TERRA INCOGNITA

Ojnare ska du också glömma.

Jag går med mitt barnbarn och min hund på skogsvägen. Där vägen tar slut öppnar sig en stig. När stigen tar slut går vi fritt i skogen. Inget är så fantastiskt fritt som att gå med en hund och en frågvis unge. Vi går planlöst. Vi behöver ingen karta. Skogen här är för oss tre något välkänt. Upplevelsen har inget mätbart värde, i alla fall inte i pengar.

'Ojna' betyder på gotländska ’Lamma’. Lammar gör fåren här på vårvintern här ute på karga hällar i snöslasket. Skogen här är ungefär mer som en buskskog. Gotlands bondeskogar är sådana. Namn finns på nästan varenda glänta eller stenmur här. Namnen är uråldriga. Stäike, Utoje, Alning. På äldre kartor finns än mer namn, än mer glömska och än mer frågor.

Lika mycket frågor ställer jag själv mig en dag som denna här i Ojnareskogen

I skogen här och på dom knastertorra markerna växer sällsynta och sårbara växter. Naturvårdsverket planerade här en gång en nationalpark.

Ängshöken flyger ovanför oss på eftermiddagen när vi går ned mot Bästeträsk i sensommarljuset

Senare på kvällen sitter jag hos min brorsdotters familj i hennes kök och dricker kaffe i den gamla släktgården. Köksklockan tickar mot en framtid som den alltid gjort. Vi pratar ekonomi pengar och skuldsättning. Realiter för dom som bor här. I det tjocka gamla familjealbumets fotografier radar trötta gubbar upp sig, som arbetat på det intilliggande kalkbruket i Bläse, med hackor och släggor. Den karga marken kunde knappt försörja de som odlade på den. Kalkbruket ingav i stället hopp. Hårt arbete gav dom stenlunga och alkoholism.

Kalkpatronerna som kom utifrån gav kredit till skuldsatta., eller fortsatt hopp om arbete till bygden som svalt.

Stockholmare, tyskar och ryssar kom och investerade i nya stenbrott. Konkurserna kom sedan. Namn som: Bonde, du Rietz. Cleve med flera både lurade och lovade. Och i dag familjen Rettig med Nordkalk som ger löften om en ny lönsam framtid för trakten.

Nåväl. Ett Gotlandstorp här i Fleringe står högt i pris nu idag när fastighetsmäklarna bjuder ut det, till och med här på norra Gotland. Men dessa hus i den expanderande turismindustrin är bara åtråvärda så länge som de vetter mot ljusa lyckor och välkänd allvaridyll.

Ett kalkbrott är inte någon utsikt för en sommargotlänning med fet plånbok att ha.

För att folk och deras djur de håller här ska kunna fortsätta bo kvar och leva, behövs dessutom ett fungerande dricksvatten, inte saltsmakande eller odrickbart.

Ibland tänker jag på att mycket kanske skulle vara vunnet om kunskapen om vad som växer och lever i landskapet vore större bland oss.

Det man inte ens vet att det finns, kan man ju inte sakna och man har inget intresse av att skydda det heller.

Kanske är det inte bara vackra bilder vi behöver att förstå ett landskap.

Inte Utsikter, utan Insikter.

Vid strandskogen till Bästeträsk, Gotland September 2012

Om Axel Hamberg i sitt Sarek.

Oundviklig är faktiskt årets fjällbok.

För alla oss Sarekälskare är den nu nyutkomna boken om Axel Hamberg ett måste på alla sätt och vis!

Uppsala Universitet har gett ut en lysande bok under redaktion av Lars Andersson. Fantastisk på alla sätt och vis och som sagt omistlig för oss fjällälskare och Sarekvandrare.

(©) Foto: Las Andersson. Uppsala Universitet.

I boken har hela gardet av kunniga professorer i landet ställt upp och skrivit initierat om legenden Axel Hamberg. Här kan vi lägga oss nu tillrätta i soffan, med trötta ben kanske efter vandringen i sommar, eller i en skön säng och bara läsa och njuta., och återigen läsa, läsa om Hamberg i alla möjliga skepnader. Som polarforskare, som glaciolog och som framförallt som Sareks store geograf.... Här finns just i artiklarna, och framför allt den initierade närvaron i Hambergs’ anda, som exempelvis den artikeln av geologen Olaf Svenningsen om Sarekskollans mörka svarta stenar, eller Per Holmbergs’ om dess blåkalla jöklar. Dessa två artiklar är kanske de bästa berättade i antologin, då dom två ju vistats där en avsevärd tid dessutom.

Inte bara det, hela läsningen av boken blir som en ny ‘julafton’ så här på sensommaren, om än något akademisk. Vart man än tar med sig boken och tar upp den, känns den ideligen aktuell, läsvärd och intressant. Boken får på nått vis ett skeende och ett vetenskapligt liv för nästan hundra år sedan, att leva upp igen. Dom svartvita fotografierna känns idag ovanliga, spänstiga och rentav overkliga och talande till oss, på ett språk som inte nutida färgfotografi ens kan nå.

Man kan tycka att Sarekskildringarna genom åren har blivit mer privata och upplevelseinriktade. Vandringar, som numera skildras har ju nu nästan kantrat över till underhållningsgenren under de senaste åren. Faller inte folk ner i Sareks strida jokkar eller ramlar ned i snösprickor, så har dom åsikter om ditt och datt’. Beskrivningarna har dessutom på senaste tiden dessutom kommit mer och mer att handla om speciella färder, personliga spår, eller att fånga ett ovanligt fotografiskt ljus någonstans. Berättelserna handlar mer och mer om vandrarna själva än om platsen. Sarek har blivit till en slags emotionell avtrycksplatta för moderna och fartfyllda samtida fjällvandrare som vill göra egna avtryck, och söka sin egen spänning och attraktion. Mytologin om området blir i dessa påfrestande, ibland rentav ointressanta och nästan löjeväckande då dom uppträder i bloggvärlden.

Axel Hamberg är på nått vis Sareks början. Precis som ett luddigt, dunkelt svartvitt fotografi, ett efter ett annat, dyker bild efter bild upp. Sarek får en gestalt, blir tydligt och inte bara en hägring.

Alex Hamberg på Sarektjåkkå 1895, tillsammans med Tourda, Rassa och Ribbja(©) Uppsala Universitetsbibliotek.

På något vis bor det en Axel Hamberg i oss alla Sarekälskare tror jag.Och många är väl dom som vill och anser sig ha anspråk på miljön numera utan att egentligen ha några kunskaper eller tillföra något. Är det inte numera guidade turer, så är det nyutgivna böcker som mer och mer banalt och innehållslöst knaprar på och antastar Nationalparken ifrån alla möjliga håll och kanter.

Är det Sareks öde att sluta som en slags äventyrspark för adrenalinjunkies? Att bli en ‘Adventurepark‘.

Dagens bloggare söker äventyr i Sarek baserat på sin egen intensitet och sitt egna bildflöde. Någon vetenskaplig originalitet eller äkthet saknas ofta dessa blogginlägg. Den nutida blicken blir, då Vetenskapen lämnat området rentav banal kanske.

Sareks landskap fylls av alltmer och delvis även nya grupper efter Axel Hamberg. Trängseln ökar i markerna och alltfler gör anspråk på att antingen företräda landskapet eller avbilda det på rätt sätt: påfallande många försöker göra det båda.

Men även Hamberg ansåg att Sarek var hans eget revir och bara hans. I boken stöter man ett par gånger på ‘det kyliga svaret’ han gav till andra forskare: ’Sarek-det är mitt’!.

Boken ger en bra och uttömmande beskrivning utifrån detta. Man frågar sig då man lägger ifrån sig boken. Hur kom det sig att något nationellt och gemensamt kom att förvandlas till något ‘privat‘, just under en tid av nationalistisk självmedvetenhet. Genikult och respekt kanske ifrån forskarvärlden. Boken tar sitt just sitt avstamp i Hambergs arktiska tidiga forskning och just när Sarek blir nationalpark och beskriver utförligt dom energiska vetenskapliga tillvägagångssätt Hamberg använde för att samla ihop sina data under sina decenniers tålmodiga vistelser där. Hyddor byggs, meteorografer, barografer ristar kurvor på pappersrullar och hydrometerografer snurrar och knarrar bland fjällbjörknas löv och jokkarnas brus. Hamberg själv bestiger toppar med en osedvanlig tåga för att vara akademiker, rentav ett tjugotal det andra året 1896, de flesta över 1800 meter styckena vid 30års ålder. Och han är först på dom. Bara det en prestation. Vetenskapsmannen blir till bergbestigare och alpinist.

Döma av interiörbilderna röks det en hel del under årens lopp. Sitter inte Hamberg själv och blossar på en fet Havanna så är det Edlund eller Hofling eller någon annan forskare eller inbjuden samegubbe som blossar nöjt i ‘upptäckartrivseln’ på sina sura snuggor. Men detta är ju år 1916, och då är det är långt bort i framtiden till vårt eget egendomliga självcentrerade friluftsliv med lättviktiga plasttält och egendomliga spartanska hälsoråd.

Oscar Edlund och Manne Hofling i hemtrevnad, rökandes i Pårtetjkåkkå.

1916.(©) Uppsala Universitetsbibliotek.

En teodolit.1908 (©)Foto Lars Andersson, Uppsala Universitetsbibliotek.

Som Sarekskildare är Hamberg magnifik, energisk och underhållande även att läsa för oss idag. Det vet säkert alla som läst hans lilla viktiga turisthandbok (Sarekfjällen, 1922) och kanske till och med gett sig själva tid att läsa hans berättelser i tidiga STF böcker. Men dock, hans stora vetenskapliga material är ännu idag outgivet. Hans dagboksanteckningar är tyvärr inte utgivna i tryck heller, -mer än på den mycket informativa Hambergsidan- och hans fotografier ca: 1800 stycken är inte katalogiserade nämnvärt. Hambergs fotografiska gärning utanför den rent vetenskapliga är heller inte vidare utredd vad det verkar, och utlagd i ett fotohistoriskt perspektiv utanför seminarierummen.

Och vi vet inte om eller när en sådan fotografisk forskning är möjlig. Men man tycker ju det. Hamberg är ju en otroligt noggrann fotograf. Och säkert var kameran hans bästa vän. Svensk tidigt landskapsfotografi och den bildvärld och dess kontext den befann sig i borde locka kanske någon akademiskt fotografiskt skolad att gräva djupare, inte bara i hans bildvärld utan även i denna fjällnatur som format vårt lands identitet vid denna tid.

Det känns därför befriande och nästan överraskande nytt att någon nu försöker sig på en sammanfattning, utav den geografiska vetenskapliga delen. På så sätt är väl i alla fall första steget taget mot en bättre bild av Axel Hamberg. Och den kan eller kanske kan rentav en ge oss en ny upptäckt om Hamberg bortom år 2012, bortom den idag rådande snäva och privata vandringsberättelsen man möter på upplevelsebloggar. För någonstans tror även jag att Sarek och Hamberg är kanske två olika saker. Bortom detta eviga tröskande om upplevelser i bloggosfären och privata upplevelser som mer och mer dominerar vårt läsande numera, finner vi i alla fall här i denna mästerliga bok en solid forskartradition baserad på kunskap och vetenskapliga principer som framkallar något gemensamt som vi kan värna om.

Detta vårt gemensamma kulturarv är således en resurs för oss alla. Storslaget, nödvändigt och värt att återupptäcka.

Ett nu i Kvikkjokk.

Per Daniel Holms lilla fina och unika målning utav Kvikkjokk är kanske bara början på något som senare ungefär då 150 år leder oss fram till våra nutida fotobloggar. Utifrån principen man tager vad man haver och diktar utifrån detta. Ett slags collage av intryck sedda och fantiserade alltså, eller om man så vill ett påhitt om något som kanske inte bara är sett men desto mer upplevt. I det här fallet då vad Holm tyckte passade att avbilda. Delar man upp målningen i dess beståndsdelar, ser man olika saker ungefär liksom vardande som kulisser på en scen, som i egentligen kunde vara utbytbara och indragna som på en scen på en teater. Himmel, berg. dalar och lite annat. En slags Samefamilj ifrån just år: 1861,vistas uppe vid Kvikkjokk vid en tidstypisk kåta. Antagligen bor dom där. Det finns en rörelse i bilden, men personerna i fråga står still. Dom uttrycksfulla fjällen står för rörelsen i sina former. En del renar springer med runt i alla fall. Halva målningen består av beundransvärda moln. Dom verkar lika schematiska och kategoriska som det övriga som Holm vill skildra. Mannen håller upp en nyss skjuten ripa inför barnets händer. Lappkåtan är i renskinn, vilt och indianskt. En massa runda näverkontar ligger på marken, ett skrikande lindebarn, och lite annat, som hör den miljön till, inte att förglömma en gullig lapphund, inte bara den som ligger vid ingången.

Landskapet har stort djup. Är detta verkligen Kvikkjokk, eller kanske rentav Norge eller kanske rentutav en alpdal i Schweiz?

Per Daniel Holm, Kvikkjokk 1861 (©) Nationalmuseum Stockholm

Inte bara det, att just så som Holm avbildade miljön, men så ville vi nu se det hela dessutom. Som en summa av upplevelser. Dåtidens krav kunde anordna ett Skansen tio år senare utav detta. Iscensatt i verkligheten, liksom flyttat till Stockholm.

Hur vill vi ha det idag då, kan man ju undra.?

Jo, vi håller ju benhårt fast vid att panorera inför storslagna bergsmiljöer. Lite med folk ska det vara även i våra moderna fotografier. Finns det folk så får folket väl finnas med som myror och ska krypa lite vid foten av berget ska det väl vara med, helst lite lokalkaraktär. Liten människa och stor natur gäller fortfarande.

Det vanliga synsättet och det har vi även idag vid allehanda händelser. “Vi ska titta in här’, uppmärksamma något inom bildens fyrkant. Ett nutida fotografi är även det ju bara ‘fyrkantigt‘.

På den tiden 1860-talet när Holm målar den här bilden finns ju kameran nyligen uppfunnen, men den används ju inte. Den var sällsynt i Sverige även år 1861. Och den används i alla fall inte av honom. Holm kan uppenbarligen sin sak ändå, utan att ens vilja eller anse sig ha användning av en sådan modern produkt. Och han har sina schematiska grunder till hur berg ska avbildas. Han har ju rest mycket och avbildat branta och höga berg förut. Ungefär som vilken mästerfotograf idag gör. Vistats både i Norge och i Schweiz. Det blir då lite som på en teaterscen, på så sätt att han skjuter in en ‘kuliss‘, med redan färdiga beståndsdelar. I det här fallet som en teaterfond av höga berg. Dessa väldigt konstiga berg kom nog sedan att bli ‘Pårte’ vilka man ju kan ibland skymta nerifrån byn som ni nog vet och varit där.

När Holm var i Kvikkjokk kom denna målning till. År 1861 alltså. Det tar ytterligare arton år tills Lind och Bucht tränger vidare in i fjällen här och Wilhelm Bucht klättrar upp på Sarektjåkkå. Och ytterligare 34 år innan Axel Hamberg kommer första gången till Mikkaglaciären. Något ‘Pårte’ eller någon annan upptäckt av Sareks fjäll var år 1861inte intressant. Den här målningen framställdes nog i efterhand, dessutom i hans ateljé i Stockholm,. Kung Karl XV som ju varit på platsen köpte in den privat och efter konungens död , år 1872 testamenterades den till Nationalmuseum i Stockholm. När Holm var där uppe var han där dessutom med en annan resenär och bekant: Carl Anton Petterson. (1818-63) Denne kaptenlöjtnant och tillika ‘inspektör’ Petterson, ifrån Krigsvetenskapsakademien, var där för att inventera Lappland i form av underlag till någon slags kommande karta. Några vettiga kartor fanns ju inte på denna tid som bekant. Hur som helst, Holm vandrar runt upp i fjällen och målar, betraktar och tecknar och ger sedan en del av dessa akvareller till Andersson, som sedan gör litografier utav dom och ger ut dom under eget namn i en bok. Denna bok kom att heta: ”Lappland, Dess Natur och Folk, 1861-64” (utgiven 1866), Andersson är då redan död och boken blir ändå väldigt populär. Bilderna i boken har sedan i efterhand tillskrivits honom. Men han kunde inte ju måla och detta fel verkar ha hängt med i historieskrivningen. Holm står för bilderna som Andersson snott. Paret ‘von Düben‘, Alltså, Gustaf och Lotten, -Hon med lådkameran- båda tar starka intryck utav hela boken, och kommer ju senare att år 1868 resa till fjälls dom med. Nyfikna och unga. Intresserade av samer och etnografi enligt tidens mode. Men, då har dom en kamera och saker och ting kom att gestaltas lite annorlunda.

Vi är alltid på jakt efter minnet då vi är ute och fjällvandrar, eller hur. Kameran förevigar detta minne för oss. Men hur lär vi oss att egentligen se ett landskap utan en kamera?. Den frågan kanske inte många ställer sig i dag då vi ju har en kamera att se med. Vi bär säkert med oss även idag dessa schematiska ramar om hur och varför en bild ska se ut på ett speciellt sätt, och förutfattade meningar om hur natur och landskap ska förevigas innan dom läggs upp i dessa enorma digitala arkiv som ju betittas av andra och bekräftas, betygsätts.

För som vi ju alla vet., tittar man igenom folks fjällbilder ter dom sig ungefär likadan allihopa kan man ju tycka. Få ger sig tid att egentligen ta hänsyn till något annat än just det som förväntas av dom. ‘Knäppa en bild’ så att den bekräftar deras eget privata minne.

Går man då tillbaka till år 1861, då Holm målar sina bilder ifrån Kvikkjokk kan man ju bara beundra den kunskap och det tålamod han har, att kunna så ingående skildra den fantastiska utsikten ovanför Saggat, på Prästvägen upp till Prinskullen som här skildrat. Ingen vad jag vet, har med ett sådant tålamod i penselstreck kunnat skildra dessa ljusdagrar över sjön och bort mot skogslandet. (ön i mitten är den så kallade ‘Storholmen’ där timret höggs till silverhyttan förr i världen).

Per Daniel Holm, 1861 "Utsikt över Saggat Träsk",(©) Nationalmuseum Stockholm

Att kunna se utan en kamera är idag omöjligt. Ingen kan det, och vi begär inte det heller. Möjligen kan fortfarande vi se och drömma i vårt inre. Den andra möjligheten att utan kamera gestalta i bild vad vi en gång sett, är och vad det verkar förlorad för evigt.

Och då är vi framme vid hur vi själva tror och bestämmer att vi ska uppfatta vår fjällvärld. Vi tycks vilja fortsätta att vilja skildra en idyll hopsatt och hoptråcklad av olika delar oftast grundad på fantasi om och med det vi själva vill berätta om. Ett slags collage det med ihopsatt av olika saker

Bloggprosans första offer är faktiskt den historiska horisonten. Har ni tänkt på det? Om då det enda som anses vara intressant är nuet, försvinner behovet av att se verkets plats i ett större perspektiv.

Per Daniel Holm Rotvälta, "Tännsjön" 1860(©) Nationalmuseum Stockholm

Fjällstugan.

En fjällstuga kanske bara för många ter sig bara som ett hus, ett nödvändigt ont i en öde natur. Ännu ett etappmål på en karta. Något att vandra till, mäta kilometrar mot, och sova och äta i och sedan lämna.

Hur många gånger har inte vi fjällvandrare bett till ovanjordiska makter på våra knän om att ‘Låt en fjällstuga stå upp här i den öde blockmarken‘. I ett hällregn, i en isig snöorkan, eller bara av den egna uppkomna lappsjukan.

För trötta våra ben, för våra minnen eller för våran samvaro.

Jag frågar mig ibland hur en fjällvandring utan ett besök i en fjällstuga skulle se ut? Var skulle vi sitta?. Torka våra blöta kläder?. Var skulle vi värma och äta vår nyponsoppa, sova, raka oss på morgonen, och sitta och fundera på kvällen?.

På vintern lyser fjällstugan som ett smycke i snön.

I den ljusa sommarnatten surrar myggen i sovalkoven.

Kastruller som slamrar på morgonen i diskbaljan.

Alla våra gemensamma minnen ifrån vistelsen i stugan bär vi med oss nästa dag.

I en fjällstuga finns både avskildhet och gemenskap. En kunnig arkitekt har sett detaljer och skapat omsorg om vandrarens behov. Byggt och skapat ett skal utav brädor kring våra upplevelser. Det är väl det som är arkitekturens kärna.

 (©) Tore Abrahamsson, ’Fjällstuga 65’

Tore Abrahamsson ritade ‘Fjällstuga 65‘, i en tid då den som kom att bli en norm för hur vi kunde relatera till våra fjällvandringar, inte minst i en social gemenskap.

En mycket fin och lite vemodig hyllning till denna otroliga arketyp av fjällstuga byggd för oss alla, skriven en gång utav en stugvärd och skickad till Tore Abrahamsson. Den finner vi och kan vi läsa om i den nyligen utgivna skriften: ‘Västerbotten’ utgiven utav Västerbottens Museum i Umeå. Detta nummer handlar just om Tore Abrahamsson och bjuder på fotografier och en fin introduktion om honom.

Med sina välkomponerade och precisa bilder av vår fjällvärld är Tore Abrahamsson kanske den förgrundsgestalt långt bort ifrån kommersialism och insmickrande vyer som gett vår samtida fjällvandring identitet.

För det är lite märkligt. Den person som efter Axel Hamberg skapat och gett oss Sarek- Denna ‘Individualismens Högborg’- inom vårt lands fjällvandring. Han har även gett oss, detta hus, denna fjällstuga där vi ska dela våra känslor och våra upplevelser.

(©) Tore Abrahamsson, Piellorieppe i Sarek 1963

Länk här till tidskriften ’Västerbotten 2. 2012‘. Västerbottens läns hembygdsförbund. Västerbottens Museum Umeå .(nedladdningsbar pdf)

http://www.vbm.se/tidskriften.html

Äventyrsfusk.

Inget är så kul som lögnaktiga kändisar. Upphöjda och självupptagna om sin egen förträfflighet. Personlighetstypen är ofta en slags ’borderline-’ och så kallad ’histrionisk-’personlighetstyp, gränsande till psykopati. Egenskaper om den egna grandiosa självbespeglande personligheten, säkert viktigt inom upptäckarsvängen, såväl som inom politik, skådespeleri och andra yrken som kräver offentlighet och ett visst mått av kreativt tänkande. Gränslös och allomfattande. Samtidigt skör och populär. I dagens mediavärld kombinerad med PR-byråer får den stora konsekvenser inte bara för individ men även för omgivning.

Dessa dissociationssyndrom som dessa personer innehar, innebär ofta instabila relationer till omgivning och manipulativa drag gentemot andra. Berättelser om överstarka oftast dramatiska situationer hör till. Behovet av uppmärksamhet är stort. Fixeringen på det egna jaget likaså.

Omgivningen kan antingen förstärka dessa uttryck antingen genom att inta en överseende attityd eller beundrande attityd.

Uppförbacken till berömmelse är hård och påfrestande. Men när man väl står på toppen finns det tyvärr bara en väg, och det är utför, det vet alla som klättrat i berg. Det går sedan nedåt. Först sakta, sedan går det allt fortare. Att rutscha utför i kändisvärlden, även inom området ‘natur och äventyr’ eller kanske fotografi, skiljer sig inte vidare mycket ifrån det som är vanligt på löpsedlarna. Man åker snabbt iskana utför branten.

Vi som inte deltager i denna mediacirkus står bredvid och tittar. Oj då, nu åker han riktigt utför!

Dom som drabbas är ofta sponsorer, idéerna bakom, och i viss mån beundrarna. Tilltron till det mesta förändras. Ofta blir det fler förlorare än just bara en.