Sonen suckade, klappade mej lite medlidsamt på axeln och sa:
"Somliga sysslar visst bara med anmarcher. .."
Jag hade berättat om sommarens fjällvandring när han fällde kommentaren. Själv tycker han att livets mening är att klättra. Att ta sig till fots från bilen till klippan är bara ett nödvändigt ont. Han kan - eller vill - inte förstå tjusningen med att vandra.
En gång klättrade vi ihop, han och jag. En pröva-på-klättertur under en semestervecka i Idre.
Tretti meter med topprep.
Jag prövade, kom en bit, tappade taget, blev nerfirad...
Sonens tur...kom en bit, tyckte inte alls det var kul, otäckt att fira, han blev mer eller mindre nerhissad i repet och ville inte försöka igen.
Jons klätterpremiär
Så var det den store,tjocke,kedjerökande danskens tur.
HAN KOM UPP!!!!
KUNDE HAN DÅ MÅSTE JAG OCKSÅ KLARA DET!!!
Yesss! Det gick!!! Ända upp! Vilken adrenalinkick!!!
Vi pratar ibland om och skrattar åt den där klätterturen. "Då klättrade du bättre än mej, morsan!" Jag har aldrig klättrat efter det, inte ens på isväggen hos GetOut i våras, fast det var sonen som hade hand om den... Men han kan inte leva utan klättring.
http://www.fotosidan.se/gallery/viewpic.htm/798992.htm?set=lp
Så här ser han ut klättrandes, tio år senare...
"Somliga sysslar visst bara med anmarcher" - han sa det snällt och det var värme i hans blick.
Bäst för honom, annars kanske han inte får låna morsans tält nån mer gång!
