Egenvård av lappsjuka?

Inför planeringen av sommarens solovandring tänkte jag ta upp i diskussion; hantering av lappsjuka.

Jag har inte jättestor erfarenhet av solovandring, kört en i dolomiterna och en i padjelanta, men en sak jag upptäckt är, att vid båda, har jag fått en viss släng av lappsjuka. Jag är övertygad om att andra inbitna solovandrare har fått sig en släng av detta vid något tillfälle och hittat lite lösningar på "egenvård".

Den stora fördelen med solovandring för mig är att jag kan sätta mitt eget tempo. Välja väg, gå och utforska saker jag ser, välja när jag vill ha vilodag osv. Solovandring för mig blir mer att vara i egen takt, inte följa någons/några tidtabeller. Jag har helt enkelt inte bråttom när jag vandrar, vilket det lätt blir med andra som ofta har nån tid att passa. Jag bokar i princip aldrig en returbiljett till fast datum, öppen biljett eller så det får bli när det blir.

Jag solovandrar inte för att "komma bort" från människor, dvs vandra på folktomma ställen. Anledningen att söka sig till sådana ställen skulle helt uteslutande bero på om det är fina naturupplevelser oberoende om det finns någon annan eller inte.

Då jag fått en släng lappsjuka kan det yttra sig i att man känner sig som den sista personen på planeten i någon avlägsen dal när åskan går, frustration att inte ha någon att "high-five":a när man upplever nått fantastisk (som när en havsörn landade i en fjällbjörk 10m från mig för att kolla in vem jag var) eller att man upptäcker att man pratar med sig själv lite som Tom Hanks i cast away.

Några saker som jag tänkte skulle bota detta är:

- Lite större tält som är mer än sovskydd. Unna sig ett kupol för två på strax över 2kg istället för mitt enmans på dryga kilot. Nått att bo in sig i lite utan att böja på huvudet lite när man sitter och ha duken strax ovan näsan när man ligger ner.
- Ta med bok att sällskapa med, kartan blir snart enformig efter ett par timmars läsande.
- Mata djur? Jag vart överlycklig när en nyfiken räv kolla in mitt läger en bra stund, utan matmuta dock. Kanske man kan locka till mer sällskap med muta?

Vad mer gör ni när lappsjukan sätter in? Är det den man har single malten till som folk brukar rekommendera att ta med?

Jag har varit ute mycket själv och i fjällen när man bor i tält så har jag haft ett 2-mans som ger lite extra utrymme. Men det bästa tycker jag är att ha en dagbok så man kan skriva ner sina tankar. Böcker om människor som varit på färd ensamma funkar ofta också bra. Men det är klart en kopp kaffe och lite single malt och en bra bok på kvällen liggande under stjärnorna och drömma sig bort då saknar jag sällan sällskap.

Hej!

Jag tror att det som människa och social varelse är väldigt svårt att inte någon gång få lappsjuka. Frågan är istället kanske om det är önskvärt att aldrig drabbas? Jag tycker att du beskriver solovandringen så som även jag upplever den, som en möjlighet att få göra allt man vill utan att behöva kompromissa eller göra avkall på något eget behov, och för mig är det iallafall det som ligger i den andra vågskålen när "det stora vemodet rullar in". Då kan jag alltså balansera lappsjukan med att jag faktiskt befinner mig på en plats jag har längtat till en hel vinter och gör något som jag bara älskar.

häpp / Filiokus

Intressant fråga ! Jag har oftast vandrat solo och känner precis tvärtom. Som solo söker jag mer kontakt med de jag träffar. Beror kanske på hur vardagslivet ser ut, jag har mycket kontakter som gör att jag verkligen uppskattar att få vara mig själv på vandring.

De gångerna jag vandrat själv är det ofta på platser där jag inte träffar så mycket annat folk. Har inte fått lappsjuka, kanske för att jag kör långa vandringsdagar så det inte är så mkt stillatid. Eller så är det personligt, osäker. Tror inte det har med tältet att göra för min del. En bok är iofs aldrig fel om man har en vilodag.

Dagbok

Personligen tycker jag att solovandring ger mig en större naturupplevelse än om jag vandrar med sällskap.
Jag tycker att jag har "fullt upp" hela tiden med persedelvård, matlagning,diska, studera kartan för nästa dags etapp, vårda min kropp/fötter, studera närområdet kring lägerplatsen, fotografera m.m.
Något som jag kan rekommendera är att skriva dagbok/minnesanteckningar. Innehållet kan vara allt man sett och upplevt under dagens etapp. Anteckningarna kan sedan vara bra att titta på inför planeringen av nästa tur. Tex. plus eller minus omdömen om utrustning, mat m.m. Vidare kan man anteckna ev namn på personer man mött, växter och djur man sett osv.

God tur!
Lars Östlin

Bob Probert sa:

Intressant fråga ! Jag har oftast vandrat solo och känner precis tvärtom. Som solo söker jag mer kontakt med de jag träffar. Beror kanske på hur vardagslivet ser ut, jag har mycket kontakter som gör att jag verkligen uppskattar att få vara mig själv på vandring.

Klicka för att se resterande...

Så för mig med. Solovandringarna är verkligen något jag ser fram mot, att inte möta andra på en vecka-10 dar är bara skönt som omväxling till det moderna livet .

...om jag upplevde det som jobbigt och tråkigt att inte kunna dela upplevelser med andra så skulle jag inte solovandra tror jag ...

//J

Fjällsjuka

Hållar med om att temat "lappsjuka" är intressant. Men ändo tror jag det är fel ord. Jag tycker fjällsjuka skulla vara bättre.
Men jag tycker de föregående skribenter fokuserer för mycket på att -sjukan är behovet att vandra ensam. Nog så mycket tycker jag det handlar om det här "långsamt och nära levande" (var det en bra svenskt översättning?) som en fjällvandring innebär som alternativ till vardagens stress och tillgång till alla bekvämligheter inkl internet, köpa nånting, njuta whiskey (om man behöver det) osv.

Som så många andra ‘populär-psykologiska’ termer är Lappsjuka ett svårt begrepp. Frågan är väl: om Lappsjuka egentligen existerar, eller om det är en konstruktion utav det moderna samhället?.
Det är ett begrepp som är populärt så att säga att röra sig med.
Antagligen är ämnet väldigt komplext.

Ursprungligen som jag förstått det, handlar det väl mer om ‘Lappar som längtar norrut’ till sin hemvist?

Sedan har det kommit att beteckna, motsatsen, alltså,. Då i en form av social isolering, i utsatt och extrem miljö. Där en individ lider utav en slags klaustrofobi och social kontaktlöshet. Om detta är bra eller dåligt, tja..?

Det ligger ju redan en värdering i begreppet ända ifrån tiden då man började med begreppet..
Att uthärda strapatser & svårigheter och allt som hör till, anses ofta som ‘baksidan’ utav ett så kallat ‘Hälsosamt Friluftsliv’. Ett Friluftsliv där allt förutsätts att vara klämkäckt, lönande och inte misslyckande. Därtill, där tilltron till Individens självkontroll är väldigt stor

I begreppet ‘Lappsjuka’ ligger alltså redan - om den läggs som värdering på en vandring,- en norm för vad som anses som normalt.
Man blir sjuk kort och gott. Man blir upphämtad av Fjällräddningshelikopter, Intagen på klinik, Alkoholiserad och i psykisk obalans. Hustrumisshandlare. Deppig och nere. Ensam och bekräftad som störd.

Begreppet myntades dessutom under en tid då klasser och samhällen förändrades och då den ‘Moderna Människan’ och den så kallade ‘Explorern’ trädde fram på scenen. Att ge sig ut på upptäcktsfärd var att gå emot strömmen. Ett sådant val var farligt, man skildes ifrån plats och rum. Alltså en reaktion emot industrialism och mekanisering.

Det finns alltså en ‘Lagomhet’ i begreppet, vilket kännetecknar mycket av friluftsliv.. Vi får inte vara ‘för’ isolerade som individ om vi utför expeditioner, och motsatsen heller- vi får inte umgås i alltför stora grupper heller. En norms beskrivs.
Spårar det ut på det ena eller andra sättet fungerar det ju inte.

Både samhälle och individ dömer Lappsjuka som en hälsofara.
I ett vulgärt ideal såsom det Moderna Reklamsamhället skapar, framstår säkert Lappsjukan som något som
kommer fortsätta väcka frågor.

Ett represivt och oroligt samhälle kan givetvis döma den Lappsjuke på olika sätt.
Psykisk ohälsa i sig är ju grund för längre sjukhusutredning, körkorts och tillståndsindragningar.
Men frånvaron i sig och läckagen till arbetsgivare etc leder oftast till arbetslöshet, missbruk och ett beroende av den lilla socialtjänst som finns kvar, efter det att man avyttrat sin/a HB-tält och 5000 kr jackor etc. Anslutning till nätet och utsidan ingår inte i alla kommuners basnormer.
Så innan oron över egenvalda solovandringen bland stora bergen och trollen, betänk pallar ni det eller kommer ni att drabbas av Lappsjukan och alla dess följder? Bara den förberedde överlever, ibland.

Egentligen är det ju ett icke-problem.. Gillar man inte att vandra solo så behöver man inte heller göra det.

Fördelarna med att vandra och resa ensam uppväger för det mesta nackdelarna (imho). Man kan göra allt i sin egen takt, gå dit man vill och är oftast mer mottaglig för intryck utifrån. Är man ute i naturen kommer man ofta närmre inpå djurliv också då man väsnas mindre (om man inte börjar prata med sig själv då dvs...).

LSA sa:

Egentligen är det ju ett icke-problem.. Gillar man inte att vandra solo så behöver man inte heller göra det.

Fördelarna med att vandra och resa ensam uppväger för det mesta nackdelarna (imho). Man kan göra allt i sin egen takt, gå dit man vill och är oftast mer mottaglig för intryck utifrån. Är man ute i naturen kommer man ofta närmre inpå djurliv också då man väsnas mindre (om man inte börjar prata med sig själv då dvs...).

Klicka för att se resterande...

Äsch, klart att det kan vara ett problem. Självklart är man inte tvingad att vandra (eller vad det nu är man vill göra) om man inte vill. Men lusten att vandra är kanske större än obehaget att göra det själv. Alltså måste man inse problemet o övervinna det.

Jag brukar använda kameran o dagboken som sällskap. När jag cyklar tycker jag även att cykeln är ett väldigt bra sällskap, den får vara med på alla (nästan iaf) foton istället för nån annan o den är dessutom en bra samtalspartner, .

När känslan av ensamhet blir stor tror jag att det är viktigt att göra nåt man tycker är kul, men för den delen inte ignorera ensamheten, att försöka se det som ett problem som ska övervinnas o när man väl gör det känna sig glad o stolt över det. Låta sig själv fundera över ensamheten en stund för att sedan göra nåt kul som gör att man glömmer den.