På lördagsmorgonen packade jag in mig i en bil tillsammans med de fyra snabbåkande säljarna och arbetsledarna från Gävle och Sundsvall, för att åka bort och testa backarna i Vemdalsskalet, medan manchestern var fräsch. De som inte hade haft sportlov veckan innan så att de var tränade i benen, var väldigt ivriga att få åka stollift en dag också. Eftersom jag är van vid att det bara finns ankarlift så kändes just det inte så viktigt för mig, men visst är det trevligt att få vila benen åtminstone när man åker uppför.

Sedan samma tradiga E4 hem på eftermiddagen.

Vädret var lagom, och snön i backen var lagom packad. Men nog märktes det att  det var tidigt på säsongen. Tallbacken gick förvisso att åka i, men den verkade helt opistad, och strån och stubb stack upp ur det tunna snötäcket. Lite småkul att åka slalom mellan kvistar man sett ut i förväg, men barnen fick kast på skidorna och vurpade. Bäst att hålla sig till de större backarna. 

Hela familjen fick följa med, till och med lilla katten Måns, som för säkerhets skull fick ha sele på sig för att inte komma bort i denna för honom okända terräng, Skelleftekatt som han är. Frågan är om han inte hade trivts bättre hemma i stugvärmen...

När mörkret fallit, drar vi på oss reflexvästar, pannlampor och tar med så många ficklampor som vi har batterier till. Sedan tar vi och promenerar skogsstigen i kolmörkret till kyrkogården där vi tänder gravljus och myser. Det är lite speciellt när man kommer upp så att man ser det upplysta kyrktornet mellan talltopparna. Den här tiden på året är det ju verkligen MÖRKT, och pannlamporna lyser inte långt. I år kom vi dessutom precis i tid till minnesgudstjänsten med kyrkokören och hela baletten. (Det slog mig att jag släpat med femåriga Ida till kyrkan tre helger i rad. Det håller ju inte för en ateistisk mamma som jag!) Men det är i alla fall skönt att komma inomhus efter en kvällspromenad. Efteråt ringer man bara efter far som får komma och hämta barnen med bilen. Jag glömmer aldrig första gången vi gjorde den här turen, när vi precis tänt gravljusen vid minneslunden. Helt plötsligt hördes ett plask och ett illvrål. Det var en liten pojke i tvåårsåldern som i mörkret inte uppmärksammat att det fanns en liten spegeldamm vid minneslunden, så han gick rakt ut och plumsade i med vinteroverall och allt. Hur kall ska inte den lille pojken ha blivit! Jag hoppas att de inte hade så långt hem...