Vill egentligen inte tänka på det, men antingen man vill det eller inte så är snart vintern här, så långpromenaderna kommer snart att bli maskinellt i stället för manuellt. Det har blivit många turer det här året, några med övernattningar, några har varit väldigt mysiga, medans någon inte riktigt blivit som jag tänkt mig, tänker närmast på den gången tidigt i somras då jag inte fick upp tältet utan fick sova under bar himmel, men det gick det också.

I lördags bestämde jag mig för att ta med Ymer på en längre promenad, binda ihop några av mina småturer till en enda långtur så att säga. Som vanligt gick jag upp tidigt på morgonen för att komma iväg så tidigt som möjligt, jag gick till och med upp innan klockan ringde, det händer inte så ofta. Vi kom iväg vid halv tio, efter att ha packat ner lunch till både mig och Ymer, det vanliga till honom och mackor, kaffe och ett äpple till mig, hade också packat ner en lågkalori smothie med mango/päronsmak, men den får jag prova någon annan gång, för jag blev mätt och belåten av det andra jag hade med mig. De första tre kilometrarna är rena transportsträckan för min del, ganska trevliga gator och cykelvägar, men jag har åkt där så många gånger, så jag kan området väldigt bra, men när man börjar närma sig Järlasjö, då har man kommit en bit på väg, dessutom till områden som man inte besöker varje dag precis. Det är i och för sig långa raksträckor, men det är plant och lättkört, så man kan dra på ganska fort, det gillar jag. Förutom att jag ville ut i skogen så hade jag ett syfte med dagens tur, jag skulle prova något som hette freewheel.

Det är ett större hjul som man kopplar till fotstöden på rullstolen, det gör att det är lättare att ta sig fram på sämre underlag, plus att man kunde ta sig fram fortare. Nu stod det i och för sig i papprena som man fick med freewheelen att man inte skulle köra för fort, men det där kan man ju tolka på olika sätt, fart upplevs på olika sätt, beroende på vem man frågar, det hade varit bättre om det hade stått, kör försiktigt. Jag märkte ganska omgående att min freewheel var en hit, det kändes lättare at åka upp för backarna, något som skulle märkas längre fram när vi kom till skogsvägarna. Efter ca 1 ½ timme kom vi till Skurubron, där svängde vi höger, då kom vi till första skogspartiet, asfalten byttes ut till en smal, stenig grusväg, men det var inga problem alls att ta sig fram, till skillnad mot förra gången vi var här, då var det tufft, yes, mitt nya framhjul verkade funka.

När vi hade kört någon kilometer i skogen kom vi fram till Saltsjö Duvnäs, ett mysigt ställe som ligger utmed Saltsjöbanan, inklämd mellan Duvnäsviken på östra sidan och Kolbottensjön på den västra sidan.

Det finns inga affärer här, däremot några fik och en sjökrog, har inte besökt något av dem, men däremot åkt förbi och det verkar som om man kommer in med rullstol, så i sommar kanske man kan stanna till för att njuta en öl vid vattnet, längtar redan.  Hittills hade vi åkt på cykelvägar och stigar, i stort sett hela tiden och inte behövt tänka på bilar, men nu var det dags att ta sig fram på en slingrig, vältrafikerad väg till Östervik och Erstaviks ridklubb och Erstaviks naturreservat, ett område som jag verkligen kan som min egen ficka, jag vet varenda grusväg och vattendrag i området, något som det finns gott om. Även en hel del trevliga rastplatser kan man hitta också, vi hittade en efter någon kilometer, då var det dags att njuta av den medhavda lunchen, även ett samtal till frugan hanns med också innan vi fortsatte. Allt hade gått bra hittills och tidsmässigt låg vi väldigt bra till, något som var behövligt med tanke på vad som väntade oss längre fram. Direkt när vi åkte iväg kunde jag konstatera att grusvägen blev mycket sämre, dessutom började det regna lite smått, men det upphörde lika fort som det började, så det behövde jag inte oroa mig för, inte heller underlaget, för framhjulet gjorde att det hela, trots dåligt underlag, var ganska lättkört.  Nu hade vi några kilometer kvar tills vi kom till ett område som jag inte visste så mycket om, det enda jag i stort sett visste var att det skulle börja med en lång brant uppförsbacke, men det hade jag inte tid att tänka på nu, nu var jag tvungen att fokusera mig på dagens riktigt ordentliga stora problem som dök upp helt oväntat, en grusväg som gick genom ett mindre sankområde, det var lerigt och vatten överallt, och för att försvåra det hela ytterligare så var det väldigt spårigt också, men åter igen, mitt framhjul fixade det hela perfekt, men nu fick jag ett annat problem, något som mitt framhjul inte kunde fixa, leriga och blöta händer, något som absolut inte fick hända, men nu har det hänt, så deal with it! Efter sankmarken kom vi till en asfalterad cykelväg, nu kanske jag kunde ta igen mig och torka händerna lite innan det var dags att ge sig in i skogen igen, lite lera försvann från mina händer, men torrare, näe, inte ett dugg, så när jag, efter några hundra meter, kom till grusvägen som skulle ta oss genom skogen till Söderbysjön och sedan Skarpnäck, var det bara att gilla läget och ta i för kung och fosterland, för den här backen var inte att leka med. Det räckte inte att ta i med armarna den här gången, jag var dessutom tvungen att ta i extremt mycket med händerna, i och med att de fortfarande var blöta och lite leriga hade jag inte så bra grepp, risken för att jag skulle åka baklänges i uppförsbackarna var stor, något som jag inte hade någon större lust till.

Det var ett väldigt trevligt område att åka i, hyfsat bra vägar, mycket uppför men också en hel del nerför, det var väldigt skönt för då kunde man passa på och vila lite och köra lite fort, jag älskar som bekant fart, i kontrollerad form. Det var inte bara jag och Ymer ute i skogen, vi mötte en hel del motionärer och mountainbikeåkare också, de sistnämnda är livsfarliga när de kommer, för det går fort och de hörs inte, ringkocka vet jag inte om det finns på dessa cyklar, jag har då aldrig hört någon från dem. En hel del hundar med dess ägare stötte vi också på, för det mesta gick det bra, men det fanns några yrväder vi stötte på, men jag kunde hantera Ymer på ett kontrollerat sätt. Men sedan har vi det där med löven, de ser oskyldiga ut där de ligger, men de kan skapa stora problem. Vi hade bara ett par kilometer kvar då olyckan hände.  Vi kom till en nerförsbacke, inte så farligt brant, en och en annan sten skymtade mellan löven som täckte marken, så jag var fullt medveten om att jag var tvungen att ta det försiktigt, vilket jag också gjorde.  Sakta tog vi oss ner, men om man kör på en sten på ett visst sätt spelar det ingen roll hur sakta man kör, man hamnar ändå i diket, speciellt om man har en hund som blir orolig när det skakar till för husse. Som sagt, jag körde på en sten, det skakade till, jag föll i backen med både rullstol och hund över mig, och det är nu det otroliga och sorgliga händer, tre motionärer springer förbi oss, INGEN reagerar på att det ligger en man på marken med en rullstol och en gnällande hund över sig. En stannade i alla fall och frågade om jag behövde hjälp, men då hade jag i stort sett satt mig i rullstolen, så då var det inga problem. Så länge jag inte skadar mig så klarar jag av att ramla ur rullstolen, jag har övat fallteknik många gånger i mitt liv, både frivilligt och ofrivilligt, men det vet ju inte de som ser mig ligga på marken, det känns bara så tråkigt att folk bara tänker på sig själva. Nåväl, vi kom iväg, lite omskakade, men ingenting brutet och efter en stund kom vi till Skarpnäcks tunnelbanestation, där tog vi tunnelbanan till Medborgarplatsen och därifrån rullade vi hem till värmen och en myskväll framför tv:n.

För den som vill se på karta exakt hur turen gick, kan gå in på min hemsida http://vandraren.123minsida.se och klicka på förslag på turer, sedan på Stockholms län, skrolla ner och sedan klcka på Skuru-Erstavik, en tur som jag varmt kan rekommendera, fungerar för både gående och sittande, men man måste ha en hel del armstyrka, för den är ganska krävande på några ställen.