Bloggar > Trail Stories

Trail Stories

Äventyrslöpning på stigar, leder och stiglös vildmark bland fjäll och berg. Alltid med lätt packning!

Tivedens nationalpark – mars 2020

Så var årets tredje besök i Tivedens nationalpark genomfört. Blev lite av en chockartad start. Hade hoppats på en snöklädd nationalpark under något av besöken i januari eller februari men så blev det inte förutom några timmars snöfall i januari. Snö som snabbt smälte undan. Nåväl, tog 12-tåget från Eskilstuna på torsdagen den 12 mars med Laxå som mål. Gråmulet och regn. Men efter Örebro var det som att åka in i en nordlig vit klimatzon. Ymnig snöyra och ett fullständigt vitt landskap. Snacka kontrast. Väl i Laxå hade jag en timma tillgodo innan bussen till Sannerud (Tived kyrka) skulle avgå. Passade på att äta en rejäl lunch och det blev till att klafsa fram genom ett decimetertjockt täcke av blötsnö. Smaklös slush. Jaha, detta var ju lite otippat och vårkänslorna kom av sig. Nåja, bara gilla läget och hålla humöret uppe.

03b

Steg på buss 761 strax efter tre. Det snöade i alla fall inte. Dagens andra överraskning gjorde entré 50 minuter senare någon kilometer innan den lilla byn Sannerud. Plötsligt var det knappt någon snö alls utan mest spridda fläckar med snö. Kände mig lättad och glad. Har ingenting emot snö, lätt pudersnö, men i slabbig blötsnö ser jag ingen som helst glädje. Steg av och gjorde ett besök i den mysiga Tiveds Lanthandel som drivs av Maria och Joacim, som gav upp livet i Stockholm och slog ner bopålarna i Sannerud hösten 2017. Jag hade hoppats på en kopp finkaffe eftersom de har Tivedens kafferosteri som närmaste granne men Maria kunde tyvärr inte tillgodose mitt behov. Hon berättade dock att kafferosteriet skulle hålla öppet alla dagar över påsken. Glädjande eftersom jag kommer att besöka nationalparken 4-5 dagar över påsk och blir det nog ett par besök hos både lanthandeln och kafferosteriet.

Tackade för mig och satte av på kyrkstigen mot Tivedstorp. Blött. Vissa partier av stigen var mer att likna vid en bäck. Bara att ge upp primadonnatrippandet och köra på. Blev rätt kall om fötterna första kilometerna trots seaskinz på fötterna. Kylig luft. Nära nollan. Och blåsigt. Skönt att komma fram till Käringaudden. Slå upp tält, såga upp ved och tända en skön brasa. Ta en kopp kaffe och blicka ut över Stora Trehörningen. Långt ifrån rådande Corona-hysteri.Karta-start03c03d
03e

Fortsatt utforskning av östra delen
Vaknade i gryningen. En spelande morkulla passerade över Käringaudden några gånger. Första för i år. Ett tunt duggregn kom och gick. Trehörningen låg nästan blank. Steg upp, gjorde upp eld och ordnade med frukost. Årets första bofink mellanlandade för en stund på udden. Drog på smilbanden. Kalla vindbyar från nordost. Duggregn som övergick i fin kornsnö. Packade ihop och avnjöt en (tredje) sista kopp kaffe. Inte bråttom någonstans.

03f

Utforskandet i nationalparkens östra del under februaribesöket gav sannerligen mersmak. Då var det blåsigt som attan medan prognosen för detta besök antydde måttliga vindar men kalla nätter. Har ju en förhoppning om att kanske höra ugglor och lodjur eller varg för den delen. För de två senare krävs förstås en stor portion tur. Hursom, jag tog (som vanligt) stigen över den läckra Tärnekullen. Ett spillkråkepar bjöd på hela sin ljudliga repertoar och drog till med några trumvirvlar. Plötsligt tyckte jag mig höra en visslande sparvuggla, men tyvärr för få gånger och alltför avlägset för att vara helt säker. Stod kvar i den lämpliga biotopen i tio minuter och lyssnade. Ingen sparvuggla hördes. Fortsatte min färd. Gjorde några nya avstickare vid Vitsandstärnarna. Inte min grej att fastna i gamla fotspår. Stiglös vandring och löpning är ljuvligt. Passerade Junker jägares sten och målet var sedan Kölnavattnet och Bergslagsleden söderut för att ta mig in i den östra delen av nationalparken och fortsätta att utforska detta orörda och stiglösa område av fantastisk natur. Stötte en biffig tjäderhöna.

03ff03g03h03i

Rätt spännande att färdas i stiglös gammelskog med bara ungefärlig riktning mot Tivedsdalen, inte planlöst men bara låta terrängen diktera färden. Kom ut på den gamla fina skogsvägen i dalen och testade en skogsväg som följde parkgränsen till Prästmossen och därifrån återigen stiglöst västerut mot Tivedsdalen. Uppe på den läckra bergryggen längs med dalgången hittade jag en fantastisk plats som jag på en gång bara kände: ”Wow, här ska jag sova inatt!” Memorerade platsen och omgivningen längs den relativt branta nerfarten. Blev ett besök till Takstenen medan molnen skingrades. Kollade in lummer längs skogsvägen, summerade tre arter. Upplevde sedan den nordsydliga höjdryggen öster om dalgången med målet att att ta mig till den läckra platsen för mitt tänkta nattläger. Vilken kväll. Klarblå himmel och solnedgång. Kyligt. Fantastisk stjärnhimmel. Fler och fler stjärnor, konstellationer och stjärnhopar allteftersom himlen mörknade. Och så den intensivt klara aftonstjärnan i väst. Finns det något mer rogivande? Mer svindlande…

03j03k03l03m03n

Vaknade i gryningen. Svinkallt utanför säcken. Säkert åtta minus. Låg och drog mig. Lyssnade på de fåglar som är långt mer tuffare än jag: spillkråkor, någon nötskrika, ett par nötkråkor med sitt karaktäristiska läte, sprudlande tofsmesar och en härligt ljudlig korp som kom svepande längs med bergryggen. Steg slutligen upp när solen gjort sitt intåg på riktigt. Trailskorna frusna till sten och vattnet i flaskorna stela av is. Hade dock nära till bäcken för frukostbestyren. När solen höjt sig ytterligare och jag mätt njöt av andra koppen kaffe hördes så det ljuvliga ljudet av spelande orrar på avstånd. Sådant värmer själen.

Lördagen bjöd på fantastiskt väder med klarblå himmel och knappt en vindpust. Fortsatte min färd genom skogarna mellan Tivedsdalen och Bergslagsleden. Vackert men krävande. Tog sedan en tur in i den mer civiliserade västra delen för att få springa på lite stigar. Tog mina favoriter Trollkyrkorundan och Oxögabergsrundan. Vid huvudentrén var det byst med folk. Kul att folk ger sig ut i naturen. Och riktigt kul att möta så många hundar. Lyckliga hundar, stora som små. Men sedan var det skönt att åter få vika av in i den östra delen. Stiglös enskildhet. Storesjön var en ny bekantskap och i den låg ett krickpar. Årets första för mig. Vackert varmt släpljus. Mmm, där ska jag sova en natt i påsk, men för denna gång var målet att sova under Takstenen. Och det blev en fin kväll. Helt vindstilla. Knappt ett ljud. Gled iväg till sömnens domäner medan sval luft slickade mitt ansikte.

03o03p03q03r03s03t03u03uu03v03w03x03y

Söndag morgon var inte alls lika brutalt kall som gårdagen. Fick uppleva soluppgången innan det mulnade på söderifrån. Efter frukosten bar det av västerut mot Bergslagsleden. Tog en sydligare rutt jämfört med den i februari. Och vilket avsked det blev i detta härliga sprickdalslandskap. Jag har liknat det vid en dragspelsbälg, en jättelik bälg, men dessa bergryggar liknar mest valryggar i luftig tallskog och däremellan surdråg och fina skvattrammyrar eller skogsängar som jag föredrar att kalla dem. När jag svettig kom upp på en av dessa ryggar satt så en grann tjädertupp i en tall rakt framför mig i ögonhöjd. För några sekunder var vi lika förvånade båda två innan den slog ut vingarna och gled iväg genom den murriga dalgången. En slags inverterad miniorgasm.

03z03zz03zzz

Väl ute på Bergslagsleden valde jag att promenera till Stenkällegården och Sörhamn. Meningslöst att springa då jag bara skulle få vänta ännu längre på bussen. Det blåste hårt och kallt. Och det blåste rätt in i det vanligtvis mysiga vindskyddet vid Vätterns strand i Sörhamn. Det var skönt att få stiga på en varm buss. Bara jag och ännu en passagerare. Välkommen tillbaka till Coronaland tycktes luften och de tomma sätena ljudlöst förmedla.

Karta_oversikt03zzzz

Fåglar och djur
Totalt noterades 40 fågelarter. Under lördagen stöttes tre tjädertuppar och vistelsens samtliga tjädrar observerades i östra delen. Under lördagen passerade flera flockar med ljudliga tranor norrut liksom drillande sånglärkor. Sångsvanar hördes och några par rastade i Stora Trehörningen. En maffig duvhökshona sågs fint i östra delen. Det var väldigt länge sedan jag hörde hoande skogsduva så det var trevligt att få höra två individer nära Takstenen. Sjungande kol- och dubbeltrastar förgyllde liksom årets första bofink som trevande sjöng upp sig. Även årets första hämplingar noterades. Annars inget anmärkningsvärt i fågelväg. Några ekorrar höll låda och gammal vargspillning hittades på några platser.

Något om utrustningen
Testade den nyinköpta och nymoddade ryggan Osprey Talon 33 L som är tänkt för framtida löpäventyr, nu närmast Bohusleden på 6 dagar. Stabilare ryggstycke jämfört med min betydligt lättare OMM 32 L. Den bjöd inte på samma wow-upplevelse som Osprey Talon 44 L. Vi får se vad det blir. Första natten använde jag Six Moon Designs Gatewood Cape som ”tält”. Övriga två nätter under bar himmel, nå, en natt under stjärnhimmel och en under mäktigt stentak. Sovsystemet bestod av markskydd i form av tillklippt tyvek, 70 cm tunn cellplast, Sea to Summit UL uppblåsbart isolerande liggunderlag, dunsäcken Sea to Summit Spark III och sovsäcksöverdrag från Fjällmark. Enkelt och avskalat.

rygga

Nu närmast väntar en blandning av socialt löpäventyr på Tunaberghalvön och ejdersträck med gamla vänner på Öland innan det är dags för ett långt påskäventyr i Tivedens nationalpark, ja, om inte Corona stänger ner hela landet, men det löser sig.

På återseende…

Arkiv för Tivedens nationalpark 2020:
Story från januari>>
Story från februari>>

Postat 2020-03-17 19:04 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

En utesovares dagbok – februari

2002a
Så har februari passerat och ytterligare 27 nätter i det fria kan adderas till de 26 i januari. Inget revolutionerande under himlen mer än att koltrastens sång nu ger ton åt gryningen. Februari blev vädermässigt som januari, milt och snöfritt, trodde jag in i det sista men tidigt på morgonen den 27:e vaknade jag av att små flingor kittlade i ansiktet. De avslutande dagarna i februari bjöd således på ett vackert vitt täcke och var också de kallaste på hela månaden. Inga osköna vindskydd i februari men desto fler nätter under bar himmel. En del experimenterande med olika sovsäckskombinationer. Läst några nya böcker och en avhandling ackompanjerad av vindens sus. Egentligen skiljer sig mitt liv inte så mycket från ditt, sett i stort, mer än att jag har lite längre till min säng än du, 1700 meter närmare bestämt. Men vilket sovrum har inte jag? Vindens sus, stjärnhimmel och långa höga tallar som sträcker sig mot himlen, vajande och viskande i vinden. Eller sövande regn mot tältduken. Kattugglan som hoar en bit bort och räven som skäller. Det ljuvliga med att ta sovmorgon och vakna upp till ljuden i gryende skog. Korparnas rop som ekar, gärdsmygens höga exalterade sång, någon överflygande gulsparv, en smackande ekorre i en övrigt naturlig tystnad. Tänk så enkelt, att med så enkla medel kunna sova otroligt gott och känna mig stark och utsövd när jag vaknar. Glädje och sinnesro.

Summerar månaden med en natt inomhus hos vännerna på Krampan gård och en hemma hos mamma på min födelsedag. Resterande 27 nätter utomhus fördelar sig på 17 i tält och 10 under bar himmel. Fastighetsskötaren och jag har väl mer eller mindre konstaterat att det är husets ventilationssystem som skapar det lågfrekventa ljudet men var i systemet ljudet uppstår är fortfarande oklart. Det har faktiskt blivit aningen bättre efter diverse justeringar. Det är tack och lov inte konstant. Jag låter tiden utvisa vad som sker men att bara vänta, nä, det gör jag inte. Jag har slängt ut en del krokar om att hyra ett litet hus i närheten av Eskilstuna eller Torshälla. Jag har ingen brådska och jag känner bara att detta med att sova ute blir alltmer en naturlig del i mitt liv. Inget exceptionellt. Och jag slås av insikten i denna min numera dagliga rutin: ”Vad ska jag skriva om de resterande tio månaderna? Jag sover ju mest av allt.” Mina dagboksnoteringar blir alltmer sparsmakade eller snarare, jag noterar enbart det som avviker eller känns nämnvärt.

2002b

En sak är dock uppenbar: Det bär mig emot att sova hemma i min säng. Åkte på en mindre förkylning helgen 15/16 februari och stannade hemma från jobbet måndag och tisdag. Var allmänt ämlig och frussen på måndag kväll. Kröp ner i sängen och läste. Släckte lampan vid tiosnåret. Trots öppen balkongdörr kändes luften liksom stillastående. Fyra väggar och tak av betong. Längtade efter vindens sus och den fläktande svala luften mot ansikten. En halvtimma senare var jag på väg till min glänta i Torshargskogen. Är nog på väg mot ett liv som kronisk utesovare. Ja, varför inte? Drömmarna är desamma. Men varje kväll och natt ute är inte den andra lik. Hur ser väderprognosen ut? Tält eller sovsäck under bar himmel? Enkel- eller dubbelsäck? Jag får en en skön promenad både kväll och morgon. Jag behöver inte ens stiga upp och gå toaletten för den obligatoriska nattpissen, nä, i tältet ställer jag mig bara på knä, kavlar ner sovsäcken och plockar fram min pissflaska. Jag har till och med skrivit ”KISS”, stort och svart, på flaskan eftersom jag har flera flaskor av samma modell. En bra pissflaska från OMM.

2002h

Inte för att jag bryr mig, men det är ändå lite intressant att höra vänners och arbetskollegors reaktioner när de spontant undrar om jag fått ordning på ljudet i baslägret, förlåt, lägenheten. Berättar hellre om stjärnhimmel och något möte med räv men blir avbruten ”Men Niklas, du kan ju inte ha det så här!” Kan jag inte? Varför inte då? Medan å andra sidan vandrande vänner spontant utbrister ”Fasen vad härligt Niklas!” Är jag olycklig? Nä, tvärtom, känner jag mig på något sätt lyckligt lottad. Jag har mitt basläger med stor balkong i söderläge, ingen granne ovanpå, billig hyra och sjuttonhundra meter till mitt sovrum med svajande pelare av tall och oändligt himlavalv. Fråga de i Idlib, flyktingarna i al-Hol eller de i Moria på Lesvos eller våra bostadslösa uteliggare om det är synd om mig. För min del, det kommer att lösa sig och faktum är att jag är tacksam över ljudet i fastigheten, som bjöd på en oväntad förändring. Som att hitta tillbaka till en länge bortglömd stig jag vandrat som ung. Att glädjas och förundras av det enkla i vardagen, om natten.

2002k 2002rr

Under bar underbar himmel
Att sova utomhus, i naturen i tält eller under ett tarp, är ljuvligt, ja, underbart, men att sova under bar himmel är något alldeles särskilt. Avskalat och primitivt. Jag får nog summera 4-5 år innan jag kommer upp i samma antal nätter utomhus som de tre senaste månaderna och antalet nätter under bar himmel de senaste åren kan räknas på en hand. Tält med sitt skydd, ytter- och innertält, tak, väggar och golv utgör självklart en trygghet om än i sin tunnaste minimalistiska form. Men att sova under bar himmel i en sovsäck på liggunderlag är en skönt pirrig upplevelse av potentiell utsatthet. Som att sova i överslafen i en våningssäng, men utan skyddsräcken. Men hur ofta händer det att du ens ramlar ur din normalhöga säng? Allt sitter i huvudet. De sabeltandade tigrarnas era är förbi och vildsvinen i trakten har ännu inte utvecklat en smak för kortisolmarinerat människokött.

2002d2002e

Att som nu i februari ligga i sovsäcken i Torsharg, Marvikarna eller Tivedens nationalpark och följa de långsmala tallarnas stammar upp mot himlen är rogivande. Kanske svajar de en aning i vinden. Kanske försvinner tallkronorna mot en djupsvart himmel med gnistrande stjärnor. Eller så avtecknar de sig mot en vagt ljus molnig himmel, som luddiga tusch-bollar på kinesiskt rispapper. Jag tänker i bilder och i natten, särskilt med lite månljus, ser de långa smala tallarna i min glänta i Torshargskogen ut som jättelika penslar som skjutit upp ur jorden. Och där nere på marken, i en liten skog, strax utanför Torshälla, nära Mälaren, i Sörmland i landet Sverige, som tillhör Europa på en rund planet som kallas Jorden ligger jag, en av 7,7 miljarder människor. Blickar upp mot stjärnhimlen och förstår någonstans i hjärnan att jorden sannolikt bara är som ett plankton i världshaven. Vidunderligt och svindlande. Det går inte att formulera. Jag är och samtidigt inte. En blinkning. Ett andetag.

2002j

Torgeby i Naturmorgon
Kan rekommendera inslaget om att sova ute mitt i vintern med Markus Torgeby i P1:s Naturmorgon från 8 februari. Jag gillar verkligen Markus och Frida Torgebys bok Sova ute på flera plan men jag tycker att Markus verkligen lyckas förmedla detta med att sova ute ypperligt i Naturmorgon. De flesta känner förmodligen till att han till och från bodde i en kåta under drygt fyra år i Jämtland för snart 20 år sedan, vilket han berättar om i sin bok Löparens hjärta från 2015. Även om han har familj och hus i Undersåker har han aldrig släppt detta med att sova ute, även med familjen sin. Jag förstår varför. Han inspirerar andra att våga ta steget samtidigt som han avdramatiserar hela grejen och ger en del enkla tips utan att krångla till det. Att bygga en relation med naturen. Livet i kåtan blev längre än han tänkt och jag återger Markus ord i inslaget: ”Sen att det blev fyra år var ju för att det var så himla härligt! Det var ju helt grymt. Tänk att vakna utvilad varje dag, bara känna sig skitstark och aldrig vara sjuk. Aldrig vara trött. Det var ju helt episkt.” Lyssna själva på inslaget. Unna dig 12 inspirerande och glädjefulla minuter via SR Play (69 minuter in i podversion) eller via webben (78 minuter in i programmet).

2002r

Hört och sett
Jag har lagt märke till att träden kring gläntan på höjden i Torshargskogen gnisslar, knarrar och knirrar mer i viss vindriktning och förstås beroende på vindstyrka. Det har blåst mycket i februari. Hade hoppats på att få höra ugglor, kanske lodjur eller varg under min helg i Tivedens nationalpark men den förhoppningen blåste åt fanders. Bättre lycka nästa gång. Annars är det vanligen kattuggla jag hör om kvällarna och ibland någon räv. Morgonen den 27:e hade en räv lämnat sina avtryck i snön någon meter från tältet. Annars är det februari månads sista morgon jag minns klarast med genuin glädje. Solens gryningsljus, turkosblå himmel, minusgrader, snö och vintrig älvdans och det visuella tonsattes av årets första dubbeltrast och dess vemodiga toner, sjungande fåglar såsom koltrast, gulsparv, nötväcka, grönsiska, blåmes och talgoxe, årets första hoande ringduva och det glada nästan hånfulla ropet från en avlägsen gröngöling, ja, allt detta under min promenad från nattlägret i Torshargskogen hem till baslägret.

2002v2002o

Men allt är ju inte frid och fröjd med romantiskt gnistrande filter i en utesovares liv. Kvällen den 14:e var stjärnklar och ljuvligt stilla i Torshargskogen men vid tio på kvällen kom ett sportflygplan och körde någon slags loop över Solvik-Torshälla-Sundbyholm. I två timmar! Hade jag haft tillgång till en målsökande robot hade jag sannolikt avfyrat den, men lyckligtvis, för piloten, hade jag inte tillgång till en sådan.

2002q

Läst i tältet
Månadens mest läsvärda är utan tvekan Bin och människor av Lotte Möller. Jag är normalt allergisk mot författare som gödslar sina verk med citat. Men det inledande citatet av Thoreau i Bin och människor är bara så fantastiskt vackert: ”Att sköta bin är som att styra solstrålar”. Sug på den. En bok jag varmt rekommenderar för att låta sig förundras. Och då kommer vi osökt in på boken Shinrin yoku av japanen Yoshifumi Miyazaki. Enligt forskare vid University of California i USA, släpper vi tankarna på våra personliga problem när vi upplever förundran. Förundran gör också att vi samarbetar bättre och knyter an till andra. Shinrin yoku betyder skogsbad och boken är ett rogivande verk med inbjudande stillsamma fotografier och har likheter med Torgebys Sova ute. Min stora behållning av boken Frisk utan flum är det evidensbaserade innehållet som presenteras pedagogiskt och framför allt i tryckt form förstå hur otroligt fantastisk vår kropp (och själ) är, så otroligt extremt komplex att inte ens vetenskapen vet hur allting hänger ihop och fungerar i vår boning, som kallas kropp. Författarna Maria Ahlsén och Jessica Norrbom lyckas göra vetenskap läsvärd och inspirerande.

bocker

Något om utrustningen
Min gamla Cravan Arctic är mig kär. Den har en särskild doft som väcker minnen från forna äventyr. En doft jag inte vill tvätta bort. Enda nackdelen är att den är lite för rymlig för min smala kropp, vilket gör att det ibland bildas kalla luftfickor men de nätter prognosen pekar mot fyra fem minus och neråt har jag kört med min snäva Spark 2:a (Sea to Summit) inuti Caravanen. Ljuvligt. Kungligt. Under mitt besök i Tivedens nationalpark använde jag min Spark 3:a och eftersom jag testade en ny ryggsäck på 44 liter stoppade jag ner diverse utrustning som utfyllnad, bland annat min nyinköpta tunna syntetsäck för korta sommaräventyr, som i Tiveden fick fungera som extra täcke. Annars är det de vanliga liggunderlagen och TarpTent-tältet och har använt ett Terra Nova footprint när jag sovit under bar himmel. Slutligen köpte jag en fantastiskt skön Wellpur-kudde för mina nätter i Torshargskogen. Tänk så mycket en liten skön kudde kan göra för sömnen. Kungen av Torsharg.

2002t

Vad ser jag fram emot i mars?
Fler nätter under bar himmel, när vädret tillåter. Fågelsång i gryningen. Längtar efter tjäderklockan, min rödbröstade älskling med sin ljuvligt porlande sång. Lyssna efter lodjur och ugglor i Tiveden den 13-15 mars.

Ha en skön marsvår på er!

Niklas

Inlägg från en utesovares dagbok:
Januari >>
Mars >>

2002w

Postat 2020-03-05 17:29 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

 

Logga in

Tips!