Innan jag eldar upp mig för mycket kring problemen vill jag säga att jag är ganska imponerad över hur Kvensler får till känslan trots sin ringa erfarenhet av oledad vandring. Det han beskriver av hoppen mellan förtvivlan och eufori, hur snabbt precis allt från väder till humör kan skifta, hur små marginalerna kan vara; allt det där beskriver han mycket väl. Beskrivningen av den smärtande kylan vid vaden över jokkarna, de hala stenarna, de eländiga, närmast ondsinta videsnåren, hur man i stress kan leta i ficka efter ficka på jakt efter något trots att man redan tittat där flera gånger; det är inte dåligt gjort att få till det där så bra med bara (enligt uppgift) en enda rek-tur till Sarek i bagaget. Han lyckas dessutom för det mesta göra det troligt att antagonisten Jacob faktiskt hade rejäl vandringsvana: denne vet var det brukar vara lättast att vada, ber dem lossa på säcken vid vaden så att de inte ska fastna under ytan om de trillar, gör rimliga bedömningar kring var man faktiskt kan slå läger, etc.
Med detta sagt fanns det en hel del jag reagerade på. Pga mitt fokus på vandringsperspektivet kommer jag bortse från vissa övriga psykologiska otroligheter (såsom att en fullständig främling som får hänga med på nåder kan ändra rutten och ta över så totalt på någon dag, etc). Andra saker jag reagerade på var också av mera bagatellartad ’signal’-karaktär, såsom att liggunderlagen benämndes “luftmadrasser”. Det är ju som att kalla springaren i schack för “hästen”: man fattar ju vad som avses men det låter oåterkalleligt amatörmässigt. Likaså är det ganska märkligt att Anna tänker sig att baklängesgång är ett bra sätt att hålla riktningen snarare än att ta ut en kompassriktning. Men såna saker är detaljer i sammanhanget. Annat kändes mera substantiellt. Här kommer sånt jag reagerade på särskilt.
Utan karta eller kunskap
De fyra vandrarna i boken börjar i Staloluokta och går i Sarek via Alggavagge, sedan över högdalen Niejdariehpvagge in till Sarvessvagge (se översiktsbild). När de sent omsider inser vilken manipulerande otäcking antagonisten Jacob är splittrar gruppen upp sig, och Anna och Henrik börjar vända tillbaka. I sitt traumatiska första försök att gå från tillbaka till Alggavagge via Niejdariehpvagge tappar de både kartan och går fel, samt inser att de inte har någon gasol till sitt kök, och dagen efter när de försöker igen får Henrik panikångest och kan inte fortsätta uppför högdalen. Men istället för att gå Sarvessvagge västerut, ut ur Sarek mot Padjelanta, så väljer de att gå vidare in i Sarek, med motiveringar att de inte visste hur lederna sträckte sig i Padjelanta medan de hade någon slags bild av Sarek och tänkte att de nog skulle möta vandrare där vars karta de kunde fota med mobilen.
'Motiveringen' har dock ingen rimlighet i sig: att utan karta välja att gå in i Sarek snarare än att gå ut till betydligt mindre vilda fjäll där de förr eller senare stöter på en ordentlig led (med betydligt fler vandrare dessutom) riktigt skriker av orimlighet. De hade aldrig varit i Sarek, inte över huvud taget planerat för sträckningen, kände inte till bästa färdvägarna (för att inte tala om vaden), var kalla och blöta, hade inget sätt att värma sin mat och hade precis varit med om en riktigt nära-döden-upplevelse. Att då, när de ännu befinner sig i kanten av Sarek, välja att gå kartlösa vidare in mot mitten av Sarek, utan koll på någonting, är ju helt orealistiskt knäppt.
Kallt torrfoder
Det här är kanske lite småaktigt av mig att anmärka på, men eftersom det faktiskt spelar en psykologisk roll för deras val, och är så korkat, så kan jag inte låta bli. Anna och Henrik hade enligt storyn gjort årliga (om än ledade) fjällvandringar i ett decennium. Trots det får de för sig att de riskerar att svälta ihjäl när de inser att de inte har gasol att värma maten med. Torrfodret, sopporna och allt annat som brukar värmas är nu oanvändbart, tänker de sig. Men stockholmare eller inte, så vana vandrare måste ju fatta att det går att blöta upp och äta torrfoder även utan att värma den med gasol. Kanske inte så gott, och tuffare för magen att behöva sköta uppvärmningen, men näringen är densamma. Inte rocket science direkt.
Gena över bergstoppar med full packning
Så kommer vi till det i särklass allra vandringstokigaste i boken, så illa att det var snudd på att jag la ifrån mig hela rasket: vägvalet från Rapadalen norrut över Skårkis toppar för att ”komma ut ur Sarek så snabbt som möjligt” (sic). Anna och Henrik har nu återförenats med alfagalningen Jacob och hans tjej i mitten av Sarek (ungefär vid Tielmavadet). Senare, när diskussionen om vägval sker, har de tagit sig upp från Rapadalen längs med Alep Vassjågåsj, så de har med andra ord redan påbörjat den vackra höga vägen till Aktse. Och där bestämmer de sig för att 'gena' över berg.
Vi har här alltså fyra vandrare som alla gått massvis med fjällturer, även om tre av dem som sagt inte gått i Sarek förr. Två av dem är inte särskilt vältränade och särskilt en av dem, Henrik, har haft problem från allra första början att hänga med och är nu rejält utmattad. Vid det här laget har Anna dessutom lyckats få ta foto av kartan med sin mobil, så de behöver inte vandra i blindo. Anna och Henrik har sedan länge insett att Jacob inte är pålitlig överhuvudtaget. Och ändå väljer de att följa med på en jättelång topptur, över bergstoppar uppemot 1800 meter, med full packning. En full packning som dessutom garanterat inte är lätt, det förstår man från detaljerna kring vad de släpat med sig!
Det finns så många orimligheter i det här att jag knappt vet var jag ska börja. Om de istället övernattar uppe på höga vägen och fortsätter österut når de Kungsleden, och sen är det alltså ledat åt alla håll. Aktse direkt nere i dalen eller vidare norrut. Ja, de kan ju t om betala nån i Samevistena kring Sotojaure för transport österut via Sitoälvsbron och ut mot Kvikkjokkbussen, eller beställa helikopter. Home free i vilket fall. (Från och med typ Skierfe har de dessutom mobiltäckning givet den leverantör man redan vet att de har; men det är förstås inte är något de kan förväntas känna till.) Det mest absurda här är ju att Anna i boken påtalar i princip allt detta – men ändå ger de sig inte iväg på egen hand. En yrvaken Henrik kommer ut ur tältet och säger ”nu måste vi hålla ihop” och så är det klart. Nyss klarade han inte att ta sig över en högdal och han har varit konstant trött även när de går nere i dalen, men nu, när de har led bara någon dag bort, ska de plötsligt vandra över bergstoppar. Helt jäkla galet.
I förbigående kan man ju dessutom påpeka att om de nu tagit sig över Tielmavadet och prompt ska ut via Sourva, så är det väl betydligt rimligare att gå norrut längs Rapadalen och upp över Pieleslätten, istället för att ”backa” i sydostlig riktning för att sen gå över berg. Men ok, det kan ju kanske förklaras storymässigt med Jacobs sadistiska karaktär, som ju framträder tydligt oavsett vilket berättarperspektiv vi litar på. Så om vi köper att Anna och Henrik var för utmattade för att ifrågasätta Jacobs vägval efter vadet, så kan vi kanske köpa att de hamnade uppe på bergssidan. Men nog är det märkligt att de inte diskuterade vägval förrän de slagit läger, det känns ju som en naturlig sak att prata om när man börjar gå tillsammans.
Avslutningsvis kan jag ju konstatera att deckarakademins jury inte kan vara några storvandrare direkt. Men som jag sa inledningsvis så lyckas Kvensler måla upp en rätt bra ’vandringskänsla’. Och att fantastiska Sarek målas upp som en sån livsfarlig plats som i den här boken är kanske trots allt ganska bra, med tanke på hur fjällen på senare år blivit överfulla med folk med minimala förberedelser. Nu slipper vi förhoppningsvis få hela deckarsverige att gå kartlösa i Sarek. Eller så är det just precis vad som sker… Huga.
Har jag missat något? Har jag varit ogin? Om det finns någon Kvenslerläsare som orkat sig igenom denna mammut till inlägg, hojta gärna.
”Jaja,” fortsatte hon närmast otåligt, ”men har ni läst Sarekboken?” Efter några förvirrade turer framkom det att den bok hon hänvisade till var Ulf Kvenslers "Sarek". Den var bra, menade hon, den skulle vi läsa.
Ulf Kvensler fick alltså förra året Deckarakademins pris för bästa svenska deckardebut med just thrillern "Sarek". Den handlar om två par som planerat en vandring längs Kungsleden: huvudpersonen Anna, hennes man Henrik samt en gemensam kompis och dennes nye kille, Jacob. På tåget upp övertalas dock resten av gruppen att istället bege sig in i Sarek. Och så blir det. Efter en helikoptertur till Staloluokta beger de sig österut. Och som man ju kan ana givet genren så blir resan inte helt oproblematisk.
Jag har nu följt färjekvinnans råd och tyckte att det kunde vara intressant att analysera skildringen ur just ett vandringsperspektiv. Kanske finns det några lärdomar att dra i en diskussion av denna populärkulturella strålkastare på vår fjällvärld. Mitt inlägg här är dock gräsligt långt, och det skulle bli ännu längre om jag förklarade handlingen mer än jag gör. Jag kommer därför anta bekantskap med boken (alternativt tolerans), även om jag småförklarar här och där. Det är dock proppfullt med spoilers. You have been warned!
Ros innan ris
Innan jag eldar upp mig för mycket kring problemen vill jag säga att jag är ganska imponerad över hur Kvensler får till känslan trots sin ringa erfarenhet av oledad vandring. Det han beskriver av hoppen mellan förtvivlan och eufori, hur snabbt precis allt från väder till humör kan skifta, hur små marginalerna kan vara; allt det där beskriver han mycket väl. Beskrivningen av den smärtande kylan vid vaden över jokkarna, de hala stenarna, de eländiga, närmast ondsinta videsnåren, hur man i stress kan leta i ficka efter ficka på jakt efter något trots att man redan tittat där flera gånger; det är inte dåligt gjort att få till det där så bra med bara (enligt uppgift) en enda rek-tur till Sarek i bagaget. Han lyckas dessutom för det mesta göra det troligt att antagonisten Jacob faktiskt hade rejäl vandringsvana: denne vet var det brukar vara lättast att vada, ber dem lossa på säcken vid vaden så att de inte ska fastna under ytan om de trillar, gör rimliga bedömningar kring var man faktiskt kan slå läger, etc.
Med detta sagt fanns det en hel del jag reagerade på. Pga mitt fokus på vandringsperspektivet kommer jag bortse från vissa övriga psykologiska otroligheter (såsom att en fullständig främling som får hänga med på nåder kan ändra rutten och ta över så totalt på någon dag, etc). Andra saker jag reagerade på var också av mera bagatellartad ’signal’-karaktär, såsom att liggunderlagen benämndes “luftmadrasser”. Det är ju som att kalla springaren i schack för “hästen”: man fattar ju vad som avses men det låter oåterkalleligt amatörmässigt. Likaså är det ganska märkligt att Anna tänker sig att baklängesgång är ett bra sätt att hålla riktningen snarare än att ta ut en kompassriktning. Men såna saker är detaljer i sammanhanget. Annat kändes mera substantiellt. Här kommer sånt jag reagerade på särskilt.
Utan karta eller kunskap
De fyra vandrarna i boken börjar i Staloluokta och går i Sarek via Alggavagge, sedan över högdalen Niejdariehpvagge in till Sarvessvagge (se översiktsbild). När de sent omsider inser vilken manipulerande otäcking antagonisten Jacob är splittrar gruppen upp sig, och Anna och Henrik börjar vända tillbaka. I sitt traumatiska första försök att gå från tillbaka till Alggavagge via Niejdariehpvagge tappar de både kartan och går fel, samt inser att de inte har någon gasol till sitt kök, och dagen efter när de försöker igen får Henrik panikångest och kan inte fortsätta uppför högdalen. Men istället för att gå Sarvessvagge västerut, ut ur Sarek mot Padjelanta, så väljer de att gå vidare in i Sarek, med motiveringar att de inte visste hur lederna sträckte sig i Padjelanta medan de hade någon slags bild av Sarek och tänkte att de nog skulle möta vandrare där vars karta de kunde fota med mobilen.
'Motiveringen' har dock ingen rimlighet i sig: att utan karta välja att gå in i Sarek snarare än att gå ut till betydligt mindre vilda fjäll där de förr eller senare stöter på en ordentlig led (med betydligt fler vandrare dessutom) riktigt skriker av orimlighet. De hade aldrig varit i Sarek, inte över huvud taget planerat för sträckningen, kände inte till bästa färdvägarna (för att inte tala om vaden), var kalla och blöta, hade inget sätt att värma sin mat och hade precis varit med om en riktigt nära-döden-upplevelse. Att då, när de ännu befinner sig i kanten av Sarek, välja att gå kartlösa vidare in mot mitten av Sarek, utan koll på någonting, är ju helt orealistiskt knäppt.
Kallt torrfoder
Det här är kanske lite småaktigt av mig att anmärka på, men eftersom det faktiskt spelar en psykologisk roll för deras val, och är så korkat, så kan jag inte låta bli. Anna och Henrik hade enligt storyn gjort årliga (om än ledade) fjällvandringar i ett decennium. Trots det får de för sig att de riskerar att svälta ihjäl när de inser att de inte har gasol att värma maten med. Torrfodret, sopporna och allt annat som brukar värmas är nu oanvändbart, tänker de sig. Men stockholmare eller inte, så vana vandrare måste ju fatta att det går att blöta upp och äta torrfoder även utan att värma den med gasol. Kanske inte så gott, och tuffare för magen att behöva sköta uppvärmningen, men näringen är densamma. Inte rocket science direkt.
Gena över bergstoppar med full packning
Så kommer vi till det i särklass allra vandringstokigaste i boken, så illa att det var snudd på att jag la ifrån mig hela rasket: vägvalet från Rapadalen norrut över Skårkis toppar för att ”komma ut ur Sarek så snabbt som möjligt” (sic). Anna och Henrik har nu återförenats med alfagalningen Jacob och hans tjej i mitten av Sarek (ungefär vid Tielmavadet). Senare, när diskussionen om vägval sker, har de tagit sig upp från Rapadalen längs med Alep Vassjågåsj, så de har med andra ord redan påbörjat den vackra höga vägen till Aktse. Och där bestämmer de sig för att 'gena' över berg.
Vi har här alltså fyra vandrare som alla gått massvis med fjällturer, även om tre av dem som sagt inte gått i Sarek förr. Två av dem är inte särskilt vältränade och särskilt en av dem, Henrik, har haft problem från allra första början att hänga med och är nu rejält utmattad. Vid det här laget har Anna dessutom lyckats få ta foto av kartan med sin mobil, så de behöver inte vandra i blindo. Anna och Henrik har sedan länge insett att Jacob inte är pålitlig överhuvudtaget. Och ändå väljer de att följa med på en jättelång topptur, över bergstoppar uppemot 1800 meter, med full packning. En full packning som dessutom garanterat inte är lätt, det förstår man från detaljerna kring vad de släpat med sig!
Det finns så många orimligheter i det här att jag knappt vet var jag ska börja. Om de istället övernattar uppe på höga vägen och fortsätter österut når de Kungsleden, och sen är det alltså ledat åt alla håll. Aktse direkt nere i dalen eller vidare norrut. Ja, de kan ju t om betala nån i Samevistena kring Sotojaure för transport österut via Sitoälvsbron och ut mot Kvikkjokkbussen, eller beställa helikopter. Home free i vilket fall. (Från och med typ Skierfe har de dessutom mobiltäckning givet den leverantör man redan vet att de har; men det är förstås inte är något de kan förväntas känna till.) Det mest absurda här är ju att Anna i boken påtalar i princip allt detta – men ändå ger de sig inte iväg på egen hand. En yrvaken Henrik kommer ut ur tältet och säger ”nu måste vi hålla ihop” och så är det klart. Nyss klarade han inte att ta sig över en högdal och han har varit konstant trött även när de går nere i dalen, men nu, när de har led bara någon dag bort, ska de plötsligt vandra över bergstoppar. Helt jäkla galet.
I förbigående kan man ju dessutom påpeka att om de nu tagit sig över Tielmavadet och prompt ska ut via Sourva, så är det väl betydligt rimligare att gå norrut längs Rapadalen och upp över Pieleslätten, istället för att ”backa” i sydostlig riktning för att sen gå över berg. Men ok, det kan ju kanske förklaras storymässigt med Jacobs sadistiska karaktär, som ju framträder tydligt oavsett vilket berättarperspektiv vi litar på. Så om vi köper att Anna och Henrik var för utmattade för att ifrågasätta Jacobs vägval efter vadet, så kan vi kanske köpa att de hamnade uppe på bergssidan. Men nog är det märkligt att de inte diskuterade vägval förrän de slagit läger, det känns ju som en naturlig sak att prata om när man börjar gå tillsammans.
Avslutningsvis kan jag ju konstatera att deckarakademins jury inte kan vara några storvandrare direkt. Men som jag sa inledningsvis så lyckas Kvensler måla upp en rätt bra ’vandringskänsla’. Och att fantastiska Sarek målas upp som en sån livsfarlig plats som i den här boken är kanske trots allt ganska bra, med tanke på hur fjällen på senare år blivit överfulla med folk med minimala förberedelser. Nu slipper vi förhoppningsvis få hela deckarsverige att gå kartlösa i Sarek. Eller så är det just precis vad som sker… Huga.
Har jag missat något? Har jag varit ogin? Om det finns någon Kvenslerläsare som orkat sig igenom denna mammut till inlägg, hojta gärna.
