På semestern tillbringade jag en tid i mina gamla kvarter i Odensala, Östersund. Ni som inte är uppväxta där vet inte vad ni gått miste om. Det är ett bra ställe. Tur att svärföräldrarna bor kvar så att man fortfarande har någonstans att bo när man vill åka dit. Den här gången passade jag dessutom på när de inte ens var hemma, och maken var kvar i Sundsvall och jobbade...

En kväll, när barnen var uttröttade efter en heldag ute med kusinerna, använde jag bokstavligt talat TV:n som barnvakt. Barnen fick bänka sig i TV-soffan och välja en film. Sedan ställde jag timern på mobilen så att den räknade ner tiden tills Tintinfilmen var slut, och så gav jag mig ut i skogen på en rask vuxenpromenad i den sena sommarkvällen. Hemmaskogen ropade på mig, och vädret var för vackert för att ignoreras!

För att göra området rättvisa lägger jag in en liten översiktsbild av det. Som ni ser på kartan så har man det mesta i närheten. Badsjö, elljusspår, bäckar och stigar i största allmänhet. Det enda som stör friden är väl E14 som skär rakt genom alltihop. Sen är det ett gytter av smalare stigar kors och tvärs genom skogen mellan de stigar som är tillräckligt stora för att vara utmärkta på kartan.

När jag hade 16 minuter kvar av min utmätta tid, kom jag till en av dessa små tvärstigar, och funderade på om jag skulle ta den. Nja, jag hade nog lite bråttom, så det fick vara för den här gången. Men när jag någon minut senare kommer till nästa tvärstig så ångrar jag mig, och tar den istället, bara för att den verkar mysigare än den större, mer trafikerade stig jag redan går på. Och det är när jag spankulerar där på den lilla tvärstigen som det slår mig hur viktigt det är med stigar. Hur gärna man än vill ge sig ut i naturen, så nog har de flesta en ganska hög spärr mot att bara klafsa rakt ut i skogen i stiglöst land "bara för att det är vackert" när det inte är bär- eller svampsäsong? Nej, man vill ju veta att man kan gå hyfsat bekvämt - och framför allt vill man vara säker på att man kommer någonstans, eller åtminstone att man alltid kan hitta hem igen om man vill vända. Utan stigar blir landskapet dött, enformigt och tråkigt. Har man många stigar kan man ju ge sig ut på hundratals motionsturer  - eller lata friskluftsturer - utan att behöva ta exakt samma väg två gånger.

Av naturliga skäl hade vi rätt mycket orientering på schemat i skolan på höstarna. Och fasiken vad kul det var egentligen. Det var enda gångerna som jag frivilligt sprang - dels för att det gick mycket lättare att springa över stock och sten på små vindlande stigar, än rakt fram på en väg där man såg hur långt man hade kvar - dels för att man kunde vara lite mystisk och låtsas som om man inte visste var kontrollen var, för att sedan obemärkt smyga sig undan de klasskompisar man inte var så förtjust i och snabbt försvinna in i grönskan in på den rätta vägen.

Man kanske borde ge sig på orientering på allvar. Hm. Finns det någon orienterare i Sundsvall som läser detta så har ni någon att headhunta till klubben nu. Jag finns i telefonkatalogen.

(Men hur gick det med barnen då? Jo, de hade förstås knappt noterat att jag inte varit hemma den senaste timmen, och jag hann hem i god tid innan eftertexterna. Mycket lyckat upplägg!)