TERRA INCOGNITA

Äventyrsfusk.

Inget är så kul som lögnaktiga kändisar. Upphöjda och självupptagna om sin egen förträfflighet. Personlighetstypen är ofta en slags ’borderline-’ och så kallad ’histrionisk-’personlighetstyp, gränsande till psykopati. Egenskaper om den egna grandiosa självbespeglande personligheten, säkert viktigt inom upptäckarsvängen, såväl som inom politik, skådespeleri och andra yrken som kräver offentlighet och ett visst mått av kreativt tänkande. Gränslös och allomfattande. Samtidigt skör och populär. I dagens mediavärld kombinerad med PR-byråer får den stora konsekvenser inte bara för individ men även för omgivning.

Dessa dissociationssyndrom som dessa personer innehar, innebär ofta instabila relationer till omgivning och manipulativa drag gentemot andra. Berättelser om överstarka oftast dramatiska situationer hör till. Behovet av uppmärksamhet är stort. Fixeringen på det egna jaget likaså.

Omgivningen kan antingen förstärka dessa uttryck antingen genom att inta en överseende attityd eller beundrande attityd.

Uppförbacken till berömmelse är hård och påfrestande. Men när man väl står på toppen finns det tyvärr bara en väg, och det är utför, det vet alla som klättrat i berg. Det går sedan nedåt. Först sakta, sedan går det allt fortare. Att rutscha utför i kändisvärlden, även inom området ‘natur och äventyr’ eller kanske fotografi, skiljer sig inte vidare mycket ifrån det som är vanligt på löpsedlarna. Man åker snabbt iskana utför branten.

Vi som inte deltager i denna mediacirkus står bredvid och tittar. Oj då, nu åker han riktigt utför!

Dom som drabbas är ofta sponsorer, idéerna bakom, och i viss mån beundrarna. Tilltron till det mesta förändras. Ofta blir det fler förlorare än just bara en.

Vildmarksmässan i Älvsjö 2012

I dag var jag på mässan i Älvsjö. Den som under årens lopp kallats. ‘Vildmark‘, ‘Friluft’ eller ‘Äventyr’ som namn. I år, 2012 är den väldigt liten., nästan obetydlig. Varför är det just nu blivit så är svårt att säga.

Som oberoende ‘trendanalytiker’ traskade jag omkring och tog in vad olika medverkande hade att erbjuda.

Det mesta kändes något avslaget på nått vis.

Inte bara det att mässan som form kanske spelat ut sin roll för friluftsliv, men kanske mer att en ny generation som vill uppleva, utforska och utföra friluftsliv kanske själv nu söker andra vägar, och inte längre är så beroende av just att ta in vad en mässa har att erbjuda.

Visst, det mesta finns kvar av dom klassiska ingredienserna av produkter och företag fast i mindre skala. Dom stora märkena lyser sedan ett par år med sin frånvaro. ‘Aldewalds’ exempelvis, kontrar som vanligt, under denna tid, med att ha jubileum i sin butik på Kungsgatan med en massa låga priser, som dom ju gjort dom senaste åren. Att då komma ut till Älvsjö i hopp om att hitta billiga byxor, kängor, kanske rent av ett nytt tält på rea, eller en gratispåse potatischips i eco-smak känns bara lite ‘så 1997‘.

Kanske föredragen då? Det brukar ju alltid finnas lite bildvisningar och filmer att kolla på. Nej, tyvärr dom var lika tråkiga och fantasilösa som det varit genom dom senaste åren. Efter ha hört om Madagaskar och Nepal i storbild och lyssnat mig igenom nio styckena bildvisningar drog jag. Även en snart sextioårig gubbe kan ju uppleva att den exotiska och fantastiska trekkingvärlden kan bli uttjatad.

Vad kan man då säga om de kommande trenderna?

Dessa är de kommande:

* Kajaktrenden består. Fast numer ligger fokus på företag & resor och inte så mycket på egna färder. Kajakpaddla i grupp verkar komma på stor front.. Nu även med mer ‘bygg själv‘.

* Rovdjur verkar vara något som ska upp på agendan. Helst nu i landsändar som inte verkar ha några, typ: Haninge.

* Fotografien lever sitt eget märkliga liv. Inte vidare mycket natur i sig, men mer påpekanden om att den finns. mycket stenar i dimma, gärna i grått, och lite fåglar.

* ‘Näräventyr‘, stor grej. ‘Upplevelseburkar’, hit & dit.

* Bråviken. Östergötlands skärgård.

* Egenmäktigt förfarande gentemot Allemansrätten

　

　

Trender på väg nedåt:

* Stora kåtor ,(Moskosel) klumpiga grejor.

* Ved

* Låglandsleder,

* Bergslagen.

* Torkat renkött. Såg inget.

* Plastiga överstora Goretex - kläder i rött.

* ‘Läs och Res‘, verkar alltid ta första pris i töntgenren genom åren, nu mest för batikhäxor.

Någon dag framöver skulle ‘Årets Äventyrare’ koras. Vem som bestämmer över dena otroligt spännande titel, det fick jag inte reda på.För den jag pratade med visste inte ens vilka som bestämde detta. Men, i väntan på det oerhört viktiga beskedet, kunde man i vanlig ordning få en grupprenumeration på ett antal tidningar som såg allihopa likadana ut.

Ja, som ni förstår så har ni inte missat något.

 

Fjällfotografi 4 (4)

Mängden gigabytes vi bär med oss förstorar vår upplevelse på alla sätt och vis. Vår upplevelse av vårt friluftsliv blir större, tydligare och mer omfattande ju mer gigabytes vi bär med oss. Dom moderna systemkamerornas produkter och innehåll inbjuder mer och mer till detta bildseende. Bilden behöver inte längre knalla in i photoshop och vända. Den gör det redan i kameran. Många fjällfotografers bilder ser redan så ut. Diskussion om bildens äkthet står kameran för, inte ögat.

Fjällfotografiet för den nya generationens naturfotografer, tar sin avstamp i i populärkulturens visuella och sociala sidor. Där ‘google-maps‘, likväl som flimrande dataspel, filmbolaget ‘Pixels‘ animationer, och dokusåpornas visuellt vulgära och hetsiga språk och medias kändisskap, utgör betydande ingredienser.

Mer än originalitet och äkthet försöker den nya generationen: Intensitet och Flöde. Bildkällan är den föränderliga och expanderande väv som nätet utgör, ett material till övervägande del producerat av amatörer. Amatörbilden anonym eller produktplacerad, letar sig in överallt.

Fotografens roll har förändrats från skapare till mer av en aktör i detta märkliga skeende. Och den fullastade systemkameran står för detta. Denna förändrade roll påverkar själva fotografiets roll. Den nya ordningen tematiseras i flera verk (‘album på nätet‘) och den bestäms i högsta grad av teknologins och distrubitörens förutbestämda format. Går exempelvis ‘Facebook’ upp i rök eller, läggs ned, försvinner våra bilder ut i rymden. På samma sätt är vår identitet kopplad till dom bilder vi låter vara offentliga.

　

Den Fantastiska bilden

Den privata och självupplevda bilden som i dagens mediavärld är större än verkligheten, har alltså gått ifrån att vara unik och privat, till något offentligt, tillfälligt och därtill väldigt flyktigt. Anonymiteten har även här en viktig roll.

Samtidigt fostrar den fantastiska bilden oss, var än den kommer ifrån. Vare sig den förekommer i ’Avatar’ eller i finstämda fotoböcker. Den moderna digitala kamerans förskönande av naturen har haft en sådan enorm framgång att det är numera är själva avbilden och dramatiken av naturen som blivit normgivande för oss för vad som är vackert, inte naturen eller verkligheten själv. Vi fotograferar alltid en bild mitt emellan önskan och erfarenhet. Det är där vi klickar. Idealen kommer utifrån inte från verkligheten, naturen..

Samtidigt som den digitala bilden är direkt, och då väldigt flyktig, är den samtidigt väldigt vital, intersubjektiv och intim i sin allmänna åtkomlighet, var vi än träffar på den. Den är alltså inte, det där gamla svartvita pappret vi hade gömt i en bok: Hemlig, Sakral eller väldigt Privat. Den är högst allmän och tillgänglig.

Den digitala bilden kan tyvärr heller inte ersätta länken till minnet, historiken, eller kanske den längstansfulla melankolin som äldre natur eller historiskt måleri eller svartvitt fjällfotografi kunde förmedla i just sin speciella karaktär. Fotografiet är fången till det språk det är, ungefär som det talade ordet.

Man kan alltså säga: Att varje tidsålder har haft sin karaktär, sitt bildflöde och sin tillfällighet att möta landskapet på.

Ögat, vårat eget privata, och dess konstruktion, har ju inte förändrats, men tekniken att möta synintrycket har det.

Den digitala bilden och dess kommande framtida historia är alltså mer ‘en länk till’ att vi nu kan utforska, i det som är osynligt idag för oss. Detta, ger i sin tur ledtrådar till vad som kan förändras, och ‘vad’ som i vår tid, ute i den fria naturen består utav för signaler, som retar och bygger upp våra visioner av bilder i samtiden. Med en ny kommande dynamisk plastisk plasmabild, vilket säkert kommer snart, och ett intensivare bildflöde kommer vi alltså på sikt få en bättre beskrivning av hur vi påverkas och påverkar. Detta nya sätt kommer att möjliggöra potentiellt nya möjligheter för att mötas, bekräfta och dela upplevelser, just i det ögonblick det händer. För det är just i den stunden bilden blir till. Det gäller att få ihop tittandet med denna upplevelse.

I traditionell mening ser man ju bara ett fotografi som ett slags slutresultat, ett fryst ögonblick som sparats.

Men i den samtida fotobloggen ser man däremot numera fotografiet som en slags handling och upplevelse. Fotografiet fungerar i bloggen som ‘ett görande och ett blivande‘. En fotoblogg handlar inte om något minne, eftersom den ideligen förnyas. Det som är i fokus är nuet, vilket har fått till följd att bilder tas av banala, vardagliga och till och av med tråkiga situationer, kanske till och med ifrån aviga vinklar för att ‘skapa’ en känsla av något operfekt som eftersöks och på så sätt göra fotografiet mer verkligt.

Kameran ses inte som ett verktyg för att här nå ett mål, (bilden alltså) utan är med i en slags (för fotografen) meningsfull aktivitet i en likaledes påhittad meningsfull process där varje bild och varje textdel skapar en cyklisk motivation. Bloggen skapar alltså bilden, som skapar texten, som skapar bilden.osv. Denna ständiga pågående rörelse är det som upprätthåller glädjen i det hela. På ett finare språk kallas detta för ‘narrativberoende’. Detta kombinerat med vårt bildberoende gör att vi länkas ihop med kreti och pleti, utan att vi egentligen vill det. En hobbyfotograf finns numera bredvid en ren amatör, som i sin tur finns intill en professionell fotograf. Vi kallar detta för ‘Bildflöde‘.

　

　

Alla bilder ur moderna systemkameror ser på något vis photoshoppade ut numera för oss. Detta vet varenda tonåring som hänger på nätet.’. Och därtill kommer det att allt fler fotografier är onaturligt rena, polerade och visuellt fulländade. Dagens nya fotografer kan ta fler bilder, därtill även sämre bilder. Men med, och i ett kreativt efterarbete kan dom ändå få till mer fulländade resultat, så kan man kortfattat säga. Alla blir mästerfotografer.

Den berömde fotografen Cartier-Bressons avgörande ’ögonblick’ är med andra ord inte så avgörande längre för själva fotografiet. Trots detta konstaterande är ’ögonblicket’ ändå det viktigaste inom populärkulturens visuella och sociala kod och i och för kommersialismens omedelbara bekräftelser. Att lägga ut en bild på ’här-är-jag-just-nu’ bekräftar själva äktheten i ögonblicket. Dessutom är ögonblicket är samtidigt något som är ytterst tydligt inom det nutida friluftslivet. Ett här och ett nu. Jag är: Här och Nu. Stunden för då spotlighten, eller strålkastaren riktas mot individen är just i nuet, just här och nu. Nuet är när vi knäpper på vår ’iphone’.

Detta manifesteras i bloggen som ideligen kräver nyare bilder, nyare uppdateringar, och där det gamla knuffas bort.

　

　

Samma krav ställs på det tidlösa landskapet. Det ska förnyas och uppdateras genom att fotograferas. På så sätt återupplevs det, ältas det om och samma landskapsbilder tröskas återigen.

Ögonblickets önskade sublima situation är som landskapets ögonblick som kommer emot oss. Verklighetens banalitet blir till ett fotografi. Bekräftat av kameran. Och finns det inte där, kan det då målas fram i datorn. Därmed utmanar just det samtida fotografiet det klassiska avbildande måleriet, och gränserna mellan vad som är en mekanisk och en handgjord bild.- Fotografi och Måleri. En gränsupplösning igen alltså.

Eller man kanske kan säga en återgång till det måleriska, fast med nyare medier. Digitala.

Samtidigt då den diskussionen föll, uppstod en annan. Den mellan den analoga bilden och den digitala. Och den digitala bildens snabba resa in på internet, in i bloggandets värld. Där just den digitala bildens språk ställer alltmer krav på oss att vi själva ska bli närvarande, nåbara och deltagande.

Det poppar dessutom ständigt upp debatter om vad det digitala fotograferandet ’ska’ eller’ bör innehålla’ och därtill frågor om moral och äkthet kring det. Denna debatt är ofta hätsk och märklig, och deltagarna verkar ofta sakna någon kunskap om bildspråk.

Också på en teoretisk nivå pågår en ibland hätsk debatt kring vad det digitala fotografiet faktiskt är, i synnerhet. vad sker med bilden i dess stundtals totala och oskiljbara förening med internet. Gång på gång, går denna debatt in i teoretiska väggar när man inte längre kan enas om definitioner och kategorier som just fram till nu, sällan har behövt ifrågasättas. Att exempelvis tala om analogt fotografi i relation till natur som kan röra sig kring en bilds estetik, intention eller budskap, ifrågasätter inte själva fotografiets egenskaper, dess existens som fotografi i sin lingvistiska och tekniska mening. Men. det digitala fotografiet utmanar och komplicerar i stället verkligheten på ett sätt som det analoga aldrig gjorde. Det komplicerar och bryter sönder vår verklighet och provocerar vår uppfattning om vad ett fotografi ska vara och betyda och vilka egenskaper det ska ha. Och därmed betydelsen av det.. Det digitala fotografiet är vi rädda för, skeptiska och ibland ointresserade av om det inte lever upp till våra estetiska krav.

Man kan tycka vad man nu vill om detta. Att det är sorgligt, moralist förkastligt, tillfälligt och förgängligt. Men på något märkligt sätt har det digitala fotograferandet faktiskt nu kommit närmare den målade klassiska bilden och den sammansatta konstbilden. Mer än vad det analoga fotografiet någonsin gjorde.

Photoshop brukar ju betraktas som en tarvlig och billig konstskola för gemene man. Något för folk utan talang och känsla. Lite vulgärt sådär. Men på nått vis sätter ändå diskussionen om det, fart på frågan om en bilds uppbyggnad, och på längre sikt dess sociala roll i samhället.

Jag kan inte låta bli att då återkoppla detta mitt sista blogginlägg, till den oerhört idag viktige spanske fotografen Joan Fontcuberta som jag skrev om förra året här i bloggen. ’Landskap utan minnen’ där han skapat landskap i datorn, just i gränslandet mellan: konst, vetenskap och illusion. Kortfattat om honom kan man säga att han förändrat fotografiets roll och ersatt det med, ..just fotografi. Ett slags metafotografi. Studerar man Fontcuberta’s verk ett tag, inser man vad som komma skall.

Idag då, i en tid av bildflöde utan motstycke i jämförbar historisk epok, kan det vara intressant att gå tillbaka till måleriets särprägel då det gäller drömmen om idealbilden och just detta då om det sublima och fantastiska i bergsnaturen. Urbilden. Den som har sitt ursprung i Centraleuropa i den tidens filosofi, tanke och handling. Den har sin bindning till sin tids synsätt på ’Bergen’ och begrepp som: Upptäckter, Känslor, Rädslor och Nyfikenhet. Den konstruerades just kort före fotografiets inträde och utan dessa bilder skulle vår moderna kameras bildfunktioner aldrig ha kunnat skapats. Att beskriva topografi, denna märkliga önskan om att kunna identifiera våra känslor till berg, var ju en av kamerans viktigaste funktioner i dess barndom.

Som jag tidigare här i min blogg alltid påpekat tas en fotografisk bild ’mellan Önskan och Erfarenhet’. Det tidiga artonhundratalets europeiska konstnärer kände inte till någon kamera, men deras arbeten är grunden för vår kameras utveckling. Intresset för det topografiska, illustrerat här av olika exempel på målningar, kan man säga drev fram utvecklingen utav kamerabegreppet. Långt innan kameran själv konstruerades.

Man brukar ju säga att all fotografi är en slags meningslös upprepning av verkligheten. En fotograf tar ju bara en bild av något som ju finns, men det är som sagt genom kameran verkligheten sedan uppenbarar det för oss. Det är där själva detta ögonblick finns. Och som vi alla kan se är även ett ögonblick bara ett begrepp det med. Det lär oss fotografiens historia om inte annat.

Men artonhundratalets topografiska konstnärer hade en annan syn på ögonblicket.

Man kan jämföra detta synsätt med det krav vi har på ögonblick idag, med våra moderna kameraklick’ och klicket med datorns mus. Ett ögonblick är idag inte bara snabbare, men det rör sig i ett annat rum.

För att förstå detta måste vi samtidigt försöka förstå konst. Den står liksom i alltid i vägen för fotografiet. Och det är tydligen där det brister. Eftersom fotografi inte är skapande konst mer än till sitt yttre. Och det målade topografiska mästerverket inte innehåller något ögonblick, så är det samtidigt motsatser som förenar. Det ena är beroende av det andra, och vise - versa’.

Det är samtidigt svårt att förstå att just en mängd av artonhundratalets konstnärer använde kameran för att få in ytterligare en dimension utan att egentligen ha vetskap om framtidens möjliga avbildningar. Likaledes kan vi inte säga nu vad modern bildbehandling leder fotografiet till. Vad som är så kallat ’äkta uttryck’ och ’sanning’.

När William Bradford målar Sermisialicq-glaciären utanför Grönlands kust, har han tidigare naturligtvis ett fotografi som han tagit själv som förlaga. Det var något som man höll lite hemligt. Men det behöver vi ju inte ens veta. Bradford är ju mer berömd idag som målare, än som den anonyma fotograf han fick vara då. Det är först idag vi kan se hans fotografier som självständiga. Det blir ju helt enkelt betraktaren som ser vidare på den egendomliga tavlan utan att känna till att det egentligen är ifrån ett fotografi motivet är hämtat. Ett brunt och hemskt hav ser vi. En känsla hos betraktaren som ser ett ögonblick i historien, ungefär på samma sätt vi ser på ett fotografi. Men ändå inte. För förlagan känner vi inte. Målningen upplever vi som intressantare. Fotografiets hav skulle vi ju bara kännas som lokalfärgen ’blå’, inte brun som den ju blev.

Måleriet kan precis som fotografiet visa oss det vi inte vet, men ändå ser. Kanske ännu mer. Men seendet då... Jo, det tar oss dit vi vet.

(William Bradford.Sermitsialicqglaciären.1879.© New Bedford Whaling museum. Bedford).

　

Innan fotografien började slösa meningslösa och innehållslösa bilder på oss. Innan massbilden började välla över alla bräddar ifrån olika håll och kanter och då skapa och vrida till våra känslor till konsumerbara objekt. Långt före detta, målas denna fantastiska målning av den österrikiske konstnären Thomas Ender år1830. Kanske den vackraste avbild som gjorts av en glaciär. Det är i en värld långt ifrån klimatförändringar och långt ifrån det moderna fotografiets uppvisande av mänsklig misär, naturförstörelse och sociala evokationer. Sökandet efter denna skönhet ärvde kameran. Så blev det sublima till ett arv för kameran att förvalta.

(Thomas Ender.Glaciär, 1830. Kunstmuseum Bremen.©)

(Thomas Ender. Raurisdalen, Hohe Tauern. 1834. Lichtenstein Museum ©. Wien)

Det äldre topografiska måleriet lärde pionjärfotograferna att se vad som var vackert. Och vad som en gång upplevdes som vackert. Det brukar ju sägas, att har man idag för mycket solnedgångsbilder i sina album så har man antagligen photoshoppat för mycket, och har svårt att släppa den tekniken. I dag är det ofta slumpen som bestämmer skönhetsvärdena. En dålig bild raderas, kastas. En bra bild läggs ut, betygsätts och kommenteras i ett flöde.

Ett sådant flöde fanns inte för dåtidens resenärer eller vandrare som skulle över Sankt Gotthardspassets bro. En så kallad djävulsbro. En av många broar i det gamla Europa som på farliga sträckor och vandringsleder förband och sammankopplade människorna. William Turner och Caspar Wolf’s avbildningar av denna kända bro tillhör dom mest dramatiska inom den topografiska konsten. Inte bara att dom visar människornas litenhet inför dom magknipande alpina stupen. Bilderna visar samtidigt på den mänskliga vilja till kommunikation och resande i ett Europa för tvåhundra år sedan. Innan kameran, dator och digitalbild länkade ihop oss till en sammanfogad enhet.

( Caspar Wolf Djävulsbron. 1777. Aargauer Kunsthaus ©)

(William Turner Djävulsbron, St. Gotthard. 1830. Kunsthaus Zürich ©)

I ett fotografiskt nutida sammanhang som vi alla vill deltaga i, vill ju varje individ själv göra anspråk på dom eviga värdena. ’Här är jag nu!’ och inte i ett dåtida målat ögonblick.

Kontexten, sammanhanget är inte bildens längre, utan snarare än mer viktig för oss som sociala varelser som relaterar till den samtida kod som fotografiet nu idag upprättar, oss själva. Viljan att höra ihop. Det är därför ideligen det lockar att dela med sig av den samtida världen. Vi bekräftar för oss själva vår samhörighet, utanför naturen.

Betänk, att ha givit bort sitt privata familjealbum med inklistrade fotografier i papper för tjugofem år sedan, till vilt främmande människor skulle ha ansetts som totalt gränslöst och helt utanför dom gängse ramarna. Men, vi ser idag ovidkommande människor som visar upp sig i alla möjliga situationer, och pockar på allehanda känslor som vi aldrig själva skulle kunnat drömma om att visa upp, bara att titta på. Man kan säga att det den digitala bilden är demokratisk. Att den bär på en vilja och sammanhang att vilja förena. Eller som amerikanarna utrycker det ’friendly multimedia’.

Inte bara att vi kan se mer än förr. Nu kan vi deltaga i det hela.

Och inte bara det. Genom det synliga kan vi utforska det osynliga som i sin tur ger oss ledtrådar till vår egen förändring och hur vår samtid ter sig.

( Ingmar Bergmans ’Persona’ Sven Nykvist © 1966.)

 

Claes Grundsten. Lappland. Min Fjällvärld.

Claes Grundsten är garanten för att svensk fotografikonst om fjällen förs vidare. I sin senaste bok tar han hela sin unika fotografiskatt och vrider den ytterligare ett varv till. Boken omfattar just den mycket konkreta och påtagliga fjällvärlden i Lappland. Områdena som han beskriver i sin bok är just: Kebnekaise, Sarek och Padjelanta. Det är dom områdena som för oss fjällvandrare, genom sin tradition och sin tydliga identitet är dom som fått störst genomslagskraft.

Claes Grundsten är numera själva sinnebilden, kanske även prototypen för den moderne fjällfotografen. Hans bildspråk har själv fått oerhörd stor spridning, genomslagskraft och inflytande på den samtida fjällfotografien, och han själv har blivit som en ‘rawmodel’ för hur, och vad, en fjällfotograf ska skildra.

Boken står som ett bastant fundament, lika klar och tydlig som dom fjäll han avbildar och skriver om.

Boken är faktiskt helt sagolik och oerhört inbjudande i sin bildrikedom och sina fantastiskt pedagogiska texter. Själv fastnar jag som alltid för mina evigt saknade favoritfjäll, Sielmatjåkka, och Kåtoktjåkkas, bilder. Underförstått möter jag precis som honom här, en sagolik storhet, en saknad och en förklaring till skönhetsvärlden som är nästan utomjordiska.

Likaså i hans kärleksförklaringar till Sarek. Bara det tycker jag är stor författarkonst. Få mäter sig med honom här.

För jag tror faktiskt det är just genom en form av kärlek vi kan ta till oss inför ett landskap, och precis som kärlek måste det hela kännas rätt. Att älska är en konst. Antagligen är det nog där många misslyckas i sina fotografiska Sarekskildringar. Brist på kärlek. Även tålamod., vilket ju även kärlek är en form av.

Det är därför boken är så fantastiskt bra. Claes Grundstens kärlek till fjällen upplever vi som äkta. Då blir hans fjällvärld även till vår egen.

Att vi upplever fotografiet som sant, beror på en slags identifikation hos oss själva med den perfekta avbildningen. På det viset är också boken en grundbult för hur naturfotografi ska bedrivas. Med kärlek alltså. Claes Grundsten satsar fullt ut här, och det blir naturligtvis mycket av ‘jaget’ mot naturen. Ambitionen är gripande. Resultatet fantastiskt.

　

Samtidigt när jag läser boken frågar jag mig. Om nu detta är den högsta formen idag av fotografisk kvalitet, finns det något annat under, bortom den högpolerade ytan som gör fjällen intressanta utanför Mästerfotografens bilder, kanske även något annat utanför den estetiska ramen?

Det kan väl inte bara vara så att allt bara är ‘verklighet‘, eller finns det något annat i bilderna, utanför de estetiserande normerna?

Claes Grundsten vill ju visa oss en värld utan människor, där tystnad och ljus råder över skarpa toppar. Någonting som ska finnas när vi inte är där, rentav en gåva till oss.

　

　

Lovsången har dock sin gräns.En viss övermättnad känner jag dock efter ett tags tittande på de bombastiskt undersköna utsikterna. Det blir lite som att lyssna på, ungefär när Birgit Nilsson sjunger Wagneropera, och det går nu längre inte att stänga av när man väl öppnat boken. Den ena sidan vackrare och häpnadsväckande än den andra. Kärlekssången är stark, klar och fast. Det blir liksom lite för mycket av det goda. Man bjuds på den ena toppen och panoramavyen efter den andra. En stegrande effekt. Det är mycket starkt, stålblankt och i grått och blått, och i en sådan oerhörd styrka, klarhet och renhet i färgen, och likaså alla dessa mycket briljanta högkvalitativa fotografier. Det hela svämmar tillslut över, och man översköljs. Tillslut riktigt tjuter det i högtalarna. Propparna liksom ryker. Grannarna klagar.

Men, med en särdeles träffsäker landskapskänsla och oerhörd teknisk kunnighet rör sig Claes Grundsten obekymrat och visuellt smärtfritt bland både de högsta toppar och de grönaste dalar. Inget felas här inte. Claes Grundstens absoluta strävan, är att göra betraktarens tittande till: Ett trängtande subjekt. Det blir normen. Man naglas helt enkelt fast i boken och så har den hemmakvällen i det trista, dammiga och gråa tysta vintermörkret gått. Man slår ihop boken, drömmer om Vistasvagge och Sarvesvagge. Gnuggar sig i ögonen.

Det här magnifikt visuella mastodontverket som trollbinder innehåller dock annat, i en mindre skala. Det innehåller kanske det vettigaste resonemang om naturfotografi i fjällen som skrivits på ren svenska. Och det är ju så, att den som kan hantverket även ska föra dess talan. Det är därför mästerfotografer behövs, så vi andra vet vad som är bäst och var ribban ska ligga.

Boken innehåller en mängd initierade förklaringar och beskrivningar till landskapen och det är här faktiskt som Claes Grundsten leder oss in i fjällen, in i sällan besökta dalar, upp på branta toppar och visar oss helt enkelt vad vi ser, eller kan se. Eller ens kanske rakt av, aldrig får se under en fjällvandring. För i min mening har Claes Grundsten även ett fantastiskt språk och en hållning till svenska språket som gör honom till den läsvärda författare han vill och med rätta vara. Få kan som han föra en in en i dom svenska fjällen, både med bilder och språk. Kanske är detta det bästa idag av vad som kan ges om vår fjällvärld i fråga om visuell skönhet. Jag har i alla fall inte läst något bättre, ens sett något bättre än detta. Ett praktverk som sopar banan med andra. Ja just det. Rentav i världsklass.

　

Av allt tankvärt och viktigt i boken väljer jag detta. Denna följande lilla passus, om individen och jagets blick för landskapets gestaltning i fotografens öga.:

　

På sidan 196- (bild 6. En bild ifrån Piellorieppe i Sarek) står det: (citat)

----“Under en utställning med mina fjällbilder uttryckte en besökare följande kommentar: Vad är det för märkvärdigt med dessa fotografier. Hade jag stått med kameran på samma plats hade det blivit samma resultat. - Det kan nog vara så, men när jag--(C.G)--fick höra synpunkten, tyckte jag den lät omogen. Fotokonstens essens är inte att knäppa med kameran, utan välja sina motiv. I fjällen är det en artistisk utmaning att fotografera välkända platser i ovanliga vinklar”--- (slut citat)

　

Ja, det sammanfattar lite vad Grundsten och kanske även andra fotografer kämpar emot. Andras åsikter. Dels att bli accepterade som individuellt skapande konstnärer. Fotografer som ser och skapar fritt. Inte bara en robot, som mekaniskt knäpper.

Fotografiet befinner sig i en klämma här, dels för att det vedertaget betraktas som realism och inte som konst. Dels att kämpa mot konventionella fördomar om fotografi, som inte längre erkänns som konst. Och dels kämpa för ett individuellt skapande. För vem minns inte, berättelser om schimpanser som kluddar med färg på målardukar i djurparker, och att det sedan utnämns till högkvalitativ abstrakt konst, eller att andra fotografer som förfalskar andras gulliga djurbilder i photoshop. Bilder, vare sig målade, fotograferade, som alla tror dom kan skapa eller fotografera. Motiv och skapande som alla dessutom gör anspråk på. Fotografer bundna till motiv, som samtidigt strör uttryck som detta evinnerliga och vulgära ”Det här kunde jag göra bättre” .Värst är kanske den sovjetiska nidbilden av åsnan som målar är, i en serieteckning ifrån femtiotalet. Den som med sin viftande svans klatschar färg på en duk och sedan även det blir utnämnt till konst. En satir över den amerikanska individualismen och det fria skapandet. Nog så applicerbart även på fotografikonst. Både ett förringande för åsnan och den moderna konsten. Eller, bebisen, som av misstag trycker på slutaren på en kamera och vinner första pris i naturfototävlingen.

Men, även utan en kamera i handen kan kanske en blind höna kan hitta rätt, ta ett högt C, ta ett fotografi ,och för egen del skapa sin egen lilla värld som han är tillfreds med.

Kärleken till fjällen kanske även finns, till och med, utan genom ett kameraobjektiv. Men det är tyvärr en tillfällighet kanske om det skulle ske, i dessa bildflödesdagar. ‘Även om du varit där och tagit en bild med din kamera ifrån toppen‘

 

Claes Grundsten låter ibland orolig och bekymrad i bland i texten i boken, inte bara över att den orörda fjällnaturen minskar, men även över att vår samtid översvämmas av fotografiska amatörbilder utan etisk hållning och att fotografer saknar en fotografisk vision med sitt språk.

Vad ska man säga om det?

Jo kanske.. Man föds inte till mästerfotograf. Man blir det!

　

---------------------------------------

Claes Grundsten.“Lappland-Min Fjällvärld“. Norstedts förlag 2011.

Bilder av Sarek.

På nätet finns numera tusentals bilder av Sarek. Alla är privata. Det svämmar över. Fjällvandringen verkar ha förflyttats ifrån andra områden till att just komma att ge Sarek en i något mån märklig och nästan religiös betydelse. En urplats för Naturfotografi. I Sarek är och blir mytologin om fjällen så oerhörd stor. Mer än någon annan plats.

　

Inga bilder kommenteras så mycket som just Sareks bilder. Inga andra vandringar väcker så många diskussioner som just Sareks vandringar. Mycket ligger i att Sarek ruvar på sin egen romantiska bildskatt och nyckeln till den är det få som förmår öppna. En fin kamera är möjligheten kanske.

Ser man till bilderna av Sarek så tycks de gå mot en allt högre upplösning. Dessutom innehar dessa bilder fler och mer detaljer, är bildmässigt djupare och har ovanliga vinklar och panoramor. Bilderna av Sarek blir klarare och klarare för varje år. Nästan ljusare, inte mörka eller dystra, utan positiva och kalendervackra. Sublimare och kallare, dramatiska och överväldigande.

En typ av bilder finns för vinter, en annan för sommaren. Alla dock lika sökande efter det sublima, storslagna och öde.

Molnen försvinner mer och mer i nutida Sarekbilder. Ögonblicket ökar med nutida teknik för att komma nära det perfekta ögonblicket, det som förr kallades “The Kodak Moment’. Det hela verkar som om platsen blir mer och mer helig, stel och teatralisk, då motsatsen i våra fotografier inte överensstämmer med hur det egentligen ser ut. Bilden av Sarek konstrueras lika mycket av ny inforsande teknik, som av våra egna önskningar och föreställningar.

(Sarvesvagge 1987)

(Skarja 1991)

En klarblå himmel förklarar och förgudligar platsen numera inom fotografiet. Inget fotografi är så mycket värt som det som strålar ifrån toppen av en utsikt.

När jag nästan maniskt gick på mina ensamvandringar i Sarek på slutet av åttiotalet och i början av nittiotalet, kors och tvärs, från norr till söder, och från öst till väst, hit och dit.. upplevde jag aldrig detta. Möjligheterna att fotografera var begränsade. Orken och intresset var inte lagt åt det hållet. Tidsandan var heller inte lagd åt det hållet.

　

Säkert fanns det soliga dagar då ljuset strömmade emot mig. Säkert fanns det även ett lugn vad jag kan minnas ifrån den tiden då man låg inregnad i dagar i tältet och bara sov, åt och tittade på kartan.

Jag hade köpt en Minoxkamera i Hong Kong, år 1980. Den var liten och svart. En så kallad kompaktkamera. Få personer hade en sådan, vill jag minnas. Den rymdes i en ficka. Den var lättskött, vägde inget.

Jag fotograferade allt, toppbestignar, dalar, mig själv. Under denna tid, 1985-1992 fanns det heller inga allmänna fotografiska skildringar utav Sarek i någon större mängd. Internet fanns inte heller. I dag kan vi koppla bild till berättelse på ett helt annat sätt. Få ett sammanhang. På gott och ont. I den virtuella bloggen, finns hela tiden ‘nuet’. Något ‘förr’ finns inte i den nutida bloggen,. Då det som är nytt idag, blir gammalt i morgon. Det nya idag, skuffas bort. En bloggs princip bygger just på att det senaste inlägget alltid kommer först, och när sedan bloggen uppdateras innebär det som sagt att äldre bilder knuffas bort, in i arkiv, in i en klädkammare. In i gamla album, med gamla diabilder, där analoga fotografier kletar ihop, grånar, gulnar, och inte berättar mer än om materialets förfall. Daterade och gamla. Estetiken däremot idag, ligger mycket inbäddad i en slags bildstress, där ett ögonblick ska fångas omedelbart, för att ges en evig prägel. Den här eviga prägeln är här och nu. Ett evigt moment blir till nuet.

　

Hur som helst. Under mina Sarekvandringar på denna tid, långt före den digitala tiden inträde var det oerhört svårt att fotografera något som var ‘djur i rörelse‘, mer än kanske just bara banala renar. Jag såg vid nått tillfälle en björnrumpa i ett videsnår. Videbuskarna riste, det var allt.

(spår av en flyende järv 1993,Suottasjekna)

　

Men, det gick över huvudtaget inte att fotografera några djur eftersom vare sig tid ork eller utrustning var anpassad till situationerna som uppstod.

Naturfotografi kring Sareks naturvärld var något man fick njuta i bokform hemmavid, utav i form av Edvin Nilssons klassiska skildringar. Toppbestignar utan moln, var något som Sven Hörnell stod för, då han susade i kring i ett flygplan. Detta var som tillstod. Även det i bokform. Det var dessa bildskildringar som var ikoniska. Dessa var gårdagens gurus, idag är dom bortglömda.

Vi som då stod kvar på marken fick nöja oss med mestadels en undermålig fotografiutrustning. Hällregn ett läckande tält och inget att fotografera.

Jag vet inte på rak arm hur många gånger jag varit i Sarek. Säkert drygt ett tjugotal gånger, bara då på sommaren.Vintertid ett par gånger. Mängden bilder ifrån dessa färder är enorm. Kvalitén är idag likaså 'enormt'.. dålig, --på bilderna. Bilderna förändras, och så även synen på gårdagens bilder.

 Samtidigt är ju vårt öga likadant konstruerat som det var förr. Ögat förändras inte. Där har ju ingen förändring skett. Förändringen har skett på det viset att vi är mer vana idag att inte bara se bilder, men även diskutera, betygssätta och avkonstruera dom. Mycket kring denna möjlighet hänger just ihop med att bilden har blivit digital idag. En bruksvara, och lite slit och släng.

En kikare är för mig när jag vandrar lika nödvändig som en kamera. Det är genom dess objektiv som det blir möjligt att se långt bort. Att se, så långt bort jag där jag upptäcker mina mål. Det går inte att vandra om man är närsynt alltså.

Men ögat skapar ändå bilden. För att den ska vara kvar, blir detta idag pixlar, av ett dåligt fotografi i stark uppförstorning. . Upplösningen och blir på det viset bara olika staplar av pixlar. Det vi ser är inte en avbildning av ett berg. Utan bara pixlar.

Det är här vi kommer in på det centrala här. Det är “Upplösningen’ i äldre bilder. Bilderna, ‘dom gamla‘, saknar förmåga till upplösning. Den digitala bilden är ljusare har högre upplösning.

(En uppförstorad Pastavaratj sedd ifrån Skarja, tidigt åttiotal)

 

　

Går man tillbaks i tiden hundra år Ungefär samtidigt som den franske författaren Emile Zolá yttrar de berömda orden: ”Jag kan inte hävda att du sett något av det du berättar, förrän du har fotograferat det”. är ett viktigt uttalande då. Han gör det när kravet på realism inom fotografiet ökar och antalet fotografer ökar.

Ett väldigt krav eller hur.. Men redan då ställdes det krav på fotografer, trots att flertalet konstruerade sina bilder i ateljéer. Zolas kritik av det samtida fotografiet i det samhälle han befann sig i var ändå befogad.

Under samma tid målar den engelske konstnären William West en känd målning som föreställer, Gud Faders närvaro omkring Moses och israelernas flykt från Egypten . Gud ledde dem ju genom Sinaiöknen i Andra Mosebok, genom att ‘gå före dem på dagen som en molnstod, och som en eldstod på natten’. Denna målning är i mångt och mycket en vision kanske av hur det kanske gick till.Fotografisk exakt till sin skepnad men en fantasi. ’The Day after tomorrow’ fanns ju inte på bio då. Den virtuella världen saknades och skulle komma först hundra år senare.

(William West, The Israieli and Moses in desert)(©)Bristol museum of Art

 

Och det är just nu vid detta tillfälle, i denna tid synen på det moderna landskapet föds. Det föds ändå ur just detta teatrala  och historiska måleri. Nationalparken föds samtidigt då just ur dessa begrepp,

Naturfotografiet hakar på.