chrtur; sa:
Ps. Jag fick ett gott skratt!
Tackar *lyfterpåhatten* !
Vill bara påpeka att det där förbundet som håller på med svensk klättersport aldrig haft ett finger med i spelet i min "klätterutbildning" - självlärd är jag, men det kanske märks... (Det här är en sk disclaimer, dvs: ta inte mig på orden - utan gör som förbundet säger, eftersom jag ju är självlärd!)
Sen att förbundet en gång bildades av såna som oxå var självlärda, på ett eller annat sätt, och sen att de satt hemma på kvällarna o listade ut olika tekniker som de tyckte var så bra att de skulle lära ut dessa till andra, är ju en annan fråga...
Iallafall...
-Jag låg alltså där på hyllan, den stora, med så mycket grejer omkring mig att det nästan var komiskt, om det inte vore för att jag trodde att jag slagit ut tänderna, så skulle jag skrattat åt mig själv...
Natten innan hade jag tillbringat på en bra hylla, nja inte så jättebra faktiskt - men man vill gärna säga att en hylla är bra (av nån konstig anledning), hyllan var "hygglig", jag kunde faktiskt ligga ner o få min skönhetssömn - som jag så väl behövde, eftersom värmen och den påföljande vätskebristen, gjorde mig tämligen sliten - ja ni vet kanske hur det känns efter ett par timmar i bastun (utan en enda öl!)...
Så fort det blev ljust så började jag fira, hyllan jag sov på (slummrade egentligen) låg alldeles i början av kaminen så firningarna började redan vid femsnåret (ingen sovmorgon här inte)...
Det visade sig att hyllan, den stora ni vet, var den sista hyllan i kaminen - och det var ju där jag vaknade upp ur min (ofrivilliga) förmiddagstupplur, det var riktigt besvärligt att trassla sig ur min halvt uppochnervända position (måste jag erkänna), men som tur var så hade vi lekt det där spelet i camp 4 där man står på en matta med massa olikfärgade prickar och försöker följa ett mönster - kommer inte på vad det heter, men det är väldigt kul, om man dricker en massa öl till - ni vet säker vad jag menar...
Jag gjorde som i spelet - men istället för att skratta o ha skoj så gjorde det ont överallt, hade inte ens fattat att jag brutit benet än - men jag kom loss tillslut...
Tror nog att jag satt en stund och funderade på vad jag skulle göra, givetvis hade jag inte nån radio eller telefon med mig - eftersom det då inte skulle varit nån riktig solotur, fast å andra sidan så hade jag ju under första natten vid insteget haft besök av en (riktigt) trevlig flicka (och en flaska vin), så redan där var det väl egentligen inte en "riktig" solotur, ja ni fattar...
Efter en stunds funderande, och inspektion av diverse skador (bla benet), så insåg jag givetvis att jag måste lämna alla grejer - det är jag ju ganska van vid, så det var inget konstigt med det (att det inte är konstigt med sådana situationer kan kanske verka konstigt - dock inte i bigwallklättringens (konstiga) värld, ja ni fattar vad jag menar...
Jag lämmnade allt på hyllan (den stora som jag landade på alltså), och kunde klättra ner några meter till rasbranten nedanför... Egentligen så klättrade jag väl inte utan mera släp/föll ner till foten av klippan, men det låter bättre med "klättra" tycker jag, ja ni kan säkert se framför er hur det såg ut...
Därifrån tog det hela dan att klättra (läs: släpa min kropp o samtidigt tycka synd om mig själv och förbanna alla mygg...) genom en fem kilometer lång rasbrant/djungel fram till en fin asfalterad väg - där några snälla (läs förfärade) bilister stannade och plockade upp mig, ja ni vet hur det känns, och hur glad man blir, när man får lift av nån trevlig prick...
Deras baksäte var gjort av vitt skinn och sen... Ja ni kan tänka er...
På sjukan fick jag fin vård av en inte så söt kvinnlig doctor (men hon var jättesnäll), sen kom min trevliga flicka från insteget (står om henne lite högre upp om ni hoppat över den delen) på besök o undrade hur jag
mådde, jag grät förstås en massa - som man gör när man är helt utmattad och varit utsatt för trauma,(inte för att man är en lipsill), hon tröstade mig så jag kände mig bättre efter en stund, ja ni vet hur det känns...
Sen fick jag betala, det kostade bara tusen dollar, men jag hade faktiskt endast 200 såna dollar, så de sa att jag fick betala nästa gång (vilket jag gjorde), vi var ganska ofta på sjukan eftersom den söta (trevliga flickan från insteget) och jag jobbade som frivilliga inom SAR (searchandrescue) och kom dit med många trasiga människor från andra klätterturer som gått snett (som min)...
Så den här "räddningsaktionen" var en intressant upplevelse, eftersom jag hade (förmånen?) att deltaga på båda sidor, vilket är bra (jätteviktigt faktiskt) när man hjälper andra, ja ni kan säkert relatera till det...
Det var allt!
peace
[Ändrat av spacemonkey 2006-08-30 kl 23:02]
), men ibland kan jag uppleva att det finns en tendens till "regelrytteri" inom klättring. Kanske särskillt i Sverige?
