Hur det gick med varan första Sarekvandring?
På tågresan upp från GBG delade jag liggvagn med en tysk som berättade en och annan skräckhistoria om Sarek bland annat där han själv trampade barfota på sitt gaskök. Han drog på sig skorna och tog sig snabbaste vägen via Basstavagge till Rimnin där han hämtades med helikopter. Skinnet hängde från foten…
Nåväl sådant skulle ändå inte hända oss. In i det sista var det oklart om Maritha som redan var i Salto skulle vandra med. En tidigare knäskada förvärrades under en dagstur hon tog rund omkring Salto. Jag satt redan på bussen till Salto när hennes meddelande nådde mig. Nu fanns det ingen återvända, jag var inställd på Sarekturen och skulle genomföra den även ensam. Jag sov över i Salto för att Maritha behövde fundera om hon skulle våga med sitt krassliga knä och för att lära känna varandra.
Söndagen den 23. Augusti startade åter med strålande väder och Maritha bestämde sig för att gå med dock skulle hon inte göra några toppturer. Vi tog oss till Pietsaures sameviste där vi tog båtskjuts till andra ändan av sjön. Dagens mål var att tälta någonstans mellan Slugga och Giehpes. Fanns det tid över så skulle jag upp på Sluggas topp. Den planen skingrades på grund av att jag var mycket trött efter den branta uppstigningen. Det fanns ingen stig att följa och den tunga packningen på omkring 21kg gjorde det inte lättare så här första dagen.
Jag förstådd inte hur det kunde bli 21kilo då jag investerade i en lättare ryggsäck och tält. Normalt sätt brukar jag ha en startvikt på 18kilo för 10-12dagar utan proviantering. Visst slinkade mot slutet en och annat onödigt ner och en GPS som egentligen aldrig behövdes. Jag tänkte nästa dag skulle jag vara utvilat och kunna genomföra toppturen.
Måndag, dag 2: Till varan överraskning nästa morgon hade vattenkällan sinat och vi fick ta oss ned så långt till nästan Sluggajåhka för att få vatten. Det var inte att tänka på att ta sig tillbaks till Slugga igen för att genomföra toppturen. Det fanns ju andra toppar också… Först när vi kom på stigen som sammanlöper från Suorva mötte vi en hel del vandrare. Efter att ha vadat Njiravagasj inleddes tältnatt nr.2
Tisdag, dag 3: Problemlös sträcka till Guhkesvaggesbron där vi återigen tältade. Vädret var fortfarande kanon dock gjorde de många myggen tältningen & vandringen bitvis till ett helvete. Jag har aldrig upplevt det så här års och vi önskade oss sämre väder och något vind. Vi kunde inte njuta av det fina vädret, påklädda som vi var och sedan fly in i tältet för att undkomma myggen.
Onsdag, dag 4: Äntligen var det något molnigt och man anade att vädret skulle förändras. Från Guhkesvaggesbron gick vi över fjället Vuojnesvarasj (blev en liten topptur. Vi slog lägger någon kilometer innan Pielastugan.
Torsdag, dag 5: Nu var det rätt molnigt men sikten var fortfarande god och Tjågnårisjågas korsades via snöbryggan. Mahtujågås fick vadas utan större problem och så var vi snart framme vid Skarja. Vi tältade vid den fina tältplatsen. På kvällen kom regn och storm som varade även följande dag.
Fredag, dag 6: Vi bestämde oss för att ta en vilodag. Det fanns plötsligt en massa tält rund nödstugan som inte fanns när vi lade oss. Vi och ett sällskap av fyra tyskar killar trängdes i den lilla stugan och under dagen kom en tysk pappa med 35-kilo packning och sin 14-årige son med 29-kilo packning. De var på glatt humör och vi hade mycket roligt i stugan.
Jag fick ta emot ett nödanrop från polisen som letade efter ett österrikiskt par som verka inte hade kommit fram i tid. Nåväl ingen av oss verkade hade mött de. Man frågar ju inte direkt efter namn och nationalitet när man mötts på vägen. Hoppas de kom tillrätta i alla fall.
Lördag, dag 7: Dagen efter skulle vi iväg till Ruohtesvagge oavsett väder. På morgonen möttes vi av några vandrare som hade fått vänta tills tidigt på morgonen för att kunna ta sig över Mahtujågås som vi tyckte var enkelt för 2 dagar sedan. Kunde den svälla så fort? Jag träffade tysken från tåget (han som brände foten) och tyskan Anne som gick ensam genom Sarek. Hon hade startat från Skierfe och nu slog hon följe med oss genom Ruohtesvagge. Denna etapp var utan problem med några vad varav den över Smajljajåhkå var den jobbigaste från hela Sarekvandringen. Inget farligt men mycket kalt. Vattnet var något strid efter den ihållande regn. Strax efter vadet delade vi oss, Anne skulle över till Nijak och vi tältade vid Renvaktarstugan. Egentligen var det även varan tanke från början att ta stigen via Ahkka men vädret såg inte så lovande ut.
Söndag, dag 8: Nu gick vi i ett svep till Gisurisstugan och stannade där i 2 nätter.
Tisdag, dag 10: Nu hade vi några dagar kvar tills avfärden. Vädret blev bättre och bättre, Maritha och jag delade på oss. Jag tog stigen in mot Ahkka och tältade någonstans i höjd med sjön 699. Nu kom den första frostnatten och dessutom var det fullmåne. Jag frös jättemycket på natten, mitt liggunderlag hade fått punka (upptäckte det redan andra dagen av Sarekvandringen) men nu var det för kalt och i jämna mellanrum fick jag blåsa upp det.
Onsdag, dag 11: Det blev en underbar dag så som det ska vara vid den här årstiden, strålande sol och inga mygg. Jag tog en dagstur till toppen Rakkasoalgge med sikt mot sjön 964 eller? Sedan gick jag till Ahkkastugan där jag mötte Maritha igen.
Torsdag & Fredag, dag 12 och 13: Vi tog oss till Ritsem och på fredagen tog jag bussen till Salto där jag avrundade med en dagstur upp mot Lulep Gierkav och på kvällen med en 3-rätters middag.
Lördag den 5 september gick det hemåt igen. Jag träffade den tyska pappan med sonen igen. De hade äntligen kommit i mål efter ett något konstigt vägval med mycket strapatser.
Jag hoppas att jag inte tråkade ut er med berättelsen och ber om ursäkt för eventuella stavfel eller annat. Det finns ju språkpoliser på Utsidan…
Sammanfattningsvis var Sarekvandringen betydligt lättare än vad jag trodde med en del rätt tydliga stigar. Inte ens på Nordkalotten är stigarna så tydliga. Det förvånade mig också att det var så många vandrare vi mötte. Det blir säkert fler vandringar i Sarek men inte de närmaste åren.
Här kommer några bilder. De flesta Sareksvandrare känner nog igen bilderna. Den sista bilden är en sammanfogat bild där jag står på toppen av Rakkasoalgge och blickar ner mot en sjö. Dock vet jag inte riktig vilken sjö, kan det vara sjö 964? Någon som vet?
Mvh Veni
På tågresan upp från GBG delade jag liggvagn med en tysk som berättade en och annan skräckhistoria om Sarek bland annat där han själv trampade barfota på sitt gaskök. Han drog på sig skorna och tog sig snabbaste vägen via Basstavagge till Rimnin där han hämtades med helikopter. Skinnet hängde från foten…
Nåväl sådant skulle ändå inte hända oss. In i det sista var det oklart om Maritha som redan var i Salto skulle vandra med. En tidigare knäskada förvärrades under en dagstur hon tog rund omkring Salto. Jag satt redan på bussen till Salto när hennes meddelande nådde mig. Nu fanns det ingen återvända, jag var inställd på Sarekturen och skulle genomföra den även ensam. Jag sov över i Salto för att Maritha behövde fundera om hon skulle våga med sitt krassliga knä och för att lära känna varandra.
Söndagen den 23. Augusti startade åter med strålande väder och Maritha bestämde sig för att gå med dock skulle hon inte göra några toppturer. Vi tog oss till Pietsaures sameviste där vi tog båtskjuts till andra ändan av sjön. Dagens mål var att tälta någonstans mellan Slugga och Giehpes. Fanns det tid över så skulle jag upp på Sluggas topp. Den planen skingrades på grund av att jag var mycket trött efter den branta uppstigningen. Det fanns ingen stig att följa och den tunga packningen på omkring 21kg gjorde det inte lättare så här första dagen.
Jag förstådd inte hur det kunde bli 21kilo då jag investerade i en lättare ryggsäck och tält. Normalt sätt brukar jag ha en startvikt på 18kilo för 10-12dagar utan proviantering. Visst slinkade mot slutet en och annat onödigt ner och en GPS som egentligen aldrig behövdes. Jag tänkte nästa dag skulle jag vara utvilat och kunna genomföra toppturen.
Måndag, dag 2: Till varan överraskning nästa morgon hade vattenkällan sinat och vi fick ta oss ned så långt till nästan Sluggajåhka för att få vatten. Det var inte att tänka på att ta sig tillbaks till Slugga igen för att genomföra toppturen. Det fanns ju andra toppar också… Först när vi kom på stigen som sammanlöper från Suorva mötte vi en hel del vandrare. Efter att ha vadat Njiravagasj inleddes tältnatt nr.2
Tisdag, dag 3: Problemlös sträcka till Guhkesvaggesbron där vi återigen tältade. Vädret var fortfarande kanon dock gjorde de många myggen tältningen & vandringen bitvis till ett helvete. Jag har aldrig upplevt det så här års och vi önskade oss sämre väder och något vind. Vi kunde inte njuta av det fina vädret, påklädda som vi var och sedan fly in i tältet för att undkomma myggen.
Onsdag, dag 4: Äntligen var det något molnigt och man anade att vädret skulle förändras. Från Guhkesvaggesbron gick vi över fjället Vuojnesvarasj (blev en liten topptur. Vi slog lägger någon kilometer innan Pielastugan.
Torsdag, dag 5: Nu var det rätt molnigt men sikten var fortfarande god och Tjågnårisjågas korsades via snöbryggan. Mahtujågås fick vadas utan större problem och så var vi snart framme vid Skarja. Vi tältade vid den fina tältplatsen. På kvällen kom regn och storm som varade även följande dag.
Fredag, dag 6: Vi bestämde oss för att ta en vilodag. Det fanns plötsligt en massa tält rund nödstugan som inte fanns när vi lade oss. Vi och ett sällskap av fyra tyskar killar trängdes i den lilla stugan och under dagen kom en tysk pappa med 35-kilo packning och sin 14-årige son med 29-kilo packning. De var på glatt humör och vi hade mycket roligt i stugan.
Jag fick ta emot ett nödanrop från polisen som letade efter ett österrikiskt par som verka inte hade kommit fram i tid. Nåväl ingen av oss verkade hade mött de. Man frågar ju inte direkt efter namn och nationalitet när man mötts på vägen. Hoppas de kom tillrätta i alla fall.
Lördag, dag 7: Dagen efter skulle vi iväg till Ruohtesvagge oavsett väder. På morgonen möttes vi av några vandrare som hade fått vänta tills tidigt på morgonen för att kunna ta sig över Mahtujågås som vi tyckte var enkelt för 2 dagar sedan. Kunde den svälla så fort? Jag träffade tysken från tåget (han som brände foten) och tyskan Anne som gick ensam genom Sarek. Hon hade startat från Skierfe och nu slog hon följe med oss genom Ruohtesvagge. Denna etapp var utan problem med några vad varav den över Smajljajåhkå var den jobbigaste från hela Sarekvandringen. Inget farligt men mycket kalt. Vattnet var något strid efter den ihållande regn. Strax efter vadet delade vi oss, Anne skulle över till Nijak och vi tältade vid Renvaktarstugan. Egentligen var det även varan tanke från början att ta stigen via Ahkka men vädret såg inte så lovande ut.
Söndag, dag 8: Nu gick vi i ett svep till Gisurisstugan och stannade där i 2 nätter.
Tisdag, dag 10: Nu hade vi några dagar kvar tills avfärden. Vädret blev bättre och bättre, Maritha och jag delade på oss. Jag tog stigen in mot Ahkka och tältade någonstans i höjd med sjön 699. Nu kom den första frostnatten och dessutom var det fullmåne. Jag frös jättemycket på natten, mitt liggunderlag hade fått punka (upptäckte det redan andra dagen av Sarekvandringen) men nu var det för kalt och i jämna mellanrum fick jag blåsa upp det.
Onsdag, dag 11: Det blev en underbar dag så som det ska vara vid den här årstiden, strålande sol och inga mygg. Jag tog en dagstur till toppen Rakkasoalgge med sikt mot sjön 964 eller? Sedan gick jag till Ahkkastugan där jag mötte Maritha igen.
Torsdag & Fredag, dag 12 och 13: Vi tog oss till Ritsem och på fredagen tog jag bussen till Salto där jag avrundade med en dagstur upp mot Lulep Gierkav och på kvällen med en 3-rätters middag.
Lördag den 5 september gick det hemåt igen. Jag träffade den tyska pappan med sonen igen. De hade äntligen kommit i mål efter ett något konstigt vägval med mycket strapatser.
Jag hoppas att jag inte tråkade ut er med berättelsen och ber om ursäkt för eventuella stavfel eller annat. Det finns ju språkpoliser på Utsidan…
Sammanfattningsvis var Sarekvandringen betydligt lättare än vad jag trodde med en del rätt tydliga stigar. Inte ens på Nordkalotten är stigarna så tydliga. Det förvånade mig också att det var så många vandrare vi mötte. Det blir säkert fler vandringar i Sarek men inte de närmaste åren.
Här kommer några bilder. De flesta Sareksvandrare känner nog igen bilderna. Den sista bilden är en sammanfogat bild där jag står på toppen av Rakkasoalgge och blickar ner mot en sjö. Dock vet jag inte riktig vilken sjö, kan det vara sjö 964? Någon som vet?
Mvh Veni
