Ibland är det skönt att stanna ett par nätter på samma plats, slippa packa ihop och bara ge sig iväg på en dagstur. Så hade jag planerat att göra när jag kom till Pieskehaure, oavsett väder, men jag önskade mej verkligen solsken den här dagen! Tanken var att jag skulle följa Láirrojåhkås dalgång nästan från utflödet i Pieskehure ända upp till glaciärporten i Sálajiegna och sedan vidare till sjön 878 och tänkte att finväder skulle bli guldkant på dagen. 

 Láirrojåhåkås utlopp och deltat i Pieskehaure

Visst blev det solsken!  Efter frukost packade jag lunchmat, kök och godis i ryggsäcken. Förstärkningströjan åkte också ner trots shorts- och t-shirtväder.

Så iväg. Passerade bara första bron  för jag hade bestämt mej för att gå på Lábbasidan om jåkken upp därför att jag tyckte att den sidan såg trevligast ut från utsikten från Láirro kvällen innan. Och för att stugvärden i Pieskehaurestugan hade  bekräftat mitt intryck när vi pratades vid kvällen innan.

 Bron över Labbájåhkå

Jag gick över underbart lättvandrad mark, mest rished, ett och annt inslag av högörtsäng,  brudsporre blommade här och där och det fanns många platser som inbjöd till tältning.

Rätt som det var flög en uggla upp bara ett par meter framför mig! Vad var det för sort? Fjälluggla? Ganska stor, tyckte jag, ljust gråspräcklig gled den iväg och satte sig på betryggande avstånd från mej. Jag kikade på den en stund där den satt och vred på huvudet och såg uggleaktigt klok ut. Så försökte jag hitta var den hade suttit innan jag kom och störde och sen var den borta...

 Láirrojåhkå

Nästan hela vägen var lättvandrad men sista biten blev lite besvärligare, ett par höjdkurvor upp och storblockig terräng men ändå inte så svårt.  Suliskongen håller hela tiden ett vakande öga över dalen.

 Láirrojåhkå, Sálajiegna och Suliskongen

Så var jag uppe i ett mycket märkligt landskap - ödsligt ochsterilt, sten, grus och sand som blottlagts då glaciären dragit sig tillbaka.En mullrande isälv  forsar ut under iskanten på Sálajiegna. Inte mycket som växer här uppe, isranunkel och någon liten videart, men inte mycket mer.

 Láirrojåhkå väller fram ur Sálajiegna

Ett stort grustag, ett månlandskap - jag kände mej väldigt liten och ensam  på denna plats som ändå är storslagen och vacker i sin ödslighet. Isen kylde och trots sol från klarblå himmel åkte långärmströjan på. Det ligger mycket grus och sten på isens yta, därför är den inte så där vackert blåskimrande som glaciärer ofta brukar vara.

En märklig formation fanns där - det som från ett håll såg ut som en kompakt grushög visade sig vara urgröpt på baksidan, som grottor i gruset. Jag funderade på hur det kunde bli så, finns där kanske en kärna av is som ett slags stomme?  Tyvärr gick jag inte ända fram och tittade. Eftersom jag var ensam hade jag ingen som kunde fungera som storleksjämförelse på bilden, men "grottorna" var så stora att jag, kanske något hukad, hade kunnat gå in dem.

 Grottor i sandhögen

Efter att ha sett  glaciärporten på nära håll hade jag tänkt fortsätta till sjön 878. Att den inte har något riktigt namn kanske beror på att sjön inte funnits så länge, den har bildats, eller åtminstone blivit synlig då Sálajiegna och Sulitjelmaisen har smält och blivit mindre. Men då måste jag ta mej över Lájrrojåhkå. Utan att gå  på glaciären. Det går inte! Jag tyckte i alla fall att det var högst olämpligt att försöka vada den hårt strömmande, iskalla vattnet, alldeles ensam. Men Grundsten skrev ju " jåkken kan lätt vadas..." Men vänta - han menade ju OM man hade kunskap att gå över isen så kunde en annan gren av jåkken lätt vadas efter att man varit framme vid sjön. 

Jaha. Då skulle jag i alla fall missa det jag så länge önskat få se! Det kändes ganska snopet. Men så var det, gå ända ner till bron och upp igen på andra sidan hade jag inte lust med den dagen i alla fall. Kanske i morgon? Lite nedslagen vände jag tillbaks nerför stenskravlet igen.

En lång lunchpaus i solsken och grönska fick mej på bra humör igen. På vägen "hem" strosade jag  sakta längs Láirrojåhkå. Njöt av vädret och beundrade formationer som skulpterats av vatten och sten. Inte bara de stora sakerna är värda att  ses, de små kan vara lika imponerande, men kanske lättare förgängliga.

Vackra formationer av större slag...

...och mindre. 

När jag kom tillbaks till mitt tält kände jag mej ändå väldigt nöjd och glad över dagens utflykt. Glad över att få vara på vandring just de här dagarna i detta fantastiska område. Glad över att ha fått se ett mycket annorlunda stycke landskap och bättre väder kunde det inte ha varit! Badet i bäcken nedanför min lägerplats blev en riktig njutning den kvällen! Det är sannerligen inte alla fjällturer man kan plaska runt  i fjällvattnet lite extra bara för det är så skönt!

Jag funderade på att stanna ännu en dag här och gå upp till sjön om det skulle bli lika fint väder en dag till men bestämde inget. I dagboken skrev jag att kvällen blev lite blåsig och det verkar bli molnigare...  

(Min "fjälluggla" var troligen en jorduggla. Magnus Friberg har varit vänlig nog att intressera sig för min iattagelse. Bilder i mina fågelböcker såg inte riktigt ut som mitt minne, men efter att ha sett fotografier av  jordugglor får jag bättre ihop det. Magnus har säkert helt rätt!)