Ibland blir det mycket väsen för ingenting. Men när det gäller min fjällvandring anno 1913 så blev det faktiskt en tummetott i alla fall. Mycket tid, lust och möda hade gått åt till att skaffa en hyfsat tidstypisk utrustning för att ge sig ut på fjället på samma sätt som fjällturisterna gjorde i början av 1900-talet, men när semestern skulle pusslas ihop så att alla blev nöjda så visade det sig att vi hade EN dag att spela på. Vi var i Bydalen, och en kompis till Ylva hade följt med till stugan, så vi fick helt enkelt kombinera den historiska vandringen med "ta-med-barn-ut-på-premiärtur-i-fjällen"-vandring.

Som tur var så var kompisen tillräckligt entusiastisk för att få med sig även våra egna telningar, som ju annars är lite mer svårflörtade när det gäller att gå ut och gå "utan anledning".

Så barnen fick dra på sig långbyxor och stövlar, medan vi ekiperade oss på annat sätt. "Var har ni gjort av min mamma och pappa!", utbrast Ida när hon fick se oss. Tänk ändå vad man utsätter de små liven för...

Min garderob:

• Sidenblus, loppisfynd, aningen modifierad
• Yllekjol, loppisfynd, lite omsydd
• Bomullsfodrad yllekaval, hemsydd
• Snörkängor av skinn, Tradera
• Yllestrumpor
• Mamelucker
• Hatt, tillverkad av bordstabletter från ICA Maxi och en sjal. Tur att man har en snäll mamma som kan hjälpa till med att få det att se presentabelt ut.
• Päronryggsäck, skänkt av Bertil Disman (Stort tack Bertil!)

Maken bar:

• Bomullsskjorta, från vanliga festgarderoben
• Tredelad kostym i ylle, hemsydd
• Vanliga vandringskängor
• Näverkont

På något sätt lyckades han slingra sig ur att ha hatten. Jag tror att han kom med något vagt argument om värmeslag och huvudvärk...

Konten fick vi låna av pappa, och jag har mina misstankar om att det kanske kan vara farfars morbror skomakaren som har tillverkat den en gång i tiden.

Det blev alltså en dagstur i Bydalsfjällen för att få en liten känsla för hur det kändes att vara turist när förra seklet var ungt. Vi vandrade upp genom den dramatiska Dromskåran, och bar bara med oss matsäck, myggmedel och lite extrakläder åt barnen. Vi hade oförskämt tur med vädret. Det var lagom varmt, och ganska mulet.

Kängorna hade jag testat ordentligt kvällen före, när jag bara skulle ta en tur upp till myrarna för att kolla om det fanns några hjortron. Det gjorde det inte. Däremot blev jag mer och mer oförsiktig med var jag klev. Efter att vattnet börjat sippra in på skornas ovansida vid plösen, började jag gå som om jag hade gummistövlar på fötterna. Jag blev givetvis helt dyngsur, men det kändes ändå skönt. Ungefär som att gå barfota, men med jäkligt härdiga fötter. Tyvärr var de lite trånga över fotvalvet, så fötterna blev inte så glada. Men vad kan man förvänta sig av ett par hemtraderade kängor? Jag var mycket nöjd på det stora hela. Lite skotork över natten så var de fit for fight till dagen D. Några dagar senare, när vi skulle ut på barnfri hjortronletartälttur, blev det faktiskt  de lätta och smidiga skinnkängorna som fick följa med som lägerskor.

Det största problemet visade sig vara myggen. Plösen gled oupphörligen åt sidan och exponerade foten för blodtörstiga flygande insekter. Ytterst irriterande! Yllestrumporna var lagom varma och sköna, men de är ju ingen match för mygg, direkt.

Resten av utstyrseln fungerade utmärkt. Vi gick en ganska brant stig, där man på vissa ställen var tvungen att använda både händer och fötter för att ta sig fram på ett säkert sätt. Ändå var kjolen inte ivägen. En enda gång fastnade jag med klacken i kjolfållen, och det var klart under förväntan. Jag fastnar oftare än så när jag ska kliva i och ur bilen till vardags om jag har långkjol... Det är fläktande och skönt att gå i kjol. Enda gångerna den kan bli besvärlig är när man ska gå genom högt ris eller om man ska klättra över något.

Jackan blev fort för varm, så den åkte ner i ryggsäcken.

Blusen var fantastiskt skön att gå i, så den kommer nog att bli en del av min standardfjällvandringsgarderob. Den skyddar mot sol och mygg, utan att kännas varm och instängd. Och det kan jag behöva, jag som så ofta bränner ovansidan på underarmarna när jag är ute på fjällvandring.

Hatten, som satt fastnålad med tre 20 cm långa sylvassa hattnålar, satt där den skulle och skyddade både mot sol i ögonen och mygg på skallen. Jag hade trott att jag skulle bli less på den och ta av den halvvägs upp på fjället, men den satt kvar från det att vi lämnade parkeringen tills vi kom tillbaka. Det gjorde inte ens ont när det friskade i lite uppe på fjället.

Ryggsäcken var förvisso av lite senare datum, men grundprincipen med en ram och en päronformad säck var ju densamma som på de äldre säckarna. Det här var dock en deluxemodell med en ram som var rundad nertill och satt väldigt bra över höfterna. Att packningen hänger så långt ner mot rumpan är lite ovant, men jag tyckte att det var otroligt befriande att ha nacken fri, så att man kan böja huvudet bakåt om man vill titta upp på exempelvis flygande fjällvråkar. Det kan jag inte med modernare, högre ryggsäckar, och det tycker jag är trist. Någonting säger mig att den här ryggsäcken inte har sett sin sista fjälltur den heller. Jag måste åtminstone testa den med tyngre packning någon gång längre fram.

Konten var enligt maken också mycket bekvämare att bära än han hade väntat sig. Men den ser ju å andra sidan så jäkla kantig och hård och allmänt hemsk ut att det kanske inte behöver betyda så mycket. Nåja, han fick i alla fall inte ont av den, och den upplevdes inte som ivägen. Det kanske räcker så?

Summa summarum så var det en väldigt behaglig upplevelse. Jag är glad att jag fick mitt infall, att jag höll fast vid det, och att jag fick sällskap på turen. Det har varit en väldigt rolig vår vid symaskinen! Trots att det bara blev en liten dagstur en gammelkläderna, har jag ändå tappat lite av den vördnad och respekt jag hade för sekelskiftets turister. Jag tror visserligen fortfarande att de var av tuffare virke då än vi är idag, men å andra sidan så tror jag att många av dem softade och hade det precis lika bra som vi hade det. Det finns ju inget som säger att man inte kan stanna inne och läsa en god bok om regnet vräker ner, exempelvis...

"Mamma, tycker du inte att det är pinsamt när folk får se dig så där?", undrade Ida efter att vi mött ett par som var ute och gick med hunden i närheten av vår parkerade bil. (Det var nog några förbipasserande som tittade lite extra när vi satt och fikade också.)

Och jo, lite grann. Men det är en jäkla skillnad på skämset när man är barn och när man är vuxen. Det är inte så dumt att vara stor ibland... Och jag är rätt impad av barnen som följde med trots att vi var så hiskeligt pinsamma.