För första gången i mitt liv anlitade jag en Svensk researrangör för att bestiga ett berg. Eftersom jag skulle resa som singel (min andra hälft är inte intresserat av sådana äventyr) och är lite till åren kommen med diverse krämpor ville jag vara på den säkra sidan. Jag kollade rund på diverse researrangörer och valde sedan en arrangör vars koncept med annorlunda färdvägar (mindre turistiska) till målet tilltalade mig.
Innan jag bestämde mig för gott berättade jag via mail för huvudansvarige om hur jag fungerar när jag vandrar alternativ bestiga berg. Jag brukar vandra allmänt något sakta och vid brantare uppstigning behöver jag rasta ofta för att få ner pulsen. Man skulle kunna säga att jag behöver längre tid en genomsnittet vid en bestigning. Till ex. toppbestigningen av Mt Kinabalu beskrivs med 3 timmar, jag behövde 4 timmar. Eftersom jag är väldigt envis har jag alltid nådd mina mål ändå.
Arrangören försäkrade mig att det inte skulle vara några problem, på Kilimanjaro brukar man gå pole pole (sakta sakta). Vi var 2 ålders-blandade grupper som träffades för första gången i Arusha. I min grupp var det mest singlar och i den andra var alla par. Jag hade några sömn-lösa nätter bakom mig och redan huvudvärk inför informationsträffen kvällen innan starten. Guiden berättade om själva upplägget och av-slutade med en berättelse om en bekant som rodde jorden rund eller något i den stilen. När han ville ge upp öppnade han brevet han fick från en kompis och det stod: ”Ro din jävel”.
Jag drabbades tidigt av höjdsjuka symptom, något som förvånade mig eftersom jag varit uppe på 4750 m utan problem. Av läkaren som var med fick jag tabletter och jag kollades lite extra. Jag fick veta att de flesta deltagare käkade samma tabletter redan från början i förebyggande syfte. Nåväl vid sjätte dagen började jag mår bra igen, symtomen i stort sett försvann och läkaren hade inga invändningar inför toppbestigningen på sjunde dagen. Därför var det med stor överraskning när min svenske guide kom in i tältet och föreslog att jag skulle stanna kvar tillsammans med några andra som av olika orsaker avstod från toppbestigningen. Som skäl angav han att de ville gå lite fortare än vanligt och jag inte skulle orka med. Det gick lite stick i stäv än vad som sades vid informationskvällen för just på toppnatten skulle man gå mycket sakta. Eftersom jag mådde toppen så svarade jag att jag inte betalade över 40 000 för att stanna vid sista camp och så hängde jag med vid toppbestigningen. Tempot var uppskruvat och snart gick vi förbi andra gruppen som startade 10 minuter innan oss. Vi gjorde knappt några raster inte ens de vanliga 50 min gående & 10 min rast. Min guide var flera gånger på mig och frågade om jag ville gå tillbaks istället för att peppra mig. Jag fick köldproblem med mina fingrar på grund av för dåliga vantar och guiden lånade mig några så det löste sig annars mådde jag bra och försökte hänga med gruppens tempo. Men när pausen jag väntade på uteblev var jag tvungen att stanna för att få ner pulsen och vips var guiden vid min sida och föreslog mig att vända om. Jag var nära att ge upp men sedan tittade jag på klockan och den visade redan att klockan var nästan fyra och i mitt huvud tänkte jag ”Gå din jävel” och jag tittade på guiden och sa Nej, jag ska fortsätter. Han lämnade mig med en assisterande lokal guide och sprang själv efter gruppen. Nu kunde jag fortsätta i min egen takt och plötsligt var jag uppe vid Gillmans Point där det serverades varmt te. Min grupp höll på att lämna platsen när jag kom fram så jag var kanske 5 minuter efter gruppen. Nu visste jag det värsta var över och jag fick en adrenalinkick utan dess like. Solen kom upp och jag såg mig redan stå vid toppen. Nu var det så lättgången och jag njöt, tog bilder och höll på att få problem med mina fingrar igen. Framme vid Stella Point stod en från gruppen och väntade på mig. Han mådde inte bra och sa att guiden gav order att jag skulle gå ned tillsammans med honom och en lokal guide.
Förvånad över det sa jag att jag visst skulle fortsätta mot toppen och det inte var något fel med mig. Jag hade inte den minsta känning av höjd-problem. Den lokala guiden som vaktade gruppens ryggsäckar föreslog att jag skulle vänta på den andra gruppen och fortsätta med de till toppen. Det lät rimligt, ville inte att min assisterande guide skulle få problem om jag bara fortsatte. När andra gruppen som i efterhand kallades ”den långsamma gruppen” kom fram till Stella Point frågade jag guiden om jag fick följa med de till toppen. Till min förvåning sade han nej och försökte få kontakt med min guide. Om han lyckades med det vet jag inte. Jag försökte klargöra att det inte var något fel med mig men det hjälpte inte och till sist tappade han tålamodet och tog min arm och drog mig ner mot kanten och sa: Ditt ska du ner, finns inget att diskutera, ha din guide sagt att du ska ner, ska du ner. Jag var otroligt besviken på honom, tyckte ju innan att han verkade så trevligt. Gråtandes och arg gick jag ner. På kvällen pratade jag med min guide om toppbestigningen och händelsen och varför jag inte fick fortsätta mot toppen. Jag fick höra från de andra att många i gruppen mådde dåligt som var på toppen. Det gjordes ett grupp-foto men annars hetsades de att gå ner med en gång.
Guiden försvarade sig med att han inte trodde på mig och bla, bla, bla. Att jag borde vara stolt och nöjd över att jag kom till Stella Point. Nej, nej jag är inte nöjd. Det är liksom man hade kunnat få guld men måste nöja sig med ett silver på grund av en tränares misstag.
En lokal guide viskade mig senare i mitt öra att jag borde ha åkt ner själv och anlitat ett företag på plats, då hade jag kommit upp till toppen. Nästa gång får det bli så vart det än gå.
I efterhand fick jag veta att den andra gruppen inte ville blandas med oss på grund av varan guide som pushade hela tiden. Jag ångrar jättemycket att jag inte bara fortsatte mot toppen utan att bry mig om hans order.
Jag undrar om andra har liknande upplevelser med att resa med en Svensk researrangör. Jag ältar fortfarande händelsen och ställer mig frågan: Borde jag vara nöjd? Borde inte en guide se till att alla som vill & kan kommer till målet?
Några bilder från toppnatten, verkar vara de enda eftersom de flesta mådde för dåligt för att fotografera.
Mvh Veni
Innan jag bestämde mig för gott berättade jag via mail för huvudansvarige om hur jag fungerar när jag vandrar alternativ bestiga berg. Jag brukar vandra allmänt något sakta och vid brantare uppstigning behöver jag rasta ofta för att få ner pulsen. Man skulle kunna säga att jag behöver längre tid en genomsnittet vid en bestigning. Till ex. toppbestigningen av Mt Kinabalu beskrivs med 3 timmar, jag behövde 4 timmar. Eftersom jag är väldigt envis har jag alltid nådd mina mål ändå.
Arrangören försäkrade mig att det inte skulle vara några problem, på Kilimanjaro brukar man gå pole pole (sakta sakta). Vi var 2 ålders-blandade grupper som träffades för första gången i Arusha. I min grupp var det mest singlar och i den andra var alla par. Jag hade några sömn-lösa nätter bakom mig och redan huvudvärk inför informationsträffen kvällen innan starten. Guiden berättade om själva upplägget och av-slutade med en berättelse om en bekant som rodde jorden rund eller något i den stilen. När han ville ge upp öppnade han brevet han fick från en kompis och det stod: ”Ro din jävel”.
Jag drabbades tidigt av höjdsjuka symptom, något som förvånade mig eftersom jag varit uppe på 4750 m utan problem. Av läkaren som var med fick jag tabletter och jag kollades lite extra. Jag fick veta att de flesta deltagare käkade samma tabletter redan från början i förebyggande syfte. Nåväl vid sjätte dagen började jag mår bra igen, symtomen i stort sett försvann och läkaren hade inga invändningar inför toppbestigningen på sjunde dagen. Därför var det med stor överraskning när min svenske guide kom in i tältet och föreslog att jag skulle stanna kvar tillsammans med några andra som av olika orsaker avstod från toppbestigningen. Som skäl angav han att de ville gå lite fortare än vanligt och jag inte skulle orka med. Det gick lite stick i stäv än vad som sades vid informationskvällen för just på toppnatten skulle man gå mycket sakta. Eftersom jag mådde toppen så svarade jag att jag inte betalade över 40 000 för att stanna vid sista camp och så hängde jag med vid toppbestigningen. Tempot var uppskruvat och snart gick vi förbi andra gruppen som startade 10 minuter innan oss. Vi gjorde knappt några raster inte ens de vanliga 50 min gående & 10 min rast. Min guide var flera gånger på mig och frågade om jag ville gå tillbaks istället för att peppra mig. Jag fick köldproblem med mina fingrar på grund av för dåliga vantar och guiden lånade mig några så det löste sig annars mådde jag bra och försökte hänga med gruppens tempo. Men när pausen jag väntade på uteblev var jag tvungen att stanna för att få ner pulsen och vips var guiden vid min sida och föreslog mig att vända om. Jag var nära att ge upp men sedan tittade jag på klockan och den visade redan att klockan var nästan fyra och i mitt huvud tänkte jag ”Gå din jävel” och jag tittade på guiden och sa Nej, jag ska fortsätter. Han lämnade mig med en assisterande lokal guide och sprang själv efter gruppen. Nu kunde jag fortsätta i min egen takt och plötsligt var jag uppe vid Gillmans Point där det serverades varmt te. Min grupp höll på att lämna platsen när jag kom fram så jag var kanske 5 minuter efter gruppen. Nu visste jag det värsta var över och jag fick en adrenalinkick utan dess like. Solen kom upp och jag såg mig redan stå vid toppen. Nu var det så lättgången och jag njöt, tog bilder och höll på att få problem med mina fingrar igen. Framme vid Stella Point stod en från gruppen och väntade på mig. Han mådde inte bra och sa att guiden gav order att jag skulle gå ned tillsammans med honom och en lokal guide.
Förvånad över det sa jag att jag visst skulle fortsätta mot toppen och det inte var något fel med mig. Jag hade inte den minsta känning av höjd-problem. Den lokala guiden som vaktade gruppens ryggsäckar föreslog att jag skulle vänta på den andra gruppen och fortsätta med de till toppen. Det lät rimligt, ville inte att min assisterande guide skulle få problem om jag bara fortsatte. När andra gruppen som i efterhand kallades ”den långsamma gruppen” kom fram till Stella Point frågade jag guiden om jag fick följa med de till toppen. Till min förvåning sade han nej och försökte få kontakt med min guide. Om han lyckades med det vet jag inte. Jag försökte klargöra att det inte var något fel med mig men det hjälpte inte och till sist tappade han tålamodet och tog min arm och drog mig ner mot kanten och sa: Ditt ska du ner, finns inget att diskutera, ha din guide sagt att du ska ner, ska du ner. Jag var otroligt besviken på honom, tyckte ju innan att han verkade så trevligt. Gråtandes och arg gick jag ner. På kvällen pratade jag med min guide om toppbestigningen och händelsen och varför jag inte fick fortsätta mot toppen. Jag fick höra från de andra att många i gruppen mådde dåligt som var på toppen. Det gjordes ett grupp-foto men annars hetsades de att gå ner med en gång.
Guiden försvarade sig med att han inte trodde på mig och bla, bla, bla. Att jag borde vara stolt och nöjd över att jag kom till Stella Point. Nej, nej jag är inte nöjd. Det är liksom man hade kunnat få guld men måste nöja sig med ett silver på grund av en tränares misstag.
En lokal guide viskade mig senare i mitt öra att jag borde ha åkt ner själv och anlitat ett företag på plats, då hade jag kommit upp till toppen. Nästa gång får det bli så vart det än gå.
I efterhand fick jag veta att den andra gruppen inte ville blandas med oss på grund av varan guide som pushade hela tiden. Jag ångrar jättemycket att jag inte bara fortsatte mot toppen utan att bry mig om hans order.
Jag undrar om andra har liknande upplevelser med att resa med en Svensk researrangör. Jag ältar fortfarande händelsen och ställer mig frågan: Borde jag vara nöjd? Borde inte en guide se till att alla som vill & kan kommer till målet?
Några bilder från toppnatten, verkar vara de enda eftersom de flesta mådde för dåligt för att fotografera.
Mvh Veni