För ett par veckor sedan var jag på en heldagstur med min hund Ymer. Jag har några gånger försökt att ta mig till Stensjön som ligger i utkanterna av Tyresta nationalpark, men har inte riktigt nått ända fram pga. olika anledningar, men nu skulle jag dit oavsett väder, väglag och backar. Vad gäller vädret kunde det inte bli bättre, strålande sol och inget moln på himlen, kvicksilvret hade letat sig upp till hissnande sju plusgrader. Vi åkte färdtjänst till Tyresta kyrka, sedan rullade vi söderut på Brakmarsvägen, igenom villakvarter, förbi sjöar, upp och nerför backar och snäva kurvor, man får vara på sin vakt i de här områdena, för det kan bli riktigt trångt på vägen, men det gick bra. Efter ca sex km kom vi till en grusväg som gick upp till skogen och naturreservatet, en väldigt tuff start med en brant uppförsbacke på några hundra meter, men det var ingenting mot backarna som skulle komma längre fram. Väl uppe var det lättåkt, fina stora ängar, hyfsat bra grusvägar, tyvärr så var de fortfarande blöta och ganska mjuka pga allt regn som hade kommit den senaste tiden, men det var bara att bita ihop, vädret var i alla fall strålande och hyfsat varmt, i alla fall i solen.

Efter ytterligare någon kilometer kom vi fram till en skylt där det stod Stensjön 1.7 kilometer, jag var tvungen att kolla på min gps om vi verkligen skulle ta oss fram på den här vägen, det var inte den bästa vägen precis, den var gropig och lerig, mittenpartiet av vägen var mjukt gräs, så jag skulle inte få något gratis, inte ens i nerförsbackar, men jag hade bestämt mig, jag skulle fram. När vi hade kommit några hundra meter kom vi fram till en bom som vi med lite trixande passerade, sedan började klättringen, men efter mycket slit kom vi äntligen fram till sjön, det var otroligt vackert. Det var anordnat med sittplatser runt en eldstad, sedan gick det en stig ner till vattnet. Jag rullade sakta ner till vattnet för det fanns en hel del rötter på marken så man var tvungen att ta det väldigt försiktigt, men när vi väl kom ner tog jag fram kaffet och en banan, kombinationen vacker utsikt, tystnad, kaffe, det kan inte bli bättre, här kunde jag sitta hur länge som helst, men vi var tvungna att packa ihop och fortsätta. Det gick mycket lättare tillbaka, det måste ha gått svagt uppför hela tiden på väg till sjön utan att jag märkt det, för helt plötsligt kom vi fram till grusvägen igen och senare asfaltsvägen, nu fortsatte vi söderut mot Vissvass. Vägen ner är ganska lättåkt, men som jag nämnde tidigare, det är en kurvig och ganska smal väg så man får ta det försiktigt, men till slut så kom vi fram till Vissvass by.

Det är den enda bevarade byn i Tyresö kommun, namnet har den fått av omgivningarna runt om, den ligger i närheten av en havsvik med mycket vass som följd. När Vissvass första gången omnämns 1460 skrivs bynamnet "Wideswas". Enligt fornsvenskan står ordet vide för buskage, vilket i detta fall skulle betyda att ortnamnet kan tolkas som platsen med buskage av vass, dvs vassruggar. Några järnåldersgravar har inte påträffats vid Vissvass vilket i så fall innebär att den första fasta bebyggelsen etablerades först någon gång under medeltiden. Av de äldsta skriftliga uppgifterna om platsen, som är från 1460 och 1478, framgår det att Vissvass redan vid denna tid var en by med flera gårdar som lydde under det stora tyresögodset. Under 1700- och 1800-talen växte Vissvass by ut till den största i Tyresö med som mest 8 gårdar (1876), men inget av det finns kvar idag. Efter att vi passerat Vissvass by fortsatte vi till vattnet och till Trollbäckens båtklubb, men där var vi tvungna att vända, vägen fortsatte över en färist, normalt inga större problem för mig, men eftersom jag hade Ymer med mig kände jag att det skulle bli för jobbigt, dessutom började det bli mörkt, så det var dags att leta upp en adress så jag kunde ringa färdtjänst. Lyckligtvis träffade jag en kvinna som talade om vilken adress jag skulle beställa till för här hade färdtjänsten varit förut, med hennes gamla mamma bla. Hon frågade var jag kom ifrån och när jag sa att vi hade rullat från Tyresö och söderut, via Stensjön, trodde hon först inte på mig, men till slut tror jag att det gick upp ett Liljeholmens för henne.

När jag ringde färdtjänsten sa de att det skulle komma en buss inom 20 minuter, jag visste att så inte skulle vara fallet, vilket det heller inte var. Han ringde ett antal gånger och frågade hur han skulle köra, jag hade ingen aning, men som tur var så var den här kvinnan kvar hos mig så jag gav telefonen till henne så hon kunde förklara. Det är inte så kul att vänta på en buss i en by när det är kallt och mörkt, det enda lyse som fanns var månen och från en stuga där det var tänt i köket. Jag trodde helt säkert att jag skulle vara hemma innan solen gick ner, därför hade jag varken lampa eller reflex med mig, men nu vet jag bättre.