TERRA INCOGNITA

Om Axel Hamberg i sitt Sarek.

Oundviklig är faktiskt årets fjällbok.

För alla oss Sarekälskare är den nu nyutkomna boken om Axel Hamberg ett måste på alla sätt och vis!

Uppsala Universitet har gett ut en lysande bok under redaktion av Lars Andersson. Fantastisk på alla sätt och vis och som sagt omistlig för oss fjällälskare och Sarekvandrare.

(©) Foto: Las Andersson. Uppsala Universitet.

I boken har hela gardet av kunniga professorer i landet ställt upp och skrivit initierat om legenden Axel Hamberg. Här kan vi lägga oss nu tillrätta i soffan, med trötta ben kanske efter vandringen i sommar, eller i en skön säng och bara läsa och njuta., och återigen läsa, läsa om Hamberg i alla möjliga skepnader. Som polarforskare, som glaciolog och som framförallt som Sareks store geograf.... Här finns just i artiklarna, och framför allt den initierade närvaron i Hambergs’ anda, som exempelvis den artikeln av geologen Olaf Svenningsen om Sarekskollans mörka svarta stenar, eller Per Holmbergs’ om dess blåkalla jöklar. Dessa två artiklar är kanske de bästa berättade i antologin, då dom två ju vistats där en avsevärd tid dessutom.

Inte bara det, hela läsningen av boken blir som en ny ‘julafton’ så här på sensommaren, om än något akademisk. Vart man än tar med sig boken och tar upp den, känns den ideligen aktuell, läsvärd och intressant. Boken får på nått vis ett skeende och ett vetenskapligt liv för nästan hundra år sedan, att leva upp igen. Dom svartvita fotografierna känns idag ovanliga, spänstiga och rentav overkliga och talande till oss, på ett språk som inte nutida färgfotografi ens kan nå.

Man kan tycka att Sarekskildringarna genom åren har blivit mer privata och upplevelseinriktade. Vandringar, som numera skildras har ju nu nästan kantrat över till underhållningsgenren under de senaste åren. Faller inte folk ner i Sareks strida jokkar eller ramlar ned i snösprickor, så har dom åsikter om ditt och datt’. Beskrivningarna har dessutom på senaste tiden dessutom kommit mer och mer att handla om speciella färder, personliga spår, eller att fånga ett ovanligt fotografiskt ljus någonstans. Berättelserna handlar mer och mer om vandrarna själva än om platsen. Sarek har blivit till en slags emotionell avtrycksplatta för moderna och fartfyllda samtida fjällvandrare som vill göra egna avtryck, och söka sin egen spänning och attraktion. Mytologin om området blir i dessa påfrestande, ibland rentav ointressanta och nästan löjeväckande då dom uppträder i bloggvärlden.

Axel Hamberg är på nått vis Sareks början. Precis som ett luddigt, dunkelt svartvitt fotografi, ett efter ett annat, dyker bild efter bild upp. Sarek får en gestalt, blir tydligt och inte bara en hägring.

Alex Hamberg på Sarektjåkkå 1895, tillsammans med Tourda, Rassa och Ribbja(©) Uppsala Universitetsbibliotek.

På något vis bor det en Axel Hamberg i oss alla Sarekälskare tror jag.Och många är väl dom som vill och anser sig ha anspråk på miljön numera utan att egentligen ha några kunskaper eller tillföra något. Är det inte numera guidade turer, så är det nyutgivna böcker som mer och mer banalt och innehållslöst knaprar på och antastar Nationalparken ifrån alla möjliga håll och kanter.

Är det Sareks öde att sluta som en slags äventyrspark för adrenalinjunkies? Att bli en ‘Adventurepark‘.

Dagens bloggare söker äventyr i Sarek baserat på sin egen intensitet och sitt egna bildflöde. Någon vetenskaplig originalitet eller äkthet saknas ofta dessa blogginlägg. Den nutida blicken blir, då Vetenskapen lämnat området rentav banal kanske.

Sareks landskap fylls av alltmer och delvis även nya grupper efter Axel Hamberg. Trängseln ökar i markerna och alltfler gör anspråk på att antingen företräda landskapet eller avbilda det på rätt sätt: påfallande många försöker göra det båda.

Men även Hamberg ansåg att Sarek var hans eget revir och bara hans. I boken stöter man ett par gånger på ‘det kyliga svaret’ han gav till andra forskare: ’Sarek-det är mitt’!.

Boken ger en bra och uttömmande beskrivning utifrån detta. Man frågar sig då man lägger ifrån sig boken. Hur kom det sig att något nationellt och gemensamt kom att förvandlas till något ‘privat‘, just under en tid av nationalistisk självmedvetenhet. Genikult och respekt kanske ifrån forskarvärlden. Boken tar sitt just sitt avstamp i Hambergs arktiska tidiga forskning och just när Sarek blir nationalpark och beskriver utförligt dom energiska vetenskapliga tillvägagångssätt Hamberg använde för att samla ihop sina data under sina decenniers tålmodiga vistelser där. Hyddor byggs, meteorografer, barografer ristar kurvor på pappersrullar och hydrometerografer snurrar och knarrar bland fjällbjörknas löv och jokkarnas brus. Hamberg själv bestiger toppar med en osedvanlig tåga för att vara akademiker, rentav ett tjugotal det andra året 1896, de flesta över 1800 meter styckena vid 30års ålder. Och han är först på dom. Bara det en prestation. Vetenskapsmannen blir till bergbestigare och alpinist.

Döma av interiörbilderna röks det en hel del under årens lopp. Sitter inte Hamberg själv och blossar på en fet Havanna så är det Edlund eller Hofling eller någon annan forskare eller inbjuden samegubbe som blossar nöjt i ‘upptäckartrivseln’ på sina sura snuggor. Men detta är ju år 1916, och då är det är långt bort i framtiden till vårt eget egendomliga självcentrerade friluftsliv med lättviktiga plasttält och egendomliga spartanska hälsoråd.

Oscar Edlund och Manne Hofling i hemtrevnad, rökandes i Pårtetjkåkkå.

1916.(©) Uppsala Universitetsbibliotek.

En teodolit.1908 (©)Foto Lars Andersson, Uppsala Universitetsbibliotek.

Som Sarekskildare är Hamberg magnifik, energisk och underhållande även att läsa för oss idag. Det vet säkert alla som läst hans lilla viktiga turisthandbok (Sarekfjällen, 1922) och kanske till och med gett sig själva tid att läsa hans berättelser i tidiga STF böcker. Men dock, hans stora vetenskapliga material är ännu idag outgivet. Hans dagboksanteckningar är tyvärr inte utgivna i tryck heller, -mer än på den mycket informativa Hambergsidan- och hans fotografier ca: 1800 stycken är inte katalogiserade nämnvärt. Hambergs fotografiska gärning utanför den rent vetenskapliga är heller inte vidare utredd vad det verkar, och utlagd i ett fotohistoriskt perspektiv utanför seminarierummen.

Och vi vet inte om eller när en sådan fotografisk forskning är möjlig. Men man tycker ju det. Hamberg är ju en otroligt noggrann fotograf. Och säkert var kameran hans bästa vän. Svensk tidigt landskapsfotografi och den bildvärld och dess kontext den befann sig i borde locka kanske någon akademiskt fotografiskt skolad att gräva djupare, inte bara i hans bildvärld utan även i denna fjällnatur som format vårt lands identitet vid denna tid.

Det känns därför befriande och nästan överraskande nytt att någon nu försöker sig på en sammanfattning, utav den geografiska vetenskapliga delen. På så sätt är väl i alla fall första steget taget mot en bättre bild av Axel Hamberg. Och den kan eller kanske kan rentav en ge oss en ny upptäckt om Hamberg bortom år 2012, bortom den idag rådande snäva och privata vandringsberättelsen man möter på upplevelsebloggar. För någonstans tror även jag att Sarek och Hamberg är kanske två olika saker. Bortom detta eviga tröskande om upplevelser i bloggosfären och privata upplevelser som mer och mer dominerar vårt läsande numera, finner vi i alla fall här i denna mästerliga bok en solid forskartradition baserad på kunskap och vetenskapliga principer som framkallar något gemensamt som vi kan värna om.

Detta vårt gemensamma kulturarv är således en resurs för oss alla. Storslaget, nödvändigt och värt att återupptäcka.

Fjällstugan.

En fjällstuga kanske bara för många ter sig bara som ett hus, ett nödvändigt ont i en öde natur. Ännu ett etappmål på en karta. Något att vandra till, mäta kilometrar mot, och sova och äta i och sedan lämna.

Hur många gånger har inte vi fjällvandrare bett till ovanjordiska makter på våra knän om att ‘Låt en fjällstuga stå upp här i den öde blockmarken‘. I ett hällregn, i en isig snöorkan, eller bara av den egna uppkomna lappsjukan.

För trötta våra ben, för våra minnen eller för våran samvaro.

Jag frågar mig ibland hur en fjällvandring utan ett besök i en fjällstuga skulle se ut? Var skulle vi sitta?. Torka våra blöta kläder?. Var skulle vi värma och äta vår nyponsoppa, sova, raka oss på morgonen, och sitta och fundera på kvällen?.

 

På vintern lyser fjällstugan som ett smycke i snön.

I den ljusa sommarnatten surrar myggen i sovalkoven.

Kastruller som slamrar på morgonen i diskbaljan.

 

Alla våra gemensamma minnen ifrån vistelsen i stugan bär vi med oss nästa dag.

I en fjällstuga finns både avskildhet och gemenskap. En kunnig arkitekt har sett detaljer och skapat omsorg om vandrarens behov. Byggt och skapat ett skal utav brädor kring våra upplevelser. Det är väl det som är arkitekturens kärna.

 (©) Tore Abrahamsson, ’Fjällstuga 65’

Tore Abrahamsson ritade ‘Fjällstuga 65‘, i en tid då den som kom att bli en norm för hur vi kunde relatera till våra fjällvandringar, inte minst i en social gemenskap.

En mycket fin och lite vemodig hyllning till denna otroliga arketyp av fjällstuga byggd för oss alla, skriven en gång utav en stugvärd och skickad till Tore Abrahamsson. Den finner vi och kan vi läsa om i den nyligen utgivna skriften: ‘Västerbotten’ utgiven utav Västerbottens Museum i Umeå. Detta nummer handlar just om Tore Abrahamsson och bjuder på fotografier och en fin introduktion om honom.

Med sina välkomponerade och precisa bilder av vår fjällvärld är Tore Abrahamsson kanske den förgrundsgestalt långt bort ifrån kommersialism och insmickrande vyer som gett vår samtida fjällvandring identitet.

För det är lite märkligt. Den person som efter Axel Hamberg skapat och gett oss Sarek- Denna ‘Individualismens Högborg’- inom vårt lands fjällvandring. Han har även gett oss, detta hus, denna fjällstuga där vi ska dela våra känslor och våra upplevelser.

(©) Tore Abrahamsson, Piellorieppe i Sarek 1963

Länk här till tidskriften ’Västerbotten 2. 2012‘. Västerbottens läns hembygdsförbund. Västerbottens Museum Umeå .(nedladdningsbar pdf)

http://www.vbm.se/tidskriften.html

Äventyrsfusk.

Inget är så kul som lögnaktiga kändisar. Upphöjda och självupptagna om sin egen förträfflighet. Personlighetstypen är ofta en slags ’borderline-’ och så kallad ’histrionisk-’personlighetstyp, gränsande till psykopati. Egenskaper om den egna grandiosa självbespeglande personligheten, säkert viktigt inom upptäckarsvängen, såväl som inom politik, skådespeleri och andra yrken som kräver offentlighet och ett visst mått av kreativt tänkande. Gränslös och allomfattande. Samtidigt skör och populär. I dagens mediavärld kombinerad med PR-byråer får den stora konsekvenser inte bara för individ men även för omgivning.

Dessa dissociationssyndrom som dessa personer innehar, innebär ofta instabila relationer till omgivning och manipulativa drag gentemot andra. Berättelser om överstarka oftast dramatiska situationer hör till. Behovet av uppmärksamhet är stort. Fixeringen på det egna jaget likaså.

Omgivningen kan antingen förstärka dessa uttryck antingen genom att inta en överseende attityd eller beundrande attityd.

Uppförbacken till berömmelse är hård och påfrestande. Men när man väl står på toppen finns det tyvärr bara en väg, och det är utför, det vet alla som klättrat i berg. Det går sedan nedåt. Först sakta, sedan går det allt fortare. Att rutscha utför i kändisvärlden, även inom området ‘natur och äventyr’ eller kanske fotografi, skiljer sig inte vidare mycket ifrån det som är vanligt på löpsedlarna. Man åker snabbt iskana utför branten.

Vi som inte deltager i denna mediacirkus står bredvid och tittar. Oj då, nu åker han riktigt utför!

Dom som drabbas är ofta sponsorer, idéerna bakom, och i viss mån beundrarna. Tilltron till det mesta förändras. Ofta blir det fler förlorare än just bara en.

Fjällfotografi 4 (4)

Mängden gigabytes vi bär med oss förstorar vår upplevelse på alla sätt och vis. Vår upplevelse av vårt friluftsliv blir större, tydligare och mer omfattande ju mer gigabytes vi bär med oss. Dom moderna systemkamerornas produkter och innehåll inbjuder mer och mer till detta bildseende. Bilden behöver inte längre knalla in i photoshop och vända. Den gör det redan i kameran. Många fjällfotografers bilder ser redan så ut. Diskussion om bildens äkthet står kameran för, inte ögat.

Fjällfotografiet för den nya generationens naturfotografer, tar sin avstamp i i populärkulturens visuella och sociala sidor. Där ‘google-maps‘, likväl som flimrande dataspel, filmbolaget ‘Pixels‘ animationer, och dokusåpornas visuellt vulgära och hetsiga språk och medias kändisskap, utgör betydande ingredienser.

Mer än originalitet och äkthet försöker den nya generationen: Intensitet och Flöde. Bildkällan är den föränderliga och expanderande väv som nätet utgör, ett material till övervägande del producerat av amatörer. Amatörbilden anonym eller produktplacerad, letar sig in överallt.

Fotografens roll har förändrats från skapare till mer av en aktör i detta märkliga skeende. Och den fullastade systemkameran står för detta. Denna förändrade roll påverkar själva fotografiets roll. Den nya ordningen tematiseras i flera verk (‘album på nätet‘) och den bestäms i högsta grad av teknologins och distrubitörens förutbestämda format. Går exempelvis ‘Facebook’ upp i rök eller, läggs ned, försvinner våra bilder ut i rymden. På samma sätt är vår identitet kopplad till dom bilder vi låter vara offentliga.

　

Den Fantastiska bilden

Den privata och självupplevda bilden som i dagens mediavärld är större än verkligheten, har alltså gått ifrån att vara unik och privat, till något offentligt, tillfälligt och därtill väldigt flyktigt. Anonymiteten har även här en viktig roll.

Samtidigt fostrar den fantastiska bilden oss, var än den kommer ifrån. Vare sig den förekommer i ’Avatar’ eller i finstämda fotoböcker. Den moderna digitala kamerans förskönande av naturen har haft en sådan enorm framgång att det är numera är själva avbilden och dramatiken av naturen som blivit normgivande för oss för vad som är vackert, inte naturen eller verkligheten själv. Vi fotograferar alltid en bild mitt emellan önskan och erfarenhet. Det är där vi klickar. Idealen kommer utifrån inte från verkligheten, naturen..

Samtidigt som den digitala bilden är direkt, och då väldigt flyktig, är den samtidigt väldigt vital, intersubjektiv och intim i sin allmänna åtkomlighet, var vi än träffar på den. Den är alltså inte, det där gamla svartvita pappret vi hade gömt i en bok: Hemlig, Sakral eller väldigt Privat. Den är högst allmän och tillgänglig.

Den digitala bilden kan tyvärr heller inte ersätta länken till minnet, historiken, eller kanske den längstansfulla melankolin som äldre natur eller historiskt måleri eller svartvitt fjällfotografi kunde förmedla i just sin speciella karaktär. Fotografiet är fången till det språk det är, ungefär som det talade ordet.

Man kan alltså säga: Att varje tidsålder har haft sin karaktär, sitt bildflöde och sin tillfällighet att möta landskapet på.

Ögat, vårat eget privata, och dess konstruktion, har ju inte förändrats, men tekniken att möta synintrycket har det.

Den digitala bilden och dess kommande framtida historia är alltså mer ‘en länk till’ att vi nu kan utforska, i det som är osynligt idag för oss. Detta, ger i sin tur ledtrådar till vad som kan förändras, och ‘vad’ som i vår tid, ute i den fria naturen består utav för signaler, som retar och bygger upp våra visioner av bilder i samtiden. Med en ny kommande dynamisk plastisk plasmabild, vilket säkert kommer snart, och ett intensivare bildflöde kommer vi alltså på sikt få en bättre beskrivning av hur vi påverkas och påverkar. Detta nya sätt kommer att möjliggöra potentiellt nya möjligheter för att mötas, bekräfta och dela upplevelser, just i det ögonblick det händer. För det är just i den stunden bilden blir till. Det gäller att få ihop tittandet med denna upplevelse.

I traditionell mening ser man ju bara ett fotografi som ett slags slutresultat, ett fryst ögonblick som sparats.

Men i den samtida fotobloggen ser man däremot numera fotografiet som en slags handling och upplevelse. Fotografiet fungerar i bloggen som ‘ett görande och ett blivande‘. En fotoblogg handlar inte om något minne, eftersom den ideligen förnyas. Det som är i fokus är nuet, vilket har fått till följd att bilder tas av banala, vardagliga och till och av med tråkiga situationer, kanske till och med ifrån aviga vinklar för att ‘skapa’ en känsla av något operfekt som eftersöks och på så sätt göra fotografiet mer verkligt.

Kameran ses inte som ett verktyg för att här nå ett mål, (bilden alltså) utan är med i en slags (för fotografen) meningsfull aktivitet i en likaledes påhittad meningsfull process där varje bild och varje textdel skapar en cyklisk motivation. Bloggen skapar alltså bilden, som skapar texten, som skapar bilden.osv. Denna ständiga pågående rörelse är det som upprätthåller glädjen i det hela. På ett finare språk kallas detta för ‘narrativberoende’. Detta kombinerat med vårt bildberoende gör att vi länkas ihop med kreti och pleti, utan att vi egentligen vill det. En hobbyfotograf finns numera bredvid en ren amatör, som i sin tur finns intill en professionell fotograf. Vi kallar detta för ‘Bildflöde‘.

　

　

Alla bilder ur moderna systemkameror ser på något vis photoshoppade ut numera för oss. Detta vet varenda tonåring som hänger på nätet.’. Och därtill kommer det att allt fler fotografier är onaturligt rena, polerade och visuellt fulländade. Dagens nya fotografer kan ta fler bilder, därtill även sämre bilder. Men med, och i ett kreativt efterarbete kan dom ändå få till mer fulländade resultat, så kan man kortfattat säga. Alla blir mästerfotografer.

Den berömde fotografen Cartier-Bressons avgörande ’ögonblick’ är med andra ord inte så avgörande längre för själva fotografiet. Trots detta konstaterande är ’ögonblicket’ ändå det viktigaste inom populärkulturens visuella och sociala kod och i och för kommersialismens omedelbara bekräftelser. Att lägga ut en bild på ’här-är-jag-just-nu’ bekräftar själva äktheten i ögonblicket. Dessutom är ögonblicket är samtidigt något som är ytterst tydligt inom det nutida friluftslivet. Ett här och ett nu. Jag är: Här och Nu. Stunden för då spotlighten, eller strålkastaren riktas mot individen är just i nuet, just här och nu. Nuet är när vi knäpper på vår ’iphone’.

Detta manifesteras i bloggen som ideligen kräver nyare bilder, nyare uppdateringar, och där det gamla knuffas bort.

　

　

Samma krav ställs på det tidlösa landskapet. Det ska förnyas och uppdateras genom att fotograferas. På så sätt återupplevs det, ältas det om och samma landskapsbilder tröskas återigen.

Ögonblickets önskade sublima situation är som landskapets ögonblick som kommer emot oss. Verklighetens banalitet blir till ett fotografi. Bekräftat av kameran. Och finns det inte där, kan det då målas fram i datorn. Därmed utmanar just det samtida fotografiet det klassiska avbildande måleriet, och gränserna mellan vad som är en mekanisk och en handgjord bild.- Fotografi och Måleri. En gränsupplösning igen alltså.

Eller man kanske kan säga en återgång till det måleriska, fast med nyare medier. Digitala.

Samtidigt då den diskussionen föll, uppstod en annan. Den mellan den analoga bilden och den digitala. Och den digitala bildens snabba resa in på internet, in i bloggandets värld. Där just den digitala bildens språk ställer alltmer krav på oss att vi själva ska bli närvarande, nåbara och deltagande.

Det poppar dessutom ständigt upp debatter om vad det digitala fotograferandet ’ska’ eller’ bör innehålla’ och därtill frågor om moral och äkthet kring det. Denna debatt är ofta hätsk och märklig, och deltagarna verkar ofta sakna någon kunskap om bildspråk.

Också på en teoretisk nivå pågår en ibland hätsk debatt kring vad det digitala fotografiet faktiskt är, i synnerhet. vad sker med bilden i dess stundtals totala och oskiljbara förening med internet. Gång på gång, går denna debatt in i teoretiska väggar när man inte längre kan enas om definitioner och kategorier som just fram till nu, sällan har behövt ifrågasättas. Att exempelvis tala om analogt fotografi i relation till natur som kan röra sig kring en bilds estetik, intention eller budskap, ifrågasätter inte själva fotografiets egenskaper, dess existens som fotografi i sin lingvistiska och tekniska mening. Men. det digitala fotografiet utmanar och komplicerar i stället verkligheten på ett sätt som det analoga aldrig gjorde. Det komplicerar och bryter sönder vår verklighet och provocerar vår uppfattning om vad ett fotografi ska vara och betyda och vilka egenskaper det ska ha. Och därmed betydelsen av det.. Det digitala fotografiet är vi rädda för, skeptiska och ibland ointresserade av om det inte lever upp till våra estetiska krav.

Man kan tycka vad man nu vill om detta. Att det är sorgligt, moralist förkastligt, tillfälligt och förgängligt. Men på något märkligt sätt har det digitala fotograferandet faktiskt nu kommit närmare den målade klassiska bilden och den sammansatta konstbilden. Mer än vad det analoga fotografiet någonsin gjorde.

Photoshop brukar ju betraktas som en tarvlig och billig konstskola för gemene man. Något för folk utan talang och känsla. Lite vulgärt sådär. Men på nått vis sätter ändå diskussionen om det, fart på frågan om en bilds uppbyggnad, och på längre sikt dess sociala roll i samhället.

Jag kan inte låta bli att då återkoppla detta mitt sista blogginlägg, till den oerhört idag viktige spanske fotografen Joan Fontcuberta som jag skrev om förra året här i bloggen. ’Landskap utan minnen’ där han skapat landskap i datorn, just i gränslandet mellan: konst, vetenskap och illusion. Kortfattat om honom kan man säga att han förändrat fotografiets roll och ersatt det med, ..just fotografi. Ett slags metafotografi. Studerar man Fontcuberta’s verk ett tag, inser man vad som komma skall.

Idag då, i en tid av bildflöde utan motstycke i jämförbar historisk epok, kan det vara intressant att gå tillbaka till måleriets särprägel då det gäller drömmen om idealbilden och just detta då om det sublima och fantastiska i bergsnaturen. Urbilden. Den som har sitt ursprung i Centraleuropa i den tidens filosofi, tanke och handling. Den har sin bindning till sin tids synsätt på ’Bergen’ och begrepp som: Upptäckter, Känslor, Rädslor och Nyfikenhet. Den konstruerades just kort före fotografiets inträde och utan dessa bilder skulle vår moderna kameras bildfunktioner aldrig ha kunnat skapats. Att beskriva topografi, denna märkliga önskan om att kunna identifiera våra känslor till berg, var ju en av kamerans viktigaste funktioner i dess barndom.

Som jag tidigare här i min blogg alltid påpekat tas en fotografisk bild ’mellan Önskan och Erfarenhet’. Det tidiga artonhundratalets europeiska konstnärer kände inte till någon kamera, men deras arbeten är grunden för vår kameras utveckling. Intresset för det topografiska, illustrerat här av olika exempel på målningar, kan man säga drev fram utvecklingen utav kamerabegreppet. Långt innan kameran själv konstruerades.

Man brukar ju säga att all fotografi är en slags meningslös upprepning av verkligheten. En fotograf tar ju bara en bild av något som ju finns, men det är som sagt genom kameran verkligheten sedan uppenbarar det för oss. Det är där själva detta ögonblick finns. Och som vi alla kan se är även ett ögonblick bara ett begrepp det med. Det lär oss fotografiens historia om inte annat.

Men artonhundratalets topografiska konstnärer hade en annan syn på ögonblicket.

Man kan jämföra detta synsätt med det krav vi har på ögonblick idag, med våra moderna kameraklick’ och klicket med datorns mus. Ett ögonblick är idag inte bara snabbare, men det rör sig i ett annat rum.

För att förstå detta måste vi samtidigt försöka förstå konst. Den står liksom i alltid i vägen för fotografiet. Och det är tydligen där det brister. Eftersom fotografi inte är skapande konst mer än till sitt yttre. Och det målade topografiska mästerverket inte innehåller något ögonblick, så är det samtidigt motsatser som förenar. Det ena är beroende av det andra, och vise - versa’.

Det är samtidigt svårt att förstå att just en mängd av artonhundratalets konstnärer använde kameran för att få in ytterligare en dimension utan att egentligen ha vetskap om framtidens möjliga avbildningar. Likaledes kan vi inte säga nu vad modern bildbehandling leder fotografiet till. Vad som är så kallat ’äkta uttryck’ och ’sanning’.

När William Bradford målar Sermisialicq-glaciären utanför Grönlands kust, har han tidigare naturligtvis ett fotografi som han tagit själv som förlaga. Det var något som man höll lite hemligt. Men det behöver vi ju inte ens veta. Bradford är ju mer berömd idag som målare, än som den anonyma fotograf han fick vara då. Det är först idag vi kan se hans fotografier som självständiga. Det blir ju helt enkelt betraktaren som ser vidare på den egendomliga tavlan utan att känna till att det egentligen är ifrån ett fotografi motivet är hämtat. Ett brunt och hemskt hav ser vi. En känsla hos betraktaren som ser ett ögonblick i historien, ungefär på samma sätt vi ser på ett fotografi. Men ändå inte. För förlagan känner vi inte. Målningen upplever vi som intressantare. Fotografiets hav skulle vi ju bara kännas som lokalfärgen ’blå’, inte brun som den ju blev.

Måleriet kan precis som fotografiet visa oss det vi inte vet, men ändå ser. Kanske ännu mer. Men seendet då... Jo, det tar oss dit vi vet.

(William Bradford.Sermitsialicqglaciären.1879.© New Bedford Whaling museum. Bedford).

　

Innan fotografien började slösa meningslösa och innehållslösa bilder på oss. Innan massbilden började välla över alla bräddar ifrån olika håll och kanter och då skapa och vrida till våra känslor till konsumerbara objekt. Långt före detta, målas denna fantastiska målning av den österrikiske konstnären Thomas Ender år1830. Kanske den vackraste avbild som gjorts av en glaciär. Det är i en värld långt ifrån klimatförändringar och långt ifrån det moderna fotografiets uppvisande av mänsklig misär, naturförstörelse och sociala evokationer. Sökandet efter denna skönhet ärvde kameran. Så blev det sublima till ett arv för kameran att förvalta.

(Thomas Ender.Glaciär, 1830. Kunstmuseum Bremen.©)

(Thomas Ender. Raurisdalen, Hohe Tauern. 1834. Lichtenstein Museum ©. Wien)

Det äldre topografiska måleriet lärde pionjärfotograferna att se vad som var vackert. Och vad som en gång upplevdes som vackert. Det brukar ju sägas, att har man idag för mycket solnedgångsbilder i sina album så har man antagligen photoshoppat för mycket, och har svårt att släppa den tekniken. I dag är det ofta slumpen som bestämmer skönhetsvärdena. En dålig bild raderas, kastas. En bra bild läggs ut, betygsätts och kommenteras i ett flöde.

Ett sådant flöde fanns inte för dåtidens resenärer eller vandrare som skulle över Sankt Gotthardspassets bro. En så kallad djävulsbro. En av många broar i det gamla Europa som på farliga sträckor och vandringsleder förband och sammankopplade människorna. William Turner och Caspar Wolf’s avbildningar av denna kända bro tillhör dom mest dramatiska inom den topografiska konsten. Inte bara att dom visar människornas litenhet inför dom magknipande alpina stupen. Bilderna visar samtidigt på den mänskliga vilja till kommunikation och resande i ett Europa för tvåhundra år sedan. Innan kameran, dator och digitalbild länkade ihop oss till en sammanfogad enhet.

( Caspar Wolf Djävulsbron. 1777. Aargauer Kunsthaus ©)

(William Turner Djävulsbron, St. Gotthard. 1830. Kunsthaus Zürich ©)

I ett fotografiskt nutida sammanhang som vi alla vill deltaga i, vill ju varje individ själv göra anspråk på dom eviga värdena. ’Här är jag nu!’ och inte i ett dåtida målat ögonblick.

Kontexten, sammanhanget är inte bildens längre, utan snarare än mer viktig för oss som sociala varelser som relaterar till den samtida kod som fotografiet nu idag upprättar, oss själva. Viljan att höra ihop. Det är därför ideligen det lockar att dela med sig av den samtida världen. Vi bekräftar för oss själva vår samhörighet, utanför naturen.

Betänk, att ha givit bort sitt privata familjealbum med inklistrade fotografier i papper för tjugofem år sedan, till vilt främmande människor skulle ha ansetts som totalt gränslöst och helt utanför dom gängse ramarna. Men, vi ser idag ovidkommande människor som visar upp sig i alla möjliga situationer, och pockar på allehanda känslor som vi aldrig själva skulle kunnat drömma om att visa upp, bara att titta på. Man kan säga att det den digitala bilden är demokratisk. Att den bär på en vilja och sammanhang att vilja förena. Eller som amerikanarna utrycker det ’friendly multimedia’.

Inte bara att vi kan se mer än förr. Nu kan vi deltaga i det hela.

Och inte bara det. Genom det synliga kan vi utforska det osynliga som i sin tur ger oss ledtrådar till vår egen förändring och hur vår samtid ter sig.

( Ingmar Bergmans ’Persona’ Sven Nykvist © 1966.)

 

Claes Grundsten. Lappland. Min Fjällvärld.

Claes Grundsten är garanten för att svensk fotografikonst om fjällen förs vidare. I sin senaste bok tar han hela sin unika fotografiskatt och vrider den ytterligare ett varv till. Boken omfattar just den mycket konkreta och påtagliga fjällvärlden i Lappland. Områdena som han beskriver i sin bok är just: Kebnekaise, Sarek och Padjelanta. Det är dom områdena som för oss fjällvandrare, genom sin tradition och sin tydliga identitet är dom som fått störst genomslagskraft.

Claes Grundsten är numera själva sinnebilden, kanske även prototypen för den moderne fjällfotografen. Hans bildspråk har själv fått oerhörd stor spridning, genomslagskraft och inflytande på den samtida fjällfotografien, och han själv har blivit som en ‘rawmodel’ för hur, och vad, en fjällfotograf ska skildra.

Boken står som ett bastant fundament, lika klar och tydlig som dom fjäll han avbildar och skriver om.

Boken är faktiskt helt sagolik och oerhört inbjudande i sin bildrikedom och sina fantastiskt pedagogiska texter. Själv fastnar jag som alltid för mina evigt saknade favoritfjäll, Sielmatjåkka, och Kåtoktjåkkas, bilder. Underförstått möter jag precis som honom här, en sagolik storhet, en saknad och en förklaring till skönhetsvärlden som är nästan utomjordiska.

Likaså i hans kärleksförklaringar till Sarek. Bara det tycker jag är stor författarkonst. Få mäter sig med honom här.

För jag tror faktiskt det är just genom en form av kärlek vi kan ta till oss inför ett landskap, och precis som kärlek måste det hela kännas rätt. Att älska är en konst. Antagligen är det nog där många misslyckas i sina fotografiska Sarekskildringar. Brist på kärlek. Även tålamod., vilket ju även kärlek är en form av.

Det är därför boken är så fantastiskt bra. Claes Grundstens kärlek till fjällen upplever vi som äkta. Då blir hans fjällvärld även till vår egen.

Att vi upplever fotografiet som sant, beror på en slags identifikation hos oss själva med den perfekta avbildningen. På det viset är också boken en grundbult för hur naturfotografi ska bedrivas. Med kärlek alltså. Claes Grundsten satsar fullt ut här, och det blir naturligtvis mycket av ‘jaget’ mot naturen. Ambitionen är gripande. Resultatet fantastiskt.

　

Samtidigt när jag läser boken frågar jag mig. Om nu detta är den högsta formen idag av fotografisk kvalitet, finns det något annat under, bortom den högpolerade ytan som gör fjällen intressanta utanför Mästerfotografens bilder, kanske även något annat utanför den estetiska ramen?

Det kan väl inte bara vara så att allt bara är ‘verklighet‘, eller finns det något annat i bilderna, utanför de estetiserande normerna?

Claes Grundsten vill ju visa oss en värld utan människor, där tystnad och ljus råder över skarpa toppar. Någonting som ska finnas när vi inte är där, rentav en gåva till oss.

　

　

Lovsången har dock sin gräns.En viss övermättnad känner jag dock efter ett tags tittande på de bombastiskt undersköna utsikterna. Det blir lite som att lyssna på, ungefär när Birgit Nilsson sjunger Wagneropera, och det går nu längre inte att stänga av när man väl öppnat boken. Den ena sidan vackrare och häpnadsväckande än den andra. Kärlekssången är stark, klar och fast. Det blir liksom lite för mycket av det goda. Man bjuds på den ena toppen och panoramavyen efter den andra. En stegrande effekt. Det är mycket starkt, stålblankt och i grått och blått, och i en sådan oerhörd styrka, klarhet och renhet i färgen, och likaså alla dessa mycket briljanta högkvalitativa fotografier. Det hela svämmar tillslut över, och man översköljs. Tillslut riktigt tjuter det i högtalarna. Propparna liksom ryker. Grannarna klagar.

Men, med en särdeles träffsäker landskapskänsla och oerhörd teknisk kunnighet rör sig Claes Grundsten obekymrat och visuellt smärtfritt bland både de högsta toppar och de grönaste dalar. Inget felas här inte. Claes Grundstens absoluta strävan, är att göra betraktarens tittande till: Ett trängtande subjekt. Det blir normen. Man naglas helt enkelt fast i boken och så har den hemmakvällen i det trista, dammiga och gråa tysta vintermörkret gått. Man slår ihop boken, drömmer om Vistasvagge och Sarvesvagge. Gnuggar sig i ögonen.

Det här magnifikt visuella mastodontverket som trollbinder innehåller dock annat, i en mindre skala. Det innehåller kanske det vettigaste resonemang om naturfotografi i fjällen som skrivits på ren svenska. Och det är ju så, att den som kan hantverket även ska föra dess talan. Det är därför mästerfotografer behövs, så vi andra vet vad som är bäst och var ribban ska ligga.

Boken innehåller en mängd initierade förklaringar och beskrivningar till landskapen och det är här faktiskt som Claes Grundsten leder oss in i fjällen, in i sällan besökta dalar, upp på branta toppar och visar oss helt enkelt vad vi ser, eller kan se. Eller ens kanske rakt av, aldrig får se under en fjällvandring. För i min mening har Claes Grundsten även ett fantastiskt språk och en hållning till svenska språket som gör honom till den läsvärda författare han vill och med rätta vara. Få kan som han föra en in en i dom svenska fjällen, både med bilder och språk. Kanske är detta det bästa idag av vad som kan ges om vår fjällvärld i fråga om visuell skönhet. Jag har i alla fall inte läst något bättre, ens sett något bättre än detta. Ett praktverk som sopar banan med andra. Ja just det. Rentav i världsklass.

　

Av allt tankvärt och viktigt i boken väljer jag detta. Denna följande lilla passus, om individen och jagets blick för landskapets gestaltning i fotografens öga.:

　

På sidan 196- (bild 6. En bild ifrån Piellorieppe i Sarek) står det: (citat)

----“Under en utställning med mina fjällbilder uttryckte en besökare följande kommentar: Vad är det för märkvärdigt med dessa fotografier. Hade jag stått med kameran på samma plats hade det blivit samma resultat. - Det kan nog vara så, men när jag--(C.G)--fick höra synpunkten, tyckte jag den lät omogen. Fotokonstens essens är inte att knäppa med kameran, utan välja sina motiv. I fjällen är det en artistisk utmaning att fotografera välkända platser i ovanliga vinklar”--- (slut citat)

　

Ja, det sammanfattar lite vad Grundsten och kanske även andra fotografer kämpar emot. Andras åsikter. Dels att bli accepterade som individuellt skapande konstnärer. Fotografer som ser och skapar fritt. Inte bara en robot, som mekaniskt knäpper.

Fotografiet befinner sig i en klämma här, dels för att det vedertaget betraktas som realism och inte som konst. Dels att kämpa mot konventionella fördomar om fotografi, som inte längre erkänns som konst. Och dels kämpa för ett individuellt skapande. För vem minns inte, berättelser om schimpanser som kluddar med färg på målardukar i djurparker, och att det sedan utnämns till högkvalitativ abstrakt konst, eller att andra fotografer som förfalskar andras gulliga djurbilder i photoshop. Bilder, vare sig målade, fotograferade, som alla tror dom kan skapa eller fotografera. Motiv och skapande som alla dessutom gör anspråk på. Fotografer bundna till motiv, som samtidigt strör uttryck som detta evinnerliga och vulgära ”Det här kunde jag göra bättre” .Värst är kanske den sovjetiska nidbilden av åsnan som målar är, i en serieteckning ifrån femtiotalet. Den som med sin viftande svans klatschar färg på en duk och sedan även det blir utnämnt till konst. En satir över den amerikanska individualismen och det fria skapandet. Nog så applicerbart även på fotografikonst. Både ett förringande för åsnan och den moderna konsten. Eller, bebisen, som av misstag trycker på slutaren på en kamera och vinner första pris i naturfototävlingen.

Men, även utan en kamera i handen kan kanske en blind höna kan hitta rätt, ta ett högt C, ta ett fotografi ,och för egen del skapa sin egen lilla värld som han är tillfreds med.

Kärleken till fjällen kanske även finns, till och med, utan genom ett kameraobjektiv. Men det är tyvärr en tillfällighet kanske om det skulle ske, i dessa bildflödesdagar. ‘Även om du varit där och tagit en bild med din kamera ifrån toppen‘

 

Claes Grundsten låter ibland orolig och bekymrad i bland i texten i boken, inte bara över att den orörda fjällnaturen minskar, men även över att vår samtid översvämmas av fotografiska amatörbilder utan etisk hållning och att fotografer saknar en fotografisk vision med sitt språk.

Vad ska man säga om det?

Jo kanske.. Man föds inte till mästerfotograf. Man blir det!

　

---------------------------------------

Claes Grundsten.“Lappland-Min Fjällvärld“. Norstedts förlag 2011.