Fjällstugan.

En fjällstuga kanske bara för många ter sig bara som ett hus, ett nödvändigt ont i en öde natur. Ännu ett etappmål på en karta. Något att vandra till, mäta kilometrar mot, och sova och äta i och sedan lämna.

Du, jag och dom andra....

Blåsten rycker och sliter i staglinorna i den lilla ynkliga stugan. Dörren knarrar, går ideligen upp, Elden dånar i kaminen och golvplankorna och brädorna i stugan tycks berätta om alla andra som varit här tidigare. Mössen kryper fram på natten . Märkliga färdmedelanden från dåtid sitter fästade på väggarna. Oftast i någon kortfattad form som lämnar mycket åt fantasin. Berättelser och tips om bestigna toppar på små gulna lappar, kulspetsteckningar i gamla minnesböcker, som blir som mentala isberg när dom läses många år efteråt..‘ Vad hände här då?’

'Även där finns vildmarken'

”Dom måste satsa mer på turismen här uppe någon gång” Det är dags för det!. så säger den folkkäre och välbekante busschauffören Kjell i sin mikrofon när han kör i bussen 93 ifrån Gällivare upp till Ritsem till alla besökarna som sitter i bussen.

Alla dessa blockhav...

Var i helvete kommer all sten ifrån?..

Vem har lagt dit det där?

Och var fan tar den vägen efter ett tag?

..................................................................

Gå på blockhav gillar ingen, eller? 

Ändå finns dom ju där, stenarna alltså och dom märkliga blockhaven. Det verkar som om någon sjuk djävul bara lagt ut dom för att man ska snubbla runt..

Och vem är det då denne ansvarige för blockhaven?

I all fjällvandring finns det enorma besvär, men dessa ödsliga besvär ‘idylliseras och romantiseras’ och verkligheten som vi ju alla vet, ter sig ju som den är, när man ju står där och vinglar’ ramlar och svär.

Som ung ‘sork’ på Gotland kunde jag bara se sten som något naturligt och som något som världen bestod utav. Det var helt enkelt väldigt bara så.. Dom fanns där, stenarna. Och dom var grå. Dom var många.

Glaciären som sprack!

Ja just det! Det kanske låter konstigt men så var det. Glaciären som sprack, och rasade ner i Vistasdalen. I det här fallet var det den välbekanta och kända Siehtasglaciären som gav upp i sommarvärmen den 2 Augusti i år och den ena av dess istungor kasade ner med ett dån och förorsakade ett skred med tiotusentals ton med isblock, stora som hus som kanade ner bland björkar och vide ner i dalen. Ett stort slaskskred följde med, med block och grus och geggigt vatten.

Det händer ju inte ofta sånt här och den här händelsen får väl betecknas som sommarens stora glaciologiska händelse i vår fjällvärld.