Så jag vek tyget dubbelt, lade det på golvet, och lade tältstången ovanpå, så att jag hade något att rita av. Helt vanligt kulspetspenna funkade fint. Sen nålade sidorna ihop, och jag vek tyget dubbelt på längden också, så att jag fick en symmetrisk båge. (Kan tänka mig att det vänder sig i magen på en del perfektionister, men funkar den metoden för att klippa snygga pappershjärtan åt barnen så nog funkar det på tält också.)

Nåväl. Duschdraperiringarna som har fungerat klanderfritt som testupphängare för innertältet tills nu, börjar ha spelat ut sin roll. Dags att börja tänka på en mer permanent lösning för att fästa innertältet mot yttertältet. Jag har för detta ändamål införskaffat (och jag kom också ihåg varför!) hålresår av den typ som ungarna har i fotsluten på overaller och galonbyxor. De håller för väta, är lätta att få tag på, och har den trevliga egenskapen att man enkelt kan reglera längden på dem. Så jag klippte till 10 bitar (sex till upphänget mot tältstången och två till vardera långsida, i höjd med där linorna ska sitta på utsidan). Sen var det bara att sy fast en liten knapp i ena änden. Och när jag satt där, uppkrupen i biblioteksfåtöljenfåtöljen och sydde, så fick jag plötsligt flashbacks till något syprojekt jag höll på med som barn. "Långa trådar är latmanstrådar" sa min mamma då, och menade att det INTE gick lättare att sy om man började med en lång sytråd som man hade tänkt skulle räcka länge. J*klar vad det trasslande för mig! Jag blev vid ett tillfälle så frustrerad att jag lyckades slita av den superduperstarka tråden, varför jag nu använde den. Storm på fjället eller inte, så tror jag inte inte att hållfastheten på tråden kommer att vara avgörande för de elastiska stropparna som ska hålla innertältet hängades under yttertältet. Det finns nog betydligt svagare punkter än så... Men jag kom i alla fall till insikt om att man aldrig ska sluta tvinga visdomar på sina barn, även om det verkar gå in genom ena örat och ut genom det andra. 30 år senare kanske de sitter där, och minns hur rätt man hade. Tack mamma....

Kort och gott känns det exakt som skinnet på falukorv. Och sedan denna tanke väl dykt upp, har jag inte kunnat vifta bort den. Jag kommer alltså att sy ett korvskinnstält. Och jag som inte ens gillar korv. Redan på utflykterna i lågstadiet hade jag alltid med mig köttbullar istället för grillkorv, och så är det än i dag.

Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan. Det är snett och vint och skevt och åt fanders, men allt sånt vet jag att jag kan fixa till i slutänden. Det är ju trots allt bara ett enda tält som ska sys. Jag har inga krav på mig att skapa en mall för att kunna reproducera det vid ett senare tillfälle, så jag får ta det lite som det kommer.