Har aldrig förstått hur man kan vilja byta till oväxlad
Det finns ett antal anledningar men för mig handlar det om att lättare hitta flytet. En oväxlad cykel går tystare (ingen kedja som skramlar), mindre som distraherar.
Med en oväxlad cykel behöver man inte planera sina växlingar (snart kommer den där backen, jag måste växla ner - eller oftare - vilken växel är mest effektiv genom det här tekniska partiet?), mindre som distraherar.
Med mindre som distraherar hamnar iaf. jag lättare i den där härliga känslan att man är ett med stigen.
Bor man sedan i ett ganska platt område, typ Stockholm/Hellas eller Uppsala/Lunsen är det lätt att hitta den optimala utväxlingskompromissen - för en kompromiss är det.
För mig i Ludvika är det inte lika enkelt, ofta får man kliva av och gå, vissa backar får man verkligen slita för att ta sig upp men det ger desto större känsla av att man klarat utmaningen.
En oväxlad cykel utan dämpare är dessutom svårare att cykla på tekniska stigar med, något jag gillar. Jag är helt ointresserad av pulsklocka men desto mer intresserad av att klara stenpartiet utan att sätta ned fötterna. När man klarat nästan alla utmaningar i sin närhet får man göra cykeln "sämre" för att göra cykelglädjen större.
Man blir i början väldigt förvånad hur mycket man klarar att cykla utan växlar och dämpare bara man lär sig utnyttja rörelseenergin för att ta sig över och förbi hinder. Något som verkligen kommer till användning när man sätter sig på den heldämpade cykeln med massa växlar igen.
Singelspeed är ett bra komplement och kan ge tillbaka glädjen och utmaningen till gamla stigar.
När det gäller Dirt (hopp på jordhögar där man sällan trampar), Trial (skutt på bakhjulet mellan hinder) eller Street (hopp och lek i stadens djungel) är SS ofta ett bättre alternativ.
Faktum är att tävlingsreglerna för Trial säger (sa?) att man ska ha växlar men ofta har man mekat dit så små drev som möjligt bredvid det man faktiskt använder, för att spara vikt.
Hälsar,
/Tobbe