Annelibloggen

The Skycamper har landat!

Hallå, Anneli här, hemma från Pakistan. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja, vilken sommar, vilken sjuheslikes jäkla sommar!!! Den roligaste sommaren i hela mitt liv, och aldrig har en resa förändrat mig som människa så mycket som den här. Detta trots att jag inte kom en endaste meter över baslägerhöjd. Utan tvekan, den som har roligast vinner!

När jag fick utmärkelsen Årets Äventyrare i våras, och samtidigt valde att släppa på min minst sagt hardcorebakgrund i magasinet Filter sa det booom. Snart fanns det en hel drös med tidningar på Ica med artiklar om mig, radio, tv, hela köret. Jag var tvungen att sålla bland alla journalister som hörde av sig. I maj drog jag till Pakistan för att försöka tälta på toppen av ett 8000-metersberg i min hardcorestil, dvs. utan bärare, utan camps eller annan utrustning på berget i förväg, utan fasta rep och utan syrgas - bara jag, min ryggsäck, berget, bergsgudarna och livet på tu man hand. Och jag tänkte att det blir lite lugn och ro ett tag. Haha, hur galet fel kan man inte ha alltså!

 
Redan samma dag jag anlände var det dags för pressfotografering!

Sverige är ingen stor äventyrsnation och här vet de flesta inte vilka äventyrare som bestiger de höga bergen i hardcorestil som jag kallar det, eller vilka som gör det med hjälp, vilket jag lite kaxigt kallar mjukisstil. I andra länder har de betydligt mer koll på sånt. Typ som i Pakistan. Man har stenkoll.

Det började med att Explorers Web, jag tror världens främsta hemsida om hardcoreäventyr, skrev en stor artikel om mig direkt efter att jag anlände till Pakistan. Skycamping. Om det sa booom i Sverige under våren så sa det nu BOOOOM! I stort sett alla som håller på med äventyr i Pakistan, och i stort sett alla turister som var där för att äventyra, kände på några dagar till den svenska tjejen som kör hardcorestil alldeles ensam och dessutom ska försöka tälta på toppen och många kände även till hennes värstinghistoria. Namnet the Skycamper var satt så det stod härliga till.

Sen ryktades det att den här jäkla tjejen var uppe alldeles ensam i bergen i restricted area, där man inte får gå själv, i 9 dagar, för att acklimatisera sig. Så gör man inte i Pakistan. Vad är hon för en vildbatting?

Ja, och sen var det en tjej som tar sig runt alldeles själv i Pakistan, ingen guide, inget nåt, hon bara åker lokalbuss, och fixar och grejar i stort sett allt själv. Vem är hon? Och så fick de också veta vem det var.

Och så pratades det om en tjej som shoppar i Skardu, sista stora stan innan bergen, som har kortklippt hår i värsta crazystilen, tatueringar och som kör musik på hög volym från bh:n och som ler och skrattar och pratar med alla. Vad är det som händer? Vem är hon?


Pakistanierna tyckte jag hade en himla glad och trevligt pyntad hardcorestil - jag tyckte precis detsamma om deras lastbilar! Yeaah - den som är gladast vinner!

Det är the Skycamper, Anneli Wester, från Sverige, tjejen som kör själv, som tältar på toppen, och som, ja, hon som har brände upp sina fingrar när hon drabbades av värsta tortyrvården efter att ha utsatts för övergrepp. Herregud.

Ni fattar. Det var lite mer än vad Pakistanierna var vana vid.

Hur gick det med det då? Kunde de ta det? Ja, absolut kunde de ta det. Pakistanierna har varit så otroligt vänliga, hjälpsamma och visat mer respekt än jag upplevt i hela mitt liv tillsammans innan tror jag. Till det alla turister och klättrare som också tyckte att det här var kul.

Det blev inte bara kul, det blev helt crazy. Jag har aldrig fått så mycket frierier i hela mitt liv tillsammans som jag fick i Pakistan under två månader. Jag har aldrig fotats av fans så mycket, jag har aldrig blivit bjuden på middag och fika och whiskey och ja, allt!!

Jo, precis allt. En del behöver bärare, jag skulle behöva bodyguards.

Nix, inte alltid huvudet upp och fötterna ner på den här resan men utan tvekan, ibland är det bättre att ta skydd i skugggan än att glassa i solskenet!

Jag vet inte hur jag ska kunna berätta, jag har bokstavligt talat sovit med byxorna på för att ja, ni fattar. Jag har bokstavligt talat hållit i dem. Hållit i sovsäcksdragkedjan inifrån för att den ska förbli stängd. Jo, på riktigt alltså. Vilket fullständigt crazy kaos. Men bara på kul-nivå, aldrig över gränsen, ja, möjligtvis den dretfulla grabben som ville jag skulle komma ut och äta middag med honom och som blev frustrerad för att han inte fick upp dragkedjan på mitt tält så han kunde släpa ut mig och stod och sparkade på tältet – get f*cking out of there!! Herregud. Faktiskt kul det också. Crazykul. Fankemig farligare i baslägret än upp på berget!

Ja, verkligen, herregud vilken resa. I Pakistan dricker de svart te med mjölk och socker. Det kallas Pakistan style. Jag drack kaffe och när de frågade hur jag ville ha det sa jag hot and strong. Det blev Anneli style. Hot and strong. Det gällde sen allt. Ni fattar.


Anneli style, undrar om de någonsin glömmer det begreppet i Pakistan eller om man får dras med det resten av livet. Haha, det bjuder jag på. Här passerar jag en camp på den sju dagar långa vandringen in till baslägret och vips, en stol, soppa, te, behöver du något mer?


Det fanns en annan liten rolig Anneli-style grej. Jag äter ju inte mycket kolhydrater, pasta, bröd, ris och sånt, och det bjuds ofta på kakor och jag säger då nej tack, thanks, but I don't eat sweet stuff. No cockies? I don't need, I'm sweet as I am. Hmm, so what do you eat? I go for meat. Haha, blev himla kul efter ett tag när jag bokstavligt talat fick kött i present - vad sägs om den här jakbiffen? Stackars djuren fick gå in till baslägren över stenskrovlet och sen tjoff och pinfärsk biff.

Om vi då lägger till att jag hade ett problem att ta tag i under resan, att jag hade klantat en grej med en polare, och behövde bli vän med mig själv igen. Vad som hände var att jag inte bara blev bättre polare med mig själv än jag någonsin varit, utan jag blev av med en papegoja som suttit i skallen och klagat och anmärkt på allt och inget jag gjort i hela mitt liv. Den var ruskigt tjatig och den flög sin kos och har inte kommit tillbaka än. Det innebar också att jag blev av med ett behov att alltid ha en slags säkerhetsmarginaler i livet, någon slags kontrollgrejs. Det försvann också, ingick i paketet. Det tog ett par veckor att komma dit och en sen dess är jag mer fri inombords än jag någonsin kunnat drömma om. Bara så där. Det innebär att jag vågar så otroligt mycket mer och att jag har fått enorma mängder energi att lägga på annat. Haha, ibland tänker jag att det kanske inte var så dumt med det där kontrollbehovet i alla fall, det funkade som en broms. Nu undrar jag ju vad i hela friden det blir det av en sån som mig utan broms. Hahaha, kan bli ruskigt spännande.

Och ja, det var precis vad det blev där borta i Pakistan. Ruskigt spännande. Herregud vad crazy. Men så attans jäkla kul.

Rock n'roll med 20 miljonstaden Karachis näst högste polischef som var på 10 dagars hikingsemester och hade med sig över 30 bärare med bl.a. sex flak öl, fyra flaskor whiskey och jag vet inte hur mycket röka. Han kom precis när jag skulle ut från berget, jag ville gena över ett pass för att spara några dagar men hade inte tillstånd för det passet så han blev så att säga mitt tillstånd och jag hade sällskap med honom ut och återigen, herreguuuud, här snackar vi hardcorefolks och jag får nog dra i censurspaken här men kan i alla fall säga att jag firade att mitt kontrollgrejs hade försvunnit genom att rocka loss ordentligt i hans sällskap och japp, grabben har rockingskills. Hjälp. Skulle behöva några av hans 15 bodyguards hemma i Karachi. Jag kallade hans sällskap för the Rescue Team, med tanke på den portabla baren.

Men det räcker inte.

Jag har äggstockar som kastade in handduken för 20 år sedan och som inte har funkat sedan dess men förra hösten vaknade helt plötsligt den ena äggstocken ur sin törnrosasömn och hela mitt system åkte värsta roller coaster hela hösten. Det har lugnat ner sig men systemet rockar fortfarande rejält när jag har ägglossning och ja, det rockade så till den grad att jag till slut vägrade gå ut ur tältet på över ett dygn när det var som värst. Som tur var hade jag support av en kanadensisk tjej som riggade upp värsta discot i mitt tält för att underhålla mig. Herregud vilket snurr.

Sweet madness, let us just play with the angels tonight, okay?


Grace McDonald kallade mig för Number One Badass, hon var inte illa hon heller så hon gick som Nummer Två Badass. Här fixar hon med ett helt jäkla underhållningscenter i mitt tält när jag vägrar gå ut. När grabbarna frågade vad som stod på och om jag var okej så var det stående svaret girls stuff.


Grace var dessutom jurist som jag så tillsammans var vi the Badass' Lawyers. Här färgar hon utväxten i håret på mig. Japp, min sponsor salong HAIR i Angered hade skickat med mig Swartzkopf hårfärg! Jag skyller allt på Tina Alich, de var hon och de andra tjejerna som klippte mig och den där frissen var ju fullständigt livsfarlig!!

Dessutom, när jag kom i puberteten fick jag lockigt hår men när äggstocken pajade blev det rakt igen, men nu kan man väl säga att jag gör repris på puberteten fast i turbofart och japp, lockarna har kommit tillbaka. Det gjorde att den där frisyren som pakistanierna tyckte var bra hardcoreaktig blev än mer wild och crazy – på bara några veckor hade jag helt plötsligt alldeles lockigt hår och de undrade naturligtvis hur i hela friden det gick till.


Håret kunde ett tag inte bestämma sig för om det skulle vara lockigt eller rakt och herregud.

Totalt crazy. Jag var crazy, andra var crazy, hela alltet var helt uppåt väggarna crazy. Men jag tyckte det funkade ändå. Jag gillar ju den där Anneli och även om hon klantar ibland så är hon himla okej ändå, och så gör vi det bästa av det istället. Och det blev verkligen så. 


If you can't get rid of the demons - invite them for a dance!

Men hallå, bergen!!! Hur blev det med bergen då? Haha, ja, just det.

Det blev inte mycket alls. Förhållandena i år var helt extrema.

På Gasherbrum II  ska man först över ett isfall, en glaciär som slingrar sig och har massor av knöcklor med sprickor huller som buller. Det är direkt efter baslägret alltså. Vissa år är det lugnt att gå där, andra år lite lurigare, i år var det fullständigt livsfarligt. Dels var det dolda glaciärsprickor som folk trillade ner i. Det var ju lugnt eftersom de satt fast i rep, men jag som går ensam? Min plan var att repa upp mig med mitt lilla rep på de lurigare passagerna men i år hade jag fått repa upp mig så mycket att jag inte hade kommit fram till camp 1 förrän till jul. Det funkade inte. Sen var det väldigt mycket s.k. seracs i år, stora bitar av is som kan bli stora som höghus. Eftersom glaciären hela tiden rör på sig så rör även seracsen på sig och vips så rasar de. Vem vill ha en isbit stor som ett hus i huvudet?


Gasherbrum II är pyramiden längst bort, men först ska man över det här isfallet. Noop, inte den här gången.

Sedan var det det här med snön. Precis som det är olika mycket snö olika vintrar här hemma så var det i år extremt mycket snö på hög höjd. Det rullade ner killerlaviner stup i ett. Vem vill åka med i en sån?


Killerlavin på Broadpeak. Leden går precis till höger där snömolnet kommer att dundra ner några sekunder senare. Man träffas vanligtvis inte av själva braksnön i lavinen när man är på leden men man kan få en rejäl kyss av plymen och det blåser som attans och det gäller att kunna hålla sig lugn och inte få panik för det dröjer en stund innan det passerat och man får komma tillbaka till världen. Det gick tre såna här laviner just här den här morgonen, plus två mindre strax bredvid. Foto Grace McDonald.

När en tjomme vaknade i tältet en morgon uppe på berget hade hela tältet flyttats en rejäl bit, utan att han hade märkt det, och shit, det hängde på kanten till ett stup. Ena kängan hade trillat över kanten så han fick försöka gå ner med en känga, men när han kom till ett ställe där han behövde stegjärn så han fick ringa efter hjälp så de fick komma upp med en känga till honom. Jag har ingen satellittelefon så jag kan inte ringa efter nya kängor. Skämt åsido, det var ju livsfarligt.

Så jag valde att inte gå. Förhållandena var helt extrema och i stort sett samtliga expeditioner på de fyra 8000-meterstopparna i området avbröt i år. Några valde att fortsätta och några kom upp på en del toppar, men det kostade ett liv och en klättrare försvann. Jag vet inte hur det gick med honom, om han återfanns men i så fall var han med största sannolik död. Jag kör play men play it safe. Jag försökte byta berg, till Broadpeak, inte för att tälta på toppen utan bara för att bestiga berget men det tog för lång tid att få fixat tillståndet så till slut kunde jag inte vänta längre, och det var extremt mycket laviner där också så det var lika bra det och då slapp jag dessutom betala de 1 500 dollar det kostade. Men utan tvekan, jag kommer tillbaka, kanonkul och jag kommer tillbaka!



Ja, faktiskt så kul att jag tänkte åka igen redan den här veckan. Fast till Tibet och Cho Oyu, 8 201 m. Tidigare hade jag svårt att hitta något företag som vill låta mig hänga på i min stil, de krävde att jag skulle ha guide eller bärarare, men nu är det inga problem längre, jag är respekterad internationellt för det jag gör och för min kunskap och kan välja mellan flera företag. För er som inte är så slängda på sånt här så funkar det så att företagen köper tillstånd som man sedan köper in sig på, det är svindyrt och väldigt meckigt att fixa alla tillstånd själv. Men tyvärr är Tibet stängt för utlänningar just nu så det sket sig med den saken. Men som sagt, I'll be back!

Så shit vilken jäkla resa. Både i yttre världen men även inombords. Jag kom som sagt inte över baslägerhöjd men har haft den roligaste resan i hela mitt liv. Det är något jag är väldigt glad över, förra gången sket det sig ju lite med glädjen för att jag hade ett världsrekord att rocka med, och det var ju inte alls min grej. Rekord är fokus på prestation, jag gör det här för att jag tycker om det och för att ha kul. Nu har jag haft roligast ever och det helt utan prestation över huvud taget. Snacka om raka motsatsen och jag är toknöjd med det!


Det blev inte en höjdmeter men jag och livet rockar bättre än någonsin.


En skog med vildrosor - bättre än alla världsrekord i världen!!

Jag skippar att skriva en artikel den här gången eftersom det ju inte finns någon direkt bergsbestigning att skriva om och en del får nog ett psykbryt om jag skriver en artikel om mitt rockande med grabbarna i baslägren! Haha, nej, jag gör så att jag skriver diverse blogginlägg här på olika teman istället.

Förresten, anledningen till att jag inte skrev från Pakistan var att det tog så attans lång tid att ladda upp bilder. Det var dessutom skönt att ta paus från allt och bara rocka med livet. Jag skrev dock på facebook och hade en polare här hemma som rapporterade lite också. Ni som vill kolla på bilder så finns det ett fotoalbum på min facebooksida också och det kommer fler bilder där. Länkar till facebook längst ner.


Kolla vem som helt plötsligt drutta in på internetcafét innan jag drog till bergen. Fredrik Sträng. Vi sågs sen mycket i Broadpeaks basläger.

Slutligen, vad ska jag göra nu då? Ja, nu när jag har släppt det här med kontroll och grejer så känns det helt plötsligt helt odramatiskt att skriva den där boken om varför jag håller på med det här, hur livet har format mig till den jag är osv. Det var tänkt att jag skulle träna på att skriva lite andra böcker först innan jag vågar ta den, men nä, det behövs inte, take me or leave me, och så tar vi den boken nu!! Det blir hösten och vinterns projekt, och så gör jag en del kortare resor för att vädra skallen och själen. Det blir också några föreläsningar hos företag och om du har funderat på att boka mig så är det ett bra läge nu i höst.

Ni som undrar vad som händer med de metrar ni sponsrat mig med så flyttar allt bara med till nästa resa, om det blir Pakistan igen eller Cho Oyu, det vet jag dock inte än. Vill man få sitt namn eller företagslogga på tältet så är det bara att hojta till!!

Så, jag sammanfattar den här resan med play but play it safe - och det gäller numera även i baslägret, och att återigen konstatera att den som har roligast vinner!

Och så avslutar jag med några rader jag skrev när  jag kom hem.

Här har ni min facebooksida.
Här är fotoalbumet på facebook.
Här är min hemsida.

Kvinnliga äventyrsskills

Internationella kvinnodagen – då passar det utmärkt att lyfta fram mina lite mer kvinnliga hardcoreskills i bergen. När det blåser storm i bergen så klarar de flesta en natt. Efter två nätter brukar ungefär 80 procent går ner. Efter tre nätter går resten ner. Då sitter jag lätt en vecka till. Hur kommer det sig?

Det viktigaste är att jag fokuserar på att hålla humöret uppe. När man bangar så bangar man ju mentalt. I alla fall vanligtvis. Men även när det börjar hända andra grejer, förfrusna händer, trasiga tält och annat hårdvarufel, så har oftast mjukvaran, skallen och humöret, bangat redan  innan. Tappar man den mentala orken orkar man inte hålla efter tältet och tältlinorna på samma sätt och det är lättare att tältet går sönder, eller man blir mindre noga med att få i sig tillräckligt med dricka, vilket kan vara meckigt eftersom det tar tid att smälta snö, och då blir man känsligare mot kylan, är man mentalt trött klarar man inte lika lätt att hålla efter händerna om man går ut för att fixa något osv., och vips så har händerna börjat bråka.

Så enligt min modell så är det av största betydelse att hålla sig på bra humör. Då är det lättare att hålla på nogsamheten och detaljerna, på med vantarna när jag går ut även om jag bara ska ut i en halv minut för att fixa en tältlina, och dessutom blir de där tältlinorna fixade. Så frågan är vad jag kan göra för att hålla mig på bra humör.

Jag har det bra för jag är bra på att fantisera. Jag kan krypa ner i sovsäcken och resa vart jag vill i tankarna. Nu har jag lite svårt att skriva det här då jag i höstas, när livet bråkade med mig här på hemmaplan, inte klarade att styra tankarna ens i fem minuter ibland, men i vanliga fall, när jag mår som jag ska, då är jag himla bra på det där. Så jag ligger och tänker på massa kul grejer som jag vet gör mig glad. Jag tycker mig uppleva att om man går in i det ordentligt, nästan som en slags meditation, så svarar kroppens signalsystem och hela kitet, på samma sätt som om man var där man var i tankarna. Inte lika starkt kanske, men systemet styr åt samma håll. Och det är bra, är man glad i kroppen så är det lättare att sitta och trycka i ett tält.

Sedan är jag tokigt noga med att välja utrustning och kläder som jag blir glad av. Hur kul är det att sitta och vänta ut busväder i kläder som man tycker är fula? Jag vill inte ens ha okej kläder, jag vill ha kläder som gör mig glad och eftersom jag går igång på att känna mig cool, så ja, kläder som får mig att känna mig cool. Ska jag ha sponsorer på kläderna framöver så ska det vara nåt som är kul, annars får de kvitta. Detta är väldigt viktigt så en ful jacka eller en ful färg på sovsäcken är helt enkelt inte ett utrustningsalternativ för mig eftersom jag vet att det minskar möjligheterna att vänta ut busvädret. Himmelsblått med sån där härlig lyster och hallonrött, det är färger som gör mig glad. Gult gör mig också glad men precis som hemma så gillar jag inte alltför mycket färger på en gång, då blir jag alldeles snurrig. Jag vill ha ett fint och välinrett tält precis som jag vill ha det fint hemma men tyvärr är det inte lätt eftersom den utrustning jag behöver ofta är designad för att falla grabbarna i smaken och de verkar gå igång på mer hardcoredesign, silver och svart snarare än himmelsblått och blommigt. Men, men, jag samlar på mig mer och mer gladgrejer.


Jag sjunger. Dessutom inte speciellt bra men sjunger gör jag. Dels för att reka av hur jag mår, orkar jag sjunga så har jag ju marginaler med syresättningen, men också för att hålla mig glad. Tyvärr kan jag inte så många sånger så bra att jag kommer ihåg dem men jag har faktiskt med mig små lappar med texter ibland. Jag har funderat på att skriva sångtexter på insidan av tältet men är rädd att jag ska tycka att det ser stökigt ut, så nu tänkte jag låta trycka några texter istället. Det ska vara sånger som gör mig glad och får mig att känna mig cool. Jag önskar jag kunde få en sångpedagog som sponsor så kanske det kan låta bra en dag dessutom!

Ja, och så har vi det där med mina blommor. Hemma pyntar jag med blommor om det skiter sig, ja, fast i höstas gjorde jag inte det så bra och jag har mina klara idéer om varför men ska inte gå in på det nu. Hur som helst, blommorna har jag tagit med mig till bergen. I baslägret bygger jag blomsterrabatter av stenar och när det är snö bygger jag ibland små blommor av snö. Tyvärr har vädret oftast sönder snöblommorna väldigt snabbt. Jag har en förhoppning om att en dag kunna få ett trevligt blomsterföretag som sponsor, det skulle passa mig utmärkt. Tänk att stå på toppen av ett värstingvärstingberg med en levande blomma, jag skulle tvingas vårda den som tusan, sova med den i sovsäcken osv., tänk vilken symbol på att life rules! Hur som helst, jag pyntar min tillvaro med glada grejer i bergen.
 

Hemma äter jag väldigt gärna glass. Jag är rent av ruskigt svag för glass. Jag äter glas när jag är glad, när solen skiner, när det regnar, när det snöar, när jag ska fira något men också när livet skiter sig och jag behöver något som gör mig glad. Jag blir glad av glass. Jag hoppas jag får en glassponsor också en dag så när jag har event så ska det ätas glass så vi blir glada! Det funkar ju inte med glass i bergen men principen är densamma, att hitta sånt som gör mig glad. Det kan vara att jag har lite godis som har som främsta uppgift att göra mig glad, snarare än att vara bästa näringskällan, eller att jag pyntar till maten eller nåt.

Sedan packar jag grejerna så det ska hjälpa mig att vara glad. Jo, på riktigt. Kolla här, visst blir man glad av de här godispåsarna? Jag äter inte mycket godis hemma men i bergen brukar jag bli lite småsugen ibland. Jag behöver ransonera godiset annars äter jag upp det, därav alla småpåsar. Till vänster är mina hemmagjorda chokladkakor.

Jag ser till att hålla mig hyfsat ren och framförallt vill jag inte lukta urk, det blir jag inte glad av. Det gäller även kläderna. Ull och vädra så funkar det ganska bra, kallingarna får tvättas lite mer noga var tredje dag.

Jag blir inte glad av stixiga ben. Obekvämt och inte ett ögonblick kul. Jag har testat silvertejp men nix, funkar inte. Så nu ska håret på benen bort för gott. Jo, på riktigt. Tänk vilken skillnad att sitta i tältet med justa släta ben och istället faktiskt känna sig lite najs, det går jag ju direkt plus på så släta ben rules i mitt tält. Så snacka om kul att jag just idag har jag fått Salong Underbart som sponsor, de ska fixa mina ben släta, det är verkligen värstingäventyr på tjejvis!

Samma sak gäller frisyren. Efter ett par veckor intar min frisyr en form som väcker någon slags swintokänsla och det är ingen bra känsla. Men det ska bli ordning på det till nästa berg, tjejerna på Salong Hair i Angrered har åtagit sig att lösa problemet och på nästa berg ska jag inte bara vara en värsting om jag kommer upp med mitt tält utan jag ska dessutom känna mig som en. Små detaljer men som blir viktiga som helhet.

Nu tycker väl en del att jag alldeles har tappat förståendet men det är såna här små detaljer det handlar om. Ska man sitta och vänta ut en storm i ett litet tält i en vecka så är det helt klart lättare att göra det med släta ben och en kul frisyr. Kolla på finalen i hundra meter på OS. Kolla hur många det är som har tuffat till sig de sista åren. Varför då? Jo, för de springer fortare om de känner sig tuffa och coola.  Andra tycker inte alls det är en känsla de trivs med och de får istället hitta sin grej.

Jag håller nu på att bygga upp den känsla som jag vill ha när jag bestiger nästa berg. Det är ett riktigt hardcore berg, Gasherbrum II, 8036 m och baske mig inte en stroll i parken längre, och jag kör min vanliga hardcorestil, dvs. inga bärare, inga camps eller annan utrustning på berget i förväg, ingen syrgas och solo, och ja, jag ska försöka tälta på toppen. Jag jobbar på att bygga upp den självbild jag behöver för att tro att jag ska klara det. Nu snackar vi verkligen tuff brud. I mina ögon alltså. Jag är ju egentligen ganska mjuk. Men jag är tuff också. Och jag behöver känna mig tuff, fan Anneli, du är en hardcore brud. Eller som grabb skrev i sin kommentar till sista delen om min artikelserie om Muztagh Ata-bestigningen i somras – hardcore babe, det var jag det. Den gillade jag stenskarpt!

Anneli du är en tuffing, hardcore babe, kom igen, du fixar!!! Hrm, visst, men det känns inte alltid ända in i själen. Så jag hjälper till med alla medel jag kan. Två ganska kaxiga tatueringar har det blivit. Gothia Ink Tatto sponsrar mig med dem och det är extra coolhetspoäng på att ha en tatuerarstudio som sponsor!

Jag ser ganska matt ut när jag ser mig i spegeln, jag tappar ju rent av farten alldeles. Jag vill i stället att spegelbilden ska pusha på mig. Det handlar inte om att det yttre är så himla superviktigast i världen, det handlar inte om det yttre egentligen över huvud taget, utan om det inre, jag vill känna mig tuffare och gladare. Så japp, nu har jag en sponsor som ska hjälpa mig att få lite mer fartvind i spegelbilden, - Grand Parfymeri, en riktigt hardcoreparfymbutik i Göteborg!


Hardcorebabe-träning pågår!! Slappna av lite Anneli, det ser ju ut som du har kramp, omeleeeeet, leeee!!

Typ så. Det kan tyckas vara hur tramsigt som helst men nej, inte för mig. Jag avslöjar just nu mina hemliga knep. Eller inte så värst hemliga, så tänker många tjejer, men de är annorlunda att ta upp det i äventyrssammanhang. Sån’t här gör skillnad där uppe på berget när man ska vänta ut busväder i över en vecka. När det gäller att hålla ordning på tankarna. Att fixa att hålla fast vid det jag tror på. Då gäller det att tro på sig själv, tro att man kan klara det och då är självbilden avgörande. Det gäller att jag kan hålla mig på bra humör och att min självkänsla och självförtroende är så bra som möjligt. Jag går igång på att känna mig cool och då satsar jag på det.

Det finns framför allt två sker som lockar mig med bergen och det ena är att jag gillar livet där uppe. Det blir så enkelt på något vis, det är jag och livet på tu man hand. Det gillar jag. Sen är det det här med att klura ut vad jag måste göra för att klara det, och i det inbegrips hur jag måste tänka för att klara det. Skapar en ny frisyr och några tatueringar andra känslor och andra tankar som ökar möjligheterna att klara det så kommer jag att köra på det. Och jag kommer att testa massa grejer för att försöka hitta den känsla jag är ute efter. Om det funkade med tatueringarna? Om jag fick den känsla jag var ute efter? Nix, inte alls. Det blev långt mycket bättre. Jag känner mig störtcool.

Jag måste medge att jag blir himla nyfiken på vad jag kommer att få för mig framöver.

Här kan ni kolla på min hemsida.

Förberedelser med en 8000-bestigning och att fortsätta tro på sig själv

Jag fixar med tillståndet och grejer till Cho Oyu och tänkte ni kan få en inblick av hur det fungerar med sådana förberedelser.

Följande behövs och krävs av myndigheterna.

- Visum till Kina – har jag redan.
- Tillstånd att vistas i Tibet.
- Tillstånd att vistas på berget.
- Av myndigheterna godkänd guide när jag åker från gränsen till Tibet till baslägret. Eventuellt måste man ha chaufför också men det löser sig ju av sig själv eftersom jag ju måste ta mig fram.
- Sambandsofficer i baslägret ( en person som har till uppgift att vara kommunikationslänk mellan mig och myndigheterna och kolla så jag sköter mig).

Allt utom visum till Kina hade jag tänkt köpa av ett företag. Det finns ett företag som säljer just det här, plus transport från Katmandu till baslägret t.o.r.  



Sedan finns de till hands i baslägret för att diskutera säkerhet osv, men jag sköter mig själv, lagar min egen mat osv. På berget är jag min egen. När jag är på berget kan jag kommunicera med företaget nere baslägret via radio för att få väderprognoser osv. men jag avser att klara mig själv. Företaget har massa personer som bestiger berget och har guider och hela köret men man kan alltså även köpa ett sånt här baspaket av dem.

Företaget som jag hade tänkt åka med vill dock inte ha med mig, eller vad man ska kalla det.

Först skrev jag ett mejl och förklarade ärligt vad jag ville göra, dvs. att jag vill tälta på toppen, att jag vill gå solo, att jag inte vill ha någon utrustning eller annat på berget i förväg och att jag inte tänker ha med mig någon syrgas.


En del kör extra allt. Jag kör utan allt - utan utrustning på berget i förväg, utan bärare, utan polare, utan syrgas. Dessutom tälta på toppen. Anneli-stil som Janne Corax kallar det. Världens högsta topptältning utan hjälp, 7546 m. Det var svårt att fota i den tunna luften och det starka ljuset på toppen av Muztagh Ata, men det är ännu svårare att fixa allt innan.

Då svarade de så här “We would be glad if you tried to camp on the summit of Cho Oyu as long as you have a sherpa with you and oxygen available for safety.”

Nej, det går ju inte. Jag ska ju gå själv, det är inte förhandlingsbart. Jag vill uppleva jag, berget och livet på tu man hand. Sedan vill jag bestiga berget naturellt som jag kallar det, dvs. utifrån de förutsättningar som naturen bjuder. Jag är inte ett ögonblick intresserad av vad jag kan med syrgas, går det inte så går det inte och det kan jag leva med.


Jag och livet på tu man hand.

Sedan att ta med syrgas som säkerhet, det är något jag har funderat på många gånger, inte konstigare än att man har med sig annan förstahjälpenutrustning, enligt min syn, men jag har kommit fram till att jag att med tanke på vikten på syrgasen så nej, jag går utan syrgas i förstahjälpenkitet och jag hoppas jag har förstånd att vända långt innan jag riskerar att bli så sjuk att jag behöver syrgas för att kunna ta mig ner välbehållen.

Han skrev också att han ville prata med mig så jag ringde. Numret var ett 0044-nummer så jag trodde han var i Storbritannien men har var i Seattle så jag väckte honom när han sov. Inget bra läge för ett bra samtal men jag uppfattade ändå samtalet som bra. Jag försökte ge honom en bild av hur jag tänker om saker och ting och tyckte han verkade ha uppfattat det hyfsat korrekt. Men nej, det blev inte alls bra.

Så här skrev han tillbaka. ”During the call you mentioned that if you got into trouble up there you would not us to help you, and you would want to do die up there, rather than have us help  you. When I heard that I felt very afraid.”

Jag hade inte sagt något ens i närheten av det. Däremot sa jag att jag är medveten om att det är en risk att vara där uppe själv och att det naturligtvis är en del av spelets regler. Jag vet inte om han uppfattade det så eller om han bara försöker hitta en för honom reko ursäkt till att han inte vill ha med mig.

Jag vill inte hellre dö än bli räddad om något händer. För mig är det inte ett ögonblick skillnad på att jag vill bli räddad om jag råkar ut för en olycka här hemma, i fjällen eller på ett berg. Självklart vill jag bli räddad.


Om jag sitter hemma i en snödriva hemma i Göteborg så självklart vill jag bli räddad. Sitter jag i en snödriva i fjällen vill jag också bli räddad. Likaså på ett berg. Vad är skillnaden?

Sedan vilka möjligheter det finns till räddning när jag gör en sak, det är ju något annat och något jag måste ta i beaktande när jag bestämmer mig för att göra en sak. Tältar jag ensam på över 8 200 meter så är jag ju dum om jag inte inser att det är svårt att rädda mig om något händer.

Jag kommer att gå solo, jag kommer att gå naturellt, det kommer att vara jag och berget och livet på tu man hand, jag kommer att försöka tälta på toppen, ja, jag kommer att göra det här i Anneli-stil. Annars får det helt enkelt vara.

Så nu letar jag efter ett nytt företag. I värsta fall får jag fixa alla tillstånd och grejer själv. Det skulle bli meckigare och det skulle bli dyrare men då får det väl bli det då. Annelistilen rules!

Och life rules också!



Till min hemsida!
Till min NYA facebooksida!
(En del av er har missat att jag har en NY facebooksida och är kvar på den gamla som snart stängs ner!)

Heja, heja, heja!!

Jag var på Fjällfesten förra året. Jag åkte dit för att testa skidutrustning men det fanns ingen utrustning i tjejstorlek. Inte snyggt alls. Men se det fanns det visst i år! Stor credit till den som gör om och gör rätt!!

Jag kan vara vass som tusan på när det blir galet. Galet blev det förra året på Fjällfesten på Storulvåns fjällstation. Jag åkte dit för att testa skidutrustning och blev minst sagt snopen när det inte fanns ett enda par pjäxor i storlek som passade damfötter. När jag hade hyrt pjäxor fanns det sedan bara ett enda par skidor som hade en binding där pjäxorna passade. Jag har inga undantagsfötter, helt vanliga damfötter i storlek 38½-39.

Jag räknade inte men det var väldigt mycket damfötter på Fjällfesten, så noop, inte bra alls! Det var ju i världens mest jämnställda land, inte Afganistan. Dessutom år 2010. Här behövdes en skärpning sa jag. På skarpen.

Jag var inte där i år men jag har hört  att skidkillen som stod för utrustningen, Dynastarskidor, Dynafitbindninar och Scarpapjäxor, skärpte till sig riktigt bra. I år fanns det pinaler för damer också!

Jag biter garna till när det blir galet, jag tar gärna på mig rollen som friluftslivets Marit Paulson, men jag är också den som hurrar högst när det blir förändring. Det är ju just det jag önskar, det är ju det som är poängen med det hela. Man kan inte belasta enskilda personer eller enskilda företag för att samhällssynen på kvinnor är rena pannkakan ibland, men man kan försöka få dem att se hur tokigt det är, ge dem några vakna-upp-örfilar, och hoppas att de ändrar sig. Den som väljer att inte ändra sig är skruttig, den som väljer att ändra sig har bidragit med ett strå till förändring.

Idag hejar jag för killen, som jag tyvärr inte minns vad han heter, men som rakt av redan till nästa Fjällfest ändrade sig och tog med tjejprylar. En hel solig skogsslänt med vitsippor till dig!

Heja, heja, heja!

Här är min hemsida
Här är min Facebooksida

Hellre finsaker än fulsaker!

Här kommer ett inlägg från gamla Utsiktsbloggen som ju försvann samtidigt med mig. Nu är jag ju tillbaka och jag tar några repriser framöver, fast i lite uppiffade varianter!

Jag tänkte att jag ska försöka slimma ner vikterna lite eftersom bergen börjar bli lite höga. Jag bär hellre lite mer mat istället så jag kan vara ute längre, eller nåt. Så jag hade shoppat en ny ryggsäck, en Mountain Hardwear South Col. 75 liter och mer än 1 kg lättare än min vanliga ryggsäck, - som i och för sig är väldigt bra men tung.

Jag kände och klämde på den och den går att strippa ner till nästan inget alls inför en toppattack. Den var perfekt. Nästan.

Hemma vill jag ha det fint, sånt jag tycker är vackert. Då blir jag gladare. Det är samma när jag är ute, då vill jag också ha det fint så jag blir gladare. Precis som jag inte vill ha ett påslakan hemma i en färg jag tycker är hemsk så vill jag inte sova i en sovsäck i värsta hemskefärgen när jag bor i tält. Jag blir gladare om jag har en sovsäck som jag tycker är fin.

 Det är lättare att vara helt mosig efter en tur om man får ligga i en sovsäck man tycker om!

Så den här ryggsäcken hade allt, utom just, nej, den var inte fin! Inte enligt min smak i alla fall. Det var ingen glad-ryggsäck. Så jag fick lämna tillbaka, trots att jag hade funderat för länge. Tack, tack Addnature, bra service!

Så det blir ett nytt försök. En CRUX ak70 och den kan inte strippas ner inför en toppattack, men den väger å andra sidan lite mindre. Men det får gå ändå för den är jättefin!!! En riktig gladryggsäck! I RÖTT kevlartyg! Åhh, vad fin den är! Jag kommer att bli så glad att ha den så då får jag lite extra ork! Det är viktigt det. Himla viktigt. Och det bästa, det är både bra kvalitet och en glad pinal! Rött Kevlar, det är grejer det!

Om allt måste vara rött? Nej, jag tycker blått är himla fint också. Inte gubb-blått men fint tjej-blått, typ himmelsblått, ja, något vackert-blått. Kolla här vad glad man blir!

Man blir helt klart gladare av att hoppa jumping jacks i himmelsblått!

Men jag kan inte ha alla favoritfärger där ute i tältet, precis som hemma så får jag hålla mig till en färgskala i varje rum, annars blir jag alldeles snurrig. Tältet är enrummare så där är färgskalan rött/orange. Då syns både jag och pinalerna bra också.

Ibland gör de gulliga grejer som tjejer ska gilla, och visst, det är urkul med blommiga gummistövlar, men ofta är det halvkass kvalitet. Det är tillverkat bara för att vara gulligt, men jag vill inte bara ha det gulligt, jag vill ha bästa kvalitet också. Men icke, antingen deppigt och kvalitet, eller glatt men mer för att sitta och titta på hemma i soffan.

Sen är det lite störigt att tjejgrejer över huvud taget ska vara lite B. Som Crafts underställtröjor. Herrkläderna ska vara funktionella, de är tajta så att fukten transporteras bort snabbt, de har inte massa sömmar som skaver, och de har lång flärp på ryggen så det inte ska glipa när man rör sig. Damvarianten då? Jo, de är pösigare för att se snyggare ut, av samma anledning är det massa sömmar, och slutligen har de ingen ryggflärp. Vad ska damerna göra, sitta hemma i soffan och se vackra ut!? Jo, det stod på förpackningen, de var designade för att vara snygga. Eller nåt sånt. Vill inte karlar vara snygga? Jag mailade till Craft och frågade om ryggflärpen, vad den var bra för varvid de förklarade dess bra funktion. Då frågade jag om inte kvinnfolket behöver den funktionen, men då kom inget svar. Nu har de visst nya modeller, jag har inte kollat in dem, jag sliter på mina gamla herrtröjor och herrlångkalsonger ett tag till.

Ett annat exempel är Meindls kängor Island Pro. Herrvarianten är rejäl med kraftigt stöd kring vristen. Damvarianten är en käck promenadkänga med betydligt mindre stöd. Alla tjejkompisar jag känner som har såna kängor har herrvarianten. Vad är det som då säger att damkängan nödvändigtvis är sämre? Nej, den behöver inte vara sämre, men det är som att jämföra bananer och päron, problemet är bara att dampäronet inte kan användas till samma laster och samma terräng som herrbananen. Dampäron får man ha till lättare päronturer och då är de väl säkert bra. Men hur kommer det sig att damgrejerna alltid är för "enklare" aktiviteter? Inte sjutton har man sett att en damvariant är kraftigare än herrvarianten!?

Tuffa tjejer behöver utrustning som pallar!

Om jag är en rödstrumpa? Nej, sannerligen inte, inte nätstrumpa heller, trivs bäst i raggsockor. Rödstrumpa hade jag inte kunnat vara även om jag så önskar. Jag gillar att vara ute, även när det är kallt, så jag behöver tjocka strumpor. Kolla på Wollpower/Ullfrottés tjockstrumpor, finns det i rött? Nix, bara massa gubbfärger!! Röda finns bara i tunnstrumpor, för, som sagt, mysiga stunder hemma i soffan eller enklare aktiviteter i behagligare klimat. Samma på tjockkläderna, bara gubbigt. Kolla Fjällrävens Kånken i större storlekar, bara gubbfärger. Inte ens en glad tjejblå färg! Isblått, det är vackert det, men nej, gubb, gubb, gubb!

Men hoppla lite grand! Detta är ju som jag skrev en uppiffad version av det gamla inlägget och nu har jag sett en solgul stor Kånken!!! Heja Fjällräven!! En himmelsblå och hallonröd också tack!! Heja, heja!!

En annan lustig detalj gäller skidorna som jag går och blänger på i timmar, dagar, veckor, ja, t.o.m. månader som det är det tänkt framöver. Då kan jag inte gå och blänga på en barsk karl! Jag mailade Åsnes som sa att det skulle komma skidor med damer på. Jag vill inte blänga på en dam heller, även om hon ser lite trevligare ut. Faktiskt tror jag att jag hellre hade gått och blängt på en karl än en dam, men då får han vara en trevlig en! Och jag tror det förhåller sig så med många herrar också, att de hellre vill beskåda en trevlig dam...!!? Ja, om man inte är lagd åt andra hållet förståss.

Men allra helst skulle jag vilja ha något mer neutralt, som inte stör mina tankar, men ändå något som gör mig glad. Glada fåglar och blommor kanske. Det är viktigt att det inte är framför allt vackert för då finns risk att det blir melankoliskt. Det är glad-pepp som är honnörsordet! Nu har jag fått fatt i gamla röda Rago så det får duga. Röda Åsnes Rago, - norska skidor. Jag behöver en ny tjock ulltröja, och jag ska kolla i Norge nästa gång, de kan sannerligen göra glada ulltröjor och dessutom är de himla bra på rött!

Jag har en vindmask som är så eländig så man nästan storknar! Hur glad blir man av den?!! Blir man glad, och oj vad fint, och så får man massor av gladhormoner i kroppen så man sprätter av energi? Nej, den är en sån där dum energislukare, jag känner mig urful och urdum och då sprätter jag inte av energi.

Varför kan de inte göra såna som är glada? Måste man se ut som en förrymd terrorist? Dessutom så hittar jag inte svarta pinaler när det är mörkt. Urkorkad färg. Jag försökte sticka mig en ny men den envisades med att bli mer halsduk än ansiktsmask trots ihärdiga försök. Jag får sy en istället, har fixat rött vindstrechtyg och sen ska jag sy fast gosigt ull på insidan. Så det så.

Ja just det ja, det här var ju en uppiffad version, - och efter att jag skrev det här sist så hörde det av sig en urtrevlig mänska som erbjöd sig att hjälpa till med stickningen. Kolla in här alltså! Vad säger man!! Mänskan bakom denna skapelse är Ulrika Öhrnell, - heja gladgrejer och heja gladmänniskor!!! Eller rättare sagt, det var ett teamwork, Ulrika stickade enligt min gipsavgjutning och sen tovade jag!

Är det här fånigt tjejfjant? Jag tror det finns en herrvariant här också. Fast herrarna vill ha det fräckt och cooolt, de ska vara super duper hight tech pro. Gärna så det är lite späka-sig-faktor också. Då känner de sig coola, och vips, så blir det lite starkare. Vad är det för skillnad på att bli glad-stark eller cool-stark? Herrarna blir starka för att det är fräckt att ryggsäcken är kevlar, jag blir stark för att den funktionella kevlarsäcken är så fin. Kanske en del herrar skulle bli starka av den fula Mountain Hardwear ryggsäcken just för att den var så himla cool och high tech eller nåt. South Col-cool. Den hade manlig cool-faktor men inte min kvinnliga fin-faktor. Fint eller coolt, same same, but different! Så heller ingen stenkastning på herrarnas pepp-stil.

Sist jag skrev det här så fick jag kommentarer och meddelanden och mail och oj vad grabbarna tyckte att de i första hand bryr sig om funktionen och kvalitén och i andra hand hur det ser ut. Men se då tog jag ett snack med en polare som jobbar i en friluftsbutik och noop, grabbarna går inte bland damgrejerna och kollar om det finns något med bra funktion eller kvalitét.

Det händer aldrig att en grabb testar en rosa damtröja eller damsko medan det inte alls är ovanligt att tjejer testar herrgrejerna. För att tröjan eller skon inte passar? Tja, den passar väl ungefär som en herrsko passar på en damfot, man får ta en storlek så foten får plats åt alla håll och kanter efter bästa kompromiss och sen gilla läget. Samma med kläder, - om damtröjan är för smal över axlarna så gå upp några storlekar då. Jag måste ju ha en jacka som är tillräckligt lång osv. och då blir den på tok för bred över axlarna. Bara att gilla läget. Damversion finns som sagt var inte alltid om jag vill ha bästa kvalitet eller varianten för värstingäventyr.

Kanonbra blommiga klätterbyxor av bästa sort - dock endast på tjejer!

Sen kan man undra varför damkläder eller damskor är så himla special! Det gäller i stort sett alla företag som gör friluftskläder. Man har special för dam, de märks speciellt – hallå, här är en damvariant! Men herrvarianten, märks den med att den är en herrvariant? Nix. Herr rules! Det är precis lika tokigt att ha herr som någon slags outnämnd standard och att dam sedan speciellt märks ut, som om det hade varit tvärt om!. Föreställ er att alla omärkta kläder i en friluftsbutik var i damdesign och sen märker man speciellt ut de som är i herrdesign. Ni ser, så tokigt att det inte ens skulle funka! Har jag fel? Kolla Haglöfs hemsida! Dam heter Q och annat förnämligt och herr heter bara som det heter! Fjällrävens specialdesignade damryggsäckar har tillägget W. Skulle det vara möjligt att kvinnoryggsäckarna hette bara Kajka också satte man ett M på de som var specialdesignade för män? Allt specialdesignas för kvinnor, friluftskläder, ryggsäckar, skidor, you name it! Kollade på racercykel och då fanns specialdesignade för tjejer! 20 normalsorter för herr och två special för dam. Minsann! Specialdesignas cyklar för män? Va?

Som kvinna är man ett stort jäkla specialdesignat undantag i friluftsvärlden! Nej, så kan vi inte ha det! Tjej-fina grejer i bra kvalitet och tjej ska inte vara mer specialdesignat än grabb. Gör om, gör rätt!!

Gladast vinner! Heja, heja, heja!

Kika gärna på min hemsida och här kan ni följa mina vardagsbestyr inför nästa tur på facebook.