Vitt vatten och blek nos

Denna artikel var införd i Kontaktnätets Nyhetsbrev N:o 12 och jag tackar Jens Marklund för att jag får publicera den här på Utsidan också.

Har en havspaddlare något i forsen att göra? Mer specifikt, en havspaddlare som gillar att betrakta sig som paté-paddlare och livsnjutare, och som dessutom hunnit en bra bit in på sitt femte decennium, kan han ha något utbyte av att bli blöt och mörbultad av stenar? Jag har för egen räkning skickat ut mig själv som testpatrull.

Galningar och tysk techno

Forspaddling har varit mig helt främmande. Nog har jag tittat på TV-programmen jag också, ni vet där hjälmförsedda galningar till tonerna av tysk techno-musik (en intressant sak förresten, kan någon förklara varför det alltid spelas sådan till fors-filmer och varför de alla tycks vara klippta av en MTV-skadad spastiker?) slänger sig nedför vådliga vattenfall i löjligt små leksakskajaker. Men jag har sett programmen ungefär som jag sett "Arkiv X"; fascinerad av utomjordingarna men ganska glad att jag inte deltar.

Nu har de senaste åren lockat mig att prova på surf och sådant, vilket på ett övertydligt sätt har blottlagt en del luckor i min teknik (en vacker omskrivning av brutala vurpor och kalla bad). Jag har börjat betrakta forspaddlarnas överlägsna skicklighet med viss avundsjuka. Att paddla och komma med näsan uppåt även när vattnet är vitt och består mest av luft - hur gör dom egentligen? Kunde man rentav lära sig lite av det? Ha nytta av det i havsvågor? Kanske det till och med är kul? Kanske kan man lära sig tillräckligt för att göra turer i älvar med enklare forsar? I somras bestämde jag mig; jag tar en forskurs. Vännerna Annika och James på Kajaktiv i Dala Floda gav mig ett bra pris, så det var bara att slå till.

Rädd? Javisst, skitskraj. Att hamna under vatten stör mig inte, jag är van simmare, dykare och paddlare. Men stenarna, strömmens kraft, valsarna, allt det där. . . Jag är rejält rädd för forsar, och jag betraktar det som en rationell och befogad rädsla. Men man behöver ju inte låta rädslan bestämma allt. I själva verket var det nog ett av mina motiv för att gå kursen; att prova låta rädslan finnas fullt synlig, men inte låta den ta kommandot, utan ändå göra det jag var rädd för.

När jag kom till Dala Floda förstod jag genast varför Annika och James etablerat sig där. Västerdalälven är ju full av forsar, lämpliga för paddling i olika svårighetsgrader. Kajaktivs anläggning ligger vid en f.d. kvarn, med bra träningsforsar nästan inne på gården. På kvällen somnar man bokstavligen till forsens brus. Det kunde inte vara bättre.

Övningarna började med "wet exit" och stävräddning i slackt vatten. Meningen var förstås att försäkra deltagarna och ledarna om att alla kunde gå runt och ta sig ut utan att drabbas av panik. Övningen pågick tills alla deltagare kunde hänga en stund under sina kajaker, och göra tre dunkningar (signalen för "Kom och stävrädda mig") med visst lugn. De flesta tog tillfället i akt att verkligen gnugga in stävräddningen, som ju med en lättsvängd forskajak är mycket lättare än med havskajak.

Övning två, paddelteknik och girar, bjöd på en obehaglig överraskning: När man girar med forskajaker, ska de kantas inåt giren, inte utåt. Och mötande strömkanter ska man kanta från , inte in emot, som en havspaddlare gör med vågor. Det blev till att göra våld på de invanda reflexerna. En forskajak välter ganska omedelbart om man girar och kantar utåt, och en mötande strömkant kan inte tillåtas få grepp om kajakens reling. Jag gjorde senare under kursen misstaget att gå ur strömmen och in i bakvattnet utan rätt kantning - hoppsan, där låg jag direkt, med näsan nedåt. Till allmänhetens förnöjelse.

Efter en sim-övning (visste ni att i fors simmar man på rygg, med fötterna vid ytan och riktade nedströms?) bar det ut i forsarna, med stegrande svårighetsgrad, allt eftersom deltagarna blev duktigare. Under veckan utvecklades vi riktigt bra, om jag får säga det själv. Till stor del förstås tack vare våra instruktörer Sofie, Johan och James. De var fantastiska! Skickliga paddlare men framför allt duktiga på att med stort lugn och god pedagogik leda gruppen. Om man första dagen visat mig var vi skulle paddla sista dagen, hade jag åkt hem direkt!

Det mest lärorika med hela veckan, var att ständigt tvingas jobba för balansen. I havskajaken sitter man ju för det mesta rätt lugnt, bara då och då måste man kompensera vågor och andra krafter. Kajaken gör jobbet. I forsen är det som om någon hela tiden försöker välta dig. Det förhåller sig ungefär som skillnaden mellan långfärdsskidor och puckelpist. Det var väldigt bra träning, man lärde sig snart att inte ge upp utan att paddla på och försöka vinna tillbaka balansen. Ibland gick det, ibland gick det inte alls. . .

Då fick man träna rollar och höga stöttningar. Många rollar och stöttningar, och detta var väl den andra stora poängen med forskursen. Även en ambitiös dag gör jag knappast mer än ett par rollar i havskajaken, och det kan gå långt mellan de ambitiösa dagarna. Här tvingades jag ibland göra 20 höga stöttningar/rollar på en kvart, därtill få motstånd i form av att vattnet rullade åt andra hållet, paddeln fastnade i stenar osv. Min teknik i detta avseende förbättrades dramatiskt på bara ett par dagar, det var rena aha-upplevelsen.

En viktig faktor i denna förbättring är det faktum att forskajaker är så väldigt lätta att rolla. Man behöver inte göra mer än halvt rätt, så kommer man ändå upp. Det ger möjlighet att i lugn och ro finslipa tekniken, prova på andra grepp och vinklar - och det är mycket fruktbart. När man sedan sätter sig i havskajaken är stor del av tekniken intränad till reflex, och det känns plötsligt som en barnlek att rolla upp.

"Re-entry and roll" är inget som forspaddlare tillämpar, eftersom det blir så pass mycket vatten i deras öppna kajaker. Men när den vanliga rollen sitter bra, är det ju inte särskilt märkvärdigt att i havskajaken träna "re-entry and roll". Min färdighet i denna räddningsteknik har också förbättrats drastiskt denna sommar, och det är till stor del forspaddlandets förtjänst.

Jo, det var sanslöst kul. Särskilt slalombanan, som gick i en ganska lätt fors, men som krävde mycket teknik i paddlandet. Och på slutet tog James oss med på en lekfull paddling i Fänforsen, genom den s.k. Tvättmaskinen och ett 2 meters fritt fall - det var väldigt skoj. Samtidigt måste jag säga att jag tyckte det var mycket obehagligt med alla stenar (som dunkade mig i huvudet när jag låg åt fel håll), rädslan förblev stark fast allt gick bra. Jag kommer knappast att ägna mig åt forspaddling framöver, i alla fall inte i dess vildare former. Säkerheten var väl tillgodosedd under kursen (högsta poäng till Kajaktiv för deras säkerhetstänkande), ändå tror jag det får vara för mig. Vilket ju är en intressant lärdom, det också.

Till syvende och sist fyllde kursen sitt syfte för mig. Jag lärde mig massor och hade skoj. Jag kommer helt säkert att göra turer i älvar/åar med enklare forspartier. Och jag köpte en forskajak, för teknikträning, surfning och andra vattenlekar. Jag kan verkligen rekommendera forspaddling till alla havspaddlare, som vill vidga sitt kunnande på ett roligt sätt.