Artiklar > Muztagh Ata och fuck world records! #4

Muztagh Ata och fuck world records! #4

Av: Anneli Wester

Jag lämnade highcamp på 6 900 m. Det sista officiella lägret innan toppen. Jag hade 650 höjdmeter kvar till toppen. Jag visste att det skulle bli den högsta solobestigningen en svensk någonsin gjort utan camps eller utrustning på berget i förväg om jag kom upp. Jag hade all min utrustning med mig. Ryggsäcken vägde uppskattingsvis nu 27-28 kg. För jag ville inte bara komma upp. Jag ville dessutom tälta på toppen. Jag visste att om jag klarade det så skulle det bli världens högsta topptältning utan utrustning på berget i förväg. Det vore så jäkla najs att komma hem med det.

Det var så jag tänkte när jag gick uppåt. Vägen var lätt, som att gå i en snäll skidbacke, men det var långt. Jag gick och gick och stegen var himla tunga och jag avancerade inte så många höjdmeter. Det var rent av ruskigt tungt men jag malde på. Pannbenet var på, bara mala, bara gå, Anneli, bara fortsätt, no problems, bara fortsätt. Och jag bara fortsatte. Det var inte tungt för att jag var höjdsjuk utan för att det var tungt. Det var attans tungt med ryggsäcken, ja allt var attans tungt, och det gick inte fort. Men det gick. Sakta uppåt.

Efter en timme gjorde jag paus. Jag tog fram gps:en, gjorde ytterligare en waypoint och rekade höjden. Jag hade gjort 50 höjdmeter på en timme. Jag önskade gå 300 höjdmeter den här dagen. Jag ville tälta på ungefär 7 200 m. Det betydde att det skulle ta 5 timmar till om det fortsatte så här. Nix, det funkar inte. Det pallar jag inte, det är för tungt. Omvärdering av läget. Omplanering. Jag får knö in ytterligare en natt innan toppen. Okej, bestämt. Jag har alltid dörren öppen för att omvärdera läget, det är inte ett ögonblick svårt för mig. Jag fikade klart, reste mig och kämpade upp ryggsäcken på ryggen och fortsatte upp till ca 7 150 m för att slå läger. Det var tungt men det var okej, jag kände efter noga, nej, jag mådde inte dåligt av höjden, det var bara ont om luft och tungt.

7 150 m. Det kändes konstigt att det var jag som tältade där. Det är ju lite hardcore att tälta solo på den höjden om man dessutom burit upp sina pinaler samtidigt. Det kan jämföras med människor som t.ex. bestiger Mount Everest eller andra 8000-meterstoppar. Många har redan börjat använda syrgas på den här höjden och det trots att de inte bär speciellt tungt själva då de har hjälp av bärare som bär upp utrustningen. Jag menar inte att dissa ner deras prestationer, utan det var bara en jämförelse som jag var medveten om. Det här var lite mer hardcore. Och det var jag som tältade här. Trots att jag hade förberett mig så mycket mentalt så hade jag lite svårt att identifiera mig med det. Det var jag som var den här hardcorebruden. Nej, det gick inte ihop. Det var den 3 augusti och när jag somnade den kvällen hade jag fortfarande inte fått ihop det.

Nästa morgon mådde jag fortfarande hyfsat bra. Lite huvudvärk som gick bort med två aspirin. Det är ett bra tecken, går den inte bort med aspirin så får man se upp lite mer, då är det allvarligare. Jag hade sovit hyfsat bra och det är också ett bra tecken. Men det gick långsamt att få ihop mig och mina pinaler, men så småningom kom jag i alla fall iväg. Snön var så kall att den höll att gå på även om solen gassade och jag slapp att gå i snösörja som jag hade gjort på lägre höjd. Ryggsäcken som nu var något lättare eftersom jag hade ätit och använt bränsle hela kvällen innan och även smält mycket snö på morgonen var ändå tyngre att bära. Det var fortfarande som att gå i en snäll skidbacke men väldigt tungt. Dagens ord var helt klart ordet tungt men jag funderade faktiskt aldrig en enda gång på om det var för tungt. Jag bara konstaterade att det var satans tungt men att det bara var att mala på. Jag var inte sjuk och att det är tungt är lugnt, det är bara att mala på, Anneli, kom igen, nu kör vi, sakta malde jag på, sakta, sakta uppför.

Jag gjorde waypoints, dvs. punkter i min gps så jag skulle kunna hitta ner igen om sikten skulle bråka med mig på nervägen. Jag tog även ut kompassriktningar, memorerade dem men skrev också upp dem ifall skallen inte skulle vara att lita på när jag skulle ner. Vädret var kanonfint, lite kallt i vinden men annars så bra det kunde vara. Jag passerade 7 400 meter. Jag hade 150 höjdmeter kvar till toppen men eftersom det inte var så värst brant så tog det en evinnerlig tid att göra höjd och frampå kvällen var jag tvungen att stanna vid 7 470 meter. Den var i en backe, absolut inte brant, men tillräckligt för att jag inte ville slå upp tältet direkt utan att jämna till underlaget först. Sluttar det så vet jag med mig att jag sover väldigt dåligt. Det tog en evighet att gräva. Inte för att det var svårgrävt eller mycket att gräva utan för att allt var så satans tungt. Det hade börjat bli mörkt när jag kröp in i tältet. 

Om jag satt ner så var det däremot helt okej och det var en magisk kväll. Jag var 80 m från toppen. Hela mitt väsen skrek ut att jag skulle komma att klara det. Lite samma känsla som när jag åkte Vasaloppet ÖS en gång och passerade sista depån, sista milen ner till Mora var det som alldeles tyst och andäktigt i spåret, ibland grät jag för jag visste att om det inte sker en olycka eller nåt så skulle jag klara det. Lite samma känsla. 80 meter kvar till min topptältning. Jag som hade kämpat och slitit som en tok för att klara det här. En sån jäkla lång resa för att komma hit. Då menar jag inte fysiskt i första hand, det hade visserligen varit en resa som heter duga med tanke på hur fruktansvärt skruttig jag har varit och fortfarande har en hel radda med skruttigheter, utan framför allt mentalt.  Dels hade jag trimmat mina mentala skills så inibänken de sista åren för att hitta tekniker att kunna fixa sånt här, framför allt hade jag kämpat med berget i många långa veckor året innan (länk till den storyn nedan), men även ur ett större perspektiv. Aldrig, aldrig, aldrig ge upp! Aldrig aldrig aldrig räkna ut någon! Tänk så många som räknat ut mig genom åren. Jag var inte ens vatten värd. Aldrig aldrig aldrig säga att någon inte kan. Aldrig. Det går. Det gäller bara att komma på hur.

80 meter kvar och vädret var perfekt. 80 m kvar till min topptältning. Jösses. Ja herregud, det var stort. Livet var stort. Den natten sov jag inte så bra men på morgonen visste jag att det inte främst var pga. höjden. Det var främst jag själv. Och livet. Så stort. 80 höjdmeter att gå. Herregud.

Nästa morgon gick jag sakta på skaren uppåt. Solen sken, vinden var kylig men inte bråkig på något vis. Det tog tid, det var ruskigt tungt och jag behövde många pauser, men det var inga problem eftersom jag visste att jag hade en unik tältning framför mig den natten. När något är jobbigt så är det ju en upplevelse och upplevelser är ju en mental grej och sånt kan man till väldigt stor del finta. Har man en världsrekordtopptältning inom räckhåll så gör det så att säga inte något att det är jobbigt. Så det var väl en lätt jobbighet eller vad man ska kalla det. En lätt jäkla jobbig jobbighet. Jag tog faktiskt en ordentlig paus och tog av mig ryggsäcken och satte mig ner ungefär 50 meter från toppen, och då gick jag på en platå som var nästan helt platt. 50 meter bort var en kulle och det var toppen. Och jag behövde paus. Ja herregud.

Snart fortsatte jag, gick fram de 50 metrarna till toppkullen, gick upp på toppen och satte mig. Inte så mycket mer. Det var några andra där och det fotades och grejades men jag satt mest och ja, faktiskt så satt jag bara och kollade runt. Min känsla var mest bara herregud. Och japp, där borta är K2. Långt bort. Typ så. Jag var väldigt dämpad. Jag hade förberett mig en del med mental träning, slappnat av och förflyttat mig i tankarna till toppen och försökt skapa en scen där jag är glad och mår bra osv, och verkligen gått in i de känslorna för att det ska vara lättare att plocka fram dem när jag väl står på toppen. Kanske det är kaos- och katastrofläge när jag är på toppen och då gäller det att göra allt för att kunna tänka positivt och då hjälper sånt. Nu var allt ungefär så bra det kunde vara så tanken slog mig aldrig att jag behövde gå in i det där, jag mådde fysiskt bra, vädret var bra och stabilt, allt var okej, det var bara jag som var dämpad på nåt knepigt vis. Inte bara dämpad, det fanns en viss touch av coolhet också, coolt dämpad.

De andra frågade om jag ville att de skulle hjälpa mig att fota mig men jag sa att det var lugnt. De fattade ingenting och frågade igen och då sa jag att jag skulle tälta här så jag hade massor av tid att fota. Lustigt, för jag sa det på ett sätt som om det var hur naturligt som helst, jag var väl helt inne i min grej och tänkte inte alls på att det kanske lät lite väl hardcoreaktigt. Så de ville fota mig, och fota sig själva med mig, hardcorebruden som kom upp alldeles själv, inte hade bärare, släpade på en stor satans ryggsäck och nu skulle tälta på toppen. De inte bara tänkte herregud, de sa det också. Visst, visst, det går ju bra så klart, sa jag, och fotades.

Sen gick jag runt lite, kollade om jag skulle tälta på själva toppen eller precis nedanför. Jag föredrar snö, det är mjukare, så jag tältade precis nedanför. Det känns dessutom lite tryggare, det är lättare att förankra tältet och det är ett redigt stup precis bakom toppkullen. Japp, någon meter ner duger bra i min värld. Jag reste tältet och tja, här är jag!

Den här bilden tog någon av grabbarna innan de gick ner.

Sen var jag ensam, bara jag och Muztagh Ata, isbergens fader.

Sakta hade jag gått upp för hans rygg och nu skulle vi spendera natten tillsammans. Jag på topp av honom. Hmm.

Jag filmar först runt för att visa var jag är och sen pratar jag lite. Jag mår bra så när som att jag snubblar på orden, är lite groggy i blicken och läpparna är blåa. Tänk nu på att det här är högre än många toppläger på 8 000-metersberg. Samma höjd där tuffingarna ofta sitter med syrgas och grejer när man ser filmer från värstingexpeditioner. Eller kanske jag nu kan få lov att kalla dem de mjuka grabbarna? Hihi. =:)

Sen hängde jag i eller strax utanför tältet resten av eftermiddagen. Jag försökte fota lite mer, jag måste ju ha några bevisbiler som det heter, men det var svårt att fota i den tunna luften eller det starka ljuset eller vad det nu var som var fel. Jag justerade vitbalansen i kameran flera gånger men den hade fått fnatt, det var som att den inte kunde fånga motivet över huvud taget och många bilder blev delvis tomma eller vad man ska kalla det.

Så här ser de flesta bilderna ut oredigerade. Jag justerade vitbalansen men det hjälpte inte utan kameran hade någon slags höghöjdsfnatt.






Lite hokus pokus med photoshop så går en del av bilderna att använda.

Jag funderade inte så mycket däruppe den kvällen, jag var lite orolig för natten, det var ju faktiskt högt, 7 546 m enligt officiella angivelser, min gps visade aldrig över 7 520 m, och jag var rädd att drabbas av något höghöjdsotyg.

Inne i tältet. Som mest visade GPS:en 7 516 meter, har jag för mig. Bergets officiella höjd är 7 546 m.

Jag hade haft funderingar på att försöka hålla mig vaken under natten men så tänkte jag på det där jag hade läst, att i stort sett alla som drabbas av farliga ödem, som är något som snabbt kan bryta ner mina krafter och rent av ha ihjäl mig här uppe, har haft kraftiga symtom på höjdsjuka, men ändå fortsatt upp, och så tänkte jag att jag har ju inga symtom alls så det är väl inte en överhängande risk, så jag kan nog sova. Sen är det det där med proppar, blodet blir tjockt och man kan få proppar. Men så tänkte jag att om jag får en propp så får jag ju det oavsett om jag sover eller inte, så jag satsade på att försöka sova. På natten blåste det rejält men det här tältet står stadigt som tusan så det var lugnt. Ja, jag sover ju inte så bra när vinden rycker i tältet men annars var det okej. Fram på natten lugnade det ner sig och jag somnade som en stock.

På morgonen vaknade jag till mitt världsrekord. Den högsta topptältningen i världen utan camps eller utrustning på berget i förväg. Det här berget var inte svårt men det var ändå 7 546 m. Det är högt att bära upp allt dit i ett go. 13 dagar hade det tagit mig upp. Så jag var glad men ganska måttligt faktiskt. Mest var jag bara som alldeles tom. Jag undrade vad jag gjorde där. Jag visste att jag hade mitt världsrekord. Ja, jag skulle ju ner också så klart, men jag var så att säga på väg hem nu. Dessutom högsta solobestigningen en svensk någonsin gjort utan camps eller utrustning på berget i förväg. Jag skulle komma hem med mina rekord. Men jag undrade mest vad sjutton det här var bra för. Vad gjorde jag där. Jag skulle ju vara glad men hela morgonen tvingades jag svälja gråten. Ibland gick det inte. Jag hade precis grejat ett världsrekord. Och jag grät. Och det var inte glädjetårar. Jag förstod inte.

Här kan ni se hur jag mår efter en natt på den här höjden och tja, det går ju inte någon nöd på mig rent fysiskt men gråter hänger i halsen.


Återigen, det här är alltså efter en natt på 7 546 m. Kolla hur jag mår rent fysiskt. Jämför med hur många andra mår i sina toppläger, vilka många gånger är på lägre höjd. Ofta mår det betydligt sämre.  Varför det? Om man mår dåligt på den här höjden så är mitt svar att man har gått för fort eller så saknar man förmåga att acklimatisera sig till den här höjden och då borde man ha vänt tidigare. Ta det lugnt med höjden så behöver man inte må så dåligt. Jag hade lite huvudvärk på morgonen men det försvann med två aspirin och så snart jag hade kommit igång, det var allt. Ja, jag var knepigt ledsen, men annars okej.

Jag åt frukost, jag smälte snö och jag gick ut för att packa ihop mina saker. Jag kollade runt, tänkte att jag kanske var den högsta människan välden just där och då. Mäktig känsla. Det var ruskigt tungt att resa mig. Jag hade inte tappat mycket i vikt men musklerna svarade inte. Muskelsvag. Bara att ställa mig upp var tungt. Jag fick krypa runt och packa ihop mina saker. Ibland blev jag bara sittandes. Jag förstod inte. Vad går det här ut på. Vad gör jag här. Jag drog upp ett snöankare till, la ihop repsnörena till tältet, funderade, Anneli, varför. Varför i hela friden skulle du upp här för?

Det tog två timmar att få ihop allt med alla mina funderingspauser. Jag reste mig, lyfte tungt upp ryggsäcken på högerbenet, krängde runt den på ryggen och började sakta gå över platån. Lite kaxighet fanns det med i packningen nu men så attans tungt. Och framför allt - varför, Anneli, varför? Det var attans vad det där malde.


Ihoppackning av världsrekordcampen pågår.

Sista bilden på mig från toppen. Jag har börjat krackelera och underläppen och en bit av käken är svullen. Man kan få ödem på hög höjd, framför allt tjejer drabbas. Det sätter sig mest på händerna och i ansiktet och har inget med höghöjdssjuka att göra och är inte farligt.

Jag gick över platån och började gå neråt. Det dröjde inte länge innan jag behövde en paus. Det var ruskigt tungt att kränga av mig ryggsäcken och sen bara satte jag mig i en hög. Efter 5-10 minuter reste jag mig igen men attans vad tungt det var att få upp ryggsäcken igen. Hela pausen var som förbrukad innan jag ens kom iväg igen.

Sakta neråt. Det var ju inte så värst brant så det dröjde länge innan jag gjorde lite höjd. Återigen var dagens ord tungt. Efter två pauser fick jag låta bli att ta av mig ryggsäcken när jag satte mig men shit, då kom jag inte upp igen. Av med ryggsäcken, resa mig upp och sen lyfta upp den på låret, kränga runt den på ryggen, aldrig hade det varit så tungt. 25 ruskigt tunga kilon. Till slut började jag överväga om jag skulle strunta i pauserna, de kostade mer än vad jag fick ut av dem när jag skulle resa mig igen så istället fick det bli ståpaus. Jag hade hoppats att jag skulle bli starkare så snart jag kom ner lite men nix, jag blev inte starkare. Inte en gnutta starkare. Det var rent av jobbigare att gå ner än att gå upp.

Ibland mötte jag andra som var på väg upp, några bara malde på och hejade inte. Andra sa ett hej men inte så mycket mer, andra bytte några ord och frågade hur långt det var kvar. Jag försökte svara i tid, att de hade en timme kvar eller vad jag nu uppskattade med tanke på deras fart osv. En kille stannade och pratade lite mer och det visade sig vara en svensk kille. Kul. Jag berättade vad jag hade gjort och han grattade. Då började jag känna mig cool. Han fortsatte upp och jag ner. Ja, nu hände något, fan Anneli, du har klarat det, du har ta mig fan tältat på toppen, du fixade det och nu har du ett najs världsrekord, Anneli, cher up, you made it! Men det höll inte länge, snart var jag så där konstigt ledsen igen.

Efter några timmar var jag nere i det officiella topplägret på 6 900 m, tog av mig ryggsäcken, satte mig för att njuta en stund men kunde ändå inte glädjas. Det var något som saknades, men samtidigt så ja shit, jag har fixat det. Dubbelt. Väldigt dubbelt. Efter närmare en timmes paus krängde jag återigen upp monstret på ryggen. Nu var jag så svag att jag fick fixa en liten snöhylla till ryggsäcken, lyfta upp den där, sätta mig på hyllan, kränga på ryggsäcken och resa mig upp. Sakta malde jag på nerför igen.

Nu var det brantare så jag gjorde lite mer höjd. Anneli, det är bara att mala på, gå, gå, gå. Solen gassade, jag stektes och jag smörjade in mig.

Nej Anneli, skärp till dig lite, du kan väl i alla fall försöka le lite!
Så ja, grattis Anneli, du är en riktig hardcorebrud!

Snart mötte jag ännu en lite mer pratglad person och han frågade om jag hade varit på toppen. Jag sa att ja, jo, jag hade tältat på toppen. What the fuck, sa han. Och gav mig en stor jäkla grattiskram. Snart kom hans polare ifatt honom och han berättade stort vad jag hade gjort, jag grattades och det blev lite av en tjohej-stund. Shit, ja, just det ja, jag har ju gjort lite av en hardcoretältning. Hjälp, mitt inre var som ett enda hullersombuller, glädje, coolhet, kaxighet, najs självkänsla men ärligt talat, what the fuck gick det här ut på? Grattispartyt var över, de fortsatte uppåt och jag neråt. Och så jäkla aptungt, som det heter nuförtiden.

Sista backen ner till det officiella camp två är absolut ingenting men den tog mig en halvtimme. När jag kom ner satte jag mig i en hög. Några grabbar frågade hur det stod till. Så attans trött, sa jag. Kom du upp frågade de. Ja, jo, jag tältade på toppen. Va? Jo, jag tältade på toppen. ON the summit? Ja, sa jag. What the f*ck? Igen. Inte precis samma fras men samma innebörd. Är du själv? Ja. Shit. Och du har tältat på toppen? Ja. Jag är så himla trött. Ja, det förstår vi. Grattis tjejen! De var uppriktigt djupt imponerade och jag kunde ta till mig deras reaktion och jag minns att det var så himla skönt, det var så att säga en bekräftelse på min trötthet och mitt slit.

Jag gick iväg och reste mitt tält. Det tog så jäkla lång tid. Jag kröp runt och grävde. Folk kom fram och erbjöd dricka men jag sa att jag inte kan ta emot, jag ska fixa det här själv. De flesta vet vad det betyder och nickar lite respektfullt i ett sånt läge, och det gjorde folk nu. Den kvällen grät jag. Jag hade klarat det. I morgon skulle jag vara nere i baslägret, det skulle gå bra, det visste jag, jag brukar ha på känn om det är några farligheter i antågande och jag hade inget sånt på känn. Jag smälte snö, drack litervis, åt och grät. Nu var känslan att jag hade klarat det. Och jag har mina rekord. Jag. Shit. Jag grät glädjetårar och men också konstiga ledsamhetstårar, allt om vartannat. Det fanns i alla fall en sak jag genuint kunde glädjas åt. Jag gillar helt klart att jag har världsrekord i att ligga på topp. För det var ju bokstavligt talat det jag hade gjort, tältat på toppen - legat på topp. Lustigt uttryck som passar en urgöteborgare. Men som vi vet så kostar det, att ligga på topp alltså. Shit vad trött jag var.

Nästa dag tog det återigen en evinnerlig tid att packa ihop mig. Sakta gick jag neråt. Jag var fortfarande ruskigt svag men definitivt lite kaxigare. Coolare. Jag gillar att känna mig cool så nu gick det bättre. Fortfarande ruskigt tungt, jag piggnade inte till rent fysiskt av höjden som jag hade hoppats på, det var faktiskt skrämmande hur muskelsvag jag var. Det är den viktigaste detaljen jag hade att hantera till nästa berg - som jag vill ska vara en 8000-metare och där jag också vill tälta på toppen - hur jag ska göra med den här attans muskelsvagheten. Jag var inte bara trött, jag var ruskigt svag i musklerna, de svarade inte som de skulle. Jag funderade på om det kunde ha hänt nåt med signalsystemet till musklerna med tanke på att jag har en skada på omsättningen i kroppens aminosyror, och tänkte att jag måste kolla upp det. Men som vanligt så är det lättare att vara svag om man är stark mentalt och nu kaxade jag till mig lite. Shit, jag är faktiskt en tuffing. Och malde på ner mot baslägret.

När jag sent på eftermiddagen klev in i baslägret var det inte samma Anneli som hade lämnat lägret 15 dagar tidigare. Jag var rapporterad som saknad och efterlyst och gud vet vad, men det var värdsliga problem som jag inte brydde mig om, utan det var jag som hade förändrats. Jag hade blivit tuffare. Fast en ruskigt trött tuffing. Jag stannade på vägen till mitt tält och snackade med några, de grattade och erbjöd en öl men jag sa att jag faller död ner om jag dricker en öl nu. Jag gick bort till mitt tält, en kille kom och frågade vad jag var sugen på och jag sa frukt och snart kom en annan kille med en hel melon. Jag kröp in i mitt tält, drack red bull och flaskvatten och åt melon, tvättade av mig med en disktrasa, ett par helt nya trosor av favoritsorten låg och väntade på mig, resten av kläderna var inte rena men i alla fall renare och av bomull. Jag tycker alltid det är skönt att få på mig bomullskläder efter en sån här strapats. Jag åt och kröp till kojs. Nästa dag skulle jag vandra ut från berget, åka ner till stan och sova i en säng. Det var ruskigt skönt att krypa ner i sovsäcken den kvällen.

Nästa morgon blev det ett stort pådrag runt mitt tält. Det var en ny chef i baslägret och han hade hört att den där efterlysta tjejen hade kommit ner och att hon hade någon form av världsrekord och trodde att mitt världsrekord bestod i att ha varit borta längst tid. Haha, jag hade himla kul åt det, han hade noll koll, och jag berättade att jag hade tältat på toppen. Han sa att det inte var bra att jag varit borta så länge men sen var det bra med det, han gratulerade, fotade och bad mig skriva vad jag hade gjort i en bok han hade. Det verkade vara en bok med historiska händelser som sker på berget. Kul, självklart hjälpte jag till med det. Det trillade in fler mäniskor till gratulationspådraget och det var den festligaste stund jag någonsin sett i det baslägret. Jag delade ut de grejer jag inte skulle behöva med mig ner till civilisationen, främst mat, till lokalbefolkningen som är de fattigaste där. Killen med melonen fick gastuberna som jag hade kvar, de kunde han sälja. Sen var det dags för utmarsch men då dök en av mina grabbar upp med sin motorcykel och jag fick skjuts ner till stora vägen. Min packning tog kamelerna hand om.

På kvällen nådde jag Kashgar. Jag hängde lite i stan, fixade med hemresan och det blev lyxstuk för mig som brukar hålla tajtare budget, flyg hela vägen till Peking. Jag anlände mitt i natten till Peking, la mig på några soffor och sov och väntade på att Finnairs disk skulle öppna för att höra om de hade plats för mig. Kan inte minnas när jag bad så mycket för en specifik sak sist, brukar inte göra såna beställningar i mina böner. Det fanns plats kvar, jag betalade de 100 euro som jag hade läst på innan att det skulle kosta att ändra flygbiljetten, och några timmar senare satt jag på flyget hem och på kvällen stod jag på Landvetter flygplats där en polare hämtade med en solros. Välkommen hem Anneli. Ja herregud, välkommen hem Anneli.

Naturligtvis var det skönt att komma hem men det var inte lätt med det där världsrekordet. Jag visste inte hur jag hade det med mig själv och det jag hade gjort. Jag gick igenom många olika faser. Först var jag bara som vanligt när jag kommer hem, allmänt cool och vardagen rullade vidare ganska omgående. Sen började jag att fatta, tack vare mina vänners reaktioner, att shit, jag har ju ett världsrekord! Jag visste ju naturligtvis att det var så men det hade egentligen inte gått in. Så ett tag var jag himla mallig och kände mig störtcool. Nästa fas var att nej, jag vill vara gamla vanliga jag, det trivs jag bättre med och försökte återigen knalla vidare med vardagslivet. Men det gick inte så bra. Det var ju bara fler och fler personer som grattade och det började bli lite turbulens inom mig igen, shit, jag har ju gjort en riktig tuffinggrej! Det sjönk in mer och mer och jag förstod att jag faktiskt hade gjort en rejäl prestation. Samtidigt som jag inte visste om folk började tröttna på min topptältning och mitt världsrekord. Samtidigt som ännu fler människor grattade. Jag visste inte alls hur jag skulle göra. Det blev kaos inom mig.

Jag fick som sagt mycket grattis men naturligtvis hade jag räknat med lite knorrande, det ligger i svenskens natur. En svensk toppäventyrare skickade ett mejl och ifrågasatte mitt claimande av världsrekord med en överlägsen och tråkig jargong, jag sa ju att jag hade kört i alpin stil och han undrade om det var det enligt hans regler och hans regler regerade för han var minsann något att hänga i granen. Typ. Jag är inte helt tappad bakom en vagn bara för att jag inte är kändis och skriker ut i hela etern vad jag har gjort. Så länge man förklarar tydligt vad man menar och vad man gjort så är det lugnt och eftersom jag har en juristexamen i ryggsäcken så har jag lite skills på att vara tydlig och hade förberett mig för såna här angrepp och varit noga med att beskriva vad jag menade med mitt rekord. Jag svarade honom och länkade till mina blogginlägg som beskrev vad jag menade och sen pep han inte till något mer. Märkligt nog så kom det från en äventyrare som varit allt annat än tydlig med vad han har gjort och inte har gjort vad gäller sina egna äventyr. Om han undrade så hade det ju varit trevligare att han hade varit lite ödmjukare i sitt första mejl och frågat hur jag resonerade kring det hela och inte börjat med stenkastningen direkt. Ett urtypiskt fenomen i svenska äventyrsvärlden - kasta stenen först och fråga sen.

Bland mer vanligt folk fanns det en och annan som inte stod ut med att jag gladde mig åt själva världsrekordet, de verkade vilja att jag skulle fortsätta att vara samma person hela livet utan att varken utvecklas som människa eller påverkas av det jag gör och det som händer kring mig. Eller så var de missunnsamma eller nåt. Jag försökte bemöta dem juste men min ärliga reaktion var att jag tyckte att det var himla ompassande att komma med sånt gnäll just då, en del reaktioner var verkligen som att stå och gnälla på ett bröllop. Är det något man inte gillar så tar man det lämpligen en annan dag. Jag utvecklas, jag reagerar på det som händer, på både positiva och negativa sätt, men det funkade inte med en del människor idealbild av mig, i deras ögon var jag på ett visst sätt och nu stämde inte det längre och jag hade gjort dem besvikna.

Min stora brottningsmatch gällande min bedrift handlade inte främst om vad andra tyckte om den utan det handlade främst min egen relation till det hela. Till slut började jag kunna sortera vad det handlade om. Jag insåg att jag hade ju aldrig bestigit berg eller tältat på toppar för att slå rekord. Jag gillar utmaningar, att klura ut hur jag behöver göra för att klara en viss sak och jag gillar enkelheten i bergen, när jag så att säga blir på tu man hand med livet. Det är det som är min grej. Inte rekord. Rekordet var något jag fick på köpet. Andra går igång på rekord, de gillar sånt och gör saker just bara för att slå rekord. Men inte jag. Nu fick jag rekordet som bonus och visst, jag kan glädjas åt det, men det är inte det som är det viktiga. Inte för mig. När jag insåg det blev det back to basic som gällde. Med all respekt för alla som går igång på rekord men för mig är det fuck world records och life rules som gäller. Självklart är det kul för mina sponsorer och det får jag ju bjuda på men för egen del, så nej, det är inte min grej. Rekord har med prestation att göra och nej, nej, nej. Det är så inibänken oviktigt. Livet är så oändligt mycket större.

Det är väl också förklaringen till varför jag var så tom inombords den där morgonen där uppe på toppen. Över huvud taget så var det inte en direkt kul tur. Jag var så tom. Jag älskar ju att bli ett med livet uppe i bergen, som jag kallar det. Nu blev jag ett med ett jäkla rekord. Eller två stycken rent av. Jag var först och främst världsrekordinnehavare. Men det var ju inte det som var viktigt för mig när det gäller bergen. Om jag inte hade haft ett världsrekord så tror jag att jag hade njutit som tusan där uppe. Då om något så hade jag känt mig cool. Nu missade jag den biten för ett jäkla världsrekord kom emellan. Nästa gång är det jag och livet som ha det najs igen, inga jäkla records, bara jag och livet på tu man hand, vi ska bli ett, och fuck world records! 

Om jag är klar med det här nu? Nä för sjutton, nu vill jag klura ut hur sjutton jag ska bära mig åt för att försöka tälta på toppen av ett 8 000-metersberg. Nästa berg var tänkt att bli Cho Oyu, 8 201 m, i Tibet, men har blivit utbytt till Gasherbrum II, 8 036 m i Pakistan. Man kan ju nu undra hur jag har tänkt mig det hela. Om jag kommer upp bara som det är så blir det rekord och första svensk över 8 000 m solo i alpin stil och utan syrgas och yea! Men jag skiter i allt sånt, fuck world records och fuck all jäkla prestation och att vara först och bäst. Jag vill upp med mitt tält, jag vill det för att jag vill det. Det räcker. Jag vill ligga i tältet med fötterna ut och ha värsta nice utsikten, bara jag och livet på tu man hand. Går det inte så går det inte men inga jäkla rekord och skit ska komma emellan oss. Jag och livet rules!

Och japp, nu känner jag mig cool igen. Faktiskt coolare än någonsin. En riktig tuffing rent ut sagt. Och det trivs jag jäkla bra med. Typ life rules och nu köööör vi! Eller förresten, först ska jag ringa min sponsor Gothia Ink Tattoo. Dags för en ny tatuering. Och ja, numera säger jag fuck. Jag har ju blivit en tuffing säger jag ju! 



Hej då Muztagh Ata, tack för att du var mig nådig. Amen.

Mission completed.



Till del 1 (av 4) om denna bestigning.
Till artikelserien om mitt tappra försök året innan.
Till min hemsida!
Till min NYA Facebooksida!
(en del av er är kvar på den gamla som ska avvecklas!!)



Publicerad i samarbete med:

Logga in för att kommentera
 Glömt namn/lösen?
2012-03-06 11:38   gucci1122
Vad annat att säga en ett Stort Grattis och tack för att jag fick följa dig upp och ner på din spännade bestigning. Hardcore Babe det är du det. :-)
 
Svar 2012-03-06 21:31   Anneli Wester
Mycket kul har jag kallats det senaste året men hardcore babe var ny, den åkte helt klart upp på pallplats direkt! :))
 
2012-03-06 13:46   rija
Härlig läsning och ett stort grattis till en superprestation!
 
Svar 2012-03-06 21:32   Anneli Wester
Tack tack! :)
 
2012-03-06 14:01   pal2
När inga ord räcker till.....

Tomheten efter målgång finns alltid där, ju större mål desto större tomhet.

Lycka till!
 
Svar 2012-03-06 21:33   Anneli Wester
Jag tycker att det där med att tomhet efter målgång alltid finns där är en myt, jag har gått i "stora" mål många gånger helt utan tomhet. Men det tar vi en annan gång, nu tackar jag lyckoönskningen! :)
 
2012-03-06 15:11   Ayrin
Grattis!!!

Så djävulskt impad :).
 
Svar 2012-03-06 21:34   Anneli Wester
Tack!! Faktiskt lite impad jag också! :))
 
2012-03-06 17:01   Berit Hannu
Jätteroligt att läsa om din topp-prestation !
 
Svar 2012-03-06 21:34   Anneli Wester
Tack tack!! :)
 
2012-03-06 18:45   Plizken
Ett stoooort grattis.
 
Svar 2012-03-06 21:35   Anneli Wester
Taaaaack!! :))
 
2012-03-06 21:11   skogsbaronen
Grattis!

Jag är ganska ny på utsidan, men jag har läst det mesta du har skrivit.
Ditt sätt att skriva är väldigt tilltalande, och jag går bara och väntar på nya inlägg från dig. Det känns nästan som att man är med dig på äventyr när man läser.
Sluta inte dela med dig!

/Tomas
 
Svar 2012-03-06 21:37   Anneli Wester
Tack och vad kul att du har hittat hit och gillar det! - Mig blir ni inte av med i första taget!! :)
 
2012-03-06 23:59   Rune_zinken
Jag kan inte låta bli att tänka på dom här raderna ur låten Fearless av ett av mina allra största favoritband, Pink Floyd:

"You say the hill's too steep to climb.
Climb it.
You say you'd like to see me try
climb it.

You pick the place and I'll choose the time.
And I'll climb
that hill in my own way.
Just wait a while for the right day.
And as I rise above the tree line and the clouds,
I look down, hear the sound of the things you said today."

Jättestort grattis Anneli. Verkligen. Men inte i första hand till själva prestationen. Utan till upplevelsen, erfarenheten och minnet. För även om någon förr eller senare kommer att kopiera din bedrift kan ingen någonsin ta ifrån dig din egen personliga upplevelse.
 
Svar 2012-03-07 07:57   Anneli Wester
Tack Rune! Fin text, jag vet inte vilken låt det är men ska kolla! Upplevelsen är det bästa, speciellt när den i slutänden blir så positiv Om andra "kopierar" så blir jag bara glad, då har jag ju inspirerat. De kan gärna slå den också men min upplevelse kande däremot aldrig slå. :))
 
2012-03-07 10:17   Rune_zinken
Varsågod Anneli. Det är en gammal pärla från 1971. ;)

http://www.youtube.com/watch?v=pu1iYXR85Yg&feature=related
 
Svar 2012-03-07 15:44   Anneli Wester
Tack! Den där hade jag hört förrut när jag väl hörde den! :)
 
2012-03-07 13:05   Corax
Starkt.
Bra jobbat.

Få inser hur stor skillnaden mellan att köpa ett paket och att göra allt själv från början till slut är.

Din GPS visade faktiskt lite högre än den nya officiella höjden av berget, vilken är 7509m.
Lycka till i fortsättningen, vart det än bär hän.
 
Svar 2012-03-07 15:50   Anneli Wester
Tack Janne!
Ja, det är verkligen inte samma, att köpa paket eller ha bärare som bygger camps på berget innan eller sätter upp stegar och grejer som man sen går på kallar jag numera lite nochigt för turiststil och det här kallar jag för hardcorestil! :))
 
2012-03-07 18:28   OBD
GRATTIS!
Jag har sagt det förut, och jag säger det igen, för nu har du bevisat det på nytt, du är verkligen en TOPPENTJEJ!
 
Svar 2012-03-12 09:08   Anneli Wester
Haha, ja, nu har du allt en poäng där!! Tack tack!! =:)
 
2012-03-07 20:13   Leech
Imponerande prestation, spännande läsning. Grattis!
 
Svar 2012-03-12 09:09   Anneli Wester
Stort tack!! =:)
 
2012-03-08 07:40   Magnus H
Super lasning speciellt kring toppdagarna. Man har mycket att lara har. Bra skrivet. Bra jobbat och grattis igen givetvis. What the f_ck :-)
 
Svar 2012-03-12 09:10   Anneli Wester
F_ck-tack! =:))
 
2012-03-09 09:13   Tordnado
Jag brukar inte bli imponerad av tatueringar men den är klart mäktig :-)
 
Svar 2012-03-12 09:11   Anneli Wester
Tack, faktiskt mäktigt att bära den också!! =:))
 
2012-03-10 19:26   Glännman
Det är inte vitbalansen som spökar, det är exponeringen. Bilderna är överexponerade och blir således kritvita :)



Mvh // Johannes
 
Svar 2012-03-12 09:11   Anneli Wester
Åhh, tack för tips, jag ska se om det finns möjlighet att justera det i min lilla kamera!
 
2012-03-20 21:50   Narcisse
Stort Grattis Anneli - Årets Äventyrare! Starkt jobbat!

“Climbing is not a battle with the elements, nor against the law of gravity. It’s a battle against oneself.” -Walter Bonatti
 
2012-03-30 19:15   Kubbson
Du är helt enkelt superskön Anneli!
Grymt bra jobbat. Elitens sarkasm beror enbart på att din soloprestation sätter en del andras dito i en lite annorlunda dager. Jag gillar din stil och attityd och önskar dig lycka till med fortsatta äventyr.
 
» Visa även betygsättningar utan kommentar

 

Logga in

Friluftsguiden


Äventyrsupplevelser
Kom och besök vår Äventyrspark med 13 höghöjdsbanor! Nordens största!
Bydalens Fjällanläggningar
Skidåkning, fiske, fjällvandring i lugn fjällmiljö.
Calazo AB
Förlaget ger ut guideböcker och kartor för friluftslivet i Sverige
Lukeadventures
Erbjuder teambuilding och vandringar