Annelibloggen

Ett liv som professionell äventyrare 2013

Halloj. Jag har fått lite mejl mm sista tiden som frågar vad som händer, jag är ganska tyst här och ja, vad är på gång, hallå!?

Ja, hallå! Så här ser det ut i och kring februari 2013.

Jag har skrivit på en bok om min bakgrund och vägen tillbaka till livet under hösten och vintern och behövde paus för att vädra skallen. Jag trodde jag var klar med det gamla men hade bara så fel och det blev en sjuhelsikes inre resa.

Den som säger att det är glassigt att skriva böcker har aldrig skrivit boken om mitt liv. Fruktansvärda dagar och nätter - jag, livet och en dator på tu man hand.

Innan jag åkte kände jag att shit, det kommer att vara en annan Anneli som kommer hem och den nya Anneli kommer att kunna skriva en helt annan bok. Jag kände det så starkt att jag deletade de 130 sidorna i datorn som jag hade skrivit, ungefär det dubbla i bokform, innan jag åkte. I pincip en hel bok, poff, borta. Anledningen till att jag deletade var för att jag inte skulle hänga kvar vid det jag redan skrivit, göra någon slags version på det, utan börja om helt. Ibland måste man våga för att vinna. Jag chansade.


Jag kör boken i samma stil som jag kör livet, jag gör som jag vill och jag gör det i min stil.

Så sant, nya Anneli, som numera kallas Anneli 2.0, burst into life i Argentina. På Park Hyatt i Mendoza, finhotell som jag blev sponsrad av, och på Co Plata i Argentina, där jag tältade på toppen. Och en ny Anneli har kommit hem och jag har potential till att skriva en väldigt annorlunda bok nu. Så jag är asglad att jag vågade trycka på den där poff-knappen. Dessutom lärde jag mig att noop, någon Anneli 3.0 finns inte, this is it. Fast man kan ju bli mer sig själv, mer jag, men det som hänt kommer aldrig hända igen. Sen finns bara eternity kvar.

Jag har nu noll sidor och jag kommer att skriva boken igen.  Att den blir klar några månader senare, kanske rent av först till hösten, det känns som en bagatell i sammanhanget. Planen var att den skulle vara klar nu om några veckor men nä, det är en viktig bok så det är bättre att den kommer lite senare men blir så bra som möjligt.

Så nu gör jag två saker samtidigt. Dels fixar jag undan lite fixagrejs. Jag började skriva på en artikelserie om resan men det hände lite knasgrejer så jag kände att nej, jag kan inte skriva som jag tänkte skriva så nu får jag klura lite så får vi se vad det blir av den resan. Nya sponsorer som ska in, gamla sponsorer som jag inte har kramat så mycket som jag borde pga. att jag varit så huller som buller inom mig av allt bokskrivande och rockande med minnen osv. Så de behöver kramas. Jag har en ny hemsida på gång och den har jag inte alls jobbat med som jag ska men den ska snart vara klar, det ska bli spännande att se vad ni tycker om den, det är Annelistyle för hela slanten, jag som har designat men har någon som knappar kod åt mig.

Merrell, senaste i gänget! Fler är på ingående! Vill ni med så hojta, jag behöver inte bara prylar, även service av både mig och mina tillhörigheter. Just nu står faktiskt en ny tvättmaskin och en läsplatta, typ iPad, och tusenmilaservice och lite fix med bilen och två nya sommardäck högt på önskelistan. Vad ni kan få i retur beror på på era behov och önskemål, hojta till så snackar vi!

Och samtidigt som jag fixar får jag tid att bara landa i det nya, nya Anneli, 2.0. Det här får ta den tid det behöver, trodde först det skulle ta två veckor men nä, jag behöver landa lite längre.

Sen är tanken att jag lägger undan i stort sett allt för att bara skriva på min bok. Eventuellt flyttar jag in på något snajsigt hotell och bor och skriver där. Då har jag städning och bra frukost och förhoppningsvis ett spa och ett gym på hotellet, allt jag behöver och behöver inte tänka på sånt utan kan fokusera på mitt skrivande. Sen en middag ute så reder jag mig. Tror jag kan fixa hem det på ca två månader.


Frukost på sponshotellet i Mendoza. Utöver att jag fick i mig det jag behöver var det skönt med en crew som hela tiden var mån om mig, hur jag mådde och hjälpte till så gott de kunde för att jag ska må bra. Det skulle underlätta väldigt mycket om jag kunde ha det så under bokskrivandet. Det lutar åt London, kanske Stockholm, för bokskrivandet, om jag kan hitta nåt liknande, kanske inte helt på spons men till ett väldigt sponsat pris. Vet ni nåt som skulle kunna funka så hojta till!

Ja, sen en annan grej. Jag har ju levt mycket på sparpengar sedan jag började med äventyr på heltid. Jag kommer att casha ut under våren om det inte trillar in nåt. Så föreläsningar, boka mig gärna, jag är kanonbra! Haha, på riktigt, mina föreläsningar är väldigt uppskattade och jag har bara fått lovord. Tyvärr har jag använt en talarförmedling som har varit snäppet ifrån helt värdelös för mig. Nu har jag en ny på gång men det går utmärkt att mejla mig direkt – anneli.wester@telia.com.  Priset varierar beroende på whatever så mejla och berätta kort vad du behöver så får du en prisuppgift bums, men ungefär 20-30 kkr plus moms och omkostnader för en dag.

Under det gångna året har jag föreläst på t.ex. läkarkongress, kickoff på både stora internationella företag och mindre, friluftsevent, skolor, kommuner för både personal och brukare. Jag har även varit hos företag utomlands, här kan ni läsa om när jag var hos Bank Muscat i Oman. Och nu kommer  bokningar till internationella konferenser och jag ska föreläsa på en kvinnokongress i Riga i maj med internationella kvinnor med storys utöver det vanliga men som har kommit långt i yrkeslivet och livet för övrigt ändå, bl.a. toppmodellen Waris Dirie, också kallad Ökenblomman, hon som blev könsstympad i Somalia som barn. De ville ha mig också. Jag har fått förfrågan från Rom och Buenos Aires, vi får se om det funkar tidsmässigt, jag ska ju till Tibet. Min story håller internationellt och världen väntar och nu har jag slipat mina föreläsningsskills så pass så, well, det är dags och ja, jag är redo, jag är redan van att röra mig över hela världen och i alla kulturer, har nästan 70 länder i resväskan, men woop woop, känns lite stort ändå.

Jag ger era lyssnare dels en mycket stark story. Sist jag föreläste på en läkarkongress satt många av läkarna och grät. Men det är också en ovanligt stark inspirations- och peppupplevelse av att jodå, det går, det omöjliga är faktiskt möjligt ibland. Dessutom ger jag konkreta mentala redskap som kan användas med en gång. Har du hört mig föreläsa och tyckte om det så skriv gärna en rad här så kanske det hjälper till! Så jag kommer att föreläsa under våren, så nu är det läge att boka mig.

En annan grej. Det blev lite så där med den där nomineringen till Årets Äventyrare. Jag har gjort några tillägg i mitt förra blogginlägg om det där, ni kan läsa det här. Jag hade blivit nominerad från utlandet och de undrade wtf händer här. De tycker det är lite lekstuga över det hela. Det kan bli en snackis om det här inom vissa kretsar, jag vill vara tydlig med att det inte är jag som har snurrat till det, jag har bara berättat vad som hänt. Allt finns i mitt blogginlägg.

Sen är det en del media, Outside ville ha mig till en artikel men det blev nog inget. Just nu är jag i Vasalöparen och sen har jag gjort en intervju till nån tidning om sport och ekonomi. Det var förresten en fin artikel i Hemmets Journal nyligen, kolla här!

Jag kan fortfarande ge intervjuer men jag kan numera vara lite mer selektiv, det tar ju tid och energi och snart är det bokskrivande och då stänger jag den butiken ett tag. Numera kostar det dessutom att använda mina bilder, bortsett från några gratis pressbilder som finns att tillgå på min hemsida, och då är det många som inte tycker att det är lika kul och backar. Tidigare har jag låtit dem användas fritt och jag har fått ut min story i retur, men nu rullar det nog på och ja, jag har ju också en hyra att betala och resorna kostar ju.

 Journalister kan stå en upp i halsen ibland. De får intervju och bilder gratis och sen kan de haspla ur sig att de vill ha exklusivt användande av bilderna, dvs. att de inte får ges till någon annan. Som den här, de skulle få använda den gratis och så vill de ha ensamrätt på den, också gratis. Suck. Ge dem hela handen och de säger inte tack, utan de ber att få hugga av den och behålla den för gott. Visst sure, and go and fuck yourself. En del har fått bilder gratis och sen tar de betalt på webben för att läsa artiklarna, t.ex. Explorers Web och Aftonbladet. Man lär sig av sina misstag! Idag kostar en sån här bild från 2500 kr, för icke exklusivt användande. Jag kör prislista i Annelistil, dvs som jag vill, det innebär i det här fallet att det ofta är billigare att dra upp en bild på ett helt uppslag än som en liten plutt. Det är för att jag tycker det blir snyggare så. Vill man inte betala så får man hålla sig till gratisbilderna!

Det är också dags att ta tag i träningen igen. Numera är det dock inte lika superviktigt som tidigare. Hade äggstockar som varit stendöda i 20 år och kvinnans testosteron och tillväxthormoner rockar i äggstockarna och för 1½ år sedan vaknade den ena äggstocken till liv igen ur sin törnrosasömn och nu är dessutom tvåan på gång, och de testosteron och tillväxthorminer jag nu får gör att jag det räcker med mer vanliga nivåer med träning. Fast det ska ju till också förståss!! Jag har slappat som fanken.

Jag skulle ha åkt Vasaloppet öppet spår nu men det funkar inte då jag har en axel som sitter lite snett och om jag kör med den så är jag rädd att dra på mig skador. Det är högeraxeln och det är den jag använder när jag lyfter upp min tunga ryggsäck på axeln i bergen så nej, den ska inte slitas sönder. Funderade på att köra en tjejvasa men nä, inte riskera nåt, så viktigt är det inte. Däremot är mina berg viktiga för mig. Fick koppla på lite hardcore-självdisciplin på den.

Ha, jag står och spänner mig hemma framför spegeln. Lite kul med muskler när man levt i så många år utan att kunna bygga. Nu får jag dem utan träning! Det är väl lite överproduktion i äggstockarna ett tag så japp, naturell doping! Haha. Tuffeblicken är bonus. Haha på den med! Nä, vet ni, jag håller precis på att färga håret, det är det som händer och så såg jag att shit, sicka snajsiga muskler! Haha.

Ja men äventyr då? Ja, så klart! Hur ska jag annars kunna andas? Cho Oyu i Tibet, 8201 m, är ju mitt absoluta drömberg. I Annelistil, dvs. utan bärare, inte casha utrustning på berget i förväg, ingen syrgas, bara jag och min ryggsäck och livet och berget på tu man hand - inkl. topptältning. Shit, får gåshud bara av att skriva det här, tänk om jag klarar det en dag, vore så underbart så jag har inga ord. Förhållandena är bäst på hösten så enligt planeringen bär det av i sommar för att först acklimatiseras i Pakistan eller Nepal och sen kunna köra direkt mot toppen på första försöket.

Ja, så ser mitt äventyrsliv ut just nu. Fixa klart grejer och landa under tiden, göra lite intervjuer om det är lite vettigare grejer, komma igång med lite träning igen och föreläsa för att få ekonomin att gå runt, och sen stänga av nästan helt ett tag och bara skriva.

Ha det gott och kram till alla som vill ha!
Anneli

Här är min facebook, där händer betydligt mer än här!
Och här är min hemsida!

Ops, Årets Äventyrare lost i världen??

Halloj alla, ett tag sedan, lite småjobbigt att skriva den där boken så jag stack till Argentina för att lufta mig lite. Det blev topptältning på Co Plata och mitt livs äventyrligaste resa någonsin.


Topptältning på Co Plata, strax under 6000 meter, januari 2013.

Jag har blivit nominerad till Årets Äventyrare igen, tack! Men de har rört ihop det alldeles.

Så här skriver de i motiveringen:

"Anneli Wester har under det senaste året visat stort mod i hennes strävan att inspirera andra att ingenting är omöjligt. Under 2012 gjorde hon sitt största äventyr någonsin. Ingen annan har rest så långt som Anneli för att nå toppen av Cerro de Plata, The Silver Mountain, i Pakistan. På plats i Pakistan började det med att Explorers Web skrev en stor artikel om henne vilket ledde till att hon blev välkänd i Pakistan av såväl turister som lokalbefolkning. Det ryktades om hennes hardcorestil, att hon helt ensam skulle försöka tälta på toppen och att hon var uppe ensam i restricted areas i nio dygn. Utöver detta reste Anneli runt själv i Pakistan och tog sig fram via lokalbuss utan guide och fixade allt i stort sett på egen hand. Det pratades om en kortklippt, tatuerad tjej som spelade musik från bh:n, log, skrattade och pratade med alla. Pakistanierna var otroligt vänliga, hjälpsamma, visade stor respekt och Anneli fick flera frierier under två månader. Hon blev fotad av en massa fans, bjuden på middag, fika, whiskey och allt. Hon skulle bestiga det över 8000 meter höga berget utan bärare, utan camps eller annan utrustning på berget i förväg, utan fasta rep och utan syrgas. Men Anneli valde att avbryta bestigningen på baslägerhöjden på grund av de yttre förhållandena som hon ansåg vara alltför farliga. Hon är trots allt väldigt nöjd och påstår att det var den roligaste resan och sommaren i hennes liv. Året innan ville hon slå så rekord i så pass hög grad att det förtog mycket av glädjen."

Pakistan, 8000-metersberget Gasherbrum II, var i somras, min roligaste resa någonsin och en underbar revansch på fuck world records och det där. Här är min berättelse om den resan.


Pakistan och fullständigt crazy med all uppvakning.

Co Plata ligger i Argentina, jag kom hem för några dagar sedan, och som sagt, aldrig har en resa varit så äventyrlig. Första delen i en artikelserie finns här.


Argentina, hur blev det med uppvakningarna där då? Aldrig har jag pussats på som i Argentina!! Fast det här var bara pojkar, Urugauys juniorlandslag i fotboll, duger i alla fall att spana på!!!

Jag åkte till Argentina för att lufta mig då jag var helt slut efter ett intensivt år och framför allt av att vrida mig själv in och ut när jag rockade med gamla minnen och känslor i samband med arbetet med boken jag skriver på, om min väldigt speciella bakgrund, hur jag inte bara överlevde utan också tog mig tillbaka till livet igen, hur jag har lärt mig att älska livet igen och allt det där. Co Plata blev symboliskt, att bestiga inre berg, to come alive, min längsta resa någonsin, Co Plata, the silver mountain, min näst högsta topptältning, men utan tvekan min största seger.


Att våga lita på livet och kärleken igen, min livs längsta resa.

Jag har pratat med Tim, en grabb som nominerade mig till Årets Äventyrare för några dagar sedan. Han hade inte nämnt Pakistan över huvud taget. Han hade bara nämnt Argentina och knutit an till den inre resan jag gjort under året, att jag har delat min story, att jag har gjort det för att inspirera andra, att han tycker det var modigt och att ingen rest så långt som jag för att nå den toppen. Typ så.


Min bok är en kärleksförklaring till livet, och jag delar mitt liv för att ge min livskärlek till alla som vill ha. Men ännu större har det varit att lära mig att ta emot kärlek igen.

Årets Äventyrare har valt att formulera om det och fokusera på annat. De verkar dessutom ha missat att jag har varit i Argentina och att Co Plata ligger i Argentina. Det får nog skriva om det där på nåt vänster eller whatever, strunt samma, men hur som helst, det är ju askul med whiskey och grabbar och speciellt den där ”allt”, var det den där kvällen då jag höll i brallorna?? HAHAHAHA, underbart kul. Vore faktiskt kanonkul att vinna med whiskey och grabbar och den där ”allt” med, helt wild!!

Fast finast var ju Tims tanke. Ja, det var den längsta resa jag någonsin gjort. Och inget berg har någonsin krävt så mycket mod. Tack fina Tim!

Kanske man kan skriva om och ta med båda resorna så blir alla glada.

Tim ska skicka sin motivering men han var upptagen nu, jag lägger in den här när jag får den.
Beskrivning av äventyret I hereby nominate Anneli Wester as the Swedish adventure of the year 2012.
Skycamping on på Cerro de Plata, 6000 m.
Anneli Wester has during the last year shown the greatest courage in her aim to inspire others that nothing is impossible. The greatest journey is the one within ourselves. No one has travelled as far as Anneli to reach the summit of Cerro de Plata. From her blog: “ The longest trip ever. The greatest adventure ever. In my life. To share that life. To be able to share that life. The last year is the year when I climbed that mountain. The purpose is to save life. And to create life. That’s why I share. And this is it. This is me. This is my life. This is my story. The story that made me to the one I am. Cerro de Plata. The silver mountain. Only my second highest summit camp. But hell of a way to get there. A mission completed. Greater than a world record. It’s not a sad story. It’s a happy story. Look at me. Life is miracle. It’s magic. Never ever give up! Cheers on that one!”
Kind regards Tim Troy

Tillägg: Nu har de ändrat nomineringstexten. Här är nya texten och min kommentar.
Tillägg igen: Och nu har de ändrat till att det är juryn som har nominrat mig. Jaha. Var inte det taskigt mot Tim? Han ringde och frågade wtf is happening over here. Sorry sorry sa jag, det här är Sverige, det är som det är.
Japp, snurrigt det här, nu blir det väl en snackis om den här nomineringen i vissa kretsar men kom ihåg att det inte är jag som har fuckat upp det, jag har bara berättat vad som hänt.

Kram till alla som vill ha.
Anneli

Här är min hemsida och här är min facebook.

Dödslavin på Manaslu och vännerna fucking dör

Högt ovan molnen. Där själens vingar kan flyga fritt. Där tankarna är lättänkta. Där man kan rocka med livet. Där är det så förfärligt farligt.

Tidigt igår morse svepte en lavin in över camp tre på ca 7 000 meters höjd på 8156 meter höga Manaslu i Nepal. Många dog. Två av dem var mina vänner.

Unga människor som dör. Mammor och pappor. Systrar och bröder. Vänner. Så mycket smärta. I natt pratade jag med en pappa fortfarande i chock. Hans smärta. Why? Anneli why? Why do you need to be up there? Gode Gud.

Det får mig att tänka på min egen pappa. Alla år som han inte visste om jag skulle överleva dagen. Han älskar mig så mycket. Vilken smärta. Och nu är jag uppe i de där farliga bergen. En sådan smärtsam oro. Jag är så hemskt ledsen pappa. Samtidigt som han i sin kärlek vill att jag gör det jag älskar. Och vet att jag behöver. Men ändå. Innan jag åkte till 8000-metersberget Gasherbrum II i Pakistan i somras frågade han vad som händer om jag trillar ner. Pappa, jag gör inte det. Gode Gud.


En tårögd pappa vinkade av sin 18-åriga dotter på flygplatsen när jag alldeles ensam gick mot säkerhetskontrollen. Ut i världen. Kom hem 3-4 månader senare. Då hade jag sovit under stjärnorna på toppen av Mt Sinai med några nyfunna vänner. Min första natt på en topp. Då visste jag inte att det skulle bli så många fler.

I just don’t know any choice in life. My soul can breathe up there. And I feel like I sort of don’t fit in down here. Jag visste inte att det där var en del av mitt svar förrän i natt. And I feel most at home when I’m on the move. Put me on a airplane heading anywhere, doesn't matter if I don't know where it's going, I'll be more calm than at home. And in my tent up there. My soul can breathe. My soul can dance. I can live. Det är vad jag sa till den förtvivlade pappan I telefon. Jag försökte svara ända innifrån min själ.


Nyfikenhet. Längtan. Alltid. Och bakom kulisserna någon som oroar sig.

Det är en sån här dag man får grabba tag i ordet förtröstan. Håll hårt tills det blir bättre. Och jo. Livet rullar vidare. Det kommer en dag när man hör fåglarna sjunga igen. Jag vet. Men nu är det okej att bara hålla. Och skrika. Om man behöver. Jag känner inte att jag behöver inte skrika nu. Men jag skulle behöva en kram.

Gud, Livet, Universum, Världsalltet, whatever, snälla hjälp alla pappor och mammor, systrar och bröder och vänner som oroar sig för alla oss rastlösa själar här i världen. Och hjälp de anhöriga till de som förlorade någon igår. Amen.

Min facebook.
Min hemsida.

The girl doesn't give a shit och bara kör!

Nu har jag varit hemma en månad. Från Pakistan och min första resa till ett 8000-metersberg. En resa då jag aldrig kom över baslägerhöjd. Valde att avstå att ens försöka då jag uppfattade de yttre förhållandena alltför farliga i år.

Och hur känns det då?

Jag tycker fortfarande jag har haft den roligaste resan i hela mitt liv. Den roligaste sommaren i hela mitt liv. Och jag är fortfarande väldigt nöjd med att det är så. Året innan var det så mycket rekord och grejer och det förtog mycket av glädjen. Blev en liten livets kullerbytta. Nu har jag hittat tillbaks till glädjen i bergen och resorna igen. Bra det. Jag tycker dessutom att det var ett väldigt klokt beslut att inte ge mig upp i farligheterna i bergen i år. Det var för farligt för min smak och då är det bra att jag klarade att fatta ett sådant beslut. Bra. Och så gillade jag skarpt att jag stod där nedanför bergen och kollade upp och kände helt och fullt att japp, jag är redo, jag kan klara att tälta där uppe. Det är en lång resa att bara tro att man kan klara en sån grej och jag har jobbat hårt på det och jag är där.

Men det största är att jag har haft så kul.

Och jag hittar bara mer och mer glädje. Rockar loss med livet ordentligt. Det är det jag gör just nu. Och så skriver jag på en bok men den jobbar jag bara på i skallen än så länge. Och så lite möten med sponsorer och journalister och sånt och någon föreläsning här och där. Men mycket bara rocka och ha kul. Känner att jag behöver det.

Som barn åkte jag mycket skateboard. Fullkomligt älskade det. Jag slog mig sönder och samman på den där skateboarden men det var sån otrolig frihetskänsla. Och nu är det dags igen. I veckan fick jag en skateboard. En longboard som det heter, som man cruisar med. Jag har shoppat skydd så jag hålla lite bättre och hej vad det går vingligt! Jag har paj på balansen pga. skador. Men hej vad det är kul!

Må bra. Det är det det handlar om.

Vet ni. Jag är urkass på att dansa. Inte blir det bättre av att hjärnskadorna gör att det är svårt att samordna rörelserna med musiken. Men jag struntar i det. Jag dansar ändå. I don't give a shit och bara kör. Fullt ös i natt.

Men så finns det en del som inte gillar. Foten stampar inte i golvet i precis rätt ögonblick. En del behöver anmärka på det. Och annat som inte blir som det borde vara för att vara najs. Hur kul är det? Hur glad blir man då? Varför gör man så? Har man inte plats i livet för en glad fot som stampar lite fel? Och måste göra den oglad genom en ledsam kommentar? Andra hjälper istället till. Då blir jag så glad.

En del gillar inte att jag säger att jag kör hardcorestil i bergen. Min egen stil. Deras termer kan jag inte använda för hur man än använder dem så är det någon som är missnöjd. Det finns ingen bestämd innebörd av termerna. Hittar på mina egna termer så är det i alla fall ingen som kan klaga på att man inte kör i den stil man säger att man gör. Men det är störigt med termen hardcore. Vem fan tror du att du är? Lite så är det ibland.

Varför då?


Annelis hardcorestil - utan camps eller annan utrustning på berget i förväg utan allt man behöver och använder finns i ryggsäcken från det man startar tills man kommer tillbaks och allt ska med ner igen, inkl. skräp, bara gå/klättra på berget eller sätta upp de hjälpmedel man behöver själv och sen ta med allt, inkl. isskruvar och andra ankare, så inte använda fasta rep eller stegar på berget, inga bärare utan bära allt själv, bara den luft naturen erbjuder så ingen extra syrgas, ensam och tälta på toppen - och så ska man väl haft kul också!?

Hur man än gör så har man änden bak. Hur man än gör så gör man fel. Hur man än gör så är någon missnöjd. Hur man än gör så ska någon plocka ner en. Och kul ska man inte tro att man ska ha. Nähä du.

I min värld är det hardcore att köra som jag gör, det räcker. De allra flesta av mina vänner tycker det är det fullständigt crazy vad jag håller på med, de tycker det är ruskigt äventyrligt att bara åka till Pakistan alldeles själv och vandra in till baslägret och bara kolla på bergen. Andra tycker jag är en fjant. Skulle det vara nåt att försöka tälta på toppen av ett 8000-metersberg i den där stilen? Som bara tycker att det är löjeväckande.

Ibland är det som att man bara får skriva om att man gör en sak om man är bäst. Eller så ska man förminska sig till inget. Att bara skriva som man känner och upplever, inklusive alla upp och ner och fram och bak, är inte okej. Och det är inte okej att skriva att man åker skateboard om man inte är bäst eller coolast. Och man får bara dansa loss om man är duktig. Det är inte glädjen som räknas. Prestation is the shit. Igen.

Bäst att se lagom sammanbiten ut och inte låta bilden vara för glad så länge man inte kan åka bäst. Att vara glad och känna sig cool är så bad.

I mitt liv räcker det att jag har kul. Jag älskade den här sommaren trots att det inte blev någon topptältning. Jag älskar att åka skateboard även om det går vingligt så jag kommer att göra det ändå. Och jag kommer att fortsätta dansa även om foten inte stampar precis i rätt ögonblick.

Jag är ledsen om jag gör en del förbannade och oglada eller whatever, men jag bara kör. Jag kan inte sitta still här i livet. Jag måste ut och ränna i bergen. Jag måste åka skateboard. Jag måste dansa. Jag måste ha kul. Jag dör annars. Så take me or leave me!


Because life fucking rules! Jag lovar, glädjen livet bjuder räcker till alla - man får så så mycket man kan ta för sig!!




Kram och här har ni min facebook som vanligt!

Och så vill jag passa på att gratta Tina och Said Alich och finaste tjejerna på salong HAIR i Angered som är en av mina absolut  första sponsorer och som i veckan röstades fram av Mix Megapols lyssnare som Göteborgs bästa frisörsalong! Japp, de är helt i en egen klass, inte bara vad gäller att klippa utan jag åker dit och slörpar i mig av deras kärlek och glädje om jag har en dålig dag!! Tina har varit ett stort stöd för mig på många sätt och pushar mig som tusan framåt!! Heja, heja!!

Skycamping in Stockholm is the shit! INTERVJU

Jag hade ett gäng möten i Stockholm förra veckan och tänkte att jag skulle bo flott och tältade på toppen av Hamarbybacken tre nätter. Min polare och Sveriges goaste äventyrare Pierre Näsman kom med bullar och filmkamera!!

Pierre är helt underbar, typ goa farbrorn, familjefadern som mellan mjölkinköp, barn och en kramgo mage drömmer om Everest. Han har gjort ett försök och ska göra ett nytt nästa år. Han är så himla skön, han konkurerar inte och ska inte mäta prestationer hit och dit, finns inget sånt i honom alls, utan han försöker bara hitta vägar för oss alla äventyrare, så alla ska må bra och vara glada och det ska gå bra för oss alla, var och en efter sina drömmar. Den goaste av oss alla!!

Här är Pierres blogg.
Jag håller på att få en ny hemsida så strunt i den som är nu!
Här är min facebook istället, det är där det händer grejer!

Kram och hej!