Effektiv stakåkning

Gammalt och nytt

thureb; sa:
Stavar är en styggelse
Thure

boe skates; sa:
sigvard; sa:
Det viktigaste är trots allt att folk åker. Inte hur de åker.
Ja, ut med så mycket okunnigt folk som möjligt på isarna. Alla kan, alla ska, inga kunskaper krävs.

Fascinerande att en diskussion om olika åkstilar kan utlösa såna här reaktioner: en tycker att stavåkning är en "styggelse", medan en annan tycks tycka att stavåkarna borde bort från isarna. Inte några sakliga diskussioner om resp åkstils för- och nackdelar, utan rent emotionella reaktioner.

Nåväl, sånt här förekommer inte bara inom skridskoåkning, utan även inom många andra mänskliga aktiviteter, där traditionalister reagerar negativt mot något som kan göra att aktiviteten kan utövas lättare på ett nytt sätt. Några exempel:

1. Karl Friedrich Gauss var en genial matematiker, så genial att han ibland kallats "matematikernas konung". Gauss hade en elev som hete Johann Encke. En dag upptäckte Encke att man med de logaritmtabeller som Briggs nyligen publicerats kunde förenkla numeriska beräkningar högst avsevärt: istället för att multiplicera kunde man addera (papper och penna var det enda räknehjälpmedlet på den tiden). Förtjust gick Encke till sin lärare Gauss och berättade om denna nya arbetssparande metod. Men hur reagerade Gauss? Han sa åt Encke strängt att man skulle inte känna glädje över något som tog arbetet ifrån en...

2. För att bli radioamatör har det länge krävts att man måste lära sig telegrafera, dvs kunna sända iväg signaler med morsealfabetet, och med hörseln ta emot dem. Telegrafiprovet har allmänt ansetts vara den svåraste delen av det som krävts för att bli radioamatör: sisådär 100 timmars koncentrerad träning krävs för att lära sig telegrafera i 60-takt (= 60 tecken per minus). Diskussionen om det vettiga i att kräva att alla radioamatörer lär sig telegrafi, inklusive de som sedan aldrig använder det, har gått höga, och givetvis har traditionalisterna skarpt motsatt sig avskaffandet av telegrafikravet. Nu är morsetelegrafi bara ett av många trafiksätt, men det råkar vara det trafiksätt där man med en given sändareffekt kan nå längst samt klara sig genom de kraftigaste störningarna: fungerar inget annat trafiksätt lyckas ofta telegrafin. Men tiden har arbetat mot de som velat ha kvar telegrafikravet: på 1970-talet infördes den tekniska licensen som gav rätt att sända på VHF och kortare våglängder utan att kunna telegrafi. Och på 1990-talet sänktes telegrafikraven: först från 40-80 tecken/minut till 40-60 tecken/minut, sedan till 25 tecken/minut, och till sist avskaffades telegrafikravet helt för ca 2 år sedan. Idag räcker det med att man lär sig radioteknik, elsäkerhet, trafiksätt och regler och bestämmelser för att få radioamatörcertifikat för alla banden. Inget prov i telegrafi krävs längre - trots det får den radioamatör som vill sedan sända även telegrafi. Den estetiska skönheten i en snyggt nycklad manuell telegrafisändning blir nog mer sällsynt i framtiden, och detta sörjer förstås traditionalisterna. Men tiden har definitivt sprungit ifrån kravet om telegrafifärdighet för att få bli radioamatör.

3. Sedan ungefär ett decennium har amatörastronomer kunnat skaffa sig s.k. goto-teleskop. Det är datorstyrda teleskop med en inbyggd databas över himmelsobjekt: efter några inledande justeringar så knappar man bara in namnet eller katalognumret på objektet, så riktar teleskopet automatiskt in sig på det och sedan är det bara att titta i okularet. Om objektet ligger under den lokala horisonten varnar teleskopet istället för att rikta in sig mot något som ändå inte kan ses. Om objektet är rörligt (solen, månen, planeterna) så innehåller den inbyggda datorn algoritmer för att beräkna var det finns just nu. På vissa av dessa teleskop kan man komplettera den inbyggda databasen med nyupptäckta objekt man är intresserad av (t.ex. novor eller kometer). Detta borde väl vara varje himmelsskådares dröm, eller? Mja, inte riktigt -- traditionella himmelsobservatörer rynkar ofta på näsan åt goto-teleskopen - de tycker att man inte har letat rätt på objektet "på riktigt" om man inte själv sökt sig fram till det bland alla bakgrundsstjärnorna. Och att man nu kan hitta en massa kul himmelsobjekt utan att ens behöva lära sig stjärnbilderna .... nääää ....


Det går en röd tråd genom dessa reaktioner: vissa som lärt sig något på ett äldre, lite svårare, sätt, rynkar ofta på näsan åt (eller reagerar ännu starkare än så mot) nyare och lättare sätt att utöva samma verksamhet. Varför? Är det nån slags avundsjuka för att detta nya och enklare sätt inte fanns tillgängligt då man själv en gång i tiden lärde sig det hela?
 
Re: Jämför med skidor...

skrinnare; sa:
Stavar är säkert bra som "reservkraft"

Just så! Skridskoskäret är så mycket effektivare att stakåkningen förblir en reserv som bara blir ett realistiskt alternativ när benen inte längre räcker till. Med undandtag för vältränade skidåkare kan jag inte tänka mig någon som ur transportsyfte skulle finna någon verklig nytta av att stakåka redan från början. (Att man kan stakåka för att engagera överkroppen ur träningssyfte är sen en annan sak)

Men av detta blir följden att kommentarer som "lär er åka istället för att staka" inte är riktigt relevanta, den som plockar fram stavarna har antagligen redan gjort allt den kunde just då. Benen är slut och det enda som åstadkoms vid en tvingad fortsättning är mjölksyra och inte utökad åkkapacitet.

Vem skulle komma på tanken att säga åt en cyklist att "lära sig trampa" istället för att växla så mycket?
 
Uppmaningen borde inte vara "Lär er åka skridskor istället."
Den borde vara "Lär er åka skridskor också."

Den som slentrianmässigt åker med stavar kommer ju aldrig lära sig att utnytja skridskorna effektivt. Risken är att han/hon fastnar i att åka utan stavar på samma sätt som med dom, med korta innerskär.


Fast det kanske är dags att gå tillbaka till trådrubriken? Borde vi (hopplösa traditionalister) lära oss att åka effektivt med stavar också?

Som sagt vet jag att jag personligen överlag åker fortare utan stavar än med. Jag förlorar mer med stavarna på med- och sidvindssträckorna än jag vinner i motvinden.

Men kanske beror det på att min stavteknik är dålig, på samma sätt som de stavbundnas skridskoteknik brister? (För övrigt är som sagt min skridskoteknik inte av den högre skolan heller)
 
Lättare sagt en gjort

Hej,

Jag skrinnar i bland utan och ibland med stavar.

Att lära sig "den rätta stilen att skrinna" har jag försökt leta länge här i forumen. Ni pratar mycket om dubbel-push, innerskär, uttreskär etc etc.

Kunde ngn. förklara den perfekta skären så att vi vanliga skrinnare kan få greppet om det också?

Mvh Simo
 
Re: Lättare sagt en gjort

Sundom Simo; sa:
Kunde ngn. förklara den perfekta skären så att vi vanliga skrinnare kan få greppet om det också?

Det är det som är problemet och som vi diskuterat tidigare i vinter. Långfärdsskridskoklubbarna (generellt, finns kanske undantag?) är för dåliga på att lära ut skridskoteknik. Det är svårt att förklara vad som är ett bra skär. Se tidigare trådar om åkteknik, där är det mesta diskuterat. En bild som kanske hjälper:

http://www.sssk.se/medlem/databas/bild/bild-v.asp?id=20000

-Palle
 
Jag kan väll tillägga att bland de som väljer att åka med stavar så ser jag som skidåkare att de skulle kunna göra mycket för att förbättra sin stavteknik också.

Mitt tips kvarstår, börja öva utan stavar och när skridskoskären sitter, öva med stavar i motvind för att hålla nere farten så att åkningen blir mer harmonisk. Det gäller också att finna hastigheten eller belastningen där man inte vinner mer på att använda stavar. I högre hastigheter är de bara onödig enegiförbrukning (kan ju vara ett ändåmål det med). Det ger både bra skridsko och stavteknik i längden.

I princip är det tre tekniker som en skridskoåkare kan ha nytta av (något förenklat):

Skjut ifrån med båda stavarna varje gång ena skridskon skär (välj själv höger eller vänster, det som passar bäst) och glid tillbaka på den andra. Med långa skär lämpar sig denna stil för lätta förhållanden, se skidåkare på platt mark. Med korta skär passar den för tyngre förhållanden under längre tid, som motvind. Se skidåkare i uppförsbacke. Observera att skären måste bli mycket långa för att tekniken ska vara effektiv på skridskor under lätta förhållanden.

En variant på ovanstående är att vänta flera skär innan stavarna används igen. Används under mycket lätta förhållanden. Nästa steg är att inte använda stavarna alls.

Dubbelstakning, skjut ifrån med båda stavarna både på höger och vänster skridsko. Används för att accellerera fort eller för att hålla hög hastighet med stort motstånd. Se på hur skidåkarna spurtar. Inte så användbart på skridskor, ger hög fart fort och kräver bra balans.
 
Glömde att tillägga att problemet med höga stavar oftast beror på att folk använder stavar vid hastigheter där de inte klarar av att hänga med med stavarna. Vid hastigheter där stavarna verkligen gör nytta så far de inte upp så högt. Testa själva eller se på TV.
 
Re: Gammalt och nytt

pausch; sa:
Det går en röd tråd genom dessa reaktioner: vissa som lärt sig något på ett äldre, lite svårare, sätt, rynkar ofta på näsan åt (eller reagerar ännu starkare än så mot) nyare och lättare sätt att utöva samma verksamhet. Varför? Är det nån slags avundsjuka för att detta nya och enklare sätt inte fanns tillgängligt då man själv en gång i tiden lärde sig det hela?

Är det OK att använda miniräknare direkt eller skall man först lära sig + - x /, huvudräkning och räkna på papper?

Själv har jag lärt mig på det gamla sättet (kalla mig gärna traditionallist) Personligen tycker jag att det hjälpt mig att situationsanpassat kunna byta mellan huvudräkning och räkning med miniräknare när förutsättningarena ändrats och vid olika matematiska problem. Jag ser dock fördelarna med båda.

Det har även hänt mig att miniräknaren gått sönder varvid jag tagit fram papper och pennan och då löst problem som mer datorbundna kamrater gått bet på.

Vid inlärning av integralkalkylering upplevde jag det även som att den grundläggande förståelse jag tillägnat mig genom mina basala studier av de fyra räknesätten var en förutsättning för att förstå mera komplicerade resonemang.

För övrigt tycker jag att huvudräkning är bra motion och att en väl utförd bevisföring är vackert.

Till vardags använder jag miniräknare.

V.S.V.

/Erik
[Ändrat av Berneflott 2006-03-06 kl 11:56]
 
Man ser ju folk med rätt korta stavar ibland.

Själv har jag Pikmakarns Turbomodell och med tre handtagslägen så kan jag ju erkänna att det översta läget använder jag bara sällan och då i hög hastighet.

Som någon påpekat är det nog så att jag vid forcerad åkning utan stavar får mjölksyra förr eller senare, och i det läget kan jag istället åka relativt snabbt med långa stavar och "skatingteknik". Då är det "bara" flåset som sätter stopp...
 
Re: Re: Gammalt och nytt

Berneflott; sa:
pausch; sa:
Det går en röd tråd genom dessa reaktioner: vissa som lärt sig något på ett äldre, lite svårare, sätt, rynkar ofta på näsan åt (eller reagerar ännu starkare än så mot) nyare och lättare sätt att utöva samma verksamhet. Varför? Är det nån slags avundsjuka för att detta nya och enklare sätt inte fanns tillgängligt då man själv en gång i tiden lärde sig det hela?

Är det OK att använda miniräknare direkt eller skall man först lära sig + - x /, huvudräkning och räkna på papper?

Själv har jag lärt mig på det gamla sättet (kalla mig gärna traditionallist) Personligen tycker jag att det hjälpt mig att situationsanpassat kunna byta mellan huvudräkning och räkning med miniräknare när förutsättningarena ändrats och vid olika matematiska problem. Jag ser dock fördelarna med båda.

Givetvis har man glädje av att kunna räkna även i huvudet, eller på papper. Men vad säger du åt den person som av någon anledning inte kunnat lära sig detta bra? Han kanske behöver räkna på något som har stor betydelse för honom (han kanske ska låna för att köpa hus, eller nåt liknande). Han litar inte på sina beräkningar i huvudet eller med penna+papper, för han vet av erfarenhet att det blir alldeles för ofta fel. Så han tar till miniräknaren och litar på den. Säger du åt honom att sluta räkna till dess han lärt sig räkna ordentligt utan miniräknare (och då givetvis även skjuta sitt husköp på framtiden)?

Det var ju lite i den stilen som vissa här diskuterade stakåkare -- en kallade den åkningen en "styggelse", medan en annan tydligt önskade stakåkarna bort från isarna.

Att informera om olika åkstilar och deras för- resp nackdelar är helt OK - men sedan är det faktiskt upp till varje åkare att själv välja åkstil och ambitionsnivå. Och de stilrena åkesteterna får finns sig i att alla inte väljer den stil de tycker är estetiskt mest tilltalande. Om dom tycker det är alltför plågsamt för deras åkestetiska finsmak att se stakåkare lite då och då, ja då får dom väl titta nån annanstans. Isarna är faktiskt öppna för alla -- det som avgör om man ska bege sig ut på isen eller inte är isförhållandena och ens iskunskap, inte vilken åkstil man har.

Det har även hänt mig att miniräknaren gått sönder varvid jag tagit fram papper och pennan och då löst problem som mer datorbundna kamrater gått bet på.

DÅ har du märkt att den gått sönder -- ibland kan dom gå sönder så dom verkar fungera men visar fel resultat. Eller du kanske knappade fel i hastigheten och då blir resultatet helt åt pepparn trots att räknaren i sign fungerar. Jovisst är det bra att i huvudet kunna göra överslagsberäkningar så man märker åtminstone grova fel, ingen diskussion om den saken. Men det är fortfarande inte en bra anledning att vilja bannlysa miniräknare för den som tycker sig vara för dålig på att räkna i huvudet eller på papper.

Vid inlärning av integralkalkylering upplevde jag det även som att den grundläggande förståelse jag tillägnat mig genom mina basala studier av de fyra räknesätten var en förutsättning för att förstå mera komplicerade resonemang.

Det finns en väg förbi detta också -- skaffa en aancerad miniräknare, som klarar av symbolisk integrering. Sådana finns.... :) ....fast å andra sidan brukar de som lär sig så mycket matte nog klara av grundläggande aritmetik ganska hyfsat.

För övrigt tycker jag att huvudräkning är bra motion och att en väl utförd bevisföring är vackert.

För dom som till vardags inte behöver ägna sig särklit mycket åt problemlösning kan förstås huvudräkning, korsord eller sudoku vara nyttig mental gymnastik. Det finns visst undersökningar som visar att t.ex. ahlzeimer kan bromsas upp av rejält med sådan aktivitet. Så visst är det bra om man regelbundet ägnar sig åt problemlösning -- av verkliga, eller konstruerade, problem. Ibland har det faktiskt hänt mig att jag roat mig med att beräkna en kvadratrot, eller en naturlig logaritm, med enbart penna och papper (dvs utan tabeller för dessa funktioner). Men nästan alltid tar jag till miniräknaren eller datorn för sådant. Att räkna i huvudet hexadecimalt (bas 16) har jag däremot haft nytta av ibland, även om det oftast bara handlat om addition.

Till vardags använder jag miniräknare.

V.S.V.

/Erik
[Ändrat av Berneflott 2006-03-06 kl 11:56]
 

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.